Gotland och den fria idrotten.
Jag satt en kväll för några år sedan tillsammans med några idrottskamrater på ett café i ”den eviga ungdomens stad” och resonerade idrott. Årets distriktsmästerskapstävlingar — i fri jdrott hade samma dag slutförts, varför resonemanget givetvis rörde sig kring dessa. Vi hade samtliga deltagit i tävlingarna och tillsammans lyckats hemföra summa ett mästerskap, men vem som stått för den bravaden förbjuder mig tyvärr min blygsamhet att nämna.
Stämningen var inte särskilt hög, ty vi hade faktiskt räknat med en betydligt rikare utdelning — i en del fall hade det också varit mer än lovlig ”snudd” på de åtråvärda tecknen. Ordet ”otur” ahvändes i mycket stor utsträckning av samtliga ”talare” under kvällen — ofta icke utän fog. Under en paus i ”förhandlingarna”inköptes ett Idrottsblad av den för tillfället kapitalstarkaste, och rapporterna från D. M.-tävlingar landet runt studerades ivrigt. Plötsligt upphävde en av mina hårt prövade vänner sin röst och könstaterade kallt: ”På Gotland hade man plockat hem fem D. M. Är det någon som tvivlar så titta här?” Ingen tvivlade. Efter en hastig beräkning kom vi till det resultatet, att vi på Gotland lagt beslag på så gott som rubb och stugg Vid årets tävlingar. En hastig påkommen sorg över ”det misslyckade valet av föräldrar” övergick så småningom i en känsla av betydlig tillfredsställelse. Vi voro faktiskt inte så dåliga i alla fall, det syntes ju tydligt. Och när vi senare på kvällen lämnade idrotten för ett annat ämne av intresse, så kunde vi fortsätta samtalet med den framgångsrike idrottsmannens självsäkerhet och djupa erfarenhet. Denna lilla episod återkom i mitt minne, när jag en dag på försommaren fick meddelande öm att jag utsetts att under några veckor leda gotlänningarnas träning i fri idrott. Och jag reste till Gotland med den bestämda uppfattningen, att jag där skulle möta de verkliga nybörjarna, ja varför inte de ”idrottsligt efterblivna”. Ty så ny kunde väl inte den fria idrotten vara på gutarnas ö, att de inte kunnat frambringa några resultat av klass. Jag trodde mig förstå, att det här var fråga om bristande intresse och ej bristande kännedom om modern idrotts utövande. När jag nu sorterar mina intryck från min instruktionsverksamhet bland Gotlands idrottsmän erkänner jag med glädje, att jag och många fastlandsidrottsmän med mig nog underskattat den gotländska slagkraften när det gäl ler fri idrott. Och vi, som för några år sedan samlade gotländska distriktsmästerskap ”på hög”, hade nog i realiteten fått nöja oss med ganska liten skörd. Gotlands fria idrott var och är faktiskt bättre än sitt rykte. Och den är på oavbruten frammarsch. De kalla siff.
rorna äro inte alltid den riktiga värdemätaren, och de resultatlistor från igrottstävlingar på Gotland som då och då synas i fastlandets dags« och fackpress göra inte alltid idröttsmännen rättvisa. Klimatet spelar en avgörande roll härvid. Den tunga, saltmättade luften försvårar i hög grad lungornas och även. hjärtats arbete vid pressande ansträngningar, speciellt vid löpningar. Att en idrottsman är född i denna luft, att han hunnit vänja sig vid den öller överhuvud aldrig andats annän luft, har in’e så stor betydelse i detta fall. Ju högre, lättare luft — ju större idrottslig prestationsförmåga. Den regeln gäller alla och överallt.
Löparbanor, hopp- och kastbanor äro dessutom av en helt annan klass än de bättre på fastlandet. Gutavallens banor ärö inte bra, trots motsatta påståenden, de äro stumma och utan svikt. Hårdheten är det inget fel på, och det för med sig, att gästande idrottsmän i ett lopp kunna prestera utmärkta resultat. Men skall man träna och tävla på en bana året runt, fordras absolut, att den här svikt, annars blir musklernä ofelbart hårda och oöspänstiga. Och finns dessutom inte tillfälle till regelbunden massage, som kan ta bört hårdheten, ja, då kan det ej bli några resultat av klass. Jag såg också endast en löpare på hela Gotland med något så när lösa muskler. Denne tränade emellertid inte på Gutavallen.
Med hänsyn till dessa svårigheter i klimat- och banförhållanden bör man korrigera resultatlistornas siffror en smula, om man vill ha fram rätta värdet av resultaten. En 400-meterstid på 53 sek., nådd äv en gotlänning på Gotlahd, motsvarar med säkerhet en tid på 52 sek. på fastlandet.
Även med ovanstående för ögonen är det emellertid ofrånkomligt, att idrotten på Gotland ännu står ganska lågt, så vill kvalitativt som kvantitativt. Och detta förhållande beror på många olika orsaker. Man står på sina håll fullkomligt främmande för modern idrottsteknik och -rationell träning är förtfarande för många idrottsmän ett så gott som okänt begrepp. Man lägger inte her det rätta allvaret i träningen, och det hela är fortfarande alldeles för mycket lek. Nutidens oerhört uppskruvade resultat äro följden av noggrann träning, långvariga förberedelser och försakelser, och varje idrottsman som gett sig tävlingsidrotten i våld måste finna sig i detta. Allvar inför uppgiften, det bör man fordra av sig själv, och det fordrar den förening man kämpar för. Och siktar man möt skyn så når man kanske skogsbrynet. Och det är belöning nog.
Vad som genast slår en, då man ser en samling gotländska idrottsmän i aktion, är den oerhörda stelhet alla utan undantag visar upp. Stelhet är resultatens ”fiende n:o 1”. En löpare som löper låst i höftpartiet når aldrig någon klass. Detsamma gäller en diskuskastare utan ”höftskruv”, en hoppare utan ”höftframskjutning” o. s. v. Höftsmidigheten är a och o i all idrott. Och man når denna smidighet genom regelbunden idrottsgymnastik året runt. Härmed har man slarvät oerhört på Gotland. Idrottsmännen måste beredas tillfälle till idrottsgymnastik under sakkunnig ledning speciellt under den s. k. dödsäsongen — höst, vinter och vår. En timmes hård idrottsgymnastik två grr i veckan kan göra underverk. Och ett utmärkt program finnes i det lilla häftet ”Träning”, som kostnadsfritt kan rekvireras från Svenska Idrottsförbundet. I slutet av september sätter vi så i gång, eller hur! Här måste Gotlands Idrottsförbund ta initiativet.
Många idrottsmän ha för sig, att det är lämpligt börja träningen för den kommande säsongen då idrottsplatsen öppnar fram på vårkanten. Ingenting är felaktigare. En idrottsman, som vill nå resultat, måste träna året runt. På vintern ”bygger man upp sig” med gymnastik, promenader, vinteridrott o. s. v., på våren förberedes hjärta och lungor för kommande påfrestningar genom terränglöpning och snabba promenader (ej tävling). På hösten har man idrottssemester, då man tränar ner sig genom att då och då deltaga i en orienteringslöpning, terrängpromenad o. d. Att direkt sluta idrotta när säsongen är slut är farligt. En idrottsman bör dessutom bada badstu regelbundet en gång i veckan under hela året — under vårträningen gärna två grr. Sommarstaden Visby synes kanske lämplig ”för allt annat än hård idröttsträning, Sommarkvällarna inbjuda inte till svettdrivande träning på en kolstybbsdammig idrottsplats, och nog är ett söndagsbad mer inbjudande än en utdragen idrottstävling i värmen. Jag är den förste att skriva under på detta. Men vill man nå resultat i idrott måste man försöka blunda för alla lockelser och offra några Kvällar i veckan på idrottsträningen. Och det går, tro mig. Och tillfredsställelsen över vunna framgångar på idrottsbanan är belöning nog för gjorda försakelser. Men kom ihåg, att solbad totalt spolierar träningsarbetet. Det går inte att hålja sig i form och samtidigt ligga på badstranden och bränna sig. En brunbränd kropp är nog vacker, men för en idrottsman kostar det mer än det smakar.
Man skall alltid träna efter ett förut Uppgjort schema. Man skall veta, här man går ned till idrottsplatsen, vad man skall syssla med under kvällen det får inte bli någon ”improvisation”. Vidare skall man träna så, att mån känner sig spänstig och upplivad då man går från idrottsplatsen; man får på inga villkor känna sig trött och ”färdig”. Alla ”plågor” under träningen måste vara äv övergående natur. Annars får träningen en helt annan Verkan än avsedd är. Och gotländska klubbledare och instruktörer ha här sin viktigaste uppgift — att leda träningen men leda den rätt. Jag har en känsla av att många av de, som räkna sig hit, skulle behöva en betydande uppfärskning av idrottskunskaperna. Man har svårt att släppa gamla och bevisligen föråldrade ”tekniska finesser”, man håller på gamla teorier om träning och resultat, och härav följer, att man kan få se ”stilar” som kommer en att blekna. Tyvärr! De, som en gång deltagit på en malmahedskurs, måste försöka inse, att det finns större auktoriteter inom idrotten än ledarna för dessa kurser. Bevisligen!! Glöm bort starter med ”armkastning”, kulstötar med ”bakrefotssläppning” o. s. v. Allt sådant är felaktigt. Studera ”Träning” ordentligt innan Ni försöker lära bort något av egna kunskaper. Och arbetet kommer att ge resultat.
Idrottens ”högsäsong” på Gotland har av någon oförklarlig anledning förlagts till högsommaren, och detta förklarar i hög grad resultatens stagnation. Idrottens högsäsong inträffar i augusti och september. Då först kan man dra nytta av försommarens hårdträning, och under dessa månader är dessutom klimatet bäst lämpat för rekordprestationer. Men på Gotland infaller högsäsongen under den värsta sommarhettan i juni och juli, och efter D. M. i början på augusti övergår man tydligen till något annat. När formen äntligen börjar infinna sig. Det är ett livsvillkorför Gotlands idrott att en snar ändring här kommer till stånd. Det gör ingenting att man är isolerad till en Viss grad. De tävlingar, som för en gotlänning utgöra säsongens kulmen, nämligen D, M. tävlingarna, böra utan svårighet kunna förläggas i början av september, åtminstone tillsvidare. Även landskapsmatchen för den delen. Dessutom måste. Gotlands Idrottsförbund se till, att distriktets idrottsmän i större utsträckning, än vad som nu sker, få tillfälle att tävla vid fastlandstävlingar under den riktiga högsäsongen.
Det hela är väl egentligen en ekonomisk fråga, och då vill jag lägga de styrande på hjärtat, att en tränarverksamhet inte har någon nytta med sig om den blott avser att göra klubbstjärnor av idrottsmännen, Och mer bli de inte utan ordentligt tävlingsutbyte med fastlandsidrottsmän. Höstens elittävlingar i Stockholm och andra städer ha även B-finaler på sitt program, så det går inte att slå bort ett ev. deltagande med att gotlänningarna inte ha hågot där att göra. Jag tror att herrar tävlingsarrangörer skulle ta emot så sällsynta gäster med uppräckta händer.
Gotländska idrottsmän! ”Lägg inte spikskorna på hyllan” efter D. M. Ut och tävla så ofta som möjligt, sök upp hård konkurrens och gå in för att göra resultat. Och jag garanterar att rekordtabellerna snart få ett annat utseende. Eller hur Anders, Stig, Nisse och Tusse m. fl Att vara stjärna inom distriktet är kanske roligt men att Vara elitmån inom landet är roligare. Vem blir den förste gotlänning som slår igenom på Stadion i kommande tävlingar?
Heja!
Till sist en uppmaning till alla idrottsintresserade: Hjälp pojkarna att komma ut och tävla. Det blir väl använda pengar! Ni gladdes alla åt Anders Dahlins vackra löpning vid tävlingarna på Gutavallen på försommaren, då en fastlandsidrottsman av landskampsklass fick se sig besegrad. Tänk på att ännu större segrar kunna vinnas om pojkarna verkligen få tillfälle till stimulerande konkurrens. Ett pris är från och med nu uppsatt till den götlänning som först tävlar och kämpar i en S. M.-final. Och det priset vill jag gärna bli av med så fört som möjligt.
Och är det någon söm önskar ett träningsprogram eller några upplysningar och råd så står jag mycket gärna till tjänst därmed.
Göte Krantz.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 20 Augusti 1938
N:r 191