I Gothem socken invid stora landsvägen men någon avsides från andra bebyggelser ligger en liten gård, som heter Busarve. Här tillbringar en gammal sjöbuss sin ålders dagar, nämligen sjökaptenen N. O. Fredriksson, och anledningen till att han blir föremål för publicitet just nu är, att han den 2 mars uppnår den vördnadsbjudande åldern av nittio år. Och därmed är han också Gothems äldste invånare.
Det var år 1884, som han inköpte nämnda ställe och brukade det till 1934, då han överlämnade gården till lantbrukaren Harry Kviberg och hans maka, som är systersondotter till Fredriksson. Och hos dem har den gamle sjömannen en god omvårdnad – i den mån man kan tala om omvårdnad, ty det må sägas först som sist att nittioåringen till synes är spänstig som en yngling. Detta bevisas bl. a. Därav, att han ännu företar cykelturer då och då, och skulle han råka komma hem från någon tillställning framåt nattkröken, så må ingen tro att han ”ligger och drar sig” morgonen därpå utan är i kläderna redan vid 6- eller 7-tiden. Och i skördetiden är han med och lassar hö och sysslar för övrigt med litet av varje, som inte hör till de grövre göromålen vid ett jordbruk. Det förtjänar även antecknas, att han egenhändigt byggt en liten lekstuga och förfärdigat en kälke åt lilla minsten på gården, makarna Kvibergs 7-åriga dotter Inga.
Visst är det alltså gammalt gott virke i den nittioårige guten, och det är självfallet, att Gotlands Allehanda med anledning av hans instundande nittioårsdag tagit tillfället i akt att få honom att berätta ett och annat ur sitt långa växlingsrika liv. Vi förutskicka emellertid, att det inte är några vådligare äventyr eller upplevelser, som nittioåringen vid vår lilla pratstund hämtar ur sitt minnes annars säkert rika skattkammare. Den gamle sjömannen har en allvarligare läggning men saknar icke en hjärtegod humor. Han undviker dock som antytts att ”dra” sjömanshistorier i vanlig stil, vilket inte hindrar att de glimtar, han ger från en lång sjömannabana har intresse även utanför sjöfolkskretsar.
Det var den 2 mars 1853 som Niklas Oskar Fredriksson såg dagens ljus på ett litet båtsmansställe i Gothem. Syskonen voro många och det kunde alltemellanåt vara knalt med det som till livets nödtorft hör. Liksom Geijers viking kände snart pilten stugan för trång, och efter att först ha tjänat hos en bonde och fått 12 kr. för 9 månaders arbete hos denne kom tanken på att bli sjöman. Och den tanken realiserades år 1871 – Fredriksson var då 17 år – men så där utan vidare gick det inte att ”komma till sjöss”. Det fanns ett modershjärta, och förlåtligt var det väl, att mamma Fredriksson inte talade om för sonen att hon gömt undan ett brev från en sjökapten, förresten en släkting, som behövde en kock på sin skuta och nu erbjöd unge Niklas Oskar plats som sådan. Men kämpa mot ödet är vanskligt, och snart så har ynglingen lämnat sitt barndomshem för att söka sin lycka på det vida havet.
Till främmande hamnar.
De första fartyg, han seglade med, voro skonarna Triton av Visby och Phönix av Slite, och år 1876 mönstrade han på briggen Anna Maria från Sundsvall, förd av en kapten Ahlström, som var visbybo. Detta fartyg gick med trävaror från Arkangelsk i Vita havet till London och sedan med timmer till Amsterdam. Då fartyget var på väg hem mot Göteborg och befann sig i Nordsjön utbröt en hård storm och med utslitna segel fick man så gott som driva in till Eggesund i Norge. Efter den turen seglade Fredriksson rätt länge med norska fartyg. Då han en gång kom till Hamburg, var där en s k sjömans-runnare, som skulle värva matroser till en amerikansk fullriggare, som låg i Bremen. Och hur det nu var så kom Fredriksson med på det fartyget, som hade över 30 mans besättning. Men här gick det lite livligare till än på de andra jämförelsevis lugna däcken. Fartygsbefälet använde sig av knytnävarna, då det inte gick efter deras pipa, och det är ju ganska förklarligt, om Fredriksson umgicks med rymningsplaner. Men dessa måste skrinläggas och en vacker dag lämnade fartyget Bremen för att via Engelska kanalen segla till Newyork. Det var en söndagsmorgon fartyget avseglade, och när man skulle hiva upp ankaret så skulle det ske med sång. En finne – det var inte mindre än sju nationer representerade ombord – blandade emellertid in i sången några ord, som inte tilltalade förste styrman, och finnen fick givetvis en ordentlig s k dragsedel. Fartyget hade lots genom Engelska kanalen och arbetet ombord var inte någon latmansgöra. Det var att börja kl. 3 om morgnarna och sedan hålla på till kl. 10 på kvällarna. Vid inloppet i kanalen råkade fartyget få grundkänning, och då en ångbåt kom förbi och erbjöd assistans tackade kaptenen nej. Hans fartyg skulle ta sig flott själv, och det gick verkligen. Ute på Atlanten råkade den unge svensken ut för olycka, i det han föll ned från masten och därvid skadade ena ögat och ena armen. Man trodde, att det var slut med honom och rop höjdes att kasta honom över bord… Man upptäckte emellertid att det fanns liv i karlen – och egendomligt nog visade kaptenen riktigt mänskliga känslor. ”Svensken” fick nämligen ligga inne i sin koj och pysslades om bra, vilket sågs med en viss avundsjuka av de andra. Efter ankomsten till Newyork tog Fredriksson hyra på ett fartyg, som seglade på traden Newyork – Västindien. Vid första resan dit fick kaptenen kolera, men att det var fråga om denna hemska sjukdom fick man ej veta förrän vid återkomsten till Newyork, där fartyget låg i karaktän i fem dagar. Fredriksson som skötte kaptenen, gick egendomligt nog fri från smittan, liksom den övriga besättningen. Sedan seglade Fredriksson i tre års tid på Mexicogolfen, men på hösten 83 blev hemlängtan för stark och med en emigrantbåt ställdes kosan hem till gamla Sverige och fosterön. Där väntade en kär vän på sin sjöman, Fredriksson gifte sig också året därpå och flyttade in i sitt nyblivna hem vid Busarve.
Åter till kända farvatten.
Men havets röst kallade. Snart var Fredriksson åter till havs, denna gång med en engelsk ångbåt som gick ner till Afrikakusten, och efter att ytterligare ha seglat på långfärder ett par år vände Fredriksson åter hemåt. Men inte för att slå sig till ro. Visserligen valde han nu betydligt lugnare farvatten och seglade i Östersjöfart åtskilliga år, men även Östersjön kan visa ett humör, som inte skäms för sig, och ännu skulle han få vara med om ett och annat äventyr. Efter att ha seglat som styrman på skonaren Berta av Slite i sex år blev han befälhavare på ”Gamla Maja”, som då ägdes av Pavalds-Nyberg, och därefter blev han delägare i skonaren Laurentius från Ronehamn och seglade med den i tre år eller till 1899. Året därpå finna vi honom som styrman på ”Elisabeth”, kapten Herlitz, och på hösten, närmare bestämt den 22 oktober, anträddes en resa med tysk hamn som destinationsort. Det blåste upp en hård storm och fartyget kämpade snart redlöst i det fruktansvärda ovädret. Denna händelse har Fredriksson skildrat i versifierad form i ett tryck, daterat 1901 från dåvarande S E Hallströms tryckeri. Med assistens av Neptun kom fartyget till Stockholms hamn, varom det heter i den nämnda skildringen: ”Den tjugusjätte Oktober låg vi i Stockholms hamn. Nu var vår resa slutad, pris vare Herrens namn”.
Fredriksson förde sedan bl a en skonare, som på väg från Norrköping havererade utanför Klintehamn, och därefter förde han skonaren Thor från Bohuslän i ett tiotal år. Då den i Kappelshamn skulle lasta sleepers på Ystad kom en svår storm från nordosten och drev skonaren mot land, och därmed var detta fartyg ur leken. Ytterliggare några år var Fredriksson till sjöss, senast med ”Agild” från Karlskrona var redare liksom för flera av de båtar F fört, och efter att i 49 år ha rest omkring på böljorna slog sig Fredriksson år 1919 till ro på landbacken.
Det ligger givetvis åtskilliga upplevelser, båda roliga roliga och mindre roliga, bakom denna hans långa tid som sjöman, men han undviker att gå in på några detaljer i detta fall. Det ovan nämnda kan dock i stora drag ge en uppfattning om, att den gamle sjömannen varit med om mycket i sina dagar och att han numera ser detta mera i minnets förklarade skimmer. Och på hans långfärdslista stå namn sådana som Magellans sund, Kap Horn, Valparaiso, Buenos Aires och många andra för sjömannasinnet sägenomspunna platser.
Han har fått berätta, kapten Fredriksson, och intervjuaren har endast då och då inflikat någon fråga. Unga frun i huset bjuder oss på äkta mocka och härlig sockerkaka, och liksom en fortsättning på pratstunden utbrister den gamle:
Ja det säger jag, att segelfartygen komma nog igen när det blir dåligt med bensinen – och då blir det sjömän igen.
Och den 1 mars är jag bjuden in till Skeppargillets högtidsdag. Det blir kanske lite ” jobbigt” för mig när jag sedan dagen därpå har min nittioårsdag. Men förresten, tillägger den gamle hedersmannen med en tjuvpojksglimt i ögat: När man är så här ung och rörlig som jag, så går det väl.
Ja, nog kan han vara sent uppe alltid, infaller fru Kviberg, men är lika tidigt uppe om mornarna för det. Så nog är han pigg.
Och det måste vi sannerligen hålla med om. För denne nittioåring har ålderdomen inte blivit någon börda, utan han kan i likhet med den vise Solon säga: ”Jag åldras i det att jag för var dag städes lär mig något nytt”. Ålderdomen har också sitt behag under förutsättning av andlig och fysisk hälsa. Och sådan kan den gamle sjökaptenen glädjas åt att äga.
Jag har dock att tacka en högre makt för allt, säger den gamle till sist.
Webe.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 februari 1943
N:r 45