Bjärge i Dalhem

en gård som ödelades för 12- á 1400 år sedan.
Kämpgrav har brandlager från två olika tidsskeden.

En stor s. k. kämpgrav, d. v. s. en boplats från folkvandringstid, har under de senaste veckorna varit föremål för utgrävning vid Dune i Dalhem. Den omfattar två olika byggnader, den ena icke mindre än 34 meter lång och 7 méter bred invändigt, den andra 14 meter lång och liggande parallellt med den stora byggnaden på något tiotal meters avstånd.

Den gamla ängen skall odlas …
Utgrävningen har tillkommit på så sätt, att lantbrukaren Martin Wallander, Dune, har velat uppodla en äng belägen mellan gården och den nedanför liggande Holmmyr. Ängen har av gammalt kallats ”Bjärge” och i densamma har funnits en mindre kulle med stengrunder och vastar samt bevuxen med täta buskage av: hassel och andra lövträd. Men innan spett och plog kunnat sättas i marken, ha vederbörande fornvårdande myndigheter enligt sina lagliga befogenheter haft att undersöka den fasta fornlämning, som här skulle spolieras. Den nu verkställda undersökningen har bekostats med medel från Gotlandsfonden och den under vitterhetsakademiens förvaltning stående Blair Brucefonden samt tillskott från enskilt, intresserat håll i Visby. Markägaren har därjämte ställt en del arbetskraft till förfogande. En medarbetare i Gotlands Allehanda har avlagt ett besök på platsen, där «arbetet nu pågått i nio veckor under ledning av länsantikvarien, docenten: Mårten Stenberger, och med amanuensen Karl Cajmatz som den närmast ansvarige för det dagliga arbetet ute i terrängen. Och det är en ovanligt ståtlig och väl bevarad gammal husgrund, som här har frilagts. Redan dess dimensioner äro imponerande, men då man samtidigt konstaterar, att detaljerna genomgående äro ytterst väl bevarade, så gripes man ovillkorligen av en önskan, att denna gamla gårdslämning från folkvandringstidens oroliga skede hade kunnat bevaras och ligga där som ett åskådningsexempel på våra förfäders gamla boplatser. Men detta lär väl vara ogörligt.
Det märkligaste med denna gamla gårdsgrund är emellertid, att man beträffande det stora huset har kunnat konstatera två olika golvnivåer, den ena 30 å 40 cm. över den andra. Båda dessa golvnivåer äro täckta av maktiga brandlager, vilket vittnar om, att byggnaden i båda fallen ödelagts av eld. Mycket möjligt är, att huset i sina båda skeden varit precis lika stort, men fullt konstaterat är detta ännu icke, då undersökningen icke hunnit avslutas. Hur stor tidsskillnaden mellan husets båda perioder varit, är givetvis ganska svårt att avgöra, men dr Stenberger framhåller-som sin åsikt, att om man utgår ifrån, att den första byggnaden ödelagts omkring år 500 — det är ju det vanliga med de gamla gotländska gårdslämningarna — så kan det senare huset ha varit ända till ett par hundra år yngre, enligt vad vissa mindre fynd givit anledning att förmoda.

Det äldre huset har varit mest omsorgsfullt byggt.
Söker man göra en jämförelse mellan det äldre huset och det yngre, så gör man den iakttagelsen, att det äldre utan tvivel varit mera omsorgsfullt byggt. Murarna, som ha en tjocklek av 11/4 meter och äro upplagda av gråstenar i flera skift, ha antagligen varit alldeles desamma, men däremot ha stöden för takets stolpresning legat på olika nivåer. Och då befinnes det, att medan i det äldre golvet stolparna ha rests på välordnade flata stenar eller stenkuber, som äro utlagda i symmetrisk ordning, så utgöras motsvarande anordningar i det yngre lagret av ganska primitivt upplagda stenskoningar omkring stolphålen. I ett par har man för övrigt konstaterat lämningar efter trästolpar.
Det stora huset har haft ingångar i båda gavlarna och utanför dessa ingångar ligga trappstenar. Invändigt lägger man märke till den mäktiga eldhärden, som är c:a 5 meter lång och intill vilken man även finner ett lergolv, som är alldeles rödbränt av eld. Mellan eldhärden och ytterväggen finnas ett par ”stenbänkar”, vilkas uppgift på sakens nuvarande stadium ej låter sig bedöma.
I golvet omkring eldhärden äro också regelbundet placerade en del mindre stenar, vilka sannolikt utgjort stöd för åtskilliga anordningar omkring härden.
Vad det mindre huset beträffar, så ha där undersökningarna endast obetydligt påbörjats, men enligt vad dr Stenberger förklarar, finns det anledning förmoda, att detsamma varit samtida med den äldre byggnaden. Men dessa och andra detaljer hinna väl bliva närmare dokumenterade, innan arbetet härute är färdigt.

Krig måste ha gått fram över Gotland.
Det ger en ganska egendomlig stämning att stå på en sådan gammal husgrund sedan halvtannat årtusende tillbaka, i synnerhet när man frågar sig, vilka tragedier, som ligga bakom alla dessa brända gotländska bondgårdar. Detta är nu en historisk gåta, vilken forskarne snuddat vid den ena gången efter den andra, utan att någon bestämd teori har kunnat fastslås.
— Jag har litet svårt att acceptera den uppfattningen att det varit gotlänningarna själva som vid en allmän utvandring bränt sina gårdar, säger dr Stenberger. Vi ska tänka oss, att här på Gotland efter alla 1800-talets odlingsarbeten finnas konstaterade husgrunder till ett antal, som nog måste uppskattas till tvåtusen. Flertalet av de hittills undersökta ha varit eldhärjade. Jag tror inte människor, som ha det bra, lämnar sina hem och ännu mindre bränner dessa.
Ödeläggelsen synes ha gått fram över Gotland omkring år 500. Det är vid samma tid, som alla skatter av romerskt guld på Gotland blivit nedgrävda. Finns det någon annan rimlig förklaring till detta, än att krig gått fram över ön? Fienden har bränt gårdarna och människorna ha till stor del utrotats, och när gotlänningarna dessförinnan lagt ned sina dyrbarheter i jorden, så ha de också tagit hemligheten med gömställena med sig i graven. Det finns vare sig traditioner eller andra källor, som kunna ge någon förklaring till dessa händelser, men det är ju påfallande, hur litet traditionen har att berätta om stora historiska händelser på Gotland i långt senare tider. Man får då icke ha anspråk på sådana från förhistorisk tid.
Säkert är att sådana krigiska ödeläggelser gått fram över Gotland även under vikingatiden och fram på 1000-talet, vilket bestyrkes av de talrika fynden från denna tid. Vad folkvandringstiden beträffar, så utmärktes ju denna av en särskilt stor oro bland folken, och att Gotland, som ligger här mitt i Östersjön, också skulle få känning därav i en eller annan form, är ju mycket naturligt.

”När Tingstäde träsk brann …” Det är ju möjligt att även det mycket omtalade bulverket i Tingstäde träsk är från denna tid, ehuru dr Stenberger för sin del lutar åt den uppfattningen, att det är av yngre datum — från 800- eller 900talet. Även där står man inför denna fullständiga brist på muntliga traditioner, som kunna ge något stöd för den historiska forskningen. Jo, säger dr Stenberger, det finns ett yttrande, som museiintendenten Th. Erlandsson snappat upp där i bygden. En gammal man berättar om en brand, att det var ”det rökte så, som när Tingstäde träsk brann”. Det var tydligen ett gammalt ordstäv, ty den, som fällde yttrandet, kunde icke själv ge någon förklaring på dess mening.
— Men det är väl inte omöjligt, att forskningen genem en liten iakttagelse här och en annan där kan sprida ljuset också över dessa gamla dunkla men så oändligt intressanta epoker i Gotlands historia, säger dr Stenberger.
Arne.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 Augusti 1938
N:r 198

Som turist bland turister på rundtur i norr.

Luftig bild från Sudersand — Bildstenen i Bungemuseet — Gammal kvarn vid Broa på Fårö.

Fin fåröfärd med ”very nice”, ”underbart” och andra högspänt entusiastiska superlativer.
Lyckad augustiuttflykt med fullsatt turistbuss.

Har ni någonsin stått på vältrande vågor av finaste flygsand på Ullahau?
Eller plötsligt från solflimrande kalkvägars bländande vithet ramlat rakt in i en liten anrik offerkyrkas svalkande: halvskymning i Bro? Kanske med den vilde Takstenarns bloddrypandée historia ännu ringande i öronen fundersamt stått blickande upp mot predikstolen i Lärbro kyrka? Eller har ni med den borne sybaritens hedniska vällust låtit den vita sandens varma bolstrar på Sudersand smeka er mer eller mindre skönvuxna corpus och sedan i extatisk livsbejakelse störtat er rakt in i Sudersandsvikens oftast medelhavsblåa, mot söder öppnade jättefamn? Vad vet jag? Men har ni gjort allt detta och dessutom en hel del till, då har ni också alldeles säkert för en strålande dag varit ledamot av ett av de illustra — och avundsvärda — sällskap som under den gotländska sommarsäsongen och Turistföreningens egid företa dagslånga rundturer pr buss till norra Gotland med Fårö som tjusig klimax. Och därmed har ni blivit ett angenämt minne rikare.

Det är en ”glimrende” morgon
i början av augusti. Donnersplan lögar sig i morgonsolens glåns, medan Burmeisters mustiga murgrönsgrönska diskret viftar mig välkommen. Naturligtvis i det gröna. Visslande en munter växelsång och i förbifarten ägnande en öm tanke åt vissa slanka ännu så länge tämligen oförfallna papper, vegeterande i pansar- och betongvalvens mörka arrest tre månader å dato, rundar jag bankpalatsets hörn. Och där, utanför Bur, står den flotta trafikmaskin medelst vilken jag och ett tjog medmänniskor skola föras ut till landet och fåglarna.
Den eleganta bussen har för dagen taket undanskjutet. Dagen lovar ju bli tropisk. Det skall bli skönt med bussiga fläktar svepande kring sitt änne, medan den stora vagnen slukar gotländskt vita mil med lagom aptit och skickligt uträknade pauser. Fast det ännu är en hel kvart kvar äntrar jag bussen, som f. ö. redan är till hälften ockuperad av förväntansfulla turister från olika hörn av landet. Och när föraren en kvart senare trampar motorn i gång och de tidigare antydda fläktarna börja spela i variabelt glesa lockar, är besättningen fulltalig.
Med en lätt förvåning kan jag konstatera att jag är den ende inhemske ”turisten”. Resten utgöres av svenska män och kvinnor, en finska jämte en gemytlig amerikanska i en ’svårbestämbar medelålder. Det är hon som sköter om ”värrinajsandet”. I övrigt formuleras dagens smickrande kommentarer på sjungande svensk-finska och olika svenska idiom.
— ”Smickrande”? — Jo, det vill jag lova. Sällan hörde jag väl så många förtjusta utrop som den dagen. Och egentligen förvånar det mig bara att inte Gotlands turistförening eller dess representanter, i det här fallet intendent Waldemar Beer och kandidat Gunnar Näslund, äro mer högfärdiga än vad strängt taget är fallet…
Själve intendent Beer — turistfärdernas överregissör på den här ön — är som sagt med i dag. Eventuella förmodanden om att han bara till min ära deltar i färden har jag tyvärr inte lyckats få verifierade, men då jag tror mig veta att hr intendenten då och då brukar ”följa med” för inspektion av routen finner min blygsamma person detta sistnämnda som den mest plausibla förklaringen till hans närvaro. Eftersom han ändå är med avlyfter han älskvärt en del av värdbestyren från Näslunds vitroekade ciceronskuldror. Sålunda tar han under uppehållen den lilla missen under sina vingars skugga, vadan hr Näslund.
för dagén uteslutande kan utveckla sin vältalighet på ärans och hjältarnas språk. Vilket emellertid inte hindrar honom från att, medan bussen jagar vidare, vädra sina flerspråkiga kavaljersegenskaper visavis den vetgiriga missen. Delad glädje är dubbel glädje. Naturligtvis glömmer han inte bort oss andra. Är där någonting vid vägen som skall uppmärksammas, överger han temporärt missen med ett förbindligt ”Excuse me’!”, reser sig, slår ut med armen och berättar… Ingalunda försummandes ett eller annat bon mot om tillfälle därtill ges.
Men bussen flyter vidare på vägen, just flyter, för det är en fin buss. Konversationen bedrives kotterivis men avbrytes alltsom oftast av missens ”very nice!”, finskans fallande ”underbart” och de svenskes alla upptänkliga superlativkombinationer med adjektiven förtjusande, härliga, bedårande som huvudstycken. Så fortfar det hela vägen tills mitt gotländska bröst håller på att pösa över som en bulldeg, vilken fått en alltför kraftig dosis jästpulver. Diskret drar jag upp de ställbara solglasen för att dölja mina glada ögon…
I själva verket har jag nu gått händelserna en smula i förväg. Men det kan ju också vara bra att ha dom där generösa älskvärdheterna lyckligt och väl refererade: Den benägne läsaren kan ju sedan efter eget skön pricka in dem där det honom lyster i denna lilla reseberättelses fortsättning. Någon risk att prieka fel föreligger inte. Ty de i turistbussen födda dityramberna flätas som en skön krans runt hela rundturen, från början till slut i ett…
Emellertid! Från Bur rullar bussen på ännu morgontomma gator upp mot norr: Strandgatan, Späcksrum, Smedjegatan. Och så bär det iväg

Översta raden: Lada med agtak på Bungemuseet — På väg mot Fårö — Lambgift därsammastädes.
Andra raden: Sudersomd, en halv mil lång — Ciceronen utlägger texten på Ullahau — Kameraskott i förbifarten (skördebild)
Och över det hela svävar Bro kyrkas medeltida jättenyckel.

ut genom Norderport.
Nordergravarnas grönskande kullar med ett solglittrande morgonhav som mäktig fondkuliss passeras. På vänster hand ”svingar lustigt sina inga vingar” Bingers kvarn (citat från visbyitisk boulevardtidning), och några minuter senare rulla vi förbi den stora bronsåldersgraven i Bro — Stenkalmen. Så förflyta några. minuter igen under vilka ett par framförsittande unga skönheter förmed-elst brokota ”schaletter” söka dämpa fläktarnas flirt med blonda lockar. I ”fören” — bussens — sjunger finskan på visserligen behärskat högtalarmanér i de beerska öronmusslorna, medan vagnens, av ehaufför Johansson tyglade hästkrafter, spinna alldeles som snälla kattor gjorde det anno dazumal framför öppna julbrasor i hemtrevligt lågtimrade stugor i svenskt snöhöljda bygder. (Se Bungemuseet!) Så möter en annan väg vår väg. Vagnen stannar, ciceronen hoppar av, försvinner i en liten stuga och återkommer beväpnad med antagligen världens största kyrknyckel. En gengångare i stål från medeltiden, men alltjämt i bruk, färdig att för moderna vägfarare slå upp åldriga portar, ledande rakt in i fantasieggande <medeltidsdunkel och -mystär. Väl inne i den lilla vackra offerkyrkan omges vi av en sval frid och ro. Men guiden berättar och demonstrerar. Särskilt gripande är historien om den särskilda böneplatsen, från vilken vilsekomna själar, när kyrkan eljest var stängd, genom en glugg kunde skåda det lilla templets högaltare och triumfkrucifix sig självom till tröst och uppbyggelse…

Lärbro kyrka — Den gamle klockarn i Bro — ”Lustigt, det här”, tycker lillan — På sanddynerna vid Ullahau.

Men tiden ilar. Dagens trinda himlaljus seglar oemotståndligt upp mot trakten av zenit. Och därute på vägen väntar den stora ”eldvagnen” i all sin funktionalistiska prakt. ”Vidare, vidare”, lockar det i nickel, glas och lackering, och vidare bär det också. Vidare mot norr, mot Fårö och havet — mot Sudersand, alla gotlandsfarares tjusande eldorado.

Via Tingstäde kyrka, fästning och träsk, via krumbuktande radiomaster, baracker och en hel del annat av skiftande intresse spinner turistbussen vidare mot norr. Genom tall- och granskogar, förbi leende bygder, vajande sädesfält — och mejade sådana med skylar i långa rader, förbi brummande traktorer dragande surrande: självbindare och slåttermaskiner går färden. Här och var knoga ännu trespända hästar framför skördemaskinen liksom på farfars tid och ho vet om inte den bilden — poetiskt sett — är ett — eller två tre — strå vassare än traktorernas förvisso vida rationellare men ack så högröstade, avgasdoftande maskinprosa. Ho vet, som sagt…

Vid Lärbro kyrka

stannar bussen och tömmer ut sitt innehåll. Det är vi det. Kyrkan skiner bländande vit i solskenets överlägsna fasadbelysning. Som herden samlar fåren, lockar oss ordinarie ciceronen in på kyrkogårdens gröna matta. Och si: Vi äro en lydig hjord. Missen och intendenten bilda en liten hjord för sig. Ordinarieciceronen, han Näslund, matar emellertid fåren som en god herde ägnar och anstår. Han bjuder oss skäppan full med sagor, legender och fakta. Med livliva, vitärmade gester ger han oss kyrkans intressanta byggnadshistoria. I skönt formulerade vändningar avslöjar han den ena detaljen efter den andra.
Påpekar tornets släktskap med en välformerad blyertspenna, visar oss vattenkastarna i djävulsformat, pilastrarnas, tympanons, portalernas skulpturala skapnad, och förklarar den märkliga kastalens existensberättigande. Med mera. Men allra intressantast blir han när han drar den operamässigt blodiga legenden om: hur den forntida, sägenomspunne stormannen och hövdingen Nikolaus Taksten, dräpt av munkarna 1273, med en dolk på predikstolen stöter ner den officierande prästmannen för att denne börjat sin predikan innan Takstenarn behagat infinna sig i helgedomen. Vore det inte en fysisk: omöjlighet att så här ute i solen med 25 grader i skuggan inför den kusliga berättelsen känna kalla kårar utefter ryggbastet, skulle måhända vi modernt hurtfriska turister blekt kallsvettiga stapplat in i templet. Nu följa vi kallblodigt guiden in. Beundra de unggotiska målningarna, de skulpturala utsmyckningarna, gripas av korsfästelsescenen i koret och inne i sakristian an: lägga ett mer eller mindre uppsluppet leende inför demonstrationen av kollekthåven med pingla och — växelbricka. Men i dag står det sköna templet grannt mot några vita moln. Sedan den vackra tavlan fångats på filmen, rullar bussen villigt mot nordost. Det är tätt mellan kyrkorna på Gotland och efter endast en kort stund tecknar Rute kyrka sin profil mot en grön och blå bakgrund.
Damen bakom mig antecknar samvetsgrant namnet R-u-t-e.
— Men var det inte Rude, undrar den framförsittande fästmannen.
— Nej, nog tyckte jag att det var Rute han sa, ciceronen, säger flickan med blocket. Och det hon haver skrivit, det haver hon skrivit. Förresten hade hon rätt.

På Gotlands Skansen.
Bussen spinner vidare. När den stannar nästa gång ha vi det mångomtalade Gotlands Skansen, den erlandssonska skapelsen Bungemuseet på höger hand.
Avsittning och konfrontation med den första sevärdheten, den s. k. standtunen som avgränsar museiområdet mot norr.
Så för oss ciceronen runt inne i själva museet, demonstrerar den ena sevärdheten efter den andra. En redan död eller döende kultur blir åter levande, medan ”berättaren” skildrar, skämtar och drar historier som på ett eller annat sätt har samband med det vi här få skåda. Alldeles särskilt intressant blir det naturligtvis inne i ”Gamblegarden” över vars ingång tronar en träbild, ”Groddagubben”, som antagligen eh gång i världen tjänat som galjonsbild. Härinne i den fantasieggande. halvdagern står allt som om husfolket nyss gått ut och när som helst kan väntas hem igen. Bordet är dukat, framför den öppna spisen med sin ”julkubbe” med ena ändan vilande på en liten näpen ”stol” långt fram på golvet, väntar vaggan. Och där borta i närheten av den vederhäftiga. sängen med sina fördragsgardiner, nattluvor och handtag står en sinnrik apparat, där en event. ensamlämnad pilt i den mera försigkomna åldern kan ”göras fast”, men där han ändå har en viss rörelsefrihet. Fast fram till härden kan han inte komma och göra rackartyg. Det sätter den knirkande träapparaten ”P” för. Enkelt och rättframt men praktiskt. Förfäderna voro inte dumma dom heller.
Ja, här inne finns en mängd roliga och rörande ”nummer”, vilka jag emellertid här omöjligen kan gå in på. En skönt snidad fästmansgåva i form av ett klappträ — var inte det en ganska farlig gåva detta? — minns man speciellt, för att inte tala om den pampiga skänken med sin uppsättning av glas och andra nyttigheter. Så undra på att ciceronen här inne talar för en alldeles särskilt intresserad publik. Vår amerikanska ser inte minst glad och intresserad ut. Med en nästan högtidlig min tar hon klappträdet i sin hand. Kanske hon själv aldrig fått någon fästmansgåva. Vem vet?
Så lämna vi det gamla gotländska bondehemmet för att ute på gårdsplanen gå husesyn i de agtakskrönta uthusen: ladan, stallet, oxhuset, kohus, vagnbod och allt vad de heta. Vidare titta vi på kryddgården, brygghuset med sin uppsättning för brännvinsbränning, och ute på ängen beskådas bl. a. den ståtliga bildstenen från vikingatiden, numera känd av tusentals turister från när och fjärran.
Men tiden går och ingenting förtärs, sa’ krögarn. Det börjar suga i maggropen, varför nästa programpunkt ”kaffe med dopp” på andra sidan vägen, blir högeligen uppskattad. Kaffe och läskedrycker, bullar och småbröd ha en s. k. strykande åtgång. Och så väntar

Fårö.
Färjan ligger inne. Efter en kort stunds väntan rullar bussen ombord. Den får stå längst akteröver. Framför sig har den dels en personbil, dels en större lastdito, rågad med ved. Det är just från denna vedråga som ciceronen med: risk att ”trilla i” knäpper sällskapet medan färjan ritar en bred fåra i det lätt brisande Fårösundet och Storlandet alltmer sackar bakåt.
Men föröver växer Fårön med alla sina sägner och sagor, sin kargt storslagna natur, sin originella och gammaldags kultur, sina sanddyner och ypperliga badstränder. Allt närmare kommer den och ett tu tre törnar färjan in i sitt läge vid Broa. Fällbron rasslar ner. Över densamma kör först personbilen, så vedvagnen och sist vår fina buss med över tjoget förväntansfulla sällskapsresande.
Egentligen är det intet förbindligt sirapsleende Fårö hälsar sina gäster med. Tvärtom verkar den tillknäppt, ja, strong, otillgänglig. Den har sannerligen inget slätt, intetsägande anlete, den goda ön. Tvärtom är det i allra högsta grad meningsfullt, karaktäristiskt. Markerade, mänliga drag, som inte ha något till övers för flabbets och ytlighetens smink och puder. Om kamp och stormar talar det, om mandom, mod och obändig villhet, om vana vid hårda duster. Och visst är den skön. Skön på sitt speciella sätt, även om denna skönhet inte är tillgänglig för vem som helst omedelbart och i ett sammanhang. Faktiskt har den f. ö. inte vid närmare eftertanke något av att ”vara sig selv nok” över sig? Ett drag av örnfri, gammaldags stolthet, av en bondearistokratisk individualism, som även en sådan hejare som en modernt kollektivistisk Medelsvensson gärna kan stryka av sig hatten för.
Sådan är Fårön, Bland annat. Och sådana voro kanske dess gamla inbyggare. Hur det är med de nuvarande vet jag ej.
På en av Fåröns slingrande huvudvägar rullar bussen norrut. Förbi den gamla romantiska kvarnen vid Broa, förbi agtaksförsedda lambgiftar, magra åkerjordar, gamla gårdar, Ödehoburga, kyrkan med sin lökkupol, skeppssättnimgar. Här och var blänka havsvikar fram.
Åkrar omväxla med hedmarker och glesa skogsdungar. En björkdunge har redan fått höstens färger. Det är torkan, hettan …
I trakten av Vinor stannar bussen.
Genom kåddoftande skog, på mjuk flygsand vandra vi upp på Ullahau, det storslagna flygsandsfältet med sina väldiga åsar och vita fält. Häruppe tolkar vår ciceron i lyriska vändningar sin kärlek till Fårön och drar han berättelser om fordomtima händelser härute.
Men jag har redan blivit för mångordig och ser i andanom hr chefredaktörens bistert rynkade bryn. Låt mig därför endast i korthet omnämna dagens återstående programpunkter: ett ljuvligt dopp i den ljuvliga Sudersandsviken, en prima middag med gemytlig stämning hos fru Klint på restaurangen. Och så hemfärden frampå kvällskulan. Den — hemfärden — går via Fårösund, Rute, Lärbro, Othem, Slite mot Visby. Men i Slite göres ett uppehåll, under/vilket de bisarra stenskulpturerna i Lännabergets raukskog presenteras för ett förvånat och beundrande ressällskap, medan ur cementfabrikens skorstenstrio vältra vederhäftiga rökmoln mot aftonhimlen, fästningen på Enholmen blinkar sömnigt i den fallande solen och Asunden sträcker ut sig i kvällslojt behag på vattnet. Månen står redan rätt högt i öster.
Och när vi på hemväg passera Bäls kyrka ringer dess klocka till vesper, medan dagens strålande stjärna slocknar någonstans långt bortom File hajdar och Hejnums heta hällar.
Pencil.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Augusti 1938
N:r 196

Härmed kungöres,

att automobilägaren Klas Henrik Olof Johansson hos länsstyrelsen anhållit om tillstånd att inom Gotlands län utöva länstrafik för personbefordran, därvid såsom stationsort föreslagitsNystugu i Tingstäde. Ansökningshandlingarna hållas tillgängliga å landsfogdens expedition för den, som därav önskar taga del, intill den 2 september 1938; och äga trafikföretag, vilka beröras av den ifrågasatta trafiken, så ock andra, vilka ärendet kan angå, att före angivna dag yttra sig över ansökningen.
Visby i landskansliet den 25 augusti 1938.
Länsstyrelsen.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Augusti 1938
N:r 196

Landsbygden. Stenkumla.

STENKUMLA.
Stenkumla baptistförsamling hade i söndags anordnat sin årligen återkommande utflykt, och färden startades kl. 11 i tre fullsatta bussar, en personbil och en lastbil. I Vesterhejde anslöt sig ytterligare en buss till sällskapet. Färden gick norrut förbi Brucebo och Lummelundsbruk, där f. ö. ett kort uppehåll gjordes, till Ihreviken. Här smakade man på de medförda matsäckarna, varjämte en och annan passade på att ta sig ett dopp. Söndagsskolmissionär Ivar Lundin sjöng även. några sånger samt höll en kort predikan. Sedan ytterligare några sånger sjungits och man avslutat med bön, ställdes kosan till Tingstäde, och medan man där väntade på flygplanet Södermanland, hade kaffebordet dukats.
Församlingsföreståndaren avtackade så deltagarna, varefter färden ställdes mot hemsocknen.

Gotlands Allehanda
Tisgen den 23 Augusti 1938
N:r 193

Vägen genom Tingstäde betongbelägges.

På grund av betongbeläggning av vägen genom Tingstäde samhälle avlyses vägen ifråga för trafik från och med måndagen den 22 d:s. Även vägen Tingstäde—Stenkyrka avlyses till den del, som ligger inom Tingstäde samhälle.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 20 Augusti 1938
N:r 191

Vägavlysning.

På grund av betongbeläggning av vägen Visby—Fårösund å delen genom Tingstäde samhälle avlyses vägen genom samhället för trafik från och med den 22 augusti tillsvidare.
Vägfarande till trakter norr om Tingstäde hänvisas att taga allmänna vägar över Bäl, Slite eller Kappelshamn.
Dessutom avlyses vägen Tingstäde—Stenkyrka å delen som ligger inom Tingstäde samhälle från och med den 25 augusti tillsvidare.
I båda fallen finnes provisorisk förbifartsväg för lättare lokaltrafik anordnad,
Visby i landskansliet den 18 augusti 1938.
Länsstyrelsen.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 20 Augusti 1938
N:r 191

Högerns valfilmer

visades i går kväll i Hejde. Högerns valfilmsturné hade i går kväll nått Hejde, där 50 personer hade samlats i bygdegården. Lantbrukare Erik Augustsson, Öijering, Karlstad, talade även här. Föredragshållaren, som på ett åskådligt och sakligt sätt redogjorde för de senaste årens jordbrukspolitik, avtackades med kraftiga applåder av den intresserade publiken.
I kväll besökes Havdhem och i morgon Tingstäde, på båda ställena med början kl. 8 e. m.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 Augusti 1938
N:r 188

Landsbygden. Tingstäde.

TINGSTÄDE.
En frikyrklig begravningsakt förrättades i Tingstäde fredagen den 12 dennes, då stoftet av avlidna fru Emma Amalia Stenberg, Lunds, vigdes till gravens ro. Samlingen skedde i sorgehuset, där en andaktsstund hölls innan färden ställdes till kyrkan, där begravningen leddes av pastor O. Sollerman enligt frikyrkligt program. Högtiden omväxlade med tal, bibelläsning, bön och sång, och stunden var högtidlig. Högtidligheten fortsatte vid graven. En stor mängd kransar hade sänts till båren, bland dem en stor, vacker krans från baptistförsamlingen i Visby, vars medlem den avlidna varit. Så fortsatte samvaron i sorgehuset på kvällen. Efter slutbön sjöngs unisont: Närmare Gud till dig etc.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 16 Augusti 1938
N:r 187

Åska och skyfall över Gotland.

Blixten antänder ladugård i Sanda.
Ett delvis kraftigt åskväder drog igår fram över vissa delar av Gotland. Här i Visby började det mullra vid 12-tiden på middagen och en stund senare voro blixtarna och knallarna av det starkaste slaget. Åskbyn, som varade någon timme, åtföljdes av ett stundvis skyfallsliknande regn. Sedan ovädret dragit förbi blev vädret åter strålande.
Även idag ha delar av ön hemsökts av åskväder med regn.
På en del håll på landsbygden hade man stark känning av åskan och regnet antog understundom karaktären av skyfall med hagel.
Bland de värst hemsökta platserna voro Tofta, Västergarn och Sanda, där åkrarna stodo under vatten. Enligt en uppgift skulle man i Sanda ha fått inte mindre än 85 mm. nederbörd på ett par timmar. I Follingbo uppmättes en nederbördsmängd av 7 mm. I Vall föll däremot inte en droppe.
Som ett exempel på skyfallet har man meddelat att detta i Toftatrakten var så kraftigt, att bilar och bussar stannade på vägen till följd av att regnet slog in i motorerna. Bilarna måste därjämte ha lantärnorna tända fast det var mitt på dagen.
Från Sanda rapporteras att en bro blivit demolerad av skyfallet, varjämte regnet anställt stor förödelse i en del trädgårdar, där blommorna brutits och gått all världens väg.
Blixnedslag inträffade här och var, dock utan att — såvitt vi hittills veta — anställa några skador, med undantag för Sanda, där blixten antände en nyuppförd mindre ladugård, tillhörig skomakare H. Johansson. Folk tillkallades genom ringning i kyrkklockan. Dock kunde man inte uträtta så mycket, då den lilla träbyggnaden inom kort var övertänd och efter en kort stund nedbrunnen. Även det i ladugården förvarade fodret blev givetvis lågornas rov.
Även i dag ha vissa trakter hemsökts av åskväder. I Visby började det mullra vid 10-tiden i förmiddags och åskan tilltog senare i styrka.
Blixtar flammade stundvis i ett och den ena åskskuren avlöste den andra. Dagens nederbörd var, när vi frågade lotsutkiken, ännu inte uppmätt, men gårdagens nederbörd i staden medförde 13,7 mm.
I Stenkyrka, Othem, Tingstäde och trakterna däromkring har man även haft känning av ovädret i dag liksom även i Vall och Hogrän, där nederbörden varit riklig. Söderut och på ostkusten tyckes man däremot inte haft någon känning av vare sig åska eller regn. Likadant är det på Fårö, där man både igår och i dag haft vackert väder och varmt.
I Eskelhem fick man i går 1 mm, men idag inte en droppe.
Sent på middagen idag rapporteras från Follingbo om ett tre timmars skyfall, som givit åtskilliga millimeter.
Åskväder bruka i allmänhet ställa. till med en del trassel för telefonlinjerna. Säkringar o. dyl. bruka gå och blixten har allt som oftast för vana att slå i ledningarna. Några rapporter om sådana skador hade emellertid ännu i middags inte ingått. Ovädret var dock så kraftigt att telefonstationerna i Bro, Lokrume och Martebo stundvis ha varit stängda. Ej heller kraftledningarna synas haft någon påhälsning av blixten.
Senare meddelas att blixten slagit i ett par telefonledningar i Follingbo bl. a. vid kontoret på Rosendal, vars telefonapparat blev obrukbar.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 15 augusti 1938
N:r 186