Vacker kyrkoinvigning i Fröjel på söndagen.

Biskop Ysander talar inför en talrik menighet i den nyrestaurerade kyrkan.

En högtidsdag firades i går i Fröjels församling, då den nyrestaurerade kyrkan högtidligen återinvigdes för gudstjänständamål av biskop Ysander. Församlingen hade mangrant mött upp och även en del utsocknes hade kommit tillstädes, varför kyrkan var fylld till sista plats. Biskopen erinrade i sitt invigningstal om olika slag av tempelbyggnader och pastor loci, kyrkoherde Gustaf Sjöberg, predikade över dagens text, som handlade om jordens salt och världens ljus.

Högtidligheten i kyrkan inleddes med körsång från läktaren, varvid Klinte och Fröjels förenade kyrkokörer sjöng Davids 84:e psalm av Wennerberg under ledning av folkskollärare Lars Sahlsten och med kyrkoherde Carl Söderberg i solostämman.
Under det menigheten sjöng psalmen 206, inträdde så processionen av Präster och biskop Ysander framträdde inför altaret. Han assisterades av kyrkoherdarna C. J. Björkander i Östergarn, Gustaf Sjöberg i Klinte, Artvid Ruhr i Roma, Carl Söderberg i Othem, och N. H. Ronquist i Eskelhem, sekreteraren i diakonistyrelsen pastor Dag Tollin, utnämnde komminister Folke Hallen, Hejde, och pastorsadjunkt Erik Karlsson, Klinte. Kontraktsprosten Reuser var av kyrkomötet hindrad att närvara. Biskopen hade mässskrud och kräkla, de assisterande prästerna buro mässkrudar.
Biskopen höll så sitt invigningstal, i vilket han utgick från psalmverserna 63 : 13-15.
När vi i dag få glädja oss tillsammans i denna helgedom, som ligger liksom på ett Guds berg, dit man får draga upp — och när vi i dag gemensamt få sjunga tacksägelsen och lovsångens psalmer över att Guds hus har blivit färdigsmyckat, Honom till ära och oss till tjänst, så vilja vi ta tre böneord och en av de första barnapsalmer, som vi lärde som små, och göra det till högtidsord i dag.
Det första är en innerlig bön till Kristus, vår Frälsare och Herre: ”Gör Dig ett tempel i mitt bröst.”
När Fröjel kyrka firar sin återuppståndelse på Alla helgons dag, då ledes min tanke till trenne olika tempel, som alla ha ett innerligt samband med varandra.
Det är templet i evigheten, templet på jorden och templet för Herren därinne i mitt hjärta.
Evighetstemplet, det är martyrernas, alla helgons och Guds hjältars boning. Det är hela den sky av vittnen, som vi osynligen och ändå verkligen ha omkring oss i dag. Evighetstemplet, det är Guds trygga och saliga boning för alla dem, som rätt ha nyttjat stunderna i Fröjels kyrka, och som i tron på sin Frälsare kallats hem. Det är både uppbyggligt och manande att just i dag, då vi liksom på nytt ge Gud ett löfte att vara trogna i Hans hem, Hans gård att samtidigt få tacka Gud och stilla bedja för dem av våra kära, som före oss ha bedit i detta tempel. Förvisso kunna vi icke göra detta utan att också tanken på evighetens tempel blir en trängande maning för vårt eget liv, vår egen förvandling till helhjärtat allvar. Det är ju också den boning, där vi själva vilja stå bärjade inför Guds ansikte.
Men får evighetstemplet denna minnenas och det manande målets bild, då får det också sammanhang med templet på jorden. Ingen av oss kommer ifrån att den bästa vägen till Guds himmelska tempel går från Guds folk i Fröjel genom denna kyrkas portar.
När Israels folk återvände från Babel, skrevo familjefäderna sina namn under en försäkran, att var och en av dem med sitt husfolk ville höra Herren till. Jag har många gånger här på Gotland tänkt på detta, när jag sett utanför kyrkoportalen raden av bomärken från alla socknens gårdar. Det var som en löfteskrans i stenen från de många hemmen, att de ville gemensamt vara Guds husfolk och ha kyrkan som sitt hem. Jag minns icke om det står några sådana bomärken utanför Fröjels kyrkdörr. Men låt oss i dag göra något ännu allvarligare. Låt oss ge Gud var för sig ett löfte, som han får skriva på porten till sitt evighetstempel och en gång vid den porten kräva räkenskap för att vi här, i detta tempel på berget flitigt och endräktigt vilja söka Honom, anropa, tillbedja och lovsjunga.
Det löftet ger det verkliga allvaret åt bönen: ”gör Dig ett tempel i mitt bröst.”
Ju mer jag har tagit mig för att bedja den bönen, ju mindre barnslig har den blivit. Den har tvärt om fått någonting av manligt revolutionerande, av allt förvandlande i sig.
Jag slipper icke undan att se i mitt eget liv, hur litet det stämmer detta, att helt och hållet vara ett tempel för Gud, en boning för Guds Ande. På sätt och vis äro vi benägna att ordna det så, att Gud får bo i sitt tempel, och där får Han hållas, och där vilja vi söka Honom. Men dessförutom ha vi våra egna boningar. Det är vår gärning, det är vårt hem. Det är vårt hjärteliv. Det är vår kropp.
Men nu gör jag allvar, så sant Gud är i sitt heliga tempel inför mig och ropar och lovar och ber: ”Gör Dig ett tempel hos mig, och i mig, Herre, nu är min kropp Din, icke bara min själ. Du , skall helga den och bruka den för Dina ärenden och råda helt över alla de krafter, Du förlänat. Gör också mitt hem till Din boning, så att jag under dagens alla stunder vet och känner att Du är i där tillstädes. Gör Dig en sådan boning i min gärning och mitt hjärta, att jag icke blir som den tjänaren, som gör det ålagda och betalar tillbaka sitt pund, utan som ger ränta genom kärlekens värme, tålamodets vällukt och tröstarvillighet under vardagens småting.”
Detta tempelbygge är det viktigaste. Och det är alldeles visst, att om Gud får bygga sitt tempel i oss på fullt och verkligt allvar, då blir också det jordiska templet, d. v. s. kyrkan, en övermåttan kär mötesplats för dem, som så ha tagit ny tjänst hos Gud.
Det andra böneämnet, som vi helga åt Herren på Fröjels minnesdag, det är psalmens ord: ”Låt aldrig mig förgäta Dig.” — Var och en som lagt sitt liv verkligen i Guds hand, har nog verkligen gjort samma upptäckt, att han behöver bedja om ståndaktighet, uthållighet och trofasthet. Det blir så gärna något ryckvis över vår kristendom. Vi ha tider, då vi bedja och hålla vår andakt nästan tårögda, därför att Gud är så nära och varje ord i Bibeln talar till oss. Och då börja vi med en stor noggrannhet och stränghet mot oss själva och öppenhet emot varandra. Men hur är det ? Blir det icke rätt som det är en parentes där kärleken till Gud och hungern efter Honom blir svalare och vi mera obekymrat äro nöjda med att klara våra dagar utan att ha det där skälvande gudslivet och Andens herravälde i vår själ.
Jag vet rätt väl, att också själens liv har sina höjder och dalgångar. Men jag är ändå rädd för de där parenteserna. Ty jag vet ingen fiende så försåtlig som ljumheten. Därför måste jag oavlåtligen ha detta böneämnet framför mig: ”Låt aldrig mig förgäta Dig.” Ja, just så, Herre, tillåt mig icke att förgäta Dig. Handla hur som helst, låt hända vad som helst, men tillåt mig icke att vara nöjd med mindre än jag är utan förbehåll i Din hand.
Var och en av oss möter i sitt livs vardag småting, som skapa olust, möter människor, som såra, möter motigheter, som bedröva.
Innan jag släpper till min tanke att tänka bedrövat och innan jag släpper till min känsla att bli sargad, så vill jag stilla hjärtat: ”Låt aldrig mig förgäta Dig.” Och då finner jag en sval, ren, ljus väg antingen undan motigheten eller genom den. Alltsammans blir förvandlat inför Gud.

Om jag blir van att fly till Gud och liksom med en själens snabbhet vända ryggen åt det, som fläckar hjärtat, då hittar jag vägen till många Guds källor, som jag eljest icke skulle ha upptäckt. En sådan källa finnes här framme vid Fröjels altare, alldeles särskilt när det dukas till nattvard. Den som vänjer sig att fly till Gud i vardagstingen skall heller icke kunna förgäta att söka ljuva möten med sin Frälsare vid altarrunden, där nattvardens Herre välsignar med sårmärkt hand.
Ettsista böneord helga vi till minnesord i dag: ”Ära ske Gud.”
Det var till Hans ära det sirades och målades och smyckades med den fromma och barnsligt glädje, som i dag på nytt lyser emot oss. Vare också det verk, som nu är utfört och som med kärlek och glädje blivit fullbordat, Herren till behag och till Hans pris.
”Ära ske Gud”, att Han unnar oss den undantagsnåden at få syssla med försköning av våra tempel, medan tusen andra kyrkor ha rivits ned i denna Kristi kyrkas hittills största martyrtid på jorden.
”Ära ske Gud” i den gemenskap, som’ en gudstjänstfirande församling undfår. Ja, jag tvekar icke att upprepa det: ”en församling, en endräktig skara, som möts och håller ihop och tillsammans firar gudstjänst, den får en obeskrivbar gemenskap som ger själen vingar och som blir till den Eviges ära och lov.”
När denna kyrka vigdes för första gången; då tecknades det ena helga korset efter det andra här inne på murarna. I dag teckna vi tre nya vigningskors i de tre böneorden: ”Tag boning hos mig. Gig mig Dina helgons tapperhet. Låt allt i mitt liv, min församling och kyrka vara till Din ära.”
Efter biskopens tal läste så de åtta assistenterna var och en ett bibelställe, som hade tillämpning på dagens betydelse och biskopen förklarade kyrkan åter invigd för sitt heliga ändamål. Den vackra akten interfolierades med psalmsång och bön.
Själva invigningsakten avslutades !ned psalmversen ”Pris vare dig, o Gud”, varunder de officierande i procession åter lämnade altaret.

Därefter följde högmässa
i vanlig ordning, men dock givetvis i hög grad präglades av dagens högtidlighet. Altartjänsten förrättades av kyrkoherde Sjöberg och pastor Tollin med den sistnämnde som liturg.
Dagens text avhandlade bergspredikarens ord ”I ären jordens salt — I ären världens ljus” och särskilt anknöt kyrkoherde Sjöberg i inledningen av sin predikan till orden ”Icke kan en stad döljas, som ligger på ett

berg”. Han gav i väl funna ordalag en erinran om de nya värden, som i Fröjels kyrka nu trätt fram ur en långvarig slummer i form av blomsterslingor och annan konstnärlig utsmyckning. Han hänvisade i detta sammanhang också till predikstolen, en av de äldsta och kanske en av de märkligaste på vår ö med sina evangelister och apostlar. Kyrkans förnämsta prydnad är dock det 700-åriga krucifixet, som nu åter upphängts på sin plats i kyrkan. Måtte Fröjels kyrka, så länge denna bygd lever, vara en stad på detta berg, som icke kan fördöljas, utan en plats där bygdens folk kunna finna ett hem och ett efterlängtat mål.
En av bygdens söner hade i en dikt tolkat sina känslor på denna dag och dessa verser föredrog nu kyrkoherden från predikstolen. (De återfinnas på annat ställe i dagens nummer). Vem är i denna menighet, som ej känner de starka banden, som binda bygdens folk vid denna helgedom? Om dess känslor vittna också de många offergåvor, som lämnats till kyrkan.
Predikanten rörde sig därefter i sin framställning kring de två orden: salt och ljus.. Det är småting, ett saltkorn och en ljuslåga, men det är ingen lyx. Det är livets nödvändighet, att vi äga och bruka dessa ting. Så utgöra de också i andlig bemärkelse ingenting mindre än vår kristna kallelse och varje människas liv är förfelat, om hon icke följer denna kallelse. Saltet behövs i vår tid. Från staden sprider sig smitta ut över landsbygden. Man gör vårt folks livsfrågor till frågor om njutning och vinning. Måtte från denna bygd vid havet alltid komma frisk ren luft, sälta och havsvind, som kommer till denna höstens generation med vårens klarhet och renhet. Mörkret kan besegras endast av ljuset. Måtte förkunnelsen i denna kyrka kunna visa någon till tro.

Efter högmässan följde åter altartjänst med samma officianter som före predikan och gudstjänsten avslutades i övlig ordning.

Invigningsmiddag
hade Fröjets församling därefter, anordnat å gästgivaregården i Klintehamn, till vilken inbjudits biskopen och de assisterande prästmännen, med fruar, donatorer, de som haft hand om arbetet, representanter för pressen m. fl. Från församlingen deltog ledamöterna i kyrkorådet och byggnadskommitgn, lärarepersonaden o. s. v.
Gästerna hälsades till bordet av kyrkvärden Laurentius Larsson, Alstäde, och en stund senare riktade sig kyrkoherde Sjöberg till de inbjudna gästerna, vilka han i tur och ordning harangerade. Han vände sig därvid först till biskopen, som trots svårigheter lyckats slita sig ifrån kyrkomötets utskottsarbete, samt biskopinnan. Han föreslog vidare avsändandet av ett telegram till arkitekt Fant, som å byggnadsstyrelsens vägnar haft hand om arbetet från början, samt till, artisten C. Wilh. Pettersson, som utfört allt det konstnärliga arbetet med fram-kallandet och rekonstruerandet av kalkmålningarna i koret. Vidare erinrade han om det konstnärliga arbete med predikstol, krucifix m. m., omhänderhafts av konservator Alfred Bergsten i Eksta, som först tagit upp byggnadsarbetet, men som avlidit, och som sedan eftrerträtts av sin broder Karl Bergsten. Värmeledningarbetet har omhänderhafts av fabrikör Ernst Cedergren, Klintehamn, och en del snickeriarbete av byggmästaren Oscar Andersson. Till de närvarande entreprenörerna framförde kyrkoherden församlingens tack. Till sist tackade kyrkoherden församlingens representanter för ett gott arbete under byggnadstiden —för prästen är allt vad som göres för kyrkan en glädje — och särskilt nämnde han f. d. kyrkovärden Hj. Hägg, Bottarve, som den äldste i raden. Han betygade, att även från frikyrkligt håll intresse för kyrkans restaurering kommit till synes, över vilket han uttryckte sin glädje.
Därefter talade lantbrukaren Arv. Stenberg å byggnadskommitténs vägnar för kyrkans donatorer, bland vilka märktes många gamla sockenbor. Sålunda har konservering av en predikstol bekostats av apotekaren fru Ada Block, krucifixets restaurering av folkskollärare och fru Söderdahl i Väte samt den nya mässkruden av kanslirådet och fru Baehrendz i Stockholm. Fruarna Block, Söderdahl och Baehrendz äro bördiga från Fröjel. Kyrkoherde Sjöberg har utom sitt personliga arbete även låtit sig vidkännas betydliga kontanta utlägg. Vidare ha gåvor skänkts av den kyrkliga ungdomskretsen, Övre och Nedre Fröjels syföreningar, föreningen U. K., S. L. U:s sykrets in. fl. och vidare av ett stort antal enskilda personer inom församlingen. I samband med kyrkans restaurering har utom nämnda arbeten även anskaffats antependium, flossamatta till koret, altarpsalmbok i praktupplaga, samt predikstolskläde av guldbrokad vidare har nummertavlan restaurerats o. s. v. Herr Stenberg frambar till alla givare församlingens varma tack.
Kanslirådet och fru Baehrendz hade telegrafiskt framfört sina lyckönskningar och ett svarstelegram beslöts att avlåta till desamma.
Slutligen talade biskopen vilken framförde gästernas tack till värdar och värdinnor och därtill anknöt sina lyckönskningar till församlingen för det lyckligt genomförda arbtet.
Den festliga samvaron avslöts därefter med psalmsång.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 7 november 1938
N:r 258