FÖR GOTLANDS ALLEHANDA AV TH. ERLANDSSON.
Som bekant skall staten nu övertaga ansvaret för såväl nybyggnad som underhåll av våra landsvägar. Därmed avslutas en flertusenårig epok i det gotländska vägväsendets historia. Bestyret med vägarna har hittilldags varit en folkets egen angelägenhet, som här på ön under de senaste årtiondena omhänderhafts av en vägstyrelse för vartdera av våra två härader, en för norra häradet och en för det södra. Dessa vägstyrelser ha obestridligen skött sina uppdrag till allmän belåtenhet i enlighet med den nya tidens krav. De gamla landsvägarna ha blivit rätade och breddade, nya ha blivit anlagda. Motorfordonen ställa ju också allt större och större krav på bättre vägar.
Gotlands Allehandas redaktion har anmodat undertecknad skriva en artikel om det gotländska vägväsen, det under gångna tider. Det är ju ingen lätt uppgift, ty man vet så fasligt litet om hur det varit längst fordomdags, men en tidningsartikel kan man ju alltid åstadkomma.
Mycket har, såsom redan blivit sagt, uträttats i vår tid, men omgestaltningen nu har likväl inte på långt när varit så omfattande och radikal som under tiden kring sekelskiftet år 1800, särskilt årtiondena dessförinnan. Läsaren kan bara roa sig med att studera fil. dr Mobergs nyligen utkomna karta över de gotländska bygderna omkring år 1700, så får han ett vältaligt belägg för detta påstående. Denna karta visar oss otaliga gamla vägar, som numera inte användas. Ännu kan man visserligen spåra dem halvmillånga sträckor i skog och mark, men de äro snart nog övervuxna, uppodlade samt av andra, anledningar redan omöjliga att följa på långa sträckor.
Den drivande kraften i detta nydaningsarbete var landshövding C. O. von Segebaden, och initialerna till hans namn finna vi än i dag på varenda helmilsstolpe i Norra häradet. Dessa vackra milstolpar äro ett äreminne över en av våra bästa landshövdingar. Må gutarna alltid slå vakt om dem! Den dåtida omläggningen av vägnätet blev för allmogen ett högst betungande arbete. Folket blev motsträvigt. För att imponera på de stundom trotsiga bondgubbarna färdades Segebaden omkring i en stor kalesch, dragen av sex vita hästar, när han skulle se efter hur arbetet utfördes. Detta bet på gubbarna, som inte voro vana att se annat än träaxelvagnar och ”sma knudrugä skogsbaggar”. Det berättas, att när nya vägbanor skulle utstakas genom’ skogarna, brukade man under tiden ringa i kyrkklockan för att komma någonlunda rätt, och ändå blev det både si och så med den saken, såsom det för var och en ännu är att se.
Det må inte förundra oss, om de eljes vanligen så beskedliga bönderna då visade sig motsträviga emellanåt. Det berättas också, att när landsvägen mellan Tingstäde och Lokrume skulle anläggas över den på den tiden ännu inte utdikade Martebomyr, så ålades varenda bonde i hela Norra häradet att fara dit och köra grus flera gånger. När man då stjälpte ett lass ”aur” i den bottenlösa myren, så var det som att kasta en pinne i det brinnande Gehenna. Så litet förslog det. Även fåröborna måste två gånger ta sig över sundet till Storlandet, då deras resliga och karska kvinnfolk följde med och hjälpte till med att bära grus i sina ”förklar u kållar” för att skona ”russi – di stavkels dumbar”. Då och då kom där en kyrkvärd eller nämndeman, som de hade förtroende för, och sa: ”Gi jär inte karar, för ittä järä bleir til ourä aigä bästä”. Till sist blev då också den vägbiten färdig, och numera är det väl knappast någon, som ens vill sätta tro till att nordergutarna begagnat vägen över File hedar, Kalgateburg, Hejnum och Fole, när de skulle till Visby.
De gamla veta ännu att berätta, hurusom bungeborna behövde tre hela dagar för en stadsresa, medan det nuförtiden bara är fråga om några timmar. Först for man över Rute, Lärbro, File hedar i Othem till Hejnum socken på en väg, som kallas Kal-gate. Där ägde de långt från alla bygder en slåtteräng, som än i dag benämnes ”Bunge håjgarden”. När de kom dit, så släppte de sina ”russ” på bete eller ställde in dem i egna där uppförda bodar och gav den hö, som de slagit upp i högården sommaren förut. Tidigt påföljande dag fortsatte de sedan sin färd till Visby genom Hejnum, Fole och Bro. När de uträttat sina stadsärenden, vände de åter till sitt härbärge på Kalgateburg, där de på nytt fordrade sina hästar och vilade upp för att först på tredje dagen fara hem till Bunge igen. Det var därför man ute i Bunge kunde berätta så mycket om ”Hajnumkällingi” och hennes uråldriga läkedomskonst.
Hon var deras medicie doktor.
Under medeltiden, när våra hundra kyrkan och Visby stad kom till, var här också ett väldigt vägbyggande. Visby blev snart öns medelpunkt, och då måste nya vägar ledas dit. Detsamma var förhållandet med kyrkorna. Vid varje kyrka uppfördes en prästgård, även i de församlingar, där numera inga prästgårdar finnas. Och det var nog också prästerskapet, som förestad arbetet med den tidens vägbyggen. Det är ännu för oss nästan ofattbart, hur man då kunde forsla fram från ofta rätt avlägsna trakter de väldiga stenblock, varav kyrkorna delvis äro uppförda. Sannolikt forslades det tyngsta byggnadsmaterialet fram vintertiden på gammaldags ”drögar”, när slädvägen var god och isarna starka. I alla fall blevo nya och sannolikt relativt goda vägar då anlagda till och mellan kyrkorna.
Men redan långt innan kristendomen infördes funnos vägar. överallt här och var kan man få se lämningar efter ett ännu mycket gamlare vägnät med långa kavelbroar över myrar och annan vattensjuk mark, vägar som ledde till urgamla hamnplatser, varifrån forntidens köpmän och vikingar dragit ut ;å långfärder, företrädesvis till östersjöprovinserna, det nuvarande Ryssland och Tyskland. För att nu inte tala om kämpagravstiden, då befolkningen i ofantligt många fall inte bodde på samma ställen som i senare tider. Ofta får man höra talas om att de enradiga stenvastarna från samma tid också skulle vara vägar, men detta förefaller föga troligt och är i varje fall inte ännu bevisat. Det döljes mycket outforskat i de gotländska markerna än.
Th. Erlandsson.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208