Herman Geijer

En hädangången storman.
Den 16 september avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala efter en månads sjukdom förre föreståndaren för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, professor Herman Geijer, i en ålder av snart 72 år.
Många var det kanske inte på Gotland som personligen kände honom men ändå innebär hans bortgång en förlust för vårt landskap som för alla andra. I all obemärkthet, som han uppriktigt önskade, var han nämligen en riksgestalt. Han var skaparen av det centrala arkiv, där folkmålsuppteckningar och folkminnesstudier i största delen av vårt land planläggas och understödjas, dit resultaten samlas från alla väderstreck, där de granskas och därifrån de viktiga utfyllande frågorna sändas, där också det slutliga resultatet detaljregistreras — en åtgärd utan vilken det insamlade vore obrukbart. Ett jättearbete sålunda; det förstår envar som har en aning om våra folkmåls oerhörda rikedom. och variation i ordförråd, ordalag, ordstäv och ordspråk eller – den andra sidan av saken – den överväldigande mängden av minnen och kvarlevor från det gammaldags folklivet i arbete och vila, i helg och socken, i tro och övertro, under årets gång och genom människolivets förlopp.
Att vara den planläggande verksamhetens grundare och sedan i 25 år dess ledare kräver en bredd i den andliga utrustningen som är få förunnad. Överallt måste ledaren vara med – direkt eller indirekt. Otaliga sak- och språkfrågor av den mest skiftande art behöver han känna till eller lära känna. Skiftande människolynne bland de hundratals medarbetarna ute i landet skall han förstå sig på. Han skall vägleda, ofta utan att synas vägleda, stödja ibland och ärligt kritisera, ibland, mana till egen insats och till förtroendefullt samarbete. Hos beviljande myndigheter skall han begära, motivera och driva fram anslag: hos Kungl. Maj:t och hos riksdagen, hos landsting och storföretagare, hos kunniga och okunniga, intresserade och likgiltiga. Otaliga besök skall han ta emot inte så där i största allmänhet, utan med dugliga råd i alla stycken. Otaliga brev skall han läsa, och ännu fler skall han sända ut. Sådant har Geijers verk varit. Professor Hesselman, den berömde nordisten i Uppsala, yttrade
en gång då man betraktade ett porträtt av Geijer i studentåren: ’Jag tror att Geijer en gång kommer att stå som landsmålsforskningens och folkminnesinsamliugens Hazelius”.
Även det gotländska folkmålsarbetet kände han in i detaljerna. Outtröttlig var han i att dra upp riktlinjer för utresande undersökare – mest studenter och studentskor -, lika outtröttlig i att pröva deras erfarenheter efteråt och att i timslånga samtal fördjupa deras syn och vidga deras vyer. Sommaren 1919 var han i Visby. Hos gamle lektor Mathias Klintberg samlades en liten skara av lärda på folkmålsstudiernas område och några gotländska studenter som då skulle gå ut i arbete. Från den impulsen utgick all senare undersökning på Gotland. Man saknade blott magister Nils Carlsson, professor Hesselmans lärjunge i Göteborg, som året förut ryckts bort från det arbete, för vilket han dragit upp riktlinjer tillsammans med lektor Klintberg och dåvarande magister Herbert Gustavson, riktlinjer som nu slutdryftades.
Det blev ett minne för livet för dem som var med. Geijers breda, kloka vältalighet, försiktig men målmedveten, och lektor Klintbergs sprakande iver, full av offervillig arbetshåg och temperamentsfull stridbarhet. Mellan dem båda grundades en vänskap som inte förgick. Geijer förstod djupt Klintbergs storhet och ärlighet som samlare, hans på en gång stolta och blygsamma självkänsla; Klintberg begrep och böjde sig för Geijers fallna men aldrig framhävda auktoritet, hans lärdom och vida blick. Överallt där det fanns en ärlig vilja att förstå och att oförvanskat och för andra forskare oförtydbart uppteckna ett folkligt material, där kunde man räkna med Geijers fasta stöd.
Inte minst intresserade sig Geijer för arbetet med gammatsvenskbybormas egenartade språk och folkminnen. Alltsedan 1923 då han sände en första undersökare till Dagö, svenskbybornas stamort, lät han aldrig studiet av den svenska folkgruppen i Sydryssland komma ur synfältet. Han var, när allt kommer till kritan, den man som – okänd men verkningskraftig – mest har, jämte pastor Hoas och ärke biskop Söderblom, förtjänsten av att svenskbyborna räddades till Sverige. Sedan glömde han dem heller inte. Aldrig tröttnade han på att höra om dem; alltid hade han nya viktiga frågor att göra eller nya uppslag för studiet av deras dödsdömda men fängslande kulturform. Ännu. i sommar arbetade han ivrigt på att få tryckt en- liten grammatik om svenskby-målet, som numera professor Anton Karlgren skrivit för snart 40 år sen.
En man i en sådan position som Geijers blir, om han vill eller inte många fall en stridens man. Särskilt i vffirdagsarbetef man och man emellan kan motsatser svårligen undvikas, bör väl inte heller undvidkas. Geijer var heller inte den som väjde för en motsättning, ty han hade djup er. Parenhet, stark vilja och ett gott mått envishet. Han kunde vara både tvär och frän, och han har själv offentligen sagt ifrån att han menade vad han sade i sådana stunder. Kanske innebar ett sådant yttrande hans sätt att inte dra sig undan ansvaret för urladdningen. Ändå tar han inte en stridslarmets man. De flesta som inte råkade honom dag ut och dag in har nog främst minnen av hans karaktärsfulla bredd och den lågmälta, förtroliga stämman, som fyllde hans bokrum. I varje fall grep han aldrig till hårda ord eller obehärskade omdömen när han skrev och skrev gjorde han ju nästan jämt. ”Min produktion består av brev!” kunde han säga med en viss bister eller resignerad självironi.
Hur som helst för den han i livet skänkt en manlig och ärlig vänskap, står han efter döden mänsklig som förr, med stora drag och små, men främst som en märklig man och en innerligt saknad vän.
Nils Tiberg.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1943
N:r 220

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *