Alltsedan dr Th. Erlandsson för åtskilliga år sedan räddade den vackra Mangsarveängen i Ekeby från att skattas åt förgängelsen genom att förvärva den för Bunge-museets räkning, har fagn’ng och slåtter av den utförts på frivillighetens väg av intresserade sockenbor. Då änget är ganska stort, cirka 7 tunnland, blev dock i längden arbetet för drygt att utföras av endast några få. Man kom då på tanken att bilda Ekeby hembygdsförening, vars främsta uppgift just skulle bli att svara Sir vården av änget.
— Vi startade 1949 och har nu cirka 150 medlemmar, berättar föreningens ordförande, målare Arne Ekedahl, då Gotlänningens medarbetare kommer på besök en solig julieftermiddag när man som bäst är i farten med att klara av årets slåtter.
ordf. i Ekeby hembygdsförening.
Intresset för skötseln av änget är mycket stort. Vi brukar vara en 40—50 stycken på slåttern, som vi i regel klarar av på en lördagseftermiddag. Höet säljer vi sedan och inkomsten går till att bekosta slåtterölet, som närmast består av kaffe, vilket dricks under en paus i arbetet. Senare på kvällen brukar vi samlas på nytt i änget till lekar och skämttävlingar. Vi har i regel haft tur med vädret och så är ju fallet även i år.
— Till Mangsarveängen kom~ många turister och alla är välkönina hit, fortsätter hr Ekedahl. Man skulle dock önska att våra vänner turisterna tog lite större hänsyn och inte utan vidare kör ned i änget med sina bilar. På vårarna har det hänt att man fastnat med sina fordon. Det blir ju fula spår i marken, vilket inte gör någon naturvän glad. Änget kan ju jämföras med en trädgård och om man tänker på det, så parkerar man säkert på vägen och promenerar ned.
Att slå hela änget för hand skulle bli alltför tidsödande. Två slåttermaskiner får därför göra det mesta; det är endast vid buskar och sådana ställen som man inte kan komma intill med maskinerna, som man slår för hand. De som håller i liarna är gamla, vana karlar, varför arbetet går som en dans.
Men det nyslagna höet måste också räfsas ihop och bland dem som
håller på med detta träffar vi på fruarna Anna Nilsson, Klara Pettersson och Sigrid Klaesson. De har varit med på fagning och slåtter i många år och trivs med jobbet.
— Det här är det roligaste arbetet på hela sommaren, rent och snyggt som det är, säger fru Klaesson. Redan som barn fick man delta i slåttern — min far var nämligen ägare till flera ängen, och det är alltid trevligt att syssla med sådant som man varit med om tidigare. Fagningen är dock inte fullt så rolig; på grund av att det brukar vara ganska surt vid den tiden måste man utföra arbetet i olika omgångar.
När vi hunnit så här långt i intervjun kommer en av ledamöterna i slåtterkommittén med det efterlängtade budskapet att kaffet är färdigt. Det står dukat på ett bord på en skuggig plats i änget och sedan man slagit sig ned kring detta låter alla sig väl smaka av det goda kaffet med hembakat bröd. Men rasten får inte bli för lång, snart reser sig alla för att återgå till arbetet, som måste vara klart till kvällen
Heder åt de duktiga ekebyborna som med sådant strålande intresse ägnar sig åt skötseln och vården av sin vackra klenod — Mangsarveängen.
—we.
Gotlänningen
Tisdagen 29 Juli 1952
Nr 172