Kraftigt ökad sjöfart i Kappelshamn.

Hamnutbyggnad för 175.000 kr aktuell.
Den väldiga ökningen av sjöfarten i Kappelshamn — 1950 var antalet lossande och lastande fartyg 232, medan man i fjol noterade inte mindre än 341, en ökning alltså med 109 fartyg — gör en sedan länge planerad och mycket behövlig utbyggnad av hamnen aktuell. Den nuvarande hamnen är nämligen alldeles för liten och oskyddad. När det börjar blå-så nordlig storm och man måste upp nattetid och förtöja, är det ofta stor risk för att både besättningar och fartyg skall komma till allvarlig skada.

Det är tullöveruppsyningsman Gustav Klintberg som säger detta vid ett samtal med en av Gotlänningens medarbetare. Han kan i år se tillbaka på inte mindre än 32 år i tullverkets tjänst, varav de senaste sju i Kappelshamn. Om måndag den 1 sept. ingår han f. ö. i femtioåringarnas led, och det är närmast med anledning därav som vi sökt upp honom för en intervju.
— Att sjöfarten här fått ett sådant oanat uppsving beror väl främst på de goda konjunkturerna, fortsätter hr Klintberg. Vi har tre stenbrott här i närheten, och det mesta av den kalksten som utskeppas här ifrån går till massaindustrin i Norrland. För att ytterligare bevisa den kraftiga frammarschen kan nämnas att 1950 utskeppades 73.000 ton sten och 1951 113.900 ton. Hamnuppbörden ökade under samma tid från 16.420 kr till 25.220 kr.
Den nuvarande hamnen är inte bara för liten — det är inte någon överdrift att påstå, att det råder fullständig cirkus när lastningarna skär ihop — utan den är också alldeles för grund. Vi kan inte lasta fartyg på mer än 700 ton, efter en utbyggnad skulle vattendjupet bli cirka 16 fot, vilket innebär att det blir möjligt att lasta fartyg upp till 1.500 ton. Att muddra och spränga skulle ställa sig alldeles för dyrt och inte heller vara praktiskt. Det är därför fördelaktigare att gå in för en utbyggnad. Ritningarna har gjorts upp av civilingenjör Sven G. Segerfors i Väg och Vatten och de upptar också en 150 meter lång våg-1 brytare, som skall skydda fartygen för de besvärliga och många gånger farliga nordliga vindarna. Projektet har kostnadsberäknats till 175.000 kr och erforderliga medel skall dels tas ur Lanthamnsfonden, dels lånas upp. Byggnadstillståndet är dock ännu inte klart, varför det tyvärr torde dröja innan man kan sätta i gång med utbyggnaden.

Gott om utländska fartyg.
Till Kappelshamn kommer rätt ofta danska, tyska, holländska och finska fartyg för att lasta sten. Att inte all utskeppning går på svenska kölar ’beror väl på att de utländska redarna kan erbjuda billigare frakter, säger hr Klintberg. Även vid de två andra lastageplatserna, som hör till hans distrikt Storugns och Bläse — går utskeppningarna av sten för fullt och någon har dessbättre ännu inte märkts.

Till sjöss vid 17 år.
Tullöveruppsyningsman , Klintberg är Kappelshamnspojke, men han var bara sju år när han flyttade till Fårösund. Fadern var kustuppsyningsman och hette Herman Klintberg, och efter några år i Fårösund flyttade familjen till Slite och sedan därifrån till Ronehamn. Sonen Gustavs håg stod till sjön och som 17-åring mönstrade han på galeasen Valborg av Stockholm.
— Vi gick mest med sten från Gotland till fastlandet, så det blev att segla uppå »Smålandsoceanen», säger han skämtsamt under det att han drar ett bloss på sin pipa. 1920 skrev jag in mig i tullverket, men eftersom det var dåligt med tjänstgöringen mönstrade jag 1922 på gamla »Dalhem» av Slite. Jag seglade som jungman och vi gick mest i Nordsjöfart. Min tanke var nog att överge tullverket och fortsätta på sjön, men hur det var så kom jag följande år till kustbevakningen och där blev jag kvar till 1936, då jag övergick till den lokala avdelningen som tillsyningsman vid tullen i Visby.
1942 blev hr Klintberg tulluppsyningsman och 1945 förordnades han till tullöveruppsyningsman på sin barndomsort, Kappelshamn. Där blev han också snart ordförande i hamndirektionen, en befattning som han emellertid lämnade den 1 juli i år.

Semester i bil.
— Jag trivs utmärkt både med mitt arbete och med befolkningen härute, den är rejäl och präktig och bra att ha att göra med, framhåller han. Och samhället har ju ett så vackert läge här vid viken. När jag får någon ledig stund brukar jag syssla med fiske, men det ger numera så dåligt utbyte att det inte är stor ide att hålla på med det.
Min största hobby är dock motorer, av vilka jag varit intresserad alltsedan barndomen. Förr hade jag motorcykel, nu har jag skaffat mig en begagnad bil och hela semestern i år gick åt till att plocka sönder motorn. När folk frågar vad jag gjorde på semestern brukar jag svara, att antingen stod jag på huvudet i bien eller också låg jag under den. Det var i alla fall en väl använd semester, för jag lyckades verkligen plocka ihop de många delarna igen, och nu går motorn perfekt.

Ville köpa sprit av tullare.
Under sin långa tjänstgöring vid tullverket har hr Klintberg varit med om en hel del spännande upplevelser och tagit ett och annat nappatag med smugglare.
— Även om jag varit hotad till livet med kniv, så har jag aldrig behövt begagna mig av våld, säger den lugne och sympatiske tullöveruppsyningsmannen, det har alltid ordnat upp sig på fredlig väg. Den roligaste episoden under min Vd vid kustbevakningen hände i Slite. Det hade kommit in en estnisk ångare och jag gick vakt på kajen för att förhindra eventuella försök till spritsmuggling. Rätt vad det var kom det en gubbe knallande med en unicabox i näven och styrde kurs på mig.
— Är det här man kan få köpa sprit? undrade han.
— Det är nog bäst att fråga den där mannen ombord på båten, svarade jag och pekade på den unif ormsklädde kaptenen.
Den törstige gubben gick ombord, men sedan han framfört sitt ärende och fått reda på att det inte var styrman utan en tullare han först talat med, fick han så bråttom att komma i land att han höll på att tappa både byxorna och boxen.
—we.

Gotlänningen
Torsdagen 28 augusti 1952
Nr 198