Consul Lars Niclas Enequist.
av Elisabeth Lange född Ekman.
IV
I min föregående ”Anteckningar” har jag redan framhållit, att konsul Enequist var en varm vän till våra sjömän, och att han högt skattade deras betydelsefulla gärning. Han försökte även att gynna dem så mycket som möjligt och han visade dem sin välvilja på mångfaldigt sätt. Jag behöver blott erinra om hans motion i riksdagen om en pensionsinrättning för Sveriges sjöfolk. Det var ett storstilat och varmhjärtat drag av den barske konsuln, vilken av många, som ej förstodo honom, stundom ansågs både kall och härsklysten. Men sitt förslag, som han med seg och okuvlig ihärdighet, trots mycket motstånd, arbetade igenom, skaffade han faktiskt åt våra sjöfarande en liten tryggad slant – en hjälp till dem, om också ringa – att efter ett strävsamt liv till sjöss kunna på sin ålderdom slå sig ner i lugn och ro på landbacken.
Av mina föregående ”Anteckningar” om konsul Enequist finna vi lätt, att han var en banbrytade på många områden. Nu var det en sak, som han i åratal sysslat med i sina tankar, som han planerat för och spekulerat över, och som – man kan säga – eldat hans håg och fantasi på det starkaste, och det var att förbättra Gotlands kommunikationsväsen. Det är ju helt naturligt att en person med så vitt utgrenade intressen och med en sådan alltomfattande affärsversamhet som denne framåtsträvande gute, vilken här är fråga om, skulle ej blott ivrigt önska, utan även i högsta grad vara beroende av en någorlunda regelbunden båtförbindelse med fastlandet, åtminstone under en del av året. Man kan lugnt säga, att en sådan fanns ej så långt fram i tiden som i mitten av 1800-talet. Det har redan omtalats, att de gotländska köpmännen visserligen ägde egna fartyg av alla de slag, men dessa voro på intet sätt postförande, ej heller i nämnvärd grad passagerarefartyg i vanlig mening, utan gingo i fraktfart på båda långa och korta trader. Om kalkskutorna och liknande båtar, som ofta seglade mellan Gotland och de olika Östersjöhamnarna, kan dock sägas, att de allt som oftast medförde passagerare.
Dråpliga och hårresande äro de skildringar, som man hört om dessa äventyrliga färder; om huru de små farkosterna många gånger kämpade sig fram i storm och motvind med sina sjösjuka människor ombord, som fingo trängas med varandra i det knappa och allt annat än bekväma utrymmet. ”Och” – säger Säve – ”tacka Gud, om man efter lång väntan och en misslyckad färd mest över hela Östersjön ej fick göra vänderesa och för en sjungare länsa tillbaka från Landsort till Gotland igen.”
Vi ha en fullständigt klassisk skildring på en överresa till fastlandet av Säve själv, som i sin berättelse: ”Vår första Uppsalafärd” – år 1830 – förtäljer om huru inalles 6 Visby-gymnasister – han själv inberäknad – ”de krye ungdomarne”, som han kallar dem, jämte några äldre ”Landsmän” bege sig över till Stockholm den 11 sept. nyssnämnda år på en liten galens under den hetlevrade kapten Nuckaus befäl. Skutan var alldeles nerlastad, ej med kalk denna gång, utan med ekvirke, och det var outsägligt trångt ombord. Utom Säve och hans kamrater var det en massa andra passagerare, nämligen fullt med ”pigor och tröjkäringar”, som skulle upp till huvudstaden för att handla och vandla. Allt detta kvinnfolk tog kajutan i besittning, och för de arma djäknarna och studenterna blev ej annan plats än att ligga uppe på däck på de ”knölige ekestyckena”. ”Men” – tillägger Säve – ”ungdomen nu för tiden på sammetsdynorna i ångbåtshytterna är knappt muntrare än vi.”
Resenärerna voro försvarlugt utrustade med ”våt- och pundvaror” av allehanda slag i tunnor, byttor, lådor och stenkrus och därtill med en del ofantliga sälskinnskoffertar med kläder och böcker m. m. samt för den närmaste tiden ”de mest reputerliga matsäckar”. Man skulle på sina färder den tiden vara väl rustad med både mat och reskläder, då det lätt kunde bli en sjöresa på ett par veckor eller mera.
Denna resa blev både äventyrlig, stormig och långvarig, och vem vet huru det gått om ej lotsen ”med järnlugnet i blicken” lyckats komma ombord i rätt stund och ta rodret i sin säkra hand. I glädjen häröver stämde de käcka ungdomarna upp: ”Storm och böljor tystna ren!” – Säve berättar vidare bl. a., att de sjösjuka passagerarna voro obeskrivliga, men vi friska ungdomsplantor kände bara en strykande aptit, och allt ätligt var till sista skorpan och ostskalken förtärt innan vi den 23 september langade Stockholm.
Ja, mycket vore att berätta om seglatserna i ”den gamla goda tiden” mellan Gotland och de motliggande Östersjöhamnarna – det kunde bli en mustig och innehållsrik äventyrshistoria. Jag har blott i förbigående nämnt om denna färd i sammanhang med kapitlet om den framsynte och reformerande konsul Enequists strävan efter en någorlunda tidsenlig och regelbunden trafik. Vi se sålunda att folk som önskade ta sig över till fastlandet, kunde, om lyckan var god, få medfölja någon skuta. Men huru fick man posten fram och tillbaka över havet ? Jag skall i all korthet nämna några ord även härom.
Den saken gick genom Kungl. Postverkets förmedling, vilket på de s. k. postjakterna, bemannade med särskilt kunniga, erfarna och dristiga sjömän – postförarna – befordrade posten till och från Gotland. Dessa jakter gingo mellan Klintehamn och Böda på Öland, den gamla bekanta routen. Från Böda fördes posten vidare till Borgholm, där båtar från Kalmar mötte, man växlade post och de respektive jakterna vände hemåt, var och en till sin bestämmelseort. Vilka vidunderliga äventyr har man ej hört om dylika färder och vilka sagolika bragder ha ej dessa jakters besättningar utfört i köld och mörker, i storm och dimma, bland is och sörja för att komma fram och tillbaka med sin dyrbara och outsägligt efterlängtade last; de tjocka lädersäckarna med brev och tidningar. På vintern t. ex. när havet ofta var tillfruset långa sträckor, måste man släpa jakten över isen tills man åter kom till öppet vatten.
En glänsande, men på samma gång vemodig och gripande skildring på en dylik postresa ha vi av rektor J. N. Cramér från vintern 1830. Jag kan ej underlåta att berätta något om den, så belysande för gångna tiders bistra trafikförhållanden. Han omtalar hurusom 2 postbåtar – den ordinarie och en vanlig fiskarbåt – tillsammans skulle bege sig hem från Böda. Besättningen utgjorde tillsammans 8 man. I början var färden gynnsam, men ett tu tre slog vinden om och båtarna fastnade i issörjan. Ställningen blev förtvivlad och svårigheterna med isen oövervinneliga, varför männen till slut sågo sig nödsakade att lämna båtarna och att på isen försöka vandra till närmaste land, dragande med sig på en kälke de tunga säckarna.
”En gotländsk postförare vårdar framför allt den honom anförtrodda posten”.
Innan den vågsamma marschen börjades, beslöt man att gemensamt innesluta sig i den Högstes beskydd. Med blottade huvuden gjordes bön, och man sjöng psalmen 419, v. 6.
”Kanhända snart jag saknar
Den tid du nu mig ger” – etc.
Vi kunna lätt tänka oss högheten över denna enkla och sällsamma gudstjänst.
Tre av männen härdade ej ut, utan dogo under vägen. De övriga 5 måste till slut lämna postsäckarna på isen emedan kälken förstörts. Slutligen lyckades de att efter outsägliga strapatser – svält bland annat, köld och trötthet ta sig fram till Idö och Händelö där de omhändertogos på det ömmaste av goda människor. De fördes sedan till Västerviks lasarett för att vårdas. Dessa postförare fingo sedermera pension av staten till ett värde av 75 rdr om året. Genom petition hos konung Oscar I höjdes summan till slut för de två sista kvarlevande till 125 rdr.
När jag och de mina sommaren 1914 bodde på Idö fanns ännu kvar, uppdragen på landbacken, en gotländsk postjakt. Det gamla rostiga, minnesrika skrovet talade sitt tysta språk om faror och mannamod.
Med vad jag har berättat har jag blott tecknat några bilder i all korthet av kommunikationsförhållandena på Gotland, sådana de kunde te sig i ogynnsamt väder och under stränga vintrar så långt fram i tiden som till mitten av 1800-talet. Då var det som planerna hos store organisatören konsul Enequist mognat till beslut och handling, och han grep in med sin starka hand samt åstadkom en genomgripande förbättring med avseende på våra båtförbindelser. År 1850 på våren ingick han nämligen kontrakt med Kungl. Generalpoststyrelsen om ”postföring med ångbåt” – säger ångbåt under sammaren i 10 års tid mellan Gotland och Svenska fastland.
Det kan ju i detta sammanhang påpekas, att under de närmaste föregående decennierna några enstaka försök verkligen hade gjorts att underlätta postbefordringen. Då en ångbåt för första gången anlöpte Gotland år 1829 i samband med kronprins Oscars här förut nämnda besök, blev man så upptänd och inspirerad av denna syn, att tanken väcktes på att få den lilla jakten med sina riskabla turer utbytt mot ett modernare transportmedel. Efter offentlig överläggning om bildande av ett ångbåtsbolag kom även ett sådant till stånd med själve Samuel Owen – Sveriges förste ångbåtsbyggare – som inbjudare och med aktieägare både på Gotland och i städerna Stockholm och Västervik, dit turerna skulle riktas. Den nya båten fick namnet Gotland och gjorde sin första resa år 1836.
Om denna båts avgångstider, om biljettköp till resorna etc. stå noggranna uppgifter i det lilla innehållsrika ”Weckobladet”. Där står t. ex. en annons av följande lydelse:
”För passagerare med ångf. Gotland säljes Biljetter hos N. Klingwall til wanligt pris och ombord med 1 R:dr B:eo tillökning.
Kommissionär.
Denne Klingwall var en vida känd och ärad man i Visby på sin tid; handlande, rådman, riksdagsman samt ägare till det långa huset Smedjegatan 5-7, vilket ännu allmänt kallas Klingwalls hus.
”Gotland” uppehöll sedan under ett par somrar förbindelserna mellan Visby samt Stockholm och Västervik.
År 1841 gjordes ett annat försök till reglerandet av vår postbefordran, då nämligen postverket självt insatte en egen ångare, postfartyget ”Activ” på traden Visby – Västervik. Men alla dessa åtgöranden voro blott provisoriska och ej av lång varaktighet, och man längtade litet var på vår ö att få något stabilare till stånd i fråga om våra båtförbindelser. – Jag upprepar nu mina egna ord – då slog konsul Enequist sitt stora slag år 1850 med sitt avtal med postverket, varigenom för det första våra kommunikationer betydligt förbättrades, och för det andra – och det var ej det minst viktiga – den begynnande ångbåtstrafiken blev lagd i gotländska händer.
Jag skall i mina följande ”Anteckningar” redogöra för de viktigaste punkterna i nämnda avtal och även för den artikel som ”Gotlands Läns Tidning” ägnar detsamma, ett märkligt och intressant aktstycke, värt att letas fram ”ur gamla papper”.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 Juli 1943
N:r 166