Föredrag å Lojsta slott midsommardagen av professor Sune Lindqvist.
II.
Men vilka voro då de fiender, som vållat denna enastående krigiska katastrof? Man har ibland svarat: svearna, ibland: slaverna.
Att verkligen dessa trakter just vid den tid, som de många guldskatterna tillhöra, drabbats av en svår krigisk hemsökelse, har man också trott sig finna bevis för på annat sätt. Öarna Gotland och Öland skilja sig från alla andra svenska landskap genom den talrika förekomsten därstädes av i forntiden övergivna gårdar och odlingsmarker. De många lövängar, som ännu i dag pryda denna ö, och de många lövängar, som under de senaste mansåldrarna förvandlats till åkerjord, tyckas ju vara intet annat än i forntiden brukad, men också i forntiden övergiven odlingsmark. De vastar, som genomkorsa dem, äro rester av forntida hägnader kring åkerlotter och fållor. Tätast drar sig deras nätverk samman här och var kring grupper av grundvalar efter hus, som lagts öde samtidigt med jordarna däromkring. För envar gotlänning äro väl många dylika husgrunder — ”kämpgravar” — väl bekanta. Och för var och en, som nu lyssnar till mina ord, är det ju lätt att bilda sig ett fast begrepp om de forna kämpgravshusens utseende. Den egendomliga byggnad, som vi se strax härinvid, är ju uppförd på en riktig ”kämpgrav”. Den har fått just den form, som man på grund av skilda iakttagelser och jämförelser trott vara den för de många förödda forntidshuset karakteristiska. Den har ju kommit till, denna säregna, väsentligen av ett tak bildade byg gnad, endast för att ge vår tids människor en klarare föreställning om, ”hur man byggde och bodde här på ön för halvtannat årtusende sedan.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 Juli 1938
N:r 148