GAMMALGARN, 15 april.
Det är ett faktum att allt levande utvecklas. Och lika fantiskt är att J. U. F. i Gammelgarn lever. Ergo, »Juff» utvecklas. Och det ur glädjande att konstatera. Egentligen skulle vi kasta ett öga i »Juffs» matskål, för att se vad ett sånt »djur» lover av, men det är kanske ogrannlaga, så vi nöja oss med att se verkningarna. Och en av dessa är de nu rätt ofta påkommande sammanträdena.
Kvartalsmöte avhölls söndagen den 11 och inleddes även denna gång av ordf. med gotländsk historik, omfattande perioden från Erik av Pommern till freden i Brömsebro, då Gotlands öde slutgilligt förenades med Sverige.
Av föreningsärenden behandlades bl. a. an av baptistförsamlingen gjord framställning att få använda lokalen en timma söndagligen för söndagsskolan. Efter en stunds debatt avslogs framställningen med det ihäliga motivet, att lokalbrist för söndagsskolan ej syntes föreligga. Verkliga skälet torde dock ha varit ett annat. Gissningsvis det annars så kraftiga »Juffs» svaga fötter. Med svaga fötter kan man nämligen inte stå för stötar. Och småbarn bråka så vådligt så…..
Efter detta viktiga beslut vidtog diskussionen över ämnet »Hembygdsforskning.» Men någon repressentant för den ädla bildhuggarekonsten var tydligen icke närvarande, ty av hembygdens stenar och berg formades icke en fråga ena. Däremot börjado flickornas ögon gnistra av rättmätig vrede, när någon tog sig det orådet före att ifrågasätta dansens lämplighet som bildningsmedel. Diakussionen tog en oväntad fart och klockan sträckte sömnigt bägge »armarna» nästan rätt upp, innan ordf. fann tillfälle förklara mötet avslutat. För att emellertid få ilen viktiga frågan på ett viardigt sätt slutbehandlad,
sågs dansopinionens borne ledariorna fröken att inleda diskussionen vid nästa samrnantråde, som utsattes till den 25 denna månad, över ämnet »Dansens lämplighet vid föreningcns sammantiden». Vi hoppas med Pog myoket av donna diskussion. där väl den oförvägne skall vederbörligen nodklubbas. Men i andra lägret mobilisetas det även…
Gå till sist några ord om organisationens medlemsmärke. Ett grönt fält omslutet av två gyllene ax. Det är symboliskt – och vackert. Så tvärs över fältet föreningens initialer i stora klumpiga bokstäver. Det ser inte alls »juft» ut. Det är fult. Och påminner om — förlåt uttrycket — förgyllda bönder. En djurbild, t. ex. ett hästhuvud eller dylikt, hade varit betydligt mera dekorativt och minst lika symboliskt.
Pfennig.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 19 April 1920
N:r 89