Ännu några minnen kring Drottensgatan och Visby biskopsgård.
Av rektorskan Elisabeth Lange, född Ekman.
Tidigare har jag redogjort något för de skiftande öden, som Biskopens vedbod genomgått. Ännu en gång skulle jag vilja återkomma därtill o.
nämna några ord om de önskemål angående dess framtida användning, vilka jag vid ett par tillfällen hört uttalas. Biskopens Vedbod väcker i det sammanhanget många minnen hos mig.
Jag har hört såväl biskop v. Schéele som biskop Rundgren högt skatta och prisa denna ålderdomliga byggnad samt ivrigt framhålla önskvärdheten av att möjligen få den rekonstruerad och inrättad till Domkapitelshus. Jag minnes så tydligt, när den förstnämnde biskopen yttrade sig i denna fråga. Det var en mild, stämningsfull juniafton år 1900 efter den traditionella stora läraremiddagen i Biskopsgården vid vårterminens slut. Som varande lärarinna vid Flickskolan var även jag inbjuden. ”Den sydländskt lummiga trädgården” stod i sin fagraste försommarskrud med fräsch, ljus grönska och blommande träd och buskar samt med rabatternas prunkande rikedom av tulpaner och hvacinter, primula och narcisser. Solnedgångens sista strålar kastade sin reflex på Sankta Marias gråa tornmurar, vilka färgades rödvioletta och bjärt stucko av mot den nattblå aftonhimlen. Ja, det var en sällsam och betagande belysning — ”vår vackraste stund i trädgården” som biskopinnan sade.
Sedan kaffet intagits på den vanliga platsen — d. v. s. under det jättestora valnötsträdet, vilket enligt traditionen, munkarna planterat, promenerade man omkring på trädgårdens vidsträckta område, njutande av den stämningsfulla aftonens skönhet. Jag nämnde valnötsträdet; inom parentes måste jag erinra om dess öde. En ohygglig stormnatt på hösten — jag vill minnas i mitten av 1920-talet blåste det tvärs av trotts den enormt tjocka stammen och störtade till marken med ett tordonsliknande dån. Alla i Biskopsgården vaknade. ”Vi sörja det gamla vårdträdet som en kär vän””, yttrade sig biskop Rundgren om katastrofen.Men jag återgår till skolmiddagen.
Hur det var, så kommo vi alla till slut att samlas omkring Vedboden, vars ålderdomliga och ärevördiga utseende samt arkitektoniska detaljer allmänt beundrades. Plötsligt började biskopen att tala om sina förhoppningar angående den gamla byggnaden, därvid särskilt adresserande sig till läroverkets chef, rektor Gustaf Jacobsson, samt <capitulares bland lektorerna och höll för dem och oss alla ett — föredrag — skulle jag vilja säja — spirituellt och livligt, om huru han tänkt sig Vedbodens restaurering till domkapitelshus. Tanken är ej ny, menade biskopen, och realiserandet av denna plan med avseende på den ryktbara gamla byggnaden borde kunna inspirera mången donator till en frikostig gåva.
Andra gången som jag hörde samma sak dryftas, var på biskop Rundgrens 60-årsdag, på en vacker och stämningsfull fest i Biskopsgården. Jag tycker mig ännu höra de mäktiga tonerna: av bordsbönen, psalm 626, som sjöngs av hela menigheten, d. v. s. Gotlands prästerskap och de övriga gästerna. Ja, det var härliga röster man fick lyssna till, uppstämmande tack och lov för mat och dryck. Det fanns storsångare bland stiftets män på vår ö just då, liksom än finnes i dessa dagar.
Jag kan ej släppa den högtidligheten ur tankarna; den var minnesrik i många avseenden. Vältaligheten flödade på både svenska och latin och biskopen själv höll ett av sina makalösa tal — allvarligt, men på samma gång glimmande humoristiskt. Det var väl just blandningen av dessa två drag — jag menar allvaret och humorn, som gjorde honom till den store orator han var. Vem kunde som han framhålla skuggor och dagrar i detta livet, eller de olika strömningarna i en människas själ, vilka där kämpa om herraväldet.
Det var ingen blek eller vag utläggning.
Biskop Rundgren valde mästerligt sina ord. De voro pregnanta, märgfulla och målande. Hans språk var rikt på fyndiga uttryck och vändningar — ibland paradoxer — vilket allt trängde rakt in i hans åhörares hjärtan och gjorde ett mäktigt och stundom outplånligt intryck. Och mitt i all denna vältalighet, i vilken genre den än var — i form av en högstämd predikan, ett intressant föredrag, ett varmhjärtat tal vid en skolavslutning eller ett kvickt och roligt anförande vid ett festligt bord sprudlade just hans strålande humor fram — denna hans skatt och hans oförlikneliga gåva.
Ja, hans förkunnelse av Ordet från predikstolen samt hans mångfaldiga föredrag och tal vid olika tillfällen äro ett rikt arv, som han lämnat efter sig till sitt stift.
Att hans ord såväl i tal som skrift värmt uppskattades, framgick av mycket. I en värdefull recension överr hans år 1927 utkomna Evangelii Postilla talas bland annat om ”Språkets adelnet, läroframställningens genomskinlighet samt tråden av en mild humor i äkta Luthersk stil”.
Jag återgår till hans 60-årsdag för att ytterligare säga ett par ord om densamma. Under det livliga samtalet, som uppstod efter middagen kom jag in bland en krets inför vilken biskop Rundgren redogjorde för sina tankar angående en eventuell framtida användning av den beryktade Vedboden just vill domkapitelshus. Även han talade om en rekonstruktion av densamma över vilken för övrigt en tilltalande bild finnes i praktverket Gamla Svenska Städer, häfte 8, efter en ritning av H. Nordgren år 1923.
Mina tankar dröja ännu kvar vid hans här omskrivna födelsedag inom parentes — den 8:de oktober 1929. Jag ser det vackra hemmet för mig — de ståtliga och på samma gång hemtrevliga rummen, fulla av höstens grannaste och färgrikaste blomster — en lyckönskan- och en tribut från vänner och korporationer.
Hela festen präglades av en värdig och tillika glad och otvungen ton.
Avslutningen var i stil med det hela; en kort aftonbön — blott några enkla ord — och därefter en psalm, fulltonig och medryckande:” Bliv kvar hos mig — se dagens slut är när Bliv kvar, o, Herre — snart är natten här”.
Med dessa minnen från två anslående tillställningar i Visby Biskopsgård, vilka skildringar av den gamla Vedboden väckt till liv hos mig, avslutar jag mina ”Anteckningar” om S:t Drottensgatan och mina ””Strövtåg””.
Som jag i inledningen till mina ”anteckningar” påpekade, är S:t Drottensgatan i många avseenden en märklig gata. På den ena sidan flankeras den av de åldriga husen, på den andra finna vi blott murar och plank, och mellan dessa gränslinjer — så att säga — löper nu den breda nya bilvägen. Där, som förr den enslige, tyste munken i den trånga gatans skymning sakta smög sig fram längs husväggarna, där slår och smäller det nu i bildörrarna, där surra motorerna, och där susa och rusa bilarna fram och tillbaka.
Jag föreställer mig, att de gamla medeltidshusen med sin vördnadsvärda ålder av 4, 5, ja ända till 6 århundraden förvånade blicka ner på det rörliga livet omkring dem. De känna ej igen sin omgivning. Det har blivit så rymligt och spatiöst omkring dem och en sådan gräll dager — medeltidsdunklet är borta.
Det moderna livet med dess starkt pulserande trafik har ryckt in på den minnesrika S:t Drottensgatan.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 3 Maj 1938
N:r 100