”Har högern verkligen ett reformprogram I Har den inte tagit till sin huvudsakliga uppgift att säga nej och förhindra eller fördröja behövliga reformer?”
Hur kan det komma sig, att man så ofta möter denna frågeställning? Är högerns arbetsprogram så okänt?
Låt oss blott taga några rader ur årets valupprop: ”Åtgärder för att främja landsbygdens arbetsliv och hindra dess avfolkning. Rättvisa åt jordbruket, stöd åt fisket. Skydd åt medelklassen.” Innebär icke detta vilja till samhällsvårdande reformpolitik?
Hur har då högern sökt genomföra detta program? Här kan endast bli plats för några korta reflektioner.
Knappast torde man på nytt behöva påminna om, att det var en högerregering, sAm redan år 1930 framlade förslag til stödåtgärder för jordbruket, åtgärder som då avböjdes men i stor utsträckning senare godtagits och genomförts. Däremot tycks man på vissa håll helst vilja glömma, att högern jämväl sedan under alla år arbetat för prisförbättrande åtgärder samt att den därvid ofta velat ha högre prisnivå för jordbruksprodukter än regeringen. Ett förslag från högern vid 1937 års riksdag om höjning av den undre prisgränsen för brödsäd ansågs då innebära ”ett demonstrativt överbud” men återkom i regeringens eget förslag år 1938!
Jordbrukets svåra läge har bidragit att öka strömmen av ungdom från landsbygden till städerna. Denna landsbygdens avfolkning äcker bekymmer men knappast förvåning. Var förekommer en sådan klasskillnad i löne- och anställningsförhållanden som mellan industriarbetaren och hans kamrater, som plöja den svenska jorden? Klyftan måste byggas över. Försök göres att genom lagbestämmelser förbättra lantarbetarens ställning. Avsikten är behjärtansvärd. Men kan man på denna väg, nå resultat, om jordbruket ej kan bära de ökade bördorna? För våra många små och medelstora jordbruk måste resultatet bli, att man ännu mera än hittills måste lita till egen kraft — så länge krafterna räcka!
Måste man inte här gå en annan väg och börja bygga från grunden? Göt lantbrukets ställning bärkraftig och stark! Då skall man också enligt högerns mening finna de verkliga förutsättningarna för en höjning av lantbruksbefolkningens levnadsvillkor.
Om högern icke kunnat lämna sin medverkan till vissa lagstiftningsåtgärder ifråga om landsbygdens arbetsförhållanden, icke beror det sålunda av bristande intresse för landsbygdens problem. I en högermotion vid 1938 års riksdag hemställdes om utredning rörande bättre hemvårdsutbildning för kvinnlig ungdom. Men motionen avslogs — främst på grund av häftigt motstånd från socialdemokratiska kvinnor!
Vid samma riksdag begärdes’ från högern åtgärder för beredande av ökad trygghet åt ensamboende lärarinnor. Motionen blev i andra kammaren föremål för en behandling, som väckte förstämning i vida kretsar.
Man må ha olika uppfattning om bästa sättet att bereda skydd åt dessa ofta i bokstavlig mening värnlösa, men det är icke tillständigt av en talesman för ett parti, som mer än andra berömmer sig av att föra de betrycktas talan, att med en hånfull axelryckning avfärda en fråga, som är ingenting mindre än ett brännande problem för varje lärarinna i obygden. Så var emellertid fallet vid ärendets behandling under årets riksdag. Har den socialdemokratiske riksdagsmannen aldrig. hört talas om överfall på ensamma lära rinnor? Eller är frågan om en ensam lärarinna för liten för ett så stort och mäktigt parti? Ur högerns synpunkt kan i varje fall icke en fråga bedömas efter hur ”stor” den är eller hur bra den tar sig ut på valaffischerna!
Klarast blir kanske jämförelsen mellan högerns reformpolitik och den, som föres fram från andra håll, om vi se på frågan om barnbespisningen i våra folkskolor. Barn med långa skolvägar, barn från ekonomiskt sämre lottade hem, hur har inte varje lärare med bekymmer sett, hur många av dem bli allt blekare och tröttare, ju mer terminen lider, och hur de få alltmera svårt att följa med. Hur mången gång lägges inte här grunden till nedsatt hälsa hos barn, som kanske inte förrän sent på kvällen får sitt första mål lagad mat för dagen? Här vill högern i samarbete med andra partier gripa in och skapa bättre förhållanden. Men då förslag lägges fram, att för rätt till statsbidrag skall krävas att alla barn, antingen de äro i behov därav eller icke, skola varje dag erhålla kostnadsfri måltid i skolan, då kan högern icke vara med. Hjälp åt den, som behöver hjälp! Och behovet grundar sig här icke endast på svag ekonomi utan även på långa vägar till skolan. Men att här utan skäl försöka låta skolan ersätta hemmen och överföra hemmets förpliktelser på skolan, måste enligt vår mening föra till en icke önskvärd utveckling. Så visar ett försök, som i denna riktning gjorts i en av våra sydligaste städer, att man i hemmen ej brydde sig om att ge barnen någon mat på morgonen, då de i alla fall fingo frukost i skolan !
En annan sak är, att om föräldrarna så önska och förhållandena så medgiva, även övriga barn må mot ersättning, beräknad efter självkostnadspris, deltaga i barnbespisningen. Men att avhjälpa det verkliga behovet måste vara den angelägnaste omsorgen på detta område.
Här går den verkliga skiljelinjen i vår tids reformpolitik! Högern vill alltjämt medverka i det sociala reformarbetet, vilket ingår som ett led i dess nationella strävan och åskådning och där den tagit mångfaldiga initiativ även långt innan socialdemokraterna fått sin nuvarande maktställning. Men här skiljas vägarna! A ena sidan, en bestämd vilja till verklig hjälp åt dem, som äro i behov därav. A den andra: en strävan, att på så många områden som möjligt överföra den enskildes förpliktelser på samhället !
Gothem i september 1938.
Rudolf Carlson.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 16 september 1938
N:r 214