Biskop v. Schéeles begravning.

Under högtidliga former vigdes på onsdagsmiddagen i Uppsala domkyrka stoftet av biskop K. H. Gezelius von Schéele till ro i griften. Kistan inbars i kyrkan under det från orgeln intonerades Beethovens sorgmarsch. I den långa processionen deltogo professorer vid universitetet, kyrkoherde Hallberg som representant för Visby stift, andra präster samt ledamöter av Smålands och Gotlands nationer under florbehängda fanor.
Akten inleddes med avsjungandet av psalmen 488 v. 4 och 6, varefter hovpredikant Norrby höll griftetalet och förrättade jordfästningen.
Officianten utgick i sitt tal från ordet:
»Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är, att sådan må befinnas vara trogen,» och yttrade bl. a.:
Mycket gärna dröjde biskopen i det nu antydda textsammanhanget. Här mötte honom hans livs kategoriska imperativ, grundlagsbudet: Var trogen Här föll ljuset över Guds nådetron, den hägnade viloplats, där mänskliga domslut intet tillträde ägde. Mycket hade vår biskop att svara för. Sällsport rika voro hams tjänaregåvor och väldigt hans förvaltningsområde. Stående på högsta höjderna av sin tids bildning i lärdom och vältalighet, sannerligen jämförlig med Apollos, fick han universitetslärarens stora fostrareuppgift och stiftsherdens ansvarsfulla kall. Från sin upphöjda plats såg han med något av Pauli universialism vyerna vidgas och fann en uppgift i den evangeliska kristenhetens starkare konsolidering. På sitt herdehjärta fick han, såsom ingen annan, lagd Sveriges dyrbara diaspora och dotterkyrka i fjärran västern. Och när solen lutar över hans rika liv, då slår han upp fönstret mot Jerusalem, gripes av hänförelse och sätter hjärtan i brand för minnenas och löftenas heliga land.
Kan det am hansom med de sällsparda gåvorna och de väldiga uppgifterna sägas, att han var trogen, huru betydande skall ej då hans livsgärning framstå uti historiens ljus.
De stora vyerna och die stora måttens människor kunna aldrig fullt värdesättas i sin tid. Avståndet danar perspektivet för en sannare värdesättning. Men få de vittseende och högt begåvade andarna, ofta känna sig ensamma, så lår aposteln, att pålen i köttet har sin särskilda betydelse just för dem. Och visar det sig att de, som göra de djupa greppen in i framtiden, ej alltid finna det önskade greppet över dagens detaljer, en viloplats och en tröstekälla erbjudas åt dem av Honom som säger: »Min nåd år dig nog.»
Och nu — ett borde vi våga att säga om den hädangångne märkesmannen — redan hör vid hans bår: Trogen var han, han om någon.
Då han för tre och ett halvt decennium tillbaka vid detta högaltare fick sin biskopliga vigning, gavs honom det ordet: »Så söker man nu intet annat hos skaffarena ön det de finnas trogna.» Del ordet var som taget ur hans eget hjärta.
Det har upprepats i dag i denna vigningsstund. Det följer, enligt den hadangångnes yttersta vilja kistan, som gömmer hans stoft. Trohetsbudet var hans livs ideal. Att ett lagiskt vasen vilade över hans minutiösa noggrannhet, det erkände han ödmjukt. Vi kände tuktomlästaren och fruktade honom, vi som försummat troheten i det lilla. Men vi lärde ock i oförgätliga stunder känna den äkta fadern. Vi sörja i dag en faderlig vän. Det kan komma en dag i laglöshetens tider, då vi önskade få kyssa tuktomästarans hand.
Innerst inne bar vår biskop, under den rika rustnigen, Guds hemlighet. I ett vaket samvete bevarade han trons hemlighet. Det var dock barnatron, sam gav tjänaretroheten dess prägel.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 15 April 1920
N:r 86

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.