Av Hasse Z.
Min dotter, gom är 5 och ½ år — det är mycket viktigt med ½ — har ett litet barn. Någon tycker kanske att detta är väl tidigt, och man blir kanske förskräckt, då man får höra, att min dotter fick det lilla barnet redan då hon var 3 år.
Naturligtvis är det icke något riktigt barn. Det är en docka och hon heter Clara. Hon kom på julafton och hon var mycket fin. Hon hade sidenklänning och blå ögon och porslinshuvud och riktigt hår, som
kunde kammas.
Då Clara var 2 år, hände något sorgligt. Hon tappade håret. Då min dotter kammade henne en söndagsmorgon — det var mycket viktigt, att Clara kammades på söndagen — tappade hon håret. Alltsammans satt på kammen och min dotter gav till ett skrik, så att
alla i huset lämnade sina sysslor och sade:
— Vad är det?
Lovisa, som stod i köket och stekte abborrar, tappade en stor smörklick på golvet, min dotters moder, som såg efter att Lovisa stekte abborrarna, blev mycket förskräckt och själv sprang jag in och
ropade som alla de andra:
— Vad är det?
— Man kan ge in i huvet på Clara! skrek min dotter. Man kan se rakt in i huvet!
Och det kunde man. Huvudet var alldeles tomt, det vackra, blonda håret hade dolt ett stort, svart hål.
— Så förfärligt, sade jag. Och så tog jag bort håret från kammen och sade:
— Jag skall gumma fast allt sammans med syndetikon, så blir hon som förut. Var inte ledsen!
— Hon blir aldrig som förut, grät min dotter.
— Jo precis som förut, sade jag, alldeles som förut.
— Nej, det blir hon inte, för förut visste jag inte att hon hade ett stort, svart hål inuti huvet! Stackars lilla Clara! Nu vet jag ju det!
— Tänk på sade jag, att det finns riktiga gamla människor, som också tappa håret. Tänk på mor bror Per, han har en vit fläck uppe i huvudet, Och han är lika glad för det.
— Men man kan inte se in i huvet på morbror Per!
— Nej, gudskelov, sade jag. Men tänk på tant Edla, jag skall säga dig ej sak, men du får inte berätta det: hennes hår är löst alltsammans!
Men du får inte berätta det!
Min dotter blev tyst. Så sade hon:
— Men tant Edla gummar inte fast håret med syndetikon!
— Nej, hon har något annat knep, som vi inte vet, men det är lika löst för det.
Så lagade jag Clara. Hon såg ut precis som förut, Och när hon hade torkat, kunde man börja kamma henne igen. Men min dotter gjorde det aldrig, Hon lade undan Clara och lekte aldrig med henne.
Men på julafton, då min dotter var 5 år, kom en farbror åkande i bil. Och han hade med sig ett stort paket och i det paketet låg en ny stor docka. Det var den finaste docka vi sett och vi sade allesammans, att det var för galet att komma med en gå fin present. Men min dotter blev så glad, att hon hoppade och skrek av glädje. Just en sådan docka hade hon alltid önskat sig.
Hon var klädd i en grön sammetsklänning, hon hade svart hår eller nästan svart, och hon kunde sova riktigt. Det vill säga, hon snarkade inte, men hon kunde blunda helt och hållet, när man lade henne ned. Och satte man henne upp, så blev hon alldeles vaken igen.
Min dotter höll henne i gin famn och glömde: alla sina andra saker för den fina dockan, hon satte henne i soffhörnet och såg på henne och sade:
— Gissa, vad hon skall heta! Hon skall heta Anne-Marie!
Och då sade vi alla:
— Anne-Marie är ett mycket vankert. namn! Hon skall heta Anne-Marie!
Och så var det som på alla vackra julaftnar. Vi åto gröt och den snälle farbrorn som , kommit med Anne-Marie lekte med barnen tills de blevo trötta och började blinka mot alla ljusen, och deras moder sade:
— Nu gå vi och lägga oss — i morgon är åter en dag!
Så kommo de i säng, men vi gamla sutto uppe, som man gör på julnatten och pratade och skämtade.
Klockan blev mycket och vår vän gick. Jag öppnade fönstret och tog snö från blecket och kramade en boll och kastade på honom, då han kom ned på gatan. Så ropade vi god natt åt varandra och allt blev tyst.
Jag gick in i barnkammaren. Min dotter låg i sin lilla säng. Hon hade krupit ned under täcket och sov.
Jag tänkte: Var har hon dockan?
Var är Anne-Marie?
Så lyfte jag sakta på täcket. Hon låg så stilla och sov, som lyckliga glada barn sova och i sin famn höll hon hårt tryckt en docka, men det
var inte Anne-Marie, den stora, vackra Anne-Marie, med grön klänning och riktiga spetsar på ärmarna — det var gamla Clara, den förskjutna gamla Clara, med syndetikon i håret och ett stort, svart hål i huvudet, som min dotter höll i sin lilla famn. Tyst lade jag tillbaka täcket och log.
I salen stod min hustru. Jag nickade åt henne och sade:
— God natt, gamla mormor!
Men hon förstod mig inte alls. Gamla karlar, som ha en liten dotter, äro ofta så besynnerliga.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 december 1932.
N:r 299