Stockholms Idrottsförbund har den 27 dennes hållit sitt årsmöte. årsberättelsen börjar med följande minnesruna över den i Klintehamn i höstas bortkomne Ragnar Norrby.
”När en krets av verksamma kamrater bryts och en länk ur kedjan plötsligt slits bort, känns det alltid svårt för oss andra, som äro kvar, att förstå, varför just han blev den förste…
Dubbelt svårt att fatta var budet den 9 oktober, att Ragnar Norrby var borta. – Vi som så nyss mött honom, mitt uppe i det idrottsarbete, han så högt älskade, vi som sett honom med glädje fylla funktionärens krävande kall eller hört honom med sans och klokhet lägga sin röst vid rådsbordet — vi kunde och ville inte tro, att ban så plötsligt brutit loppet.
”Den försvunne hade under sin semester i föräldrahemmet på Gotland begivit sig ut på en orienteringspromenad …”, stod det att läsa i tidningarna. ”Efterforskningarna ha hittills icke givit något resultat…”
Han rådde sig själv då, Ragnar Norrby, och njöt av välförtjänt frihet från vardagens jäkt. Han behövde icke följa tävlingsloppets utstakade linjer utan valde själv sin kontroll. Fri och ensam med skogens träd som grannar och fädernebygdens blåa himmel som tak gick han sin väg fram.
Kanske fann han aldrig sin kontroll. Men närmare det stora målet kom han än någonsin förr .. .
Länge dröjde det, innan bekräftelsen om hans bortgång kom. Vid hans bår bar därför endast en enkel krans från kamraterna i Stockholms Idrottsförbunds styrelse vittne om den uppskattning han vunnit under sin korta tid bland oss. Inga sänkta fanor, inga ord vid griften berättade om vår sorg och saknad.
Men många äro de både ledare och aktiva, som med tacksam glädje i det tysta skola erinra sig Ragnar Norrbys mångåriga insats inom Stockholms idrottsliv. Hans uppoffrande arbetsvil- ja, hans vinnande försynthet och hans insiktsfulla erfarenhet voro egenskaper värda att minnas och vinnas av oss alla.
Bertil Nordenfelt.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 29 april 1938
N:r 97