Skälsö, Väskinde.
När fiske och fiskelägen komma på tal, nämnes ofta även Skälsö. Men eftersom Skälsö fiskeläge och gårdarna där nere vid stranden ligga en god bit från stora landsvägen – den väg vi bruka kalla Lummelundavägen – händer det kanske inte så ofta att utsocknes leta sig dit. Att inte ha varit i Skälsö är emellertid en förlust för var och en, som gärna vill titta litet närmare på öns egenarter och samtidigt njuta, av den underbara naturen. Över Skälsö synes naturen nämligen ha slösat med sina vackraste håvor, ty där äro t. o. m. de brant stupande klipporna bevuxna med träd eller klädda med annan yppig vegetation. Det förefaller ofattbart att furor och andra trädslag ha kunnat klamra sig så fast i de nästa lodräta bergväggarna, att inte ens stormarna ha lyckats störta dem.
Vägen ned till Skälsö – via Brucebo – är utmärkt, så inte är det svårt att taga sig dit. Så snart man från nämnda Lummelunda väg slagit in på vägen till Skälsö och kommit igenom skogsremsan, ser man fiskeläget och en skymt av vita, välvårdade bostadshus och inte mindre prydliga sommarvillor. Gårdar, och villor äro dock så avlägset belägna från varandra att ingen blir störd av för nära grannskap.
Jordbruket.
På den branta och en smula slingrande vägen taga vi oss ned till stranden, sedan vi en god stund beundrat utsikten från bergsplatån. Skälsö ser så inbjudande ut där uppeifrån, men förlorar inte vid en närmare bekantskap. Gårdarna se ut som om de alldeles nyss blivit rappade och strukna, trädgårdarna äro skötta med största omsorg och åkertegarna verka som om de skulle ha blivit uttagna efter mått. Det är inga stora jordbruk där nere på strandängarna och kanske inte heller så givande, men att åkrarna skötas på bästa sätt är i alla fall säkert.
Jorden består merändels av sandmylla, som dock är ganska stenbunden, och således inte lämplig för vilka odlingar som helst. Så särdeles svårbrukad är nog inte jorden, men det gäller att komma underfund med hur den skall skötas för att ge bästa möjliga skördar.
Innan vi fortsätta att orda om gårdarna i Skälsö, bör kanske nämnas att alla gårdarna där nere ha samma namn. Inte har man heller någon ledning av ägarens namn, om man skall söka upp en viss Skälsögård, därför att så gott som samtliga ha det hedervärda namnet Pettersson.
Vi stanna vid den gård, som ligger närmast fiskeläget, en verkligen vykortsfager gård. De vita byggnaderna äro omramade av lummiga träd och upp utur grönskan skjuter den vita flaggstången med den vajande, vackra svenska flaggan.
Ägaren till denna gård, herr Charles Pettersson träffa vi i den till gården hörande sparrisodlingen, som han just är i färd med att skatta. Man blir en smula förvånad över att se en så stor parrisodling – över 20-talet lister cirka 40 meter långa – strax intill havsstranden. Herr Pettersson förklarar dock att sparrisodlingen går bra. – Och, säger han, det kanske vore bäst att ha sparris nästan: på_ all ord här nere. Inte tycks sparrislisterna av torkan heller … Hr P. visar hur massor av sparrisstänglar skjuta upp, och bara vänta på att bli skattade. Sparrissäsongen är emellertid på upphällningen och fastän det ännu finns massor av sparrisstänglar av finfin kvalitet att taga vara på, så få de nu vara kvar.
- Det är inte bra, framhåller hr P., att skatta för hårt, för det har man ont av kommande år. Nu ska vi plöja listerna, vilket går till på så sätt, att vi kör upp en fåra på vardera listsida. Sedan fyller vi fårorna med gödsel och krattar däröver listens mittparti. Sparrislisterna jämnas således med marken, och få ligga så till nästa vår, då de åter göras i ordning för att bära ny, skörd.
Strax intill sparrisodlingen gränsa potatisåkrarna, där blasten varslar om att olika sorter odlas. Att det inte är något fel på växtkraften förstår man därav, att man till midsommar hade tämligen vuxen, färsk potatis. Torkan har naturligtvis härjat även här nere men inte värre än att allt ännu ser grönt och ganska frodigt ut. Under normala somrar, d. v. s. när nederbörden är någorlunda riklig, blir det bra skördar av både säd och rotfrukter.
Byggnaderna till denna gård, som på sin tid avsöndrades från Bläsungs, uppfördes 1919-1920. Det är solida stenhus, vilka äro ändamålsenligt inredda. Manbyggnaden är särdeles trevligt och modernt inredd. Under hela byggningen är även en källare, som mången skulle önska sig maken till. Vattenledningar till kök och tvättställ och även i nämnda källarvåning. Till kreaturen får man vatten från en källa i skogen. Och den källan tryter aldrig, även när det är så torrt, som det nu varit ett par somrar.
Till gården hör även skog, så att man har ved och virke i tillräckliga mängder. Åkerarealen, som under senare år utvidgats genom inköp av mark, omfattar cirka 15 tnld. Detta är således ingen stor gård, men i Skälsö lever man inte endast på jordbruk, utan som bekant även på fiske.
Fiskläget och fisket.
Tidigare var tillgången på fisk mycket rikligare, än vad den varit under senare år. Knappheten på fisk har gjort att en del tröttnat på en fiskares strävsamma arbete och i stället ägnat sig åt annat näringsfång. Pettersönerna i Skälsö hålla emellertid ut, och vilja inte avstå från fisket.
När man säger Petersönerna, är därmed förstått att samtliga i släkten äro fiskare. En broder Wiliam Pettersson har sitt ställe strax intill här berörda gård. Även det med välbehållna byggnader. Samt längre upp – alltså norr om – bor hr Alfr. Pettersson, fader till redan nämnda hrr P. och ännu en son Helge, som också har en gård ännu en bit längre bort, vilka bedriva fiske. – En son är fiskare i Visby. Man kan således säga att fiskardynastin Pettersson både består av fiskare och jordbrukare, som i åratal ägnat sig åt dessa näringsgrenar.
Fiskeläget, en pittoresk samling små hus, är beläget på det lilla näs, som delvis skyddar havsviken vid Skälsö. Där stå ett 10-tal bastanta fiskarbodar, som trotsa både väder och vind. I den lilla hamnen ligga fiskebåtarna tämligen väl skyddade, men eftersom viken är ganska långgrund, har det sina svårigheter att ta sig ut eller in till fiskeläget, om man inte vet precis hur man skall lotsa sig fram.
Vad fisket beträffar, framhåller man att fisket visserligen inte är så rikligt, men att det ibland kan vara rätt så lönande ändå.
- Blir det inte så mycket fisks får man litat mera för den, menar hr P. Förr hände det att vi fick sälja strömming till svinmat för 1: 25 å 1: 50 lådan. Och det kunde ju inte löna sig, dels därför att man fick en hel del redskap förstörda och dels därför att det bliv mycket extra arbete med omsättning av den myckna fisken.
Flundre-, strömmings- och sikfiske är vad som mest bedrives vid Skälsö, men det är ju klart att man även ibland får gädda och annan fisk. Vi blevo vid besöket i Skälsö erbjudna att följa med och vittja en storryssja. Vi bespetsade oss på en spännande fiskefärd och många silverglänsande sikar. Det var nämligen siken, som var i farten då och många av det slaget hade redan fångats. – Med ett par vana roddare vid årorna voro vi snart ute vid ryssjans vittomfattande armar. Och så gällde det att vittja ”struten”. Efter en stunds arbete – varunder vi fruktade att båten skulle kantra – lyckades man få upp så mycket av ryssfan att man kunde konstatera att där fanns – endast en liten gädda. Ingen enda sik således. Och gäddan den fick stanna kvar i väntan på sällskap.
Det måtte i alla fall vara en ganska lycklig kombination jordbruk och fiske, för slår det slint på ena hållet så kanske det blir något på det andra. Så tycka förmodligen skälsöfiskarna, som lugnt och tryggt fortsätta att både fiska och sköta sin jord.
T-a.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 Juli 1940
N:r 159