Hur skönt klingar icke detta stolta ord, hur tryggt bör icke ”Östersjöns öga” kunna sluta sig till sömn, så länge man vet, att stamtruppen vakar!
Stamtruppen är på samma gång Europas skräck, Bismarcks fasa och Gotlands hufvudsakliga försvar. Denna mönsterkår består af 75 så tappre män, att ingen af dem ännu bleknat för den dånande åskan af kanonsaluten på en kunglig namns- eller födelsedag. De i tapperhetens historia eljest så ryktbara fältmarskalksämnena Tinnerholm och von Menschenschreck skola hädanefter otvitvelaktigt komma att betraktas som lumpna tennsoldaters vederlikar, gent emot dessa för mandom, mod och morskhet så utmärkte krigare.
Men på samma gång stamtruppen — de 75 oöfvervinnerlige — vet att vid vissa tillfällen ”utan fruktan och utan tadel” handskas med det kongl. svenska krutet, har den också — tack vare den stigande upplysningen — lärt sig inse, att krutet icke alltid är att leka med. Man har haft exempel på, särskild från Loudden, att kruthus kunna springa i luften, och redan sjeltbevarelsedriften bjuder ju, att man hör hålla sig på så långt afstånd ifrån ett krutupplag, som möjligt.
Stadafullmäktige i Wisby — af hvilka man likväl icke ovilkorligen får begära, att de skulle ha varit med när krutet uppfanns — ha emellertid haft helt andra tankar om en krigsmans skyldigheter i en landsdel, der länge rådt och fortfarande råder en så djup fred, att ej ens ett simpelt slagsmål gerna kan åstadkommas, med mindre en artillerist upplräder som arrangör. Fullmäktige ha nämligen ansett, att till allmänhetens säkerhet, vakt borde kontinnerligt hållas vid den segervana stamtruppens krutförråd, och att — som väl rätt och förnuftigt synes vara — de 75 krutgubbarne sjelfva borde bestrida denna vakthållning, en åsigt som de framfört till höga vederbörande.
Men på sin framställning ha hrr stadsfullmäktige i dessa dagar hugnats med ett bleklagdt nej. Och skälet? må man väl fråga sig.
Hör och döm.
Chefen för kungliga landsförsvarsdepartementet har i skrifvelse den 3 innevarande oktober tillkom befv:e tillkännagifvit, att då med den permitteringsskyldighet, som förefinnes i afseende på stamtruppen vid Gotlands nationalbevärings artillerikår 2:ne posters kontinuerliga utställande svårligen kan åstadkommas, och då erfarenheten visat, dels nödvändigheten af vaktposts utsättande vid de å artillerigården i Wisby inredda arrester och laboratorier, dels att krutförråd å andra orter af Sverige kunnat utan råda bevakas endast genom patrullering, har kungl. maj:t icke för det närvarande funnit skäl lemma bifall till stadsfullmäktiges i Wisby gjorda framställning om åter utsättande af den bevakningspost, som förut intill år 1864 varit utställd vid de begge, utanför östra stadsmuren belägna, kronan tillhöriga kruthus; men som dock nummerstyrkan vid ofvannämde stamtrupp lemmar tillgång till en flitigare tillsyn af dessa kruthus vill kungl. maj:t dock anbefalla militär-befälet att gå i författning om anordnandet af en så trägen patrullering omkring desamma, att minst sex gånger på dygnet kruthusen och dess närmaste omgifningar varda afpatrullerade.
Det der är ju argumenter, som tala! En för kåren hedrande ”erfarenhet” har visat, att det är vida angelägnare och framförallt mera förnuftige att natt och dag hålla vakt vid de å stamgubbegården befintliga, efter uppgift flitigt anlitade arrester, än vid kruthusen! De sjuttiofem bragdrika ”tobaksbussarne” — om krigsbussar är nu ej längre fråga — orka således icke med att bevaka mera än ett par för dem sjelfra afsedda, i ”tur och ordning” begagnade straffkyffen samt ”laboratorierna”, som det så anspråkslöst heter i de saken rörande handlingarne!
Man vet till en början knappast om man skall le eller gråta åt denna vederbörandes högligtig förklaring. Efter en half sekunds begrundande framträder dock det oändligt naiva i densamma med en så oemotstånglig kraft, att man med eller mot sin vilja måste ödmjukt böja sig för den gudomliga åtverlagsenbeten i denna spenabarnsfilosofi.
Men för att dock i mån — vi hade så när sagt hårsmån — gå hrr
stadsfullmäktiges väl berättigade framställning till mötes, hittade gubbarna på ett säkert medel till de ifrågavarande kruthusens skydd — ett medel, som särskildt genom det snillrika i uppfinningen öfverglänser allt hvad som till bevis på utveckladt förstånd och skarpsinne hittils finnes anfördt på de ärofulla bladen af Telge tokars historia.
Kruthusen och deras natursköna omgifningar skola nemligen hädanefter ”afpatrulleras” — hvar fjerde timma. Hvilken skräck bör icke detta injaga hos alla kruttjufvar och andra illa sinnade personer! De bli icke färre än ser gånger på dygnet störda i sina ädla afsigter, och detta bör utan tvifvel vara nog för stadens säkerhet . . . .
Sensmoralen blir emellertid den, att vår beundransvärda stamtrupp val kan falla, men den ger sig icke — fram till kruthusen.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 10 Oktober 1874
N:r 80