En badgäst som för mer än tio år sedan vistades på Gotland och derunder var i tillfälle att göra åtskilliga iakttagelser, skrifver derom, bland annat, följande, som vi hoppas skall intressera våra läsare:
”Det är vackert”, säger han”, att från de norra, nu nästan jemnade, vallarne utanför Wisby, en vacker sommardag, se hafvet utbreda sig bakom staden, eller från de s. k. palissaderna betrakta den glimmande bro af eld, som solen en stund före sin nedgång lägger öiver det gungande blå, eller skåda klipporna, som stupa mot hafvet, och längst bort i söder se Högklint med en bred fot trampa i böljan: Intressanta äro de många kyrkruinerna, samt ett eller annat gammalt hus, som glömt sig qvar sedan fordna, rikare tider. Treflig är också den lilla staden, öfver hvars torg och platser man tyckte sig kunna klifva med ett enda steg. Man glömmer att gatorna äro trånga och illa stenlagda, emedan de äro snygga och rena. På sidorna af gatorna de för det mesta små husen med derbakom uppstickande fruktträd, ty äfven den minsta koja har sin lilla täppa med ett eller flera äpple-, päron- eller kyssebärsträd, och innanför den blanka fönsterrutan saknar man högst sällan en röd fuchsia eller en geranium eller en ”gyllen-lakan” (lackviol).
Beger man sig från staden ut på landet, skall man ej anse Gotland oförtjent af samma namn af Smaragdön, som man gitvit Irland för dess herrliga grönska; och är det söndag och man kommer till en kyrka, har man framför sig på ”körkvallen” en befolkning af raska och snyggt klädda karlar, trefliga gummor samt glada flickor med vackra och näpna ansigten, hvar och en med en ”kryddqvast” af lavendel och ”desmansknopp” till hälften instucken mellan den hopvikta näsduken, lagd öfver psalmboken. Mången glad och angenäm bild medförde förf. i sitt minne från sin lilla badresa, men han medförde äfven andra minnen i kroppslig form, nämligen en rik samling förstenade musslor, snäckor och koraller af alla slag. ”Slår man sönder en sådan mussla”, fortfar förf., ”finnes under skalet intet tomrum, ehuru man kunnat vänta sig, att det” fordna djuret, sedan det dött, blitvit upplöst och urtvättadt af vattnet; utan det hela är en enda kompakt kalkmassa. Huru har nu denna kalk kunnat inkomma inom de slutna skalen?
Kalkvatten, som man kan hemta från apoteket, är en fullkomlig klar vätska och är ingenting annat än s. k. släckt kalk, upplöst i rent vatten. Fyller man dermed ett glas till en tredjedel eller till och med hälften, och så tillsätter helt litet sodavatten, så uppkommer i den klara vätskan en grumling, som består at pulfverforinig kalk. Tillslår man nu mycket sodavatten, så blir vätskan klar igen. Får glaset nu stå, så lägger sig öfeer vätskan en tunn hinna, som efterhand blir allt tjockare och tyngre, så att den ej längre uppbäras af vattnet, utan ’nedfaller. En ny hinna bildas deref ter och nedfaller, och så går det alltjemt. Slutligen bildas ingen hinna mer. Nu ligger den kalk, som fanns i kalkvattnet, på bottnen af glaset. Ännu finnes likväl något litet qvar. Denna afsätter sig först när vattnet fullkomligt borttorkar. Nu till förklaringen kärat. Sodavattnet är ingenting annat, än rent vatten, uti hvilket man inpressat kolsyra. Ren eller s. k. släckt kalk låter till en ringa del upplösa sig i vatten, men kommer denna kalk i beröring med kolsyra, så uppstår en förening mellan båda, och denna, kolsyrad kalk, är så godt som absolut olöslig i rent vatten, men i kolsyrehaltigt vatten deremot upplöses den. Allt vatten innehåller kolsyra, stundom ganska mycket, stundom högst obetydligt, men alltid något. Hafsvattnet innehåller likaledes något kolsyrad kalk i upplöst tillstånd, desslikes äfven några andra kalkföreningar. Denna kalk tillegna sig, tillika med födan, de i hafvet lefvande skaldjuren, afsöndra den ur sin organism under lifvet och bilda deraf de skal, som orngifva dem. Den inre blöta kroppen måste således äfven innehålla något kalk, ehuru denna under djurets lif väl ej förefinnes såsom kolsyrad, utan troligtvis i någon organisk förening. Efter djurets död öfvergår denna kalk till kolsyrad, till följd af den förstörelseprocess, som försiggår uti de organiska delarne. Mera afsätter sig efterhand utur halsvattnet.
Den genom kalken och kalkbildningen föranledda försteningsprocessen har imellertid ej försiggått i ett ögonblick, utan under tider, om hvilkas längd vi ej kunna göra oss något begrepp.
Bihang till
Gotlands Allehanda
Lördagen den 9 Januari 1875
N:r 2