Efterskörd från söndagshandbollen.
En tillbakablick på DM-finalen VIF—KA 3 ger vid handen att VIF vann rättvist. KA 3 tilläts aldrig någon gång att inneha ledningen utan så fort kustartileristerna lyckades kvittera drog visbyborna ifrån ett par mål. VIF spelade med en sällspord gnista och varje man gav vad han hade av krafter. Tempot vor också oerhört uppdrivet hela tiden för att mattas av först do tio sista minuterna.
Albertsson i målet var säker och pålitlig och gjorde inga tabbar. Bägge backarna S. Karlsson och B. Olsson ha väl aldrig spelat så bra utan överträffade sig själva, och Attner tog fullständigt ut sig. Hans räckvidd firade stora triumfer och konsten att göra mås behärskar han också. Hans långskott måste vara farligare än de se ut för publiken, då till och med KA 3:s gode målvakt måste ge vika. Kurt Nilsson hjälper det tydligen inte med en man att markera, ty han har en ovanlig förmåga att ur de mest omöjliga lägen få iväg hemska projektiler. Ulle Stenbom är genom sin rörlighet både i ben och huvud svårmarkerad och Aterst målfarlig. Verner Ekström kommer mera i skymundan, men genom sin räckvidd och goda speluppfattning sekunderar han väl sina målfarligere kamrater.
B-kedjan är svagare, och används mest ör att hålla ställningen jämn medan A-kedjan vilar sig. Den är dock ung och haf flamtiden för sig. Lindenfalk är väl den bäste där, medan lille Eklund ännu är alldeles för färsk och vek för A-lagshandball. Dahlén flaxar omkring för mycket och är alldeles för osjälvisk. B-kedjan i sin helhet är alldeles för skjutsvag för att kunna göra sig gällande.
KA 3:s målvakt Brian är den klara bäste på ön och gör ibland verkliga fantomsaker. Bägge backarna äro bryt säkra och skjutvilliga fast väl offensiva. Arhammar var den bäste i söndags. Sundahl på centerhalven kan bättre och slösade för mycket krafter på markering av Kurt, som någon annan spelare kunde ha ombesörjt. Sundahl gör bättre nytta med att understödda anfallet och få iväg sina farliga långskott. Theorin är en målfarlig och rörlig herre som dock hjälper till alltför dåligt i försvaret. KA 3 gjorde det felet att spela på tok för mycket på Theorin, så att t. ex. Gottberg blev nästan helt utsvulten. Wallin sköt för mycket i tid och otid och fick inte ut mycket av sina bemödanden. Kedjespelet gyttrades ihop för mycket på mitten. B-kedjan var jämförlig med VIF:s, dock skjutstarkare men svagare i fråga om spel. Var och en spelar alldeles för individuellt, icke minst Högkvist, som trots detta var den bäste. KA 3 handicapades av sin vana att lägga upp sitt spel efter sin sporthalls stora yta, men ett bra lag kännetecknas av att kunna anpassa sitt spel efter vilken plan det än må vara.
Vid en översikt av spelarmaterialet för eventuell landskapsmatch visar sig en brist på fullgoda kedjespelare. Försvarafe finns det gott om. Briden i målet är självskriven, liksom Attner på centerhalven, Kurt Nilsson som A-center och Ulle Stenbom som A-vänsterforward. Attner som centerhalv ger Bigge Olsson till komplement som vänsterback. Som högerback måste en mera framskjuten och skottfarlig back väljas, varför annars brytsäkre och hårde Nygren, AIK, bortfaller. Supdahl är nog här vår bäste man. Theorin som högerforward i B-kedjan är rätt given genom sina insatser under säsongen. En bra center för B-kedjan, hård, oöm och skottfarlig saknas också. Om ”Storen” Lindfors går in för den uppgiften, bör han bli mannen. Så återstår då två kedjespelare. Att välja på bland lagen finnas V. Ekström, VIF, E. Olofsson, M. Ahlberg, AIK, och Gott-berg, KA 3. Det är hugget som stucket, vilka som föredras. ”Bagarn” i gammal pålitlig form spelar väl tillsammans med Ulle Stenbom bäst fram Kurt Nilsson och M. Ahlberg med sin kämpaglöd och rörlighet är väl mest att föredra. Laget skulle sålunda bli ungefär:
S. Briden
KA 3
L. Sundahl
KA 3
E. Olofsson
AIK
L. Theorin
KA 3
A. Attner
VIF
K. Nilsson
VIF
E. Lindfors
AIK
B. Olsson
VIF
U. Stenbom
VIF
M. Ahlberg
AIK
Smock.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 3 December 1946
N:r 281