En gotlandssemestrare, Sigurd Jungstedt, har i Folket skildrat en del intryck från sin resa och berättar bl. a.:
Redan innan fastlandets skärgård försvann syntes en ljus strimma därute. Det var Gotland som badade i sol. Vi sänkte oss och landade efter knappa 50 minuten färd lätt och elegant på flygfältet. Så var det gjort. Nu skulle man uppleva Visby och Gotland. Redan turen in genom Norderport i Aerotransports stora buss och genom de smala gränderna, vers bägge husväggar vi riktigt strök, dessa backar och dessa skarpa vinklar, den färden tycktes mig mera kuslig än den nyss fullbordade flygningen. Det vimlade av människor och bilar och cyklar och där fanns ingen enkelriktad trafik och ingen sådan där skog av trafikstolpar som t. ex. här i staden. Var skulle de förresten ha fått rum? På ett par ställen hade man verkligen dragit gula streck, men det var allt. Det ordnar sig ändå, sa visbyborna. Här händer aldrig något. Under mina vandringar hade jag dock mången gång hjärtat i halsgropen när jag hoppade undan mellan bilar, bussar och cyklar. Där hade man behövt kunna flyga!
Turistströmmen till Gotland har i år slagit alla rekord… Man måste beundra turistledningen för att de lyckats klara ett sådant problem och ger gärna direktör Beer och hans många medarbetare en välförtjänt eloge. Efter utflykter till Stora Karlsö och andra platser fortsätter så författaren:
Alla som kommer till Visby bör naturligtvis besöka Gotlands Fornsal, ett synnerligen välordnat (museum inrymt i flera gamla medeltida hus, där får man uppleva så mycket från grå forntid till nästan våra dagar. Till den andligt-historiska spisen som bjuds varje sommar altsedan 1929, vill jag framför allt räkna musikskådespelet Petrus de Da-cia … Man gripes av en underbar stämning när men lyssnar till musiken och sången och ser figurerna röra sig i dunklet under de höga ståtliga gotiska valven. Man känner sig verkligen förflyttad långt tillbaka i tiden.
Tre veckor voro vi i Visby och njöt av blomsterprakten i parker och enskilda trädgårdar, och vi lade märke till att även de diminutiva husens små fönster var en idyll med blomster, som vänligt bjöds den förbipasserande att skåda och beundra. Vi såg solen gå ner i havet och vi gick i skymningen nedanför de gmala husen, vars höga trappgavlar återger sommarens skimrande ljus.
Sista natten var det ett ståtligt fyrverkeri med raketer och eldar från alla stadsmurens torn. Det gjorde sig mot den mörka himlen — klockan var 24,15. Därute på sjön svarade ångaren Gotland med samma mynt, och även en flygmaskin bidrog med att kasta ut ljuskulor. Vi hade den bästa tänkbara överblick av skådespelet från vårt fönster, men tro nu inte, käre läsare, att detta gjordes för vår skull, det var avslutningen på Bar’ nens dagsfestligheterna!
— — —
Trodde hr Jungstedt, ja, men i själva verket så var det en hälsning från Visby och Barnens Dag där till både stadsbor och turister. Man skulle kanske våga påstå, att fyrverkeriet var en apoteos över vad gotlänningarna söker göra för icke minst turisterna och meningen med att bränna av fyrverkeriet just 24,15 var att resenärerna till fastlandet skulle få en vacker anblick från gamla Visby som en sista hälsning och ett välkommen åter. Väl bekomme, hr Jungstedt.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 September 1947
N:r 200