Bryor i Tingstäde socken.
Vid en smal väg från Tingstäde ut mot Elinghems myr — ett gott stycke från den breda allfarvägen genom samhället — ligger den ståtliga manbyggnaden till Bryor. Bländande vit sticker gaveln fram mellan sommarens täta lövverk, och när man väl är framme vid gårdsplanen, kan man på fasaden över ingången läsa: ”BRYOR 1936”. Manbyggnaden är alltså så gott som ny — skulle man tro. Vid närmare betraktande får man snart klart för sig, att åtminstone husets murar är av betydligt äldre årtal, än det som är angivet på fasaden. De djupa fönsternischerna skvallra om ett byggnadssätt, som hörde 1800-talet till.
Gårdens ägare, lantbrukaren John Hägbom, som vi träffa hemma, ger oss en förklaring över hur det förhåller sig med det ”nya men gamla” huset. För några år sedan brant nämligen mangårdsbyggnaden n helt och. hållet, så när som de gamla stabila stenmurarna. Det var förresten en mer än vanligt dramatisk brand, som i mars 1933 härjade gården. Elden, som uppkommit i en rökgång, spred sig med fruktansvärd hastighet, så det var med nöd och näppe de inneboende kunde hinna sätta sig i säkerhet. Det var inte tal om att kunna försöka rädda inventarierna.
— Och till råga på allt elände, berättar herr Hägbom, så fungerade ej telefon. Snödrivorna gjorde vägarna svårframkomliga, och när vi väl kommo i förbindelse med förläggningen i Tingstäde, fingo vi besked om, att deras motorspruta var i staden för lagning. Samhällets spruta fungerade ej och skumsläckningsapparaten hade frusit, så nog var det motigt alltid, när det gällde att få elden släckt.
— Tur i olyckan var att vi hade bostadshus i en gård i närheten som jag hade köpt till.
Återuppbyggnadsarbetet på den brunna gården fick anstå ett par år, då det som bekant var svårt att skaffa arbetskraft inom byggnadsbranschen. Nu är dock en ny vacker byggnad rest på ruinerna av den gamla, som på sin tid uppfördes av ägarens fader Johannes — eller mera känd som Janne Hägbom. Den senare är oaktat sin höga ålder — 88 år i höst — vid god vigör och bor på gården, där han med livligt intresse tager del av vad som händer och sker på hans forna arbetsfält. Ja, han drar sig ej heller för att utföra diverse arbeten.
Obegränsad arbetstid och 50 kr. i årslön.
Vi ha försport att Janne Hägbom haft åtskilligt att styra med i Tingstäde socken, varför vi självfallet passa på att fråga honom litet om forna tider. Herr Hägbom har således ordet: — De’ var på 1870-talet, som jag kom hit till Tingstäde. Jag fick då plats som dräng vid Lunds. Innan jag kom dit, var jag hemma hos min far i Hellvi, där jag också som liten pojke och i många år framåt var orgeltrampare i kyrkan. Egentligen ville jag ut på sjön, men de” sa far ifrån om, att han tyckte det var bättre att bli bonde än sjöman.
— Först när jag kom till Lunds, rade jag 50 kronor om året i lön och 3 kr. i klädpengar. På den tiden vardet förstås obegränsad arbetstid och rätt mycken vaka om nätterna, därför att vi hade vattensåg och kvarn att se till. Så småningom fick jag ju högre lön, så att jag kunde lägga undan en del och sätta bo. Jag gifte mig med dottern på gården och stannade kvar där, till dess jag började längta efter egen gård. Och när ett tillfälle yppade sig att komma över en jordlott vid Bryor, så fick jag hjälp med köpeskillingen.
Herr Hägbom, som har ett utomordentligt gott minne för alla detaljer, talar utförligt om gårdens utveckling och arbetet där under hans tid, då han ensam fick sträva sig fram genom att bygga och odla, så och skörda. Det dröjde ej heller så länge, förrän hans duglighet blev anlitad för kommunala värv och andra uppdrag.
— Något ordnat skolväsen rIanns ju inte i min barndom, fortsätter hr Hägbom, men det kom en gång en person, som de kallade för kandidat, till socknen och han gav lektioner i räkning, läsning och skrivning för två kronor i månaden. Då passade jag på att lära mig läsa och skriva och räkna. De kunskaperna fick jag sedan tillfälle att begagna och förkovra, ty en vacker dag, då det varit stämma i socknen, kom svärfar och talade om, att de valt mig till kommunalordförande. Det hjälpte ju inte att protestera mot beslutet, utan jag var helt enkelt tvungen att sätta mig in i socknens angelägenheter.
— Jag hade emellertid länge funderat över, om vi inte skulle kunna få igång ett mejeri, för det var gott om mjölk på gårdarna, men mjölkpriset höll sig till 5 á 6 öre litern, vilket var för litet, om det skulle löna sig att producera mjölk.
Vi få sedan höra hur man en lång tid förgäves arbetade för att få fram en lönande mejerirörelse, men också att fortsatta ansträngningar slutligen kröntes med framgång.
När järnvägen skulle dragas fram från Visby till Tingstäde, måste naturligtvis sockenborna i Tingstäde taga ställning till saken. En stämma hölls för att besluta om järnväg eller ej. Det visade sig då att flertalet ej ville ha någon järnväg, men eftersom det röstades efter fyrk, beslöts att 30,000 kr. skulle ställas till järnvägsföretagets förfogande. Protokollet över det fattade beslutet, vilket tillställdes järnvägsbolagets styrelse, var dock så avfattat, att denna betackade sig för att draga järnvägen fram till Tingstäde.
Efter någon tid lyckades hr Hägbom återupptaga förhandlingarnaom järnvägsbygget; och så hölls en extra stämma. Järnvägen begärde nu fri mark, vilket också beviljades, då banan skulle dragas fram över marker, som voro tämligen värdelösa. För bestridande av markexproprieringen anlitades sparbankens reservfond, ur vilken lånades omkring 3,000 kr. Och så blev det ändå järnväg till Tingstäde.
Då bör han vara bunden nog”, sa’ kungen.
Av den åldrige lantmannen fingo vi ovannämnda och många andra intressanta upplysningar. Han har ju också hunnit med litet av varje.
När han uppnådde 72 års ålder, blev han tyvärr så gott som blind, och måste frånsäga sig såväl sina kommunala uppdrag som ”sin tjänst i Tingstäde sparbank. Efter genomgången operation blev synen på ena ögat så pass återställd, att han ser ganska bra.
— De här glasögona är bra, säger hr Hägbom och: demonstrerar, hur han kan använda dem dels för att se på långt håll och dels på nära.
— Men på tal om uppdrag, så är jag fortfarande med i sparbanken och skriver mitt namn ibland. När jag blir 90 år — tillägger han skämtsamt — så skall jag väl avsäga mig även det uppdraget. Min far han var 105 år, innan han slutade sina dagsverken.
När vi be hr Hägbom tala om någon annan remarkabel händelse, som han varit med om, berättar han:
— När kungen och drottningen voro här sista gången, så var de också i Tingstäde kyrka. Och när de kungliga sett sig omkring, fick allmänheten tillträde. Jag ställde mig litet i skymundan bakom en grant klädd officer, men rätt vad det var så kom kungen fram och frågade vad jag hette och var jag bodde. Och det talade jag förstås om. 9Sedan talade jag också om, vad som hänt i bygden under senare år. När kungen hade hört på det, så pekade han. på en bild i kyrkan och frågade:
— Vad kan det där vara för en bild?
— Jo, sa jag, det är en stenbild som skall föreställa den bundne Hin Håle — eller Den onde. Då genmälte kungen, som alltid har lätt finna rätta orden:
— Då bör han vara ordentligt bunden.
Vid vårt besök vid Bryor var man just i färd med att spränga större jordstenar och bryta upp de mindre. Under dylikt arbete fann man nyligen en väl utförd stensättning, förmodligen efter en forngrav.
— Det var bara litet mylla innanför stenringen, säger herr John Hägbom, samt några benrester — men inte någon kassakista. För längre sedan hittade jag en mycket vacker guldring, som inlöstes av Statens fornminnesanstalt, annars har det varit ganska klent med fornfynd här.
Ett fornminne så gott som något är källan ”Lille Hamburg”’, ett vattenhål, varomkring traktens tidigaste bebyggelse säges ha begynt. Källan finns ännu kvar, och ger fortfarande gott friskt vatten.
T—a.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 juli 1938
N:r 173