Lera i Endre socken.
Egendom som gör skäl för namnet.
De senaste dagarnas höstrusk har förvandlat en del mindre vägar åtskilligt. På höglänta marker eller sandjordar märker man kanske inte, att nederbörden varit så stor, men kommer man in t. ex. på småvägar över lermarker, där vattnet har benägenhet att stanna kvar, förstår man att det måtte ha duggat ganska kraftigt ibland. När vi häromdagen gjorde en avstickare från stora landsvägen genom Endre, kommo vi in i långa smala ”kvior ”, som voro både gropiga och så gott som översvämmade, varför det troligen icke kan vara tal om någon vattenbrist i den trakten. Bilen plöjde sig säkert fram, så att kaskader av vatten slungades från vägbanan. Det var naturligtvis icke nödvändigt att svänga in – på en sådan väg, men vi skulle försöka oss på en genväg till Leragårdarna i Endre, där vi ville ha en pratstund med en jordbrukets apostel – eller kanske rättare sagt filosof – Joh. R. Glifberg.
Vi finna herr Glifberg vid skrivbordet, där hans flinka penna ilar över vita pappersark. Flera ark ligga fullskrivna bredvid skrivunderlägget, så man kan förstå, att han ar i författartagen. Herr Glifberg hör emellertid till dem, som ej känna sig störda av oväntade besök, utan ber oss helt vänligt sitta ned. Och när han får höra att vi äro från Gotlands Allehanda, är han genast på det klara med våra önskningar.
I sin bok riktad till Sveriges folk ”Bröder och systrar, låtom oss enas!” utvecklar herr Glifberg sina teorier bl. a. om jordbruksproduktionen, jordbrukets bärighet o. s. v. Författaren håller på det gamla ordstävet: Har bonden pengar, så har alla pengar. Och att han ej är ensam om en dylik hypotes, är självfallet. Herr Glifberg, som har ett utomordentligt gott minne, talar om för oss, vilka svårigheter jordbruket har haft och har att kämpa emot. Han citerar ett och annat ur sin bok men att relatera allt detta på detta utrymme är givetvis omöjligt. Känna vi hr Glifberg rätt så har han, trots sina snart 75 år, åtskilliga inlägg att komma med ännu, angående jordbrukets räntabilitet, kapital etc. Kanske en ny bok är i faggorna?
Efter ”kaffepaus” är det meningen att vi skola ut och se oss omkring. – Jag vill bara säga det, säger hr Glifberg, att gården gör skäl för namnet Lera. När det har regnat är det lerigt, så det förslår, och jorden består merändels av riktigt styv lera, svårbrukad men bördig.
Ladugårdsbyggnader och kreatur.
Den stora rymliga ladugårdsbyggnaden på nuvarande Glifbergarnas Lera uppfördes 1905, men har sedan dess moderniserats och försetts med många anordningar ägnade att underlätta arbetet.
I nötkreaturens hemvist, där vi först göra ett besök, är det fint och städat, fastän kreaturena så här års utfordras med betblast. Att man kan hålla så pass torrt i bås och gångar, beror på att avlopp urinrännor – äro anbragta under golvet. Rännorna leda ut till cementerad urinbrunn, där den flytande spillningen från ladugården uppsamlas, för att så småningom vidare befordras ut på åkrarna. För kreaturens utfodring är på bästa sätt sörjt och likaså för ladugårdens ventilation. Maskinmjölkningsaggregat för elektrisk drift finnes och även el-ljus.
Vi ha nyligen installerat elektrisk ström för lyse och andra ändamål i kreatursstallar, höns- och svinhus o. s. v., men inte i manbyggnaden. Det är som bekant rätt dyra anläggningar, så man får ta lite i taget.
Alla bås i ladugården äro upptagna av granna, ovanligt feta kor och ungnöt av S. R. B.-typ. En del av dem äro renrasiga. Vi räkna till ett 40-tal djur, vilket får anses vara ovanligt stor besättning på en gård ined ej mer än cirka 74 tnld åker.
Hästarna äro av ardennerras, ty kraft dragare behövs på den styva gården menar hr Glifberg och tilllägger:
Vi skulle naturligtvis inte klara oss med fem hästar, om vi inte hade en traktor att använda i jordbruket….
Men nu ska vi titta på svinhuset. Vi ha det ordnat så här, att svinen ha ”trerums-lägenheter”. Matsal, sovrum och – ”toalettrum”. När svinen bo i en dylik ”lägenhet”, bli de aldrig ”grisaktiga”, utan hålla sig torra och rena. De trivas utmärkt och växa fort.
Svinhuset, som rymmer tre ”lägenheter”, är precis som hr Glifberg säger, både luftigt och torrt, och grisarna äro vita och vackra utan minsta smutsfläck. 1 varje ”lägenhet” bo sex grisar.
Nytt hönshus.
har uppförts. Och detta är verkligen värt ett särskilt omnämnande. Pullornas hemvist är försett med elljus, så att de kunna lockas att värpa litet flitigare än annars. När den elektriska solen tändes, få hönsen bråttom att krypa in i de efter alla konstens regler konstruerade redena för att lägga ägg – får man väl antaga. Om det nu inte riktigt förhåller sig så, är det i alla fall säkert, att det moderna hönshuset i mycket hög grad främjar äggproduktionen och hönsens trivsel.
Redena äro så funtade, att hönsen ej bli störda under den viktiga äggläggningsproceduren, och i botten försedda med galler, vilket gör sitt till att hålla dem fria från ohyra. Meningen är, säger vår ciceron, att anordningar skola göras för äggenas uppsamling och räkning. Alltså, så snart hönan lagt ett ägg, rutschar det iväg förbi räkneapparaten till uppsamlingsplatsen. Ungefär i den stilen går det till i ett modernt hönseri.
I dammen strax intill hönshuset simmade ankorna oroligt omkring, ty gåstiden var inne, och då kunna även ankorna stryka med. Hr Glifberg tycker dock, att ankorna gärna kunna få leva, därför att de äro så trevliga och omtyckta av gårdens barn och fruntimmer.
Åker, skog och fruktodling.
Åkerjorden består, som förut nämnts, av mycket styv lera. Växtkraften är dock ypperlig, och spannmålen får både tyngd och god kvalitet.
Alen betorna sitta ordentligt fast i leran, säger hr Gustav Glifberg, som är ”verkställande” för jordbruket. Det är ett väldigt arbete att få upp betorna, som ha så långa rötter. Hr Glifberg senior invänder:
Den här jorden är inte heller så lämplig för betodling. Betan är nämligen en lättjordsväxt. Intill gården gränsa kulturbeten, marker som tidigare varit skogbevuxna. Så tidigt som möjligt på våren, när gräset sticker upp, släppas korna på bete i fållorna, som växelvis avbetas.
Till Lera egendom hör skog men även hällmarker. Skogsmarken är bevuxen med vacker skog, som väl räcker till för gårdens behov.
Mitt emot manbyggnaden, på andra sidan stora landsvägen, anlade ägarna till Lera en fruktträdgård för fyra år sedan. Flera hundra fruktträd ståta i raka rader och bida den tid, då de skola bära frukt. I år ha plommonträden dignat av plommon, men äpplen har det endast varit till husbehov, meddelar hr Glifberg. När fruktträden bli tillräckligt gamla, blir det säkerligen andra skördar. Manbyggnad och arbetarebostäder.
Intill den mark, där forna bostadshus voro belägna, byggdes på 1860talet den manbyggnad, som nu är ägarnas bostad. Naturligtvis har inredningen vid olika tillfällen varit föremål för restaureringsarbeten, och huset är nu så där hemtrevligt inredd, sona många gotländska bondehem bruka vara. Centraleldning installerades för ett par år sedan, och länge dröjer det nog ej förrän elektriska lampor lysa i rummen.
Arbetarbostäderna äro inrymda i en större träbyggnad mitt emot manbyggnaden men på andra sidan vägen, där den nyssnämnda fruktträdgården är den närmaste omgivningen.
Sedan vi haft ännu en liten pratstund med hr Joll. Glifberg, äntra vi den väntande bilen. Men vi lova att göra om besöket vid tillfälle.
T-a.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 November 1938
N:r 268