Nyårsdagen 1875.
Det är ju vanligt att vid ett rutt års ingång önska hvar och en man träffar ett ”godt nytt år”; derföre vill jag med en nyårsönskan till samtlige denna tidnings läsare börja mitt bre. ”Slaskar”, som hotade att inträffa under Julen, såsom jag i mitt förra bret befarade, biet ej något af, tvärtom halva vi här ute på landsbygden haft att glädja oss åt en äkta nordisk vinter med så mycket sed, att man ej här på länge sett dess like. Juldagarna i synnerhet föll så mycket snö, att man etter helgdagarna allestädes måste köra med snöplogen. I skogarna isynnerhet är så mycket snö, att man ej kan kom ma fram med lass; man kan knappt komma fram till fots. Alla ”jössar” borde, om de egde tacksamma hjertan prisa försynen, som på detta sätt genom den myckna snön nästan omöjliggjort jagten på dessa.
Juldagen ankom till Fårösund engelska ångfartyget ’Åland’, som i höstas strandade på ’Salvoret’. Det har nu undergått reparation i Oskarshamn och skall nu i Fårösund intaga sin här lossade last för att sedan fortsätta resan. Ett streck i räkningen vore om sundet, såsom lätteligen kan inträffa, tillfryser, då ’Mand’ säkert får svårt att bryta sig igenom, ty det smala isbandet
Fårön och ’Storlandet’ (så kalla Fåröboarne vanligen Gotland) plägar, då det en gång knutits, vara temligen säkert.
Vid en vandring en af juldagarne kom undertecknad i tillfälle att få se utstakningen till den ifrågasatta jernvägen. Jag frågade några bönder, som tillhörde den gamla tiden, och hvilka händelsevis belunno sig i närheten, livad de tyckte om denna. De skakade blott på hufvudet och sade: Tiden är ond, och tillade: åtminstone måtte väl vi förskonas från att se dessa ’eldvagnar’, som skola fara fram öiver och förstöra våra åkerfält. Det är dock endast de gamle, som hysa en sådan antipati mot vår blitvande jernväg; de yngre tycka, att det nog kan bli bra, endast det kan komma att bära sig.
Bruno.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 5 Januari 1875
N:r 1