På lördag fyller änkefru Hilda Skönqvist, Vasta i Lärbro, nittio år. Trots sin höga ålder — hon är socknens näst äldsta invånare — är hon ovanligt pigg och kry, klarar sig helt på egen hand och har en vigör, som många betydligt yngre helt säkert skulle avundas henne. Gestalten är rak och gången är lätt som en ung flickas. Synen är också förvånansvärt bra, även om glasögonen givetvis, är bra att ta till, då hon skall studera nyheterna i Gotlänningen, som hon sedan många år är prenumerant på och trivs bra med. Och hörseln är det inte heller något större fel på; fru Skönqvist lyssnar alltid på morgonandakterna i radio och naturligtvis försummar hon inte heller dagsnyheterna. Ingen kan alltså beskylla henne för att inte följa med sin tid; hon är väl orienterad om allt vad som händer och sker.
Då en av Gotlänningens medarbetare kommer och hälsar på för att få en liten pratstund med anledning av den stundande högtidsdagen sitter fru Skönqvist på verandan till sin lilla vackra och trevna stuga med en underbar utsikt över Kappelshamnsviken och dricker kaffe tillsammans med en dotterdotter, som är hemma på besök hos mormor.
— En intervju? Nej, det går inte alls; fru Skönqvist slår ifrån sig med båda händerna och skyller på att minnet är så dåligt att hon inte alls kommer ihåg någonting av vad hon varit med om under sitt långa och många gånger strävsamma liv. Men så småningom drar hon sig i alla fall till minnes en och annan episod, som hon berättar på ett både levande och medryckande sätt.
— Jag är född i Almunge i Uppland, säger hon. Min far var lantbrukare, och han var f.ö. en mycket sträng man och vi barn måste alltid sitta ordentligt stilla under måltiderna. Jag minns ännu hur det kändes, när jag var ensam hemma en gång och råkade slå ut en mjölkbunke. Far var ute på åkern och jag var mycket rädd för ag jag skulle få stryk, när han fick reda på vad jag gjort. För att blidka honom tog jag fram 2 öre, som jag fått av min fadder och länge burit i min ficka som ett dyrbart kapital, och gav honom slanten. Far hade emellertid inte hjärta att ta emot den utan jag fick behålla den och slapp också att få stryk.
Vid 19 års ålder kom jag till Hagby herrgård och fick arbeta i köket där. Och det. var minsann ingen kort arbetsdag — från 5 på morron till 11 på kvällen. Lönen? Jo, den var 40 kr om året, men ändå hade jag halva lönen sparad när jag stod brud. Till bröllopet hade jag också sparat en halv byrålåda med socker, vi fick nämligen två bitar socker dagligen till kaffet! På den tiden var jag inte så förtjust i kaffe — jag drack mjölk i stället, och på gården fanns 80 kor, så det var ingen brist på den. Genom att avstå från kaffet kunde jag spara ihop så mycket socker.
25 år gammal gifte jag mig med mjölnaren Verner Skönqvist och efter några år i Bergshamra flyttade vi 1894 över till Gotland, närmare bestämt till Fårösund. Där bodde vi i fem år och sedan min make arrenderat kvarnen i Ahr flyttade vi dit, och där kom vi att stanna till 1918, då vi blev Lärbrobor. Min make avled 1935 och sedan 1937 är jag bosatt här hos en dotterson vid Vasta.
Jag har haft sex döttrar, varav två är döda, och ändå sitter jag nu här ensam. Men det beror inte på att de inte vill veta av sin gamla mor, utan päl att de var och en på sitt håll har tillräckligt att styra och ställa med. De liksom barnbarnen, av vilka jag har inte mindre än 22, o. barnbarnsbarnen som är över 30, kommer dock ofta och hälsar på, vilket jag tycker är roligt och det gläder mitt gamla hjärta. För tre år sedan var jag över på fastlandet och hälsade på min syster i Almunge, och då tog jag flyget tillbaka. Det var en stor upplevelse, och att flyga var betydligt bekvämare än att I åka buss mellan Kappelshamn och I Visby!
Fru Skönqvist ha? haft god hälsa under hela sitt liv. Bara två gånger, bägge efter det att hon fyllt 70 år, har hon behövt söka sjukhusvård. I det ena fallet var det blindtarmen som gjorde sig påmind och i det andra strurna, men båda operationerna gick bra och fru Skönqvist kunde återvända hem frisk.
Att vara sysslolös är det värsta fru Skönqvist vet.
— Tiden-blir så lång om man bara skall sitta stilla och ingenting göra, säger hon och berättar, att hon under de senaste 15 åren kardat och spunnit minst 75 kg ull. Av garnet har hon sedan stickat många par präktiga strumpor, bl.a. till Röda korsets syförening, och ännu har hon, som framgår av bilden, inte helt lagt bort sin kära sticksöm.
Fru Skönqvist är varmt religiös och redan som 19-åring anslöt hon sig till Svenska missionsförbundet, som hon alltså nu tillhört i inte mindre än 71 år.
— Jag kan inte påminna mig, att jag varit osams med någon under min I långa levnad, säger hon. Det bästa rådet till den som vill leva länge är att söka vara glad och god och se ljust på livet och människorna. Nu är jag emellertid nöjd med att få sluta min levnadsdag.
Att döma av fru Skönqvists goda vigör och strålande humör bör hon dock ha alla utsikter att leva länge än. I de hjärtliga hyllningar, som hon helt säkert kommer att bli föremål för på högtidsdagen, ber även skrivaren att få instämma.
Leve den ungdomliga 90-åringen!
—we.
Gotlänningen
Torsdagen 28 augusti 1952
Nr 198