Sandön.

(Rese-äfventyr och skildringar, med osynliga pennteckningar af S…).

Lifvade af landkänningen och än mer af den på norra fyrtornet svajande flaggan, som med all aktning helsade välkommen åt den ädle båk-ingeniören vi hade ombord, togo vi något hvar lätt åt oss den hägflygande vinken om ett vänligt bemötande, hvarföre vi alla i glädjen — ty sjön ”söker” i alla fall sa’ prosten, som på färjan tog sig en knäpp —, togo vi oss med bästa mathelsa en risp, under det att vi alltmer nalkades Öns nordvestra udde, på hvilken de bägge 140 fot höga fyrarna resa sig öfver skogen, men ett godt stycke från hvarandra. Nu var klockan 7 och en qvart, solen således nedgången och skymningen lade sig tyst öfver vattnet; men vi måste ännu, för att kunna lägga i land — som måste ske på öns nordliga sida — först ett god stund och slutligen med knapp vind kryssa oss kring udden och det långa refvet Bredsand, hvarefter vi då i mörkningen gingo till ankars nära stranden.
Snart låg vid vår sida en båt — ty vi sjelfve hade ej någon sådan räddningsplanka om bord — då den välvillige fyrmästaren J. Bourström sjelf och ett par andra raska karlar med villiga händer mottog oss och med några årtag satte oss i land, eller rättare på sand. Ty vi vero nu på Sand-ön, hvarest allt är sand och beherrskas af den öfvermäktiga nyckfulla flygsanden, som erfors vid hvart steg, djup och snart tröttande, hvarför man till lisa för den knekande vandraren utlagt en rad plankor nästan hela vägen och öfver backarna upp till gården, hvarest allt båk-folket bor. Denna öns största bygd, som består af 3:ne man-byggningar, m. fl. smärre hus, är belägen i djupet af en dal innanför nordvestra uddens branta sandberg samt är tätt och in på knutarna beskuggad af 20 till 30 alnar höga raka tallar: detta allt eller det villande qvällsdunklet och de mörka träden på den ljusa sanden åstadkom en underlig synvilla. På trappan till fyrmästarens bostad mottogos vi af värdinnan med ljus i handen, infördes af vår sjelf valde värd och funno der den prydlighet och hustrefnad, man är van att finna vid alla kronans inrättningar i våra dagar: der inne val ljust, vänligt och godt. — Så bor båkverkets folk med hushåll, en 20 personer, der ute i vilda hafvet året rundt ensamma: presten (från Fårö) besöker dem två gånger om året, så att den, som passar på att just då vara född eller död, blir genast andligen betjenad; läkarevården är litet ”doktamenter” samt Guds försyn, och närmaste granngården är de ogästvänliga kopparstenarne, hvarest mor i hust, ”den falska Ran,” lockar under sitt silfvertak de vilsekomne resande samt bjuder dem alltid på salt vatten och att stanna qvar i evighet. Men detta öfvergifna folks tröst är dessutom och isynnerhet posten, som en gång eller den förste i hvarje månad skall, om möjligt, komma till denna nybygd utom odlingens råmärken med underrättelser från stora verlder, ordres från höga förmån, nödig proviant, m. m. Dock lär denna postförbindelse stundom ganska både vådlig och oviss, såsom i vintras, då vår lotskutter, på kryssning en veckas tid under storm, yrväder, hög sjö och nedisning, ej kunde ens för en kort stund lägga till på något håll af ön, oaktads det att båkfolket allestädes var tillhands för att från stranden ila de djerfva lotsarna till mötes. Ty utan hjelp från land är det nästan alltid omöjligt för en båt att lyckligen nå stranden, emedan der finnes fvarken hamn eller ländingar, utan båten skall, med det samma han stöter, af raskt manskap ryckas upp på backen för att ej krossas i vågsvallet, som der oftast häfver sig högt.
Emellertid hade vi nu medfört post samt dermed för alla vederbörande hoppet om goda nyheter. Men, för att ej hindra fyrmästaren och en hvar i att rifva upp brefven och fara igenom tidningarna, lemnade ingenören och hans bihang genast det ljusa rummet för att genom dunklet i den stilla qvällen trefva oss fram uti den närliggande djupa dalen, som redan insvept i qvälsmörkret dessutom var tätt beskuggad af ofantligt höga träd, både lefvande och af flygsanden dödade: märkvärdigt att skåda!
(Här må nu Läsaren bäst han gitter i andanom se för sig den trånga dalen mellan sandkullarne, full af nedfallna trädstammar och djupa skuggor, under det att skogens inversta lager börjar upplysas af ett svagt månsken, o. s. v. en tafla verkligen värd en bra målares pensel!)
Småningom sträfvade vi uppför de stupiga sandbergen, hvilkas yta i branten vek undan för foten och hvarest yrsanden stundom var knäsdjup, men åter på de vågrätare fälten temligen hård af senaste regnet. Allt såg så underligt ut, isynnerhet som månen just gått upp och de bägge tända fyrarne lyste matt genom den disiga nattluften. För det villade ögat var det i måndunklet på en gång ett hemskt och högtidligt skådespel: de svarta träden med sina skuggor och de döda spöklika stammarna på den hytta sandgrunden, mörkret under oss åt landsidan i skogens ovissa djup, tystnaden öfver allt, utom vågens sakta svall vid stranden, och der utanför hafvets obestämda vidder, hvilket allt belystes af trenne half dunkla ljus, månans och fyrarnas, som, just då på samma höjd öfver skogen, voro hvarandra villsamt lika; det var som i en andeverld, allt hägrade för känslan såsom en dröm af outforskligt innehåll, men djupt tilltalande och sannerligen oförgätligt var det. Men slutligen tågade eller snarare rutschade vi utför branterna åter ned i det svarta skogsmörkret; och lyckligt var det dervid, att, ehuru allt var sten och berg, kunde nattvandraren omöjligen hvarken ”stöta sin fot emot stenen” eller i fallet slå ihjäl sig, ty allt var endast småkorn deraf eller bara sand, mjuka flygsanden. — Och hemkomna lågo vi snart på vårt öra och hyllade efter dagens sqvalp och stigningar innan kort outsägligen godt under gästfritt tak.
(Forts.).

Gotlands Allehanda
Lördagen den 24 Januari 1874
N:r 7

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.