Många lyssnade till kyrkornas julbudskap.

Överfullt i julottorna i stad och på land.
Julen är kyrkornas stora helg framför alla andra och så blev fallet också i år, när klockorna ringde samman till julgudstjänsterna. I stad och på land var folket tidigt på benen på julmorgonen för att besöka julottorna — på sina håll var kyrkorna öppna flera timmar i förväg för att ta emot de första besökarna och när klockorna ringde samman var kyrkorna som regel fyllda till sista plats, Det fina vädret och de goda vägarna gjorde att man kanske i större utsträckning än vanligt kom att söka sig till kyrkorna för att lyssna till den gamla välkända texten och sjunga julens speciella psalmer.
Visbyborna samlades enligt gammal tradition till julbön i domkyrkan på julaftonen kl. 5 och där predikade biskopen om julens evangelium och om ljusets och hemmens högtid med den hjärtlighet och värme som alltid kännetecknar hans framställningar. Inalles 760 personer hade samlats i domkyrkans bänkar och extra sittplatser och biskopens varma vädjan om kollekt till den redan förskotterade julutdelningen bland stadens behövande förklingade inte ohörd, då resultatet blev 631 kr.
I julottan var besökarantalet lika stort och där predikade pastor Wihlborg, som även förrättade altartjänsten. En nyhet för året var att julottor anordnats även i Hästnäs skola, där pastor Johansson talade, samt. i Södervärns skola med pastor Bergström som officiant. Vid guds tjänsterna i domkyrkan medverkade också domkyrkokören med några julhymner.

Julhelgen på Frälsningsarmén
begynte med julotta, som var mycket välbesökt och som leddes av major Erie Lindgren. Fru Anna Lisa Lindgren, löjtnant Nils Gustavsson och kårens sångare och musikanter medverkade med tal och sång. En barnkör sjöng även några sånger och vidare sjöng den elvaåriga Birgitta Pettersson Julsång av Adam. Det innehållsrika och omväxlandet programmet o. de strålande ljusen åstadkom att julottan blev en mycket högtidlig och stämningsfull upptakt till julfirandet på Frälsningsarmén. På juldagens kväll hölls helgens högtidsmöte med tal, sång, deklamation och musik och på annandagen höllos tvenne offentliga möten.
I morgon kväll kl. 20 hålles en offentlig julgransfest, för vilken kårens manliga soldater har ansvaret. Förutom ett omväxlande sång- och musikprogram kommer även det vackra Julspelet ”Den heliga natten” att utföras av en grupp barn. Det blir även servering och julgransplundring.

Julhelgen i Immanuelskyrkan
har firats på traditionellt sätt. Som tidigare nämnts, inleddes den redan söndag före jul med söndagsskolans julfest… På juldagsmorgon samlades man talrikt till otta. Pastor Hammarståhl talade om Kristus som det förkroppsligade ordet, Guds handling. Så är frälsningen ej läror utan en frälsare, som personligen kommer oss till möte. Damkören medverkade medvacker sång. Annandagens familjehögtid gav skäl för sitt namn. En synnerligen familjär stämning rådde, och inneslöt alla, både tillfälliga besökare och församlingens medlemmar. Hälsningar framburos av dem som kommit på besök, eller kommit hem från andra håll, till helgen. Damkören medverkade, vacker fiolmusik utfördes av hr Albert Hansson till ackompanjemang på pianot av fröken Ingrid Hansson. Samkvämet avslutades med en betraktelse av pastor Albin Högberg över tanken ”Kristi sinnelag””. Under kvällen framlämnades sparbössor för den yttre missionen.
Annandagens förmiddag höllos gudstjänster i Väskinde, där pastor Högberg predikade, och i Hejdeby, där pastor Hammarståhl talade.

Julens högtider i Helgeandskyrkan
har firats på traditionellt sätt med julotta på juldagsmorgonen och förmiddagsgudstjänst på annandagen, varvid pastor Robert Jonasson och evangelist Börje Karlsson predikat över dagarnas texter och solo- och duettsång utförts av fru Hildur Gustafsson och fru Margareta Larsson. En ganska stor menighet har varit samlad i den med två stora granar smyckade kyrkan.
På annandagens kväll hölls den sedvanliga missionsfesten med sparbössetömning för yttre missionen, som inbragte ej mindre än 766 kr., vilken summa säkert kommer att öka ytterligare. Förutom församlingens pastor och ordförande samt sångare medverkade missionär Anders Hansson, som varit verksam i Kongo i 20 år. Han gav en fascinerande skildring från missionens första år där.
Tal. stannade särskilt vid en av de första pionjärernas, missionär Henning Skarps, arbete på Diadias missionsstation, vilken startades 1888. Det var oerhörda svårigheter i portgången att kämpa mot, främst infödingarnas missavföll de flesta och avgudaprästerna tro. När så år 1889 smittkoppor utbröt, hetsade infödingarna att gå till angrepp mot missionsstationen, men som genom ett under hejdades skarorna och stationen räddades Missionär Skarp fick ej uppleva någon större framgång -— han dog redan 1895, och med honom vilar över 60 missionärer i Kongos jord — men det var som en vändpunkt uppnåddes genom hans bortgång. Diadias missionsstation är numera nedlagd, då klimatförhållandena där är för svåra. Arbetet bedrives nu från Kibunzi station, men Skarps och andra missionärers pionjärarbete har burit frukt i dessa trakter — i Kongo finns nu 44,000 kristnade infödingar. Tal. slutadé med ett tack till missionsfolket i hemlandet för dess offervilja samt med en uppmaning till fortsatta ansträngningar för missionens heliga sak.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 27 December 1946
N:r 300

Under militära hedersbetygelser

fördes i middags stoftet efter den vid en olycka under militära övningar i lördags morse förolyckade värnpliktigen Allan Lennart Houander från Väskinde till den sista vilan. Jordfästningen ägde rum i Östra gravkapellet i närvaro av bl. a. kårchefen för A 7, överste Thorsten Berggren, I 18:s musikkår samt en paraderande trupp från 16 batt. Den högtidliga akten inleddes med ps. 377: 1, 2 och 5, varpå kyrkoherde E. Ihrmerk höll griftetalet samt förrättade jordfästningen. Efter denna sjöngs ps. 425: 6 och ägde kransnedläggning rum. Överste Berggren nedlade sålunda en krans från artillerikåren och vidare nedlades kransar av batterichefen och kamrater till den bortgångne. Musikkåren spelade sorgmarsch och Integer vitae. Kistan fördes därefter till Väskinde, där den gravsattes. Efter kransnedläggningen vid graven framförde kyrkoherde Ihrmark de sörjandes tack för den hedersbevisning som kommit den avlidnes minne till del.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 19 December 1946
N:r 295

För vänligt deltagande

och för alla vackra blommor vid vår kära mors och mormors HILDA STENBOM bår, vårt vanna tack.
Nors i Väskinde den 10 dec. 1946.
HILLEVI och KARL OLSSON
LINNEA och ALLAN

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 December 1946
N:r 288

Skytte

Kretsfältskjutningen i mellersta kretsen.
Mellersta kretsen hade söndagen den 8 dec. anordnat kretsmästerskap i fältskjutning. Arrangörer av tävlingen var Väskinde skytteförening, som lyckats bra med tävlingen, trots att en viss omläggning av tävlingen i sista stund blev nödvändig. Den sena tidpunkten och tävlingsdagens regniga väder gjorde emellertid att tillslutnigen blev synnerligen svag endast 45 deltagare mötte upp.
Av målen voro 4 st. belägna norr om Lummelunds bruk och 2 (mästerskapsmålen) söder därom. Terrängen är här synnerligen lämplig för fältskjutning och möjligheterna hade också väl tillvaratagits.
Målen voro: 1) 1/6-fig. 220 m., 2) bunker 160 m., dubbelmål, sammanlagd tid 2 min., 3) 1/3-fig. 290 m. 45 sek., 4) 1/8-fig. 175 m. 1 min., 5) sköld 85 m. 1 min, 6) 1/4-fig., stående 110 m. 1 min.
Redan i första patrullen kom dagens bäste skytt, K. Å. Smedberg, Ekeby, med 30 tr. Han hotades dock starkt då ej mindre än tre skyttar i fortsättningen kommo upp till 29.
Om det av konsul Björkander skänkta lagpriset var striden hård, men de säkra Endre-skyttarna togo första inteckningen med 122 tr. före Ekeby, som nådde 120.Visby, som räknade 7 man i denna tävling, kom upp till 108.
Segraren i mästarklassen erhöll Norma projektilfabriks hederspris och segrarna i de övriga klasserna fingo pokaler.
De bästa resultaten:
Kl. M: K, Å. Smedberg, Ekeby, 30 tr., KL. 4: Th. Stärner, Visby, 28, KL 3: G. Pettersson, Visby, 18, KL 2: J. Mörrby, Väskinde, 12, Kl. 1: B. Andersson. Visby, 10.
Medaljfordringar (4 mål): Guld 21 tr? silver 18, brons 14.
Expeditionen var förlagd till godtemplarlokalen i Lummelunda, där kretsstyrelsens ordf. E. Glifberg förrättade prisutdelningen och avtackade arrangörerna samt Väskinde-lottorna, som skötte kaffeserveringen.

Fleringe skytteförening
hade i söndags anordnat fältskjutning om föreningens egen vandringspokal. Fältskjutningen ägde rum vid Svarvarehuk.
Målen voro 1/8-fig., avstånd 125 m., hund i front, 150 m., knästående, 1/3-fig. 310 m. och helfigur 435 m. Pokalvinnare blev Alvar Ringbom, Ahrs bruk. Bästa resultaten blevo:
Kl. I: Göte Ringbom 7 tr., Kl II: Helmer Johansson 10, Ernst Eriksson 9, Kl. III: Alvar Ringbom 17, John Lundgren 14, Bertil Ekman 14, Kl. IV: Erik Levin 8 tr.
Skjutningen försvårades avsevärt på grund av det mörka och disiga vädret.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 10 December 1946
N:r 287

För vänligt deltagande

och för alla vackra blommor vid vår kära mors och mormors HILD STENBOM bår, vårt varma tack.
Nors i Väskinde den 10 dec. 1946.
HILLEVI och KARL OLSSON
LINNEA och ALLAN

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 10 December 1946
N:r 287

Jordfästningar.

— F. stenarbetaren Johan Emil Fägerstens sista färd, som ägde rum i Fleringe den 6 dec., blev en ståtlig och gripande hyllning till den bortgångnes minne.
Gästerna samlades i lantbr. Arne Kihlens hem vid Utöja, där kaffe och förfriskningar intogs. Därefter begav man sig till den avlidnes närbelägna hem, där prosten Anders Hedwall höll en andaktsstund. Enär kyrkan, på grund av pågående reparation ej kan användas som gudstjänstlokal, hade kyrkogårdsporten på ett synnerligen förtjänstfullt sätt anordnats som gravkapell.
Den högtidliga akten inleddes med ps. 549: 1. Prosten Anders Hedwall höll därefter ett anslående griftetal, vari hen bl. a. berörde den bortgångnes livsgärning. Akten avslutades med ps. 549: 2. Många vackra kransar smyckade båren. Den bortgångnes syskon hade sänt en vacker krans med blågula band, som nedlades av prosten Hedwall. Med några hjärtevarma ord framförde prosten Hedwall syskonens och den avlägsna hembygdens sista hälsning.
— Stoftet efter hemmansägaren Hugo Nilsson, Stenstu i Bro, jordfästes i torsdags i kyrkan sedan en andaktsstund hållits i hemmet. Den högtidliga jord-fästningsakten, som omslöts med sorgemusik ooh psalmsång, förrättades av kyrkoherde E. Ihrmark, som även höll griftetal. Efter gravsättningen på kyrkogården nedlades en vacker gärd av kransar och blommor. Tal hölls av den bortgångnse son, predikant Klas Nilsson, Burs. Till sist lyste officianten frid över vilorummet. Efter jordfästningen följde en minnesstund, varvid enligt den avlidnes önskan en insamling gjordes till Europahjälpen.
— I Väskinde kyrka jordfästes i lördags 78-åriga Hilda Stenbom från Fole.
Samling skedde i sorgehuset vid Nors i Väskinde, där kyrkoherde Ihrmark höll en andaktsstund innan färden ställdes till kyrkan. Kistan inbars i templet under sorgemusik, varpå sjöngs ps. 586: 1. Officianten, kyrkoherde Ihrmark, höll därefter ett jordfästningstal och förrättade begravningsmässan efter den vanliga ritualen, varpå ps. 586: 5 spelades och kistan bars ut för att sänkas i familjs. graven. Bland kransarna märktes en från Fole församling. Denna nedlades av kyrkoherden, som därvid uttalade ett tack på församlingens vägnar för den avlidnas mer än 50-åriga gärning som skolstäderska i Fole. Slutligen lyste kyrkoherden frid över graven.
— I lördags vigdes stoftet efter hem mansägaren Konrad Bolin, Burge i Dalhem, till griftero i närvaro av en talrik menighet. Samling skedde i sorgehuset och före avfärden till kyrkan hölls en andaktsstund under kyrkoherde Ingemar Björcks ledning. Med kantor Ivar Stenqvist vid orgeln spelades vid intåget i kyrkan ps. 41: 2-4 och i griftetalet utgick of ficianten, kyrkoherde Björck, från Luk. 12: 40. Efter detsamma sjöngs ps. 45: 6-8 och efter begravningsmässan ps. 42: 4-5.
En myckenhet kransar och blommor hade sänts till graven, däribland några av officiell karaktär. Kyrkoherden nedlade en krans från Dalhems kyrkoråd och framförde därvid en hälsning från det gamla kyrkorådet med gamle kontraktsprosten Gustaf Rouser i spetsen. Vidare lade lantbrukaren Ivar Johansson, Halfoser, ned en krans från Dalhems sparbank och lantbrukaren Gustaf Björkqvist en från Slitegårds kvarn- och sågförening. Som avslutning sjöngs ps. 425: 6 och till sist lyste kyrkoherden frid över griften.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 December 1946
N:r 286

Gotlands Hembygdsförbund har valt ny ordförande.

Söndagens spelmansstämma bjöd på ett vackert program.
När ett lag gotländska spelmän har stämt sina fioler och låter ”stora brudmarschen” tona fram ur strängarna, då stämmes också gotlänningars hjärtan till högtid och glädje. Så var det nog vid den tid då marschen skrevs för snart 150 år sedan och så är det alltjämt, särskilt fick man den känslan i går, då den klingade fulltonigt från tjugo spelmäns instrument vid hembygdsförbundets spelmansstämma. Vi kan inte hysa nog stor tacksamhet mot de män som räddat dessa musikskatter undan glömskan, så att de gamla gotländska mästarnas verk nu kan leva upp med ny skönhet och styrka, och vi ha även anledning till tacksamhet mot dem som i våra dagar skapa nya och gångbara kompositioner i den gammaldags stilen.
Under dagen höll hembygdsförbundet också årsmöte och det viktigaste beslutet, fast det skedde tyst, blev därvid skiftet av ordförande inom förbundet. Konstnären David Ahlqvist som varit förbundets energiske ledare alltsedan dess rekonstruktion, drog sig nu på egen begäran tillbaka till en mindre framskjuten post i arbetet och som ordförande utsåg styrelsen nu hemmansägaren Joel Herlitz, Nygranne i Halla.
Det var som sagt spelmansstämma och att den fängslade Arbetarföreningens publik råder det inte något som helst tvivel om. Den fick sitt lystmäte på Gotlandstoner och det var applåder i långa banor. Spelmansförbundet brukar i vanliga fall framträda med orkester, men nu hade man gått ifrån den ordningen o. tagit mönster av andra spelmansförbund som brukar ha endast violiner och klarinett enligt den ursprungliga formen i spelmanslag, förklarade dirigenten folkskollärare Emil Dalström innan spelet började och den gamla brudmarschen i G-dur intonerades. Det var idel gamla kända tongångar och en värdig upptakt till stämman. Hembygdsförbundets ordförande, konstnären David Ahlqvist, höll sedan sitt hälsningstal, som också blev en propagandaförklaring för förbundets arbete, och vi återkommer längre fram till hans manande och uppskattade anförande.
Spelmanslagets nästa framträdande utgjordes av Rumins polska och Åkermans polska, två gamla bekantingar för både spelmän och publik och det var därför inte svårt att nå kontakt mellan podiet och bänkraderna, vilket märktes på de spontana applådernerna.

Konstnären David Ahlqvist,
uppslagsrik hembygdsvårdare.

Ny brudmarsch av David Ahlqvist.
Men sedan landshövdingen delat ut belöningarna till ängsvårdare och trädgårdspristagare kom någonting splitter nytt — en brudmarsch av den mångkunnige David Ahlqvist, som nu spelades för första gången och med komponisten vid pianot. Det var friska och glättiga tongångar som sig anstår i en bröllopsmarsch men också mjuka och lyriska partier som underströk det högtidliga och stämningsfulla.
Lojsta slotts hembygdsförening instiftade i somras ett spelmansmärke som för första gången utdelades vid midsommarfesten därute till ett antal förtjänta spelmän. Nu kom turen till ytterligare tre och kyrkoherde Olof Havrén överlämnade på föreningens vägnar spelmansmärket i silver till Karl Hägg i Vänge och Svante Pettersson i Lärbro samt bronsmärket till Lars Ekman i Havdhem. Må edra instrument ännu länge ge ljud åt toner från fädrens tid, må ni fostra lärjungar som bär arvet vidare framåt, lydde maningen till dagens ”märkesmän”.
Sedan blev det kvartettspel av hrr Dalström, Huldt, Pettersson och Hägg och deras första nummer var David Ahlqvists polska i d-moll som följdes av Hammarlunds knäppol-ska, ett verkligt virtousstycke som snart i hundra år varit de gotländska spelmännens mästerprov.

Två veteraner spelade upp.
Veteranerna inom spelmansförbundet fick sedan komma till tals och det blev duettspel med 80-åringen Hjalmar Edmark från Ala, och 71-åringen Edvard Johansson, den populäre ”Bäckstäden” som gott kan sägas vara urtypen för den gotländske allmogespelmannen. Det blev både brudmarsch, en vals och Hultemors polska, innan publiken var nöjd, och en grupp från norr tog vid med några vackra och välkända Groddalåtar. Svante Pettersson och Sigvard Huldt framförde sedan en alldeles ny gotländsk polska, Petterssons egen komposition ”Gammelgården”, som han blev inspirerad till i somras vid ett besök hos komponistkollegan i Ardre, och sist i raden av uppspelningar kom Dahlström och Hägg med två polskor av den kände Hagebyen ifrån Etelhem.
Så kom till sist den praktfulla brudmarschen, där alla tjugo var i elden och där hr Dalström ackompanjerade vid pianot för att ge ytterligare tyngd och pompa åt stycket litet vid sidan om det stilenliga. Det långvariga bifallet aktualiserade
frågan om extranummer och det blev Ahlqvist brudmarsch som fick sitt framförande för andra gången.
I hr Ahlqvists tack till musikerna för gott spel och för att de förmedlat en äkta gotländsk stämning instämd alla övriga och man gjorde det i ett rungande leve för den gotländska fokmusiken.

Man har förståelse för byggnadsminnena.
— Jo, dei kan nuck var intressant tipse pa, men ett ruckel jär dei u bäst vtr ti reiv ner na u bygg nöjt. Um di häre hembygdsvårdrar fick bo ej n; en vintar så fick di nuck känn pa v: dei vidd säge ! En gotlandsbonde gv mig det svaret sedan jag brett ut mg över hur vacker och värdefull hans gamla manbyggning har varit, brättade hembygdsförbundets ordf ö-ande och drivande kraft, konstnären David Ahlqvist i sitt anförande på söndagens hembygdsfest. Min re-pik var naturligtvis att jag själv bor i en sådan där gammal stenbyggning och trivs bra med den, särskilt sen den fick värmeledning.
Men i allmänhet har man förståelse för det goda och riktiga i ett förståndigt konserveringsarbete och pietetsfull vård av värdefulla byggnadsminnen. bland frågar man också hembygdsförbundet till råds, när det gäller en och annan detalj vid ombyggnad, hur den nya trappan skall göras för att passa ill fasaden, hur ingångsdörren skall se ut, hur takbeläggningen skall vara o. s. v. Vi har också kunnat ge en del råd, tack vare ett gott samarbete ned länsarkitekten och andra, men det kan också inträffa att fastän byggherren godkänt våra förslag, så vill byggmästaren inte utföra dem. Dessa lantbyggmästare har ofta större tro på sin förmåga än egentliga kvalifikationer och har gjort åtskillig skada när det gäller restaurering av gammal bygd likaväl som vid nybebyggelsen och dess utformning. På vår lilla ö med dess fåtaliga befolkning är det f. ö. ett problem att anskaffa sakkunnigt folk inom de mest skilda områden. Man får ta det som finns och resultaten är inte alltid så lyckade.

Stort intresse för kvarninventeringen.
Hembygdsförbundets kvarninventering har intresserat folk. Man har kommit och bett om anslag till reparationer av gamla kvarnar och förklarat sig redobogna att ställa material kostnadsfritt till förfogande, bara vi bekostar arbetet. Och nog vill vi men förbundet kan ju inte sätta alla förfallna kvarnar i stånd. Inte har vi råd, och fråga är om det skulle vara någon idé. Man malar ju ändå det allra mesta vid de stora motordrivna kvarnarna. Vad vi skulle vilja, det var att reparera de bäst bevarade exemplaren av stenkvarnarna i den gamla gotlandsmodellen, och det av rent estetiska skäl. Ur nyttosynpunk, är ju väderkvarnen en hopplöst föråldrad inrättning, som bara kommer till nytta under kristider med thy åtföljande malningskontroll.
Våra trädgårdstävlingar mötes också med sympati och vi får många deltagare från alla trakter av ön. Ibland får vi också se gamla praktfulla trädgårdar med gamla träd och massor av blomster och prydnadsbuskar, humlegårdar och kryddgårdar. Man måste beundra de gotländska lanthusmödrar, som trots den massa arbete de har med hushållet och kreaturen, likväl tar sig tid att lägga ned möda och energi på att pryda hemmets omgivningar och de sköter ibland jättestora nytta och prydnadsträdgårdar på ett förecjömligt sätt. Det är praktisk hembygdsvård. Ibland händer det dock att man offrar tid och krafter på en mängd stora och breda grusgångar, som kanske gläder ett snygghetsälskande öga, men inte ger skönhetssinnet någon näring. Men det hänger väl ihop med något som jag ska beröra i ett annat sammanhang, bondens förkärlek för naturens betvingande och systematisering.

Ligusterbersån går ofta före hasselbusken.
När det gäller naturskyddet är den gotländske lantbrukaren gemenligen negativt inställd, dels därför att både jordbrukstekniker och naturskyddsfolk har fört debatten med en hetta som har verkat irriterande och kommit med onödigt tillspetsade formuleringar och överdrifter i den offentliga polemiken, dels därför att bonden gärna uppfattar naturskyddspropagandan, särskilt när det gäller konkreta fall, som obehörig inblandning i hans egna angelägenheter.
I alla tider har bonden fört en ständig kamp mot den vilda naturen. Andra människors intresse för den har han därför haft svårt att förstå. De gamle kineserna fick sju synder förlåtna vari gång de planterade ett träd, men den svenske bonden har både statens och sitt eget samvetes välsignelse när han’ har huggit ner ett träd. Visst uppskattar han den lummiga idyllen, men såvitt jag har fattat det rätt så vill han ha en kultiverad idyll. Han tycker bättre om en planterad ligusterberså och en rosenrabatt än enbuskar och vildblommor. Därför ser man också så många främmande träd och förädlade busksorter il de gotländska trädgårderna. Hasseln t. ex. är däremot sällsynt där. Det främmande trädslaget verkar kultur, det inhemska är bara banalt i hans ögon. Det är ju en lättförståelig synpunkt, men det kunde ju inte skada om man lite mer försökte se det vackra i vår egen naturliga vegatation.
En sak som i alla fall de flesta gotlandsbönder av gamla stammen är övergins om, det är att ängsvården bör bibehållas. Många ängsägare sörjer över, att de inte får tid att sköta sina ängar som de skulle. Tiden är vriden ur led som vi alla vet och tack vare den snedvridna utvecklingen får bonden vara glad om han kan klara de nödvändigaste sysslorna med maskinernas hjälp. Någon tid och kraft tillövers för mera periferiska arbeten är det omöjligt att få på de flesta gårdar. Att trots detta ännu hundratals gotländska lantbrukare hävdar sina ängar är väl ett vackert bevis på gotlänningens trohet mot fäderneärvd sed. Kanske också ängets intima idyller påminner honom om en vekare, ljusare, vänligare tid, som han vill bevara i en vrå av sina ägor.

En ”minnesmark” i varje socken.
Inom hembygdsförbundets styrelse har vi mycket diskuterat möjligheten av att avsätta en sådan vrå för minnet i varje socken. Det behöver inte nödvändigt vara ängar, det duger med en liten vacker vägstump, som kantas av träd och buskar, kanske med en välvd stenbro eller en gammal tun; det kan också vara ett stycke hedmark med en väderkval^n eller ett lambgift, ett gammalt fiskeläge, en grupp med stora vackra träd, en allé eller överhuvudtaget något vackert eller minnesrikt. Ett sådant kultur- eller naturreservat i varje socken, det skulle vara roligt att ordna.
Ingen gotlandssocken är så fattig att den inte äger ett litet område som kunde påminna oss om hur den såg ut förr i världen eller ge sockenborna ögonfröjd och vederkvickelse. Hemängen i Ardre inköptes av kommunen för det ändamålet och ingen av sockenborna ångrar det köpet nu. Vid Dalhems kyrka står en rad fina almar vid vägen, som vägmyndigheterna lär ha ett gott öga till. Där borde Dalhemsborna vaka upp. I Mästerby och Sanda finns vackra och idylliska gammaldags vägar som borde skyddas. Ute i Vamlingbo ligger tre gamla stenkvarnar i rad längs vägen och förfaller. Vid Holmhällar har vi ett fiskeläge av uråldrig typ. Fårö har många ålderdomliga bygdebilder och vackra landskapspartier som kunde skyddas. I Östergarn och Norrlanda har hembygdsförbundet kunnat bidra till skyddet av sådana landskapspartier, men det rör sig här om ganska små områden, likaså i Follingbo. Som sagt, överallt, i varje socken på Gotland finns det minnesmarker som skulle kunna bli efterkommande till glädje om vi tog vara på dem och skyddade dem.
Gotlänningens intresse för gammal kultur och vacker natur tar sig ibland olustiga uttryck, men då rör det sig för det mesta om stadsbor och icke lantbrukare, som bygger moderna villor alldeles intill gamla fiskelägen eller köper stora strandområden och inhägnar dem så att ingen levande varelse kan få komma dit och njuta av den instängda naturskönheten. Principiellt sett är detta naturligtvis alldeles på tok. Vacker natur borde vara allmän egendom. Men då krävs det också att allmänheten känner ansvaret inför naturen och visade hänsyn till dess levande skönhet. Men innan vi kan nå dit behöver vi uppfostran, även dem av oss som anser sig vara kultiverade. Vår synvinkel är så trång, vårt känsloliv så fattigt och instängt. Vi bor här på vår lilla ö i små inklämda förhållanden. Det skapar en inskränkt och trångsynt inställning, som bl. a. kommer till synes i vårt nutida kulturliv, där endast den konventionella och slätpolerade medelmåttan får gehör. Enligt vedertagna begrepp är hembygdsvård att samla selpinnar, konsten skall vara vykort, religionen skall inskränkas till julottebesök o. s. v.

Gotländsk ungdom borde se sig om i världen.
Amanuens Svahnström hade en god idé, då han ville att hembygdsförbundet skulle ordna studieresor till utlandet för den gotländska ungdomen för att dels få friska synpunkter på sitt eget land och dess särart och dels vidga sin andliga horisont genom beröringen med annat slags folk och annat slags livsföring. Vi behöver faktiskt då och då komma ut, vi gotlänningar, dels för att skaka av oss lite konventionellt damm som gärna samlar sig på en när man sitter still, dels för att lära oss se värdet av vad vi själva har och — inte minst — vad vi själva är.
Hembygdsvården måste alltså enligt min mening bygga på en vaken känsla för vår egenart och dess plats i världssammanhanget och denna känsla — denna förståelse kan väckas genom konstnärlig fostran, d. v. s. att lära sig se, att lära sig känna och att lära sig förstå det sköna och karaktärsfulla. Vad hjälper det om vi lägger ner hundratusentals kronor på restaureringen av gamla vackra byggnadsverk om vi inte som folk omfattar dem med kärleksfull förståelse. Och vad hjälper det med isolerade lokala framstötar hit och dit inom hembygdsvårdens område om inte hela folket begriper meningen med dem? Problemet hembygdsvården i vår tekniska tid är möjligt att lösa endast genom folkuppfostran i konstnärlig anda. Kan den bli verklighet, kan kärleken väckas, kan ansvarskänslan väckas, kan skönhetslidelsen väckas, då behövs inga propagandaföredrag om naturvett och pietet, då kommer den av sig själv.
Jag skulle önska att hembygdsförbundet kunde växa sig starkare, mycket starkare och få en större anslutning från främst gotlandsböndernas sida men också från arbetarklassen, som hittills har stått vid sidan av och surat. Och så skulle jag önska att vi med radions hjälp kan få sätta igång med hembygdsstudiet på allvar ute i våra bygder. Och inte bara på landet utan också i stan. Och kanske framförallt där.

Gör hembygdsförbundet till öns kulturcentral.
Hembygdsförbundets insatser har varit svagare och färre än vi hade önskat. Brist på män brist på tid och brist på pengar har varit orsakerna. Vi behöver hjälp i arbetet och jag tillåter mig rikta en maning till er alla som är här i dag stöd vår verksamhet med ert intresse, med ekonomisk hjälp och med praktiskt arbete. Hjälp oss att bygga upp Gotlands Hembygdsförbund till öns kulturcentral, till ett forum där binder och vetensstkapsmän, arbetare o. konstnärer kan mötas i gemensam strävan för fosteröns bästa, för kulturlivets uppväckelse och nydaning, för känslolivets förädling, för tankelivets fördjupande. Där skulle folkets historia skrivas, där skulle den nya bygden skapas, där skulle forskningen stödjas, där skulle hembygden studeras, där skulle konst och musik och litteratur få ett hägn och en fristad. En tanke är väckt, en ringa början är gjord, nu ankommer det på gotlänningarna, nu ankommer det på er som är här i dag, om det skall bli något mer än ett hugskott och ett par trevande steg mot det stora målet.

Årets belöningar för ängsvård.
Landshövdingen fördelade under en paus i spelmansstämman årets belöningar till gotländska ängsvårdare och vidare skedde prisutdelning för hembygdsförbundets trädgårdstävling.
Den ståtliga kristallpokalen tilldelades Algot Bendelin, Botes i Anga, Karl Gardell, Björnungs i Lokrume, Jakob Olsson, Rums i Grötlingbo och R. V. A. Lindbom, Sles i Grötlingbo.
Statyetten för god ängsvård utdelades till Emil Jacobsson, Hägur i Eksta, Harry Larsson, Prostarve i Hogrän, Gustav Liljegren, Bredkvie i Fide, och Olof Olofsson, Björn. ungs i Lokrume.
Diplom från hembygdsförbundet tilldelades Frithiof Ekström, Källder i Linde, Arvid Lundborg, Ganne i Östergarn, Alfred Olsson, Botvalde i Stånga, Alf Jakobsson, Stenstugu i Barlingbo, Ernst Bendelin, Bendes i Anga, Karl Andersson, Axel Jakobsson och Henry Larsson, Liste i Norrlanda, Erhard Hammarström, Hammars på Fårö, Gustaf Olsson, Lansa på Fårö, Gustaf Pettersson, Kvinnegårda i Havdhem, Britta, Gunnar och Ernst Klintbom, Laksarve i Boge, Lilly och Hilding Falck, Laksarve i Boge.

Tio pristagare i trädgårdstävlingen.
I trädgårdstävlingen blev fru Alma Kristersson, Vanges i Burs, första pristagare och erhöll liksom. andre pristagren Arvid Larsson, Kyrkbols i Garda, en etsning av David Ahlqvist. Övriga pristagare erhöll det nyutkomna verket Natur på Gotland, samt Svenska väster, vilka böcker tillföll Edvin Johansson, Norrkvie i Grötlingbo, Elin Johansson, Orleifs i Linde, Dagny Hellgren, Runne i Sanda, Tyko Larsson, Lina myr, Hörsne, fru Anna Olsson, Bringsarve i Ardre, Aug. Söderström, Hallsarve i Fardhem, Albert Andersson, Hemmor i Lau, och fru Hilma Bergvall, Kyrklasse i Atlingbo.

Förbundets styrelse kan få upp till 12 ledamöter.
Hembygdsförbundets årsmöte hölls omedelbart före spelmansstämman under ledning av landshövding Nylander, som uttalade en fröhoppning om fortsatt framgång i förbundets arbete och om allt större förståelse för dess strävanden.
I tur att avgå ur styrelsen voro redaktör Arthur Nilsson, landstingsman Joel Herlitz, Halla, och konstnär David Ahlqvist, Ardre vilka samtliga återvaldes för två år. Till ny ledamot efter docent Mårten Stenberger valdes för ett år docent Greta Arwidson. Till suppleant i styrelsen nyvaldes landstingsman Erik Forslund, Väskinde.
Som revisorer omvaldes lantbr. John Wedin, Sanda, och nämndeman C. K. Gahnberg, Tofta, med fotograf, Henning Svensson, Hemse, som suppleant.
Årsmötet beslöt godkänna ett för, slag till ändring av stadgarnas par. 4, där det bestämmes att styrelsen skall bestå av sju ledamöter. Detta stycke skall få följande lydelse ”minst sju och högst tolv ledamöter samt minst tre och högst fem suppleanter för dessa”
Vid det följande styrelsesammanträdet meddelade hr Ahlqvist sin avsikt att lämna ordförandeposten och till hans efterträdare valdes förutvarande vice ordföranden, hemmansägare Joel Herlitz, Nygranne i Halla. I samband med skiftet på denna post uttalade landshövding Nylander förbundets varma tack till hr Ahlqvist för hans starka, och bestående insats inom hembygdsvården och tog samtidigt fasta på hans löfte om fortsatt bistånd. Som sekreterare återvaldes landstingsman Erik Forslund och som kassör kamrer Arne Lindström.

Förbundet har nu 200 medlemmar.
Av årsberättelsen framgick, att verksamheten fortgått efter samma riktlinjer som tidigare. Stor uppmärksamhet har ägnats naturvården. Med Gotlands kraftverk har kontakt upprättats för att åvägabringa minsta möjliga skada på landskapet vid nya kraftledningars framdragande. Förslag till byggnads- och styckningsreglering av de gotländska stränderna har utarbetats av förbundet och ingivits till länsstyrelsen. för att vara lantmätarna till ledning vid ev. styckningar. Träd- och buskvegetationen vid smärre enskilda vägar är starkt hotad genom bestämmelsen, att avröjning av vägkanterna måste ske för att erhålla statsbidrag. Länets vägförvaltning har gjorts uppmärksam på detta förhållande. Ett kortregister med uppgifter om karaktär och kartskiss utvisande belägenhet har uppgjorts för ett 50-tal hävdängar. Arbetet med detta skall fortsätta för att så småningom omfatta samtliga hävdade ängar. Byggnadsvården har tagit förbundets uppmärksamhet i anspråk på olika sätt, bl. a. har samarbete inletts med firma Gotlandshus. En inventering av öns väderkvarnar har påbörjats och rönt stort intresse. Anslag har givits för restaurering av väderkvarnar i Lau, Hangvar, Akebäck och Ardre. Förbundet har vidare möjliggjort utgivandet av den gotländska. kalendern Gotländsk horisont. En ny hembygdsförening har bildats i Rone. I Garda har bildats en naturskyddsförening med hembygdsvård på programmet. Antalet betalande medlemmar utgjorde vid årsskiftet 162 enskilda och 36 korporationer. Kassaomslutningen har uppgått till kr. 5,212: 24 och behållningen itll kr. 2,435: 06.
de till sist ett tack för frikostigt skänkta gåvor samt till alla, som medverkat till det utmärkt goda resultatet. Missionsaftonen avslöts med en bönesång samt välsignelsen.
— Missionshusets stora sal har under hösten undergått en restauration och inredningen har härigenom fått en mera värdig och stämningsfull prägel. Allt är dock ännu inte färdigt, som målning och dylikt.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 December 1946
N:r 286

Födelsedagar.

Åttio år fyller på söndag fru Anna Lind, maka till hemmansägaren Fredrik Lind, Klintegårda i Väskinde.
— Som redan omnämnts fyller i morgon källaremästaren Valter Jacobsson, pensionat Sjövik i Västergarn, sextio år. Som komplettering till tidigare uppgifter kan nämnas att han innehar en rad kommunala och andra förtroendeuppdrag samt att han bl. a. är revisor i Sanda rödakorskrets. Hr J. som i sammanlagt 40 år verkat som källaremästare, varav ett tjugotal år i Stockholm och utlandet, har nu i ett par decennier svarat för pensionat Sjövik, som han under årens lopp arbetat upp till ett omfattande och förstklassigt företag, välkänt långt utanför vårt läns gränser.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 7 December 1946
N:r 285

Dödsfall Anna Helena Gerdén.

Vår älskade mor Anna Helena Gerdén född 10/10 1868 Väskinde, Gotland, avled den 2 dec. 1946 i Söderköping. I tacksamt minne bevarad av oss barn, släkt och många vänner.
ESTER ELLEN EBBA

Hennes liv belyste för oss orden: ”Allt vad I viljen att människor skola göra Eder, det gören i ock dem”.

Jordfästning i Arvika västra kyrka söndagen den 8 dec. 1946 kl. 14,30.
Meddelas endast på detta sätt.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 5 December 1946
N:r 283

Dödsfall Hilda Stenbom.

Vår kära mor och mormor Hilda Stenbom född 23 nov. 1868 död 30 nov. 1946. Sörjd och saknad av oss, broder, släkt och vänner.
Nors i Väskinde den 3 dec. 1946.
Hillevi och Karl Olsson
Linnéa och Allan
Maud

Sv. ps. 424 v. 7.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 3 December 1946
N:r 281