Qvie i Stenkyrka socken.
Häradsdomaregård som kom i släkten 1759.
”Jag albrecht Grevesmühl; förordhad Häradshövdings uppå Gottland, Giör härmed witterligt för allom dem som i detta öppna Bref händer förekomma, se höra och läsa: År efter Christi börd, Ettusende Sjuhundrade och så det Sextjonde Första….”
Så lyda inledningsorden i en gammal lagfartshandling, Som häradsdomare Gotthard Jakobsson låter oss taga del av, då vi en solig Vårdag göra en kort visit på Qvie, fädernegården, som han brukat sedan 1886. Vårt besök i Qvie råkar ske ett par dagar efter ”årsdagsfi~det” — som bekant inträdde häradsdomare Jakobsson i åttio-årsåldern den 3/4 — varför rummen äro att likna vid ett vackert orangeri med härligt doftande blommor.
För en stund taga vi ögonen från blomsterprakten, och fortsätta med b tt försöka dechiffrera det ålderstigna aktstyckets innehåll, som är Vräntat med utomordentligt sirliga bokstäver där och var prydda med snirklande slängar. Handlingens piktur är mycket konstmässig, men…. men…. men långt ifrån lätt att tyda för en lekman i teckentydarkonsten och vi hade säkerligen gått bet på uppgiften, om inte häradsdomaren hjälpt oss på traven. Skrivstilar i allmänhet äro ju varandra ganska olika, men det förefaller som om skrivaren av nyssnämnda handling komponerat sin stil av gammalsvenska, tyska och ryska skrivtecken. Vår värd är emellertid väl förfaren i att tolka ”vad skrivet är”, och vi kunna så småningom utläsa, att Qvie i Stenkyrka socken år 1759 för ”Jungfrau Anna, Judichér” räkning såldes till Olof Hansson, som var farfars far till häradsdornäre Jacobsson.
Samme Olof I:Nilsson inköpte året förut, alltså 1758, även ”Ringvede i Lumlunds”. I bägge de gamla åtkomsthandlingarna äro alla jordlotter, som ingingo i köpet, noggrant angivna, likaså namnen på de nämndemän, vilka sutto i rätten. Nämndemännens förnamn åtföljes av respektive gårds- eller ortsnamn såsom efternamn. Ordningen i de båda doktimentett voro följande: Per Glammunda, Pet Tibles, Lars Bolarfwe, Jochim Masarfve, Olof Masarfve, Mårten Jusarfve, Paul St. Bierga, Claes Lauhage, Mattias Gräne, Peter Austers, Peter Ekes.
I arv från far till son .. .
Sedan vi länge nog stavat oss igenom de intressanta handlingarna, anknytes samtalet till gårdarnas utveekling genom tiderna, varvid herr Jacobsson upplyser om bl. a. följande:
— Ringvide såldes eller byttes bort troligen ganska snart efter det Olof Hansson köpte gården. Qvie däremot har hela tiden sedan köpet varit i släkten.
— Kanske det finns någon byggnad kvar sedan ”faffars fars” dagar på Qvie?
— Nej, den äldsta byggnaden på gården är flygeln härintill. Den byggdes av min far.
— Då har således häradsdomar’n låtit uppföra både den här manbyggnaden och ladugården….?
— Ja, byggningen uppfördes i början på det här seklet och ladugården…. ja, den är inte färdig ännu, tillägger hr Jakobsson med en humoristisk glimt i ögonvrån.
— Vi ken ju gå ut och titta på hdugården. Visserligen är itite inredningen riktigt färdig, men under sommarns lopp kan det väl ske. Det är ju formligen byggnadsraseri för närvarande, så klet är svårt att få fram materiel.
Utvändigt synes ingenting fattas på den stora, ladugårdsbyggnaden, och när vi komma in i den, så finna vi att det inte där heller saknas så mycket. Häst- och kostallar äto redan tagna i bruk. I häststallet är det vid vårt besök endast ett par hästar inne, ty de andra äro förstås ute i arbete. I kostallet finns det inte ett bås tunt, så nog synes besättningen vara fulltalig med vackra kossor i olika åldrar. Man vill naturligtvis inte sälja undan pina kreatör; fiken om fodertillgången är knäpp. Stråfoder har ju gått att få köpa till överkomliga priser, medan det blir betydligt dyrare att föda upp nya djur.
Praktisk och modern inredning.
Ladugårdar, som byggas i våra dagar, uppföras i allmänhet efter principer framkallade av tidens rön. Men tittar man in i nybyggda ladugårdar i länet, kommer man snart underfund med, att vederbörande byggherrar icke schablonmässogt efterapa varandras byggnadssätt, utan att var och en har sin idé om hur ladugården skall inredas. Vad sötti kan vara bra på en egendom är kanske icke så lämpligt på en annan. Och så gör man en del ”utvikningar” från standardiserade byggnadskroppar.
I Qvie har man tydligen lagt an på ljusa, rymliga och luftiga lokaler, vilket naturligtvis är av stort värde för kreaturens trivsel. Även i det stora svinhuset är varmt men ljust och luftigt, så att vassarna i högönsklig välmåga kunna utföra sitt värv — att äta, sova och växa. Skulle det bli tillökning i svinfamiljerna, så är det gott om utrymme för två kullar. Kalla, mörka och kyffiga svinstior ha dessbättte kommit ur modet på de flesta håll, vilket är väl både för grisarna och dem som skola sköta dem. Inredningen är i övrigt fullt modern i alla stallar och lador.
Intill ladugården reser sig stommen till ännu en byggnad. Det är meningen att även höns och andra fjäderfä skola få nya ”läggenheter”. Fjäderfäaveln har under senare år gått raskt framåt och i Qvie är det gott om både höns och gäss. Den ovannämnda gamla flygelbyggnaden har apterats till snickarbod och mycket annat. Som bekant behövs det ekonomibyggnader av flera slag på en lantgård.
I trädgården prunkar redan förvårens färgglada flora, Men fastän solen gör Vad den kat för att vada, känns det ganska kyligt så här tidigt på året.
— Jag tror att det år bäst, att vi går in, föreslår häradsdomare. Det är så kyligt att det kan knaka med en kaffetår. Och det låta vi inte säga oss två gånger.
Vid kaffet föra vi på tal åkerbruket förr och nu, varvid hr Jakobsson bl. a. framhåller den stora skillnaden vad jordbrukets produktion beträffar:
Förr i tiden, säger han, gick nästan allt åt på gården, vad som producerades. Så var det ju på lantgårdar i allmänhet. Det var inte heller lönt att försöka sälja så mycket i sta’n, för borgarna hade jordar och kreatur själva.
— Men något måste man väl sälja, för att kunna köpa sådana varor, som inte producerades på gården?
— Ja, det förstås, men det var inte mycket som man behövde köpa. Ett och annat göddjur såldes ibland, likaså brödspannmål och maltkorn.
Havfe odlades icke på den tiden.
— Men smör och mjölk….?
— Mjölkproduktion i vanlig mening förekom ej, varför man ystade och kärnade till gårdsfolkets behov. Någon gång kunde det väl hända att några marker smör såldes vid stadsbesök.
När vi fråga om Qvie av i dag har samma areal som fordom, få vi veta att densamma utökats genom inköp av angränsande jordlotter. Åkerjorden består merendels av eod lermylla, men där och var förekommer även grnsblandade jordar. Av den totala arealen, cirka 100 tnld, äro omkring 35 tnld fastmarksåker, ungefär lika inyeket odlade myrmarker och resten skogs- och ängsmarker.
Häradsdomare Jakobsson hör som bekant till de mest försynta i samhället, och förtiger gärna egna dater, ffi en det är nog allom bekant att han nedlagt ett ofattande arbete på sin fädernegårds förkovran och ändå haft tid att nedlägga ett fruktbärande arbete även för det allmänna:
Tiden är inne för avfärd, varför tri tacka för välfägnad och vad vi hört kkh sett.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 16 april 1938
N:r 87