Angående denna fråga läses i Oskarshamnsposten för den 21 dennes följande märkliga uppsats:
”I ett föregående n:r omnämnde vi de hinder, som då nekade postångaren Polhem att här angöra, dervid vi äfven omtalade att befälhafvaren å Polhem några gånger synts göra försök att genomgå det drifisband, som sedermera af dykeriängbåtarne Poseidon och Neptun i fredags genomträngdes. Vi uttalade äfven det hopp, att om dessa fartyg lyckades i sitt arbete, det vore antagligt att Polhem på sin nästa resa skulle hit kunna inkomma, eller såsom i söndags. På morgonen samma dag syntes också Polhem vid Furön, utan att närma sig staden, hvarföre, då fartyget återvände och ej hit inkom, man tvingades att tro, att det vid Furön synliga isbandet ej kunnat genomträngas. Lyckligtvis kom ett för kapten Höggren ej påräknadt ljus i saken i måndags, eller dagen efter Polhem var synlig vid Furön, då Transit N:o 2 företog en prof- och besigtningsresa utåt sundet. Dervid utröntes af de ombord varande, att de små isband som här och der kringflöto voro af den beskaffenhet, att Transit alldeles obehindradt genomgick de samma. Vid framkomsten till Furön befanns hela norra sundet isfritt. Med anledning bäraf uppsattes ombord å Transit efterstående intyg, hvilket, då det är undertecknadt af allmänt välkända och fullt trovärdiga personer, här återgifves.
”Undertecknade, i dag inbjudne att öfvervara prof- och besigtningsresan med ångfartyget Transit N:o 2, intyga sanningsenligt att inga ishinder från Oskarshamn till Furön och vidare norrut förefinnas, hvarföre vi anse att postångfartyget Polhem i går obehindradt kunnat inkomma till staden med posten, utan att, som skedde, vid Furön vända och gå till Westerviks skärgård, för att der aflemna densamma. Sundet norrut isfritt.
Ombord å ångfartyget Transit N:o 2 den 19 April 1875.
C. O. F Sewerin. Boktryckare. Carl Falk. v. konsul fr. Visby. C. J. Rosengren. Handlands. Gustaf Sandell. Bokhandlare. Ernst Gyllsdorff. Skeppsklarerare.
C. Thorén. Skeppsbyggmästsre. Martin Ohlson. Sjökapten. Carl Aug. Ideström. Handlande. Anton Radhe. Handlande. J. J. Carlström. Handlande. Gustaf Walin. Apothekare. S. Malm. Arkitekt. Edvard Juréen. Skeppsklarerare.”
Som synes af förestående, har kapten Höggres, enligt vår åsigt, ej mot den riktade styrelse, under hvilken han subordinerar, eller mot den korresponderande allmänheten gått så tillväga, som han bort. Att låta Polhem förgäfves gå den långa vägen från Visby till Furön blott för att synas vilja inkomma hit, utan att något derför blifvit gjordt, är vill att uppenbart drifva gäck med såväl poststyrelsen som ännu högre stående, hvilka beslutat att, då så ska kan, skall postbåten angöra Oskarshamn. Hittills hafva vi trott att kapten Höggren handlat oklanderligt, en tanke som vi äfven helt nyligen, då omdömena här om kapten Höggren syntes oss för stränga, uttalat, men nu kunna vi ej annat än med ledsnad se att vi misstagit oss härutinnan. Det finnes intet som talar till kapten Höggrens fördel, då han i söndags återvände från Furön till Westerviks skärgård. Natten till måndagen var lugn och några isförändringar kunde alltså ej hafva uppstått.
Ombord å Polhem befann sig i söndags en fartygsbesättning som passagerare hit, men hvilken måste medfölja till Westervik. Dessa personer lära också kunna intyga att Polhem gjorde så svaga försök som möjligt att ingå till Oskarshamn.
Finner kapten Höggren sig föranlåten att bemöta denna vår uppsats, eller söka att vederlägga de ofvan uppgifne personernas sanningsenliga intyg, äro vi beredda att hilka ett genmäle, då vi måhända blifva i tillfälle att något vidare orda i saken.
Från enskild person afgick i måndags till generalpoststyrelsen följande telegram:
”Kongl. Poststyrelsen. Stockholm.
Ångaren ”Transit” gick gårdagen obehindradt ut- och åter och kan således ”Polhem” äfven obehindradt angöra här”.
Så långt Oskarshamnsposten. För egen del anse vi oss böra i allmänhetens intresse yttra några ord i det i sanning bedröfliga ämne, som här ånyo föreligger.
Af Oskarshamnspostens ofvanförda, skarpa, men i stöd af det åberopade intyget välberättigade klander mot kapten Höggren framgår tydligt, att några ”naturhinder” icke mött för angörande af Oskarshamn på resan dit den 18 dennes, men att kapten H. det oaktadt fann för sig beqvämast att styra kurs på Westervik. Det var sålunda tydligen, såsom ock O.-P. anmärker, endast för syns skull hr H. ”visade” sig utanför Furön, ehuru han, till sin otur, den gången hade uppgjort räkningen utan värden. Denna nu konstaterade omständighet leder oss, och torde äfven leda kongl. generalpoststyrelsen till åtskilliga betraktelser med afseende å ”Sofias” infrysande i Oskarshamn, hvarvid den frågan oafvisligen framställer sig, huruvida icke denna inisning kunnat
undvikas om kapten Höggren så velat. Denna fråga är af allra största vigt, och vi anse oss böra rent ut uppfordra kongl. generalpoststyrelsen att i denna dunkla punkt begära icke allenast kapten Höggrens utan jemväl besättningens, redogörelser, hvarvid ett laga förhör naturligtvis bättre skulle leda till en fullständig upplysning, än skriftliga förklaringar, hvilka, hvad särskildt besättningens beträffar, icke kunna tillmätas något högre värde, då de måste uppsättas af annan än i frågan fullt opartisk person. Vi ega all anledning tro, att ett sådant laga förhör skulle leda till öfverraskande upptäckter beträffande kapten Höggrens förfarande i fråga icke allenast om Sofias inisning i Oskarshamn, utan jemväl i fråga om hans sätt i öfrigt att fullgöra det honom at kongl. poststyrelsen lemnade, ansvarsfulla uppdrag, m. m. dithörande. En sådan, af oss nu föredagen laga undersökning, borde för kapten Höggren sjelt vara högst kärkommen enredan han då blefve satt i tillfälle att annorledes än genom fåfänga tryckfrihetsåtal visa att han i alla stycken fullgjort sin pligt som befälhafvare på ett kronans fartyg. Skulle det deremot genom en dylik allvarlig undersökning framgå, att Sofias ryktbara inisning kunnat undvikas, hvaraf följer, att de dryga omkostnaderna för Polhems utrustning icke framkallats af nödvändigheten — då se vi ingen annan utväg för kongl. generalpoststyrelsen än att, såvida den vill beakta allmänhetens intressen, för framtiden ställa sina postfartyg under befäl af män, som icke allenast äro fullt vuxne sin uppgift, utan dertill förmå underordna sina egna intressen det allmännas.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 28 April 1875
N:r 33.