Professor Karl Säves jordfästning

egde rum i förra veckan å Upsala kyrkogård. Kl. 42 satte sig i rörelse från sorghuset ett långt begrafningståg, hvari sågos Upsala studentkårs standar och Gotlands nations fana florbehävgda. I tåget, till hvilket längre fram slöto sig embets- och tjenstemän vid universitetet, deltogo utom den dödes närmaste fränder och vänner ett stort antal studenter. Från kyrkogårdens bårhus, der liket var bisatt, bars till grafven den blomster- och kransomhöljda kistan af docenterne i nordiska språk och någre den hädangångnes fränder och lärjungar. Bland lagerkransarne märktes en från de fyra docenterne, en från ”Föreningen för nordisk språk- och fornkunskap”, en från Gotlands nation samt en från landsmålsföreningarna. Å Föreningens för nordisk språk- och fornkunskap vägnar utdelades följande minnessång af kand.
K. Warburg:

Få varda nu
Födde bättre än denne.
Tryggevelde-stenen.

Frid med den gamle,
Fräjdade kämpen,
Stridsman för språkets
Svenskhet och ans!
Brusten är bågen,
Bruten är klingan,
Striden är lyktad,
Segern är hans.

Kärlek till forntid,
Fostrade kratten,
Lyste på färd i
Forskningens schakt.
Ädel var anden,
Ärlig var hågen,
Dråplig den malm,
I dagern han bragt.

Lärjungar lägga
Lagern på bären,
Tolkande lärarn
Tack för hans ord.
Ljufligt han slumre,
Ljust skall hans lifsverk
Minnas af vän till
Målet i Nord.

Vid griften afsjöngs bland annat å melodien ”Stilla skuggor” en sång, den
dödes minne egnad af Gotlands nation och författad af nationens kurator kand. K. G. Herlitz, så lydande:

Ack, hur härligt är, när kvällen lyktar
dagens manliga, sköna strid,
och när lifvets sorl och oro flyktar
för den ljufliga dödens frid.
Sof i ro! Din gernings minne
lefver kvar i de ungas sinne;
där föll sådden, där Du skörden finne,
mödans rikliga, goda lön!

Kämpat har Du! Kunde aldrig svika
rätt och sanning, Du stridsman god;
mänskofruktan tvaug Dig ej att vika,
hindren bröt Du med mannamod,-:
Nu är slut Din lefnads kväde,
till Din öppnade grift vi träde:
Herren gifve växten åt Ditt säde,
lär oss Du med Din föresyn!

Älskat har Du! Fosterön i hatvet,
fädrens tunga och fädrens land,
fädrens minne, i djup natt begrafvet,
tände lågande hjärtats brand.
Nu är slut Din lefnads bana,
men ur grafven Din röst hörs mana:
Herre, hur Du Sveas lott må dana,
rik hon blifve på söners tro!

Kärlek gaf Dig styrka uti striden,
anden makt öfver stoftets band;
nu har bojan brustit: öfver tiden
styr Du färden till andra land.
Må, som Du, vi troget vaka,
ärligt kämpa och gladt försaka,
att, när kvällen skymmer, vi må smaka
hoppets saliga frid, som Du!”

Den högtidliga akten, som gjorde ett gripande intryck, var värdig minnet af
den trägne forskaren, den ädle läraren, den varmbjertade mannen säger Ups.
Posten.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 15 April 1876
N:r 30

De gammaldags Visby-köpmännen

C. H. Lange, Joh. Lythberg samt bröderne G. M. och J. N. Donner.
(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve)
M. H.!
Då här i våra fornvänners ärade krets för ett år sedan yttrades några ord om Handelslifvet och borgarsederna uti Visby i förra tider, erforo vi de mångfaldiga vexlingarna uti ortens handelsväsende allt från älsta tider samt skildringar af huru Visby uppkom och fick en hamn, huru handeln här vaknade till och vidgades på den rika österländska marknaden i stora Nawgorod och huru Hansan sedan stiftades, hvar uti Visby tog en så liflig del, men ock huru staden derefter allt från 1361 sönk i makt och sönk under en 400 år och under olika styrelseskeden, d. v s. under stormdigra skiften af våld, rofferier, tvång och hjelplöshet allt djupare och djupare, tills först, efter k. Carl XII:s kamp i det stora Nordiska kriget och dess förkrossande följder af nöd, folkelände och rörelsens fullständiga afstannande, handeln bär åter qvicknade till samt omsider fick ny fart under det Nordamerikanska frihetskriget och med den Svensk-Dansk-Ryska Neutralitets-Förklaringen år 1780; och derefter varsnade vi den tilltagande affärs-rörelsen härstädes under ledning af åtskilliga våra gammaldags köpmän, hvarjämte vi förnumma skildringar af dessa våra Gamles seder, huslif samt försigtiga och redliga handelsverksarhet.
Men, sedan ett hundra år har i våra samfunds- och handels-förhållanden mycket förändrats och till det mesta vida förbättrats, neml. genom den nya tidens allmänna riktning till mensklig rättvisa och upplysning, till jämnlikhet och folkfrihet samt till större aktning för fredliga värf, hvarefter följt en ny förståndigare handels- och tullagstiftning samt omsider hela Rikets ofantliga förkofran i ekonomisk styrka och handelsrörelsens märkliga tillväxt, hvilket allt i högt mått ytterligare utvecklats och befordrats genom våra tiders förvånande uppfinningar och isynnerhet genom seglingskonstens och sjöfartens stora utveckling samt ångans och telegrafens tjenst, hvarigenom de snabbaste försändelser af underrättelser och varor alltmera befordrat varubytet, och handeln i våra dagarytterligare förkotrats genomnäringsfriheten, rikligare länetillgångar, assecurence-anstalter, hamnförbättringar och räddningsfartyg, hvilka genom storm och dimmor straxt ila till de skeppsbrutnes hjelp.
Således om vi, från vår ställning i dag, se tillbaka på vår handels gäng och öden, komma vi icke blott att rysa för råbeten och eländet i gamla tiders alla samfundsförhällanden, utan vi frestas att ömkas vid okunnigheten samt det ofta barnsliga och småaktiga uti våra förfäders handelsväsende. — Men, som historien, med hennes erfarenheter och minnen städse och i all ting är nyttig för hvarje tolk som vill se en framtid, är det af stor vigt samt ganska lärorikt att i ”Handelns Sagor” skåda våra handelsförbållanden för vid pass en hundra år sedan och känna något om godt folk, som då lefde och verkatle, helst vi nu tyckas stå vid tröskeln af ett nytt tidskede och at en ny stor utveckling, nemligen genom det nya samfärdselmedlet — jag menar järnväg, — som nu framträngt ända till det aflägsna gamla Gotland, och hvilket nya härstädes säkert skall förändra mycket, vi hoppas det, slutligen till det goda och bättre. — Ett sådant betraktande af det framfarna i handelsväsendet och skildringar al våra betydligaste handelsmän af gamla stammen samt en tramställning om deras sinneskratt, redlighet, hushållsanda och hemlif samt medborgerliga verksamhet och anseende är af största vigt och lärorikt att känna särskildt för oss såsom medlemmar at ett gammalt handelssamhälle, helst der mom vårt köpmansständ nu har en så framstående ställning och så stort inflytande. Ja, således bör man kunna hoppas att detta stånd skall, genom kunskaper, medborgerligt fosterländskt sinne och villiga uppoffringar för det allmänna, mäkta, under det att det alltmer lifvar ortens rörelse och än högre lyfter stadens handelsanseende, gå i spetsen för samhällets lyckliga utveckling; eller så att kommande folk må i”Handelns Sagor” få skåda vackra runor också från vår tid. — Allt derföre mån I, Gotlands ärade Forn Vänver!, för att i en samlad skildring se på en gång det forna och det nyvaknade handelslifvet på gamla Gotland och såsom skådebilder deraf, med tålsamhet och öfverseende nu lemna eder välvilliga uppmärksamhet åt skildringen af de siste våra gammaldags Visby-köpmän, eller Carl Hindrik Lange, Joh. Tythberg samt bröderna Göran Mattis och Jacob Niclas Donner, enligt hvad slägt-sägnen och andra pålitliga uppgifter derom upplysa.

Gotlands Allehanda
Fredagen 5 Februari 1877
N:r 2

Dödsfall Carl Fredrik Säve

Att Professorn i Nordiska språk och Föreståndaren för mynt- och fornsamlingen vid Upsala universitet, Riddaren af Nordstjerneorden Herr Doktor Carl Fredrik Säve, född i Roma å Gotland den 22 Oktober 1812, stilla afled i Upsala den 27 Mars 1876, djupt sörjd och saknad af maka, två barn samt talrika anhöriga, vänner och lärjungar, varder härmed tillkännagifvet.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 5 April 1876
N:r 27

Karl Säve död.

Karl Fredrik Säve, yngste sonen till teologie lektorn vid Visby gymnasium och kyrkoherden i Roma Per Hieronymus Säve i dennes andra gifte, föddes i Roma prestgård år 1812; kom i Visby skola, 1821 och på Visby gymnasium 1827; student i Upsala 1830; med. fil. kand. 1833; underläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm 1834; Vitterhets, Historie- och Antiquitets akademiens stipendiat 1845; lärare i svenska språket vid realgymnasium och lyceum i Upsala 1844, 45; fil. doktor 1848; docent i fornnordiska språk vid Upsala universitet 1849; förordnades att offentligen föreläsa i historia litteraria och arkeologi under vår- och höstterminerna 1851 samt hela läsåret 1854, 55, äfvensom att 1857—59 föreläsa, tentera och examinera i samma ämnen; föreståndare för nämda universitets myntoch medalj-kabinett samt historiskaetnografiska samlingarna 1857; professor i nordiska språken vid samma universitet 1859, den förste som innehaft denna plats; riddare af Nordstjerneorden 1866. Blef dessutom ledamot af den Danske Historiske Forening 1843, af Svenska fornskriftsällskapet 1844, af det Nordiske Litteratursamfund 1848, af Finska Litteratursällskapet 1851, af Nordiske Oldskrift-Selskabet i Kjöbenhavn 1852, af Samfundet til den Danske Litteraturs Fremme 1853, korresponderande ledamot af Vitterhets-, Historie- och Antiquitetsakademien 1859 och dess arbetande ledamot 1862, äfvensom af Vetenskaps-Societeten i Upsala 1865.
Hans ständiga sjuklighet gjorde ett omslag i lefnadsbana nödvändigt. Läkare-vetenskapen utbyttes mot studiet af de nordiska språkenj hvarför, han företog — flera forskningsresor i rikets vigtigaste språkorter, såsom åren 1843, 4) och 50 i Dalarne, 1844, 48, 54 och 65 på Gotland, 1850 och 51 i Helsingland och 1856 i Upland, äfvensom 1865 på Bornholm, der, i sällskap med professor G. Stepbens, öns runstenar uppletades och granskades sysselsatte sig 1855 med studiet afiestsvenskan gjorde 1835 och 57 resor i Finland, vistades 1852—53 i Köpenhamn, der fornnordiskan studerades under professor N. M. Petersen och forn-engelskan under prof. Stephens, äfvensom två månader i Kristiania, hvarefter en färd gjordes genom Gudbrandsdalens fjelltrakter; deltog, såsom styrelseledamot, i Studenttåget till Lund och Köpenlamn 1845; bevistade nordiska rättskrifningsmötet i Stockholm 1869 och internationella arkeologiska kongressens möte samma år i Köpenhamn erhöll 1842 svenska akademiens mindre pris för en skrift, ”Vikingens Dråpa” och likaså för tvänne år 1854 utgifna akademiska afhandlingar; bland hans många tryckta skrifter anteckna vi endast ”Bemærkninger over öen Gotland … og Sproget” 1834, ”Om Gotlands äldsta Fornlemningar”, Alskogsstenarne på Gotland” 1852, Gutniska Urkunder: Guta Lag, Guta Saga och Gotlands Run inskrifter,” akademisk afhandling för professuren i nordiska språk 1859.
— Död i lunginflammation 27 Mars 1876.
Säve ådagalade allt från barndomen den förståndets skärpa och redighet i tanken, att han med största lätthet ur boken inhämtade hvad ämne söm helst. Men, till helsan svag redan i yngre år, blef sjukdomen allt för snart hans lifs nästan ständige följeslage eller mer och mindre under två och fyrtio år! Så kom han att mest i all sin tid ”ligga vid akademien.” En plågsam sjuklighet blef der hans andes stränga uppfostrarinna, då hans enda tillgång var hans själskraft och hans enda nöje boken, hvarigenom han redan på sjukbädden vardt en i mycket beläst student. Då likväl hans bräcklighet fortfor och det blef honom omöjligt att fortsätta på den först beträdda läkarevägen, måste han välja ett annat lefnadsmål (det han förr aldrig tänkt på), som snart blef nordisk språkforskning, i hvilket nya studium han, utan någon läromästare, med ovanlig
kraft arbetade sig in — på sjuksängen: han led derunder ständigt och mycket, man kan säga födslosmärtorna för det fosterländska språkstudiet i Sverige, men han led som en man och vann omsider sitt mål. I sitt sträfvande afdraförst uppmuntrad af den lärde dansken C. Molbech och sedan af akademikansleren kronprins Karl samt snart understödd af de i Odinslund samlade studenternas fattade beslut och deras derpå inför regeringen uttryckta underdåniga framställning om att omsider få en lärare i fäderneslandets tungomål, lyckades det honom, att, efter många undersamma händelsernas vexlingar och långa strider, grunda den nordiska professuren vid Upsala högskola; och han medhann också, allt oaktadt, att, såsom förste innehafvaren al den nya lärostolen, både försäkra sakens anseende och framtid samt efter sig lemna flera i ämnet utmärkta lärjungar: detta är hans oförgätliga förtjenst och ära, hvarför ock hans minne städse skall aktas och välsignas.
Professor Säve var sedan år 1866 gilt med Ottilia Rosina Johanna Schenson, dotter till akademiekamreraren i Upsala J. Schenson, och efterlemnar vid sin död tvänne späda barn, en son och en dotter.

Gotlands Allehanda
Lördagen 1 April 1876
N:r 26

Int. P. A. Säves föredrag,

ett nytt prof på den gamla forskarens nitiska och trägna arbete, i tisdags afton å läroverkets sal, hvilket hade till ämne: ”Handelslifvet och borgaresederna uti Visby i förra tider”, åbördes af närmare ett hundratal intresserade åhörare. Utan tvifvel hade åbörarnes antal blifvit långt större, så framt icke dels den sena timmen” på dagen (kl 6 e. m.) dels regnet, halkan och snöslasket förenat sig att göra trafiken å våra gator och skolgården besvärlig. — Det är oss ett nöje att i redan första numret af vår tidning för nästa år kunna börja meddela våra läsare det intressanta föredraget.

Gotlands Allehanda.
Fredagen den 24 December 1875.
N:r 102.

Gotlands Fornvänner

sammanträda nästa tisdag 21 dennes. Till åhörande af Intendenten Säves föredrag öfver det intressanta ämnet: ”Handelslifvet och borgaresederna i Visby i förra tider”, hvilket kommer att hållas kl. 6 e. m. samma dag, inbjudas äfven alla andra vänner af Gotlands forntid.

Gotlands Allehanda.
Lördagen den 18 December 1875.
N:r 100.

Johan Adolf Säve.

Det fanns en tid, då namnet Johan Adolf Säve inom våra teologiske kretsar var bekant, icke för sina glänsande framgångar, men för sina otroligt ihärdiga motgångar i befordringsväg. Icke dess mindre gick snart det namnet uti vidsträcktare kretsar, och den namnkunnighet han i dessa vann var lika sällsynt, som hedrande, ty han vann den under ett fjerdedels sekel som en af presteståndets få oförsagde kämpar för representationsreform, för protestantisk utveckling inom kyrkoläran, för framåtskridande inom det verldsliga samhället. Och lägger man härtill hans namn som vår snart sagdt ende reformatoriske teolog, hvars ungdomsskrift och ålderdomsskrift bära samma prägel, finna vi lätt, hvarför han under 13 år förblef en lönlös medlem af Upsala universitets teologiska fakultet och hvarför han, oaktadt tre förslagsrum, aldrig fått bestiga någon af de svenska biskopsstolarne; men icke förty har hans verksamhet skänkt honom ett rum bland minnesvärde svenske män, långt framom många af dem, som i lifstiden funnits värdigare är han att bekläda kyrkans embeten.
Johan Adolf Säve föddes i Roma prestgård på Gotland den 20 Mars 1800. Hans fader, sjelf sonson af en till Visby inflyttad tysk handlande, var då kyrkoherde i Roma, blef sedan gymnasiirektor och riksdagsman och hade i tvänne äktenskap flere söner, hvilkas verksamhet gjort namnet Säve kändt och hedradt. Äldste sonen var den år 1872 aflidne lifmedikus Säve, på sin tid en af Stockholms mest bekante praktiserande läkare, den andre i ordningen är föremålet för denna lefnadsteckning, den tredje var länge svensk konsul i Åbo, den fjerde är den verksamme samlaren, f. d. antiqvitetsintendenten P. A. Säve, den femte är den förste professorn i nordiska språken vid Upsala universitet, dr Carl Säve. — Fadern besörjde sjelf hufvudsakligen sina båda äldsta söners undervisning, men lät dem dock före afgången till universitetet tillbringa ett år i Visby skola. Studenter i Upsala 1815, tillbragte bröderna derpå några är med konditionerande; 1821 blef Johan Adolf filosofie doktor och två år derefter teologie kandidat samt docent i dogmatik och moralteologi. Redan 1825 var han äldste docenten inom teologiska fakulteten och sedån han 1827 aflagt teologie licentiatexamen och låtit prestviga sig, samt på förordnande flere gånger förestått såväl den dogmatiske som den kalsenianske professorns embete och åren 1828 och 1830 utgifvit latinska lärdomsprof, borde väl hans befordran vid universitetet ha varit en gifven sak. Men, såsom vi redan nämnt, den ene efter den andre drogs före honom och han nödgades också slutligen för sin utkomst söka befordran i kyrkans tjenst utom universitetet, hvilket, trots alla teologie licentiaternas privilegier, för Säve icke hade annat erkännande än — förslagsrum och slutligen titeln extra ordinarie adjunkt. Mången. såg häri, på den tiden, personliga motiv. Måhända behöfver man ej uppleta andra än ortodoxa. Säve hade intresserat sig för Hillska uppfostringsskolan, hade på uppdrag af det för en sådan skolas bildande i Sverige stiftade sällskap besökt Hazelwood ir England och under åren 1829—30 både i England och Frankrike studerat det högre undervisningsväsendet; han hade under vistelsen i utlandet om skolsaker skrifvit bref, hvilka offentliggjorts i tidningarne, allt under den oppositionele riddarhusmedlemmen David Frölichs skydd, och slutligen hade han 1831 låtit trycka ett både för sin och för vår tid förtjenstfullt arbete om Universiteterna i England. I denna skrift bekänner han sig vara en ”latitudinarius”, och yttrar, att föremålet för en
bildningsanstalt till allmänhetens gagn icke kan vara ”att inskärpa ett system af teologiska meningar eller gynna ett visst parti af kristna religionsbekännare, ty kristendomen sjelf, sådan den faktiskt uppenbarat sig, lämpar sig till den rikaste mångfald af subjektiva uppfattningar, bekännelser och religionsbruk, af hvilka intet för sig kan göra grundade anspråk på absolut giltighet, då likväl alla gemensamt på olika vägar föra menskligheten framåt till den andliga förädlingens mål”. Att denna sats icke står att finna i Upsala mötes beslut är skäl nog för vår hårdnade ortodoxi att finna den kättersk, och det var vid denna tiden icke fråga om någon annan kyrklig häfstång bland våra akademiska teologer, än ortodoxien. Då ännu hade i dessa kretsar pietismen icke kommit till heders; men Säve fick äfven upplefva en sådan tid, och med oförminskadt nit skref han då, redan sjutioårig, emot ”bägge dessa slag at en förvänd kristendom”, framvisande i synnerhet det obibliska och till sina följder förderfliga i den ortodoxa och pietistiska uppfattningen af arfsynden och nåden, enligt hvilken all känsla af skuld och sjelfansvarighet måste utplånas. Han erinrar ock derom, att ”pietismen, såsom grundande sig mera på en from bängifvenhet, tro och känsla, än på förnuftsundersökning och vetande, är oförenlig med sann vetenskap” och anser det derför skadligt, om vid våra universitet ”den pietistiska riktningen toge ötverhanden”. I en annan skrift af föga äldre datum (1868) ställer han på vår kyrkliga utveckling detta anspråk: ”Det tillhör det upplysta presterskapet och kyrkomötet, att väl vårda folkets andliga egendom, den evangeliska sanningen och ljuset, men också att ej motsätta sig de förbättringar i kyrkoläran, som tre århundradens framskridna bibeltorskning så högt påkalla”, Så pa det sant protestantiska ”kätteri”, som gjort det omöjligt att af Säve göra någon kyrkans pelare, på samma gång det, sammanhållet med hans samvetsgranna och kärleksfulla lifsarbete i kristendomens tjenst inom kyrkan, ger oss bilden af en svensk teolog, som insett att kristendomsuppfattningens utveckling, lika litet som mensklighetens i allmänhet, med något år på 1500-talet nått sin absoluta afslutning.
Emellertid fick licentiaten Säve nöja sig med ett pastorat långt upp i Norrland, mellan 62:a och 63:e breddgraden, och då hans helsa mer och mer led af de stränga vintrarne och han, på grund af sina författningsenliga meriter, sökte transport till en sydligare trakt, gick det honom länge alldeles som förut vid universitetet: han blef namnkunnig för sin motgång. Slutligen gick det så långt vid en pastoratstillsättning, dervid Säve blifvit förbigången, att biskop Hallström till presteståndets protokoll utför i bittra ord öfver ”tullverkets inflytande vid tillsättande af kyrkans embeten”, en då ganska genomskinlig anspelning. 1836 hade Säve tillträdt Tuna pastorat i Hernösands stift; först 1858 fick han transport till Mariestad i Skara stift, sedan han redan tre gånger erhållit så många röster till biskop, att han nått ett rum på förslaget första gången 1847 i Hernösands stift, andra gången 1851 i Kalmar stift, tredje gången 1858 i Visby stift, der han förklarades hafva erbållit andra förslagsrummet, ehuru hans röstantal var jemnlikt med dens, som uppsattes å det första. Teol. doktor ”de jure” vid kröningen 1844, erhöll han 1850 af nåd Nordstjerneorden; prost hade han blifvit 1837 och vid prestmötet i Hernösand 1838 hade han fungerat som vice preses, liksom han senare, vid prestmötet i Skara 1865, var preses. Men den verksamhet, som mest gjort honom känd i vårt land, är dock riksdagsmannens, hvilken under tio riksmöten tagit hans kraft i anspråk.
Säve kom 1840 första gången till riksdagen, såsom en af Hernösands stifts ombud i presteståndet, hvilket då lyste med namnen Wingård, Tegnér, Agardh, Heurlin, Samuel Ödman, Geijer, Anders Retzius, Gumezelius, Thomander m. fl. Det var Säve, som djerft öppnade diskussionen inom ståndet vid denna märkliga riksdag, genom sitt ”med allmänt nej” mottagna förslag att genom ett särskildt utskott uppgöra plan för riksdagsarbetet för att förkorta riksdagstiden. Redan i motiveringen till förslaget stälde sig Säve bland repregentationsreformens anhängare, och han klagade både då och ofta sedermera öfver det opresterliga i presteståndets verksamhet. Hans andra uppträdande gälde inrättandet af folkskolor, det tredje hemmandet af bränvinsfloden, det fjerde lärdomsskolornas reorganisation, det femte afskaftande af ”qvarlefvor af en lagstiftning, som stod i uppenbar strid mot tidehvarfvets fordringar” o. s. v. Om Hans Jansons bekanta förslag till en svarsadress på trontalet yttrade Säve, att han fann det vara ”med lika mycket allvar, som sans författadt”, med ett ord innan riksdagen räckt många veckor, var Säve noterad som en ”liberal prest”. Han blef ledamot af lagutskottet och arbetade med mycken ifver och mycken värma. Under riksdagens lopp har han icke mindre än 213 gånger i plenum begärt ordet. I representationsfrågan stod han ännu på klassvalsståndpunkten och tänkte sig fem stånd, fördelade på två kamrar. Det är egendomligt nog att. lyssna till, hur han för 33 år sedan klagar, att vi icke hafva några ”provincialständer”, hvilkas lämplighet såsom valmän till första kammaren han framhåller — ”men deras dag lär väl ej så snart uppgå!” — Vid följande riksdag samma utskott, samma arbetsamhet, samma politiska hållning. I representationsfrågan hade han nu gått ett steg framåt och försvarade det s.k. ”reformvännernas förslag”, hvilket i form af reservation mot konstitutionsutskottets förslag kommit under öfverläggning, till stor harm för presteståndets majoritet, som lät i synnerhet Thomander uppbära skarpa tillmälen för ofoget att, såsom ”reformvännerna” gjort, till ett antal at 150 riksdagsmän af alla stånd samlas å ett rum och diskutera riksdagssaker. Till denna samling hade äfven Säve slutit sig. Debatten inom ståndet räckte i två dagar, hvarefter förslaget föll med 13 röster mot 35. Nästa steg var den kongl. komitén, som alstrade det 1848 aflemnade kungliga förslaget till ny riksdagsordning. Äfven nu stred Säve manligen för reformen; förslaget blef hvilande, och Säve stred ånyo derför, men förgäfves, 1850. 1853 invaldes Säve, liksom alla de föregående riksdagarne, i lagutskottet, men insattes derjemte i särskilda utskottet för bränvinslagstiftningen, och verkade der ifrigt för den nya sakernas ordning, som ock blef antagen. Nu hade han så stigit i presteståndets aktning, att han, som redan 1847 till protokollet klagat öfver de ”biskopliges” öfvermagt vid alla utskottsval, år 1856 fiick inträde i ett såsom ”ett strå hvassare” ansedt utskott, bevillningsutskottet, och under ihärdigt och samvetsgrant arbete, som vanligt, fongerade han i detta utskott både denna och de närmast följande riksdagarne, 1859 och 1862, då han valts till riksdagsman af Skara stifts presterskap. Men då han öppet slutit sig till det 1863 framlagda kongl. förslaget om ny riksdagsordning och 1865, i förening med kyrkoherden Otterström, utfärdat en adress till sina stiftsbröder till förslagets förmån, blef han vid 1865 års riksdag åter — ”nedflyttad” till lagutskottet. Men reformen vågade ståndets majoritet ej hindra, och de varma ord, Säve nu för sista gången riktade till ståndsbröderna om hvad prestens högsta kallelse är, behöfde han aldrig återupprepa. Majoriteten tröstade sig efteråt med att till protokollet framhålla sin numeriska öfverlägsenhet — utvisande så väl deri, som i sitt förutgående direkta beslut att ”afvakta frågans utgång hos Ridderskapet och Adeln”, att piesteståndet i sjelfva verket spelat ut sin roll inom representationen redan innan det upphört att deri ega säte och stämma.
Säve återkom dock ännu en gång till riksdagen, då han 1868 inträdde i första kammaren, vald af sin hemorts landsting. Men han afsade sig uppdraget efter riksdagens slut och grep i stället pennan för att yttra sig i det offentliga om ”ett öfverläggningsämne för kyrkomötet”. Hans skritt gälde det nya katekesförslaget, hvars brister han påpekade, särskildt hvad angår den ofvan berörda frågan om ”menniskans naturliga förmåga att fatta och uppsträtva till sin skapelses ändamål” och ”hennes fria deltagande i sin omvändelses verk”. — ”Man måste”, säger han, erkänna äfven resultaten af den nyare bibelforskningen, som i skarpsinnighet och grundlighet visst ej gifver den äldre efter.” Men detta är ett hårdt tal för dem, som nu föra den svenska statskyrkans talan, och icke mindre för dem, som till och med finna statskyrkans prester i allmänhet ”allt för lärda”, för att ega andeligt lif och derför i de svenska församlingarne utsända lärare, hvilka icke besväras af någon kunskap. Under det andeliga virrvarr, som härigenom uppstått i vårt land, kan det icke vara annat än tidsenligt att frammana för tanken bilden af ett lit och en verksamhet, sådan som Säves, hvars kristliga sinne och tro knappast ens någon tänkande motståndare lärer våga draga i tvifvelsmål. ’”Religionen”, så skref han 1870 i tidskriften Framtiden, ”religionen bör, för att vara rätt verksam, omfatta hela menniskan, således alla hennes anlag, förstånd och omdöme så väl som fantasi och känsla, och det är rent af omöjligt att böja alla menniskor till en blind tro, utan man måste söka inverka på deras förnuftiga öfvertygelse”.
Dr Säve afled i Mariestad 25 februari 1873. Han gifte sig 1836 med en dotter af den såsom författare af ”Vesterås Stifts herdaminne” bekante prosten J. F. Muncktell och hade i detta äktenskap fyra barn. Äldste sonen, Hjalmar, utnämnd rektor i Karlskrona, afled 1871 vid 32 års ålder, efterlemnande ett godt namn som skolman och läroboksförfattare; andre sonen, Teofron, är lektor. I sin familj, liksom i sin församling, var den gamle fadern älskad och vördad; allvar och saktmod var devisen i hans sigill och pregeln på hans uppträdande.

Gotlands Allehanda.
Lördagen den 23 Oktober 1875.
N:r 84.

Gotlands läkarehistoria.

Av Kurt Bergström.
Förste provinsialläkare.
Kap. I.
Sven Anders Witthoff.

Provinsialläkare i Slite distrikt 1803—1806.
Sven Anders Witthoff. Född i Varberg 1778 31/12. Föräldrar: dykerikommissarien och rådmannen i Varberg Fredrik Witthoff och Ingrid Petronella Wessman, Med kunskaper väl underbyggd avreste han 1798 från Göteborgs gymnasium till universitetet i Lund och försvarade 1795 under professor Haeggroth pro exercitio (Diss. theolog, qvod Deus omnis compositionis sit expers, paucis ostendens); undergick förberedande examina och erhöll livmedikus Engelharts speciella handledning i medicinen. Sedan han 1796 besökt Frodrikshospitalet jämte övriga läroanstalter i Köpenhamn, gjorde han 1797 tjänst i 7 månader vid amiralitetesjukhuset i Karlskrona under amiralitetsunderkirurgen Wardii bortvaro, varpå han reste in Stockholm för att ivhöra förelägningarna och bevista Serafimerlasarottet. I slutet av år 1798 återvände han till Lund; fulländade början av det följande året medicinska kursen och begav sig strax därpå tillbaka till Stockholm; varest han efter erhållen legitimation som kirurgie magister konstituerades till uppbördsläkare på en sjöexpedition från Karlskrona, Promoverades 1800 18/6 i Lund till medicine doktor. Under tiden 1800—1803 bestridde han kirurgiska göromålen vid Utö gruvor. Den 15 mars 1803 förordnades han att vara provinsialläkare i norra distriktet (Slite distrikt) på Gotland. Han var hela tiden bosatt i Visby. Han dog av lungsot i Visby den 26 mars 1806 och var vid sin död endast 27 år gammal. Han begrovs i Visby iden 2 april 1806. P. A. Säve i sin bok Gotländska minnen (1895) anfört följande om Witthoff: »Med tacksamhet minnas barnen av räddade sjuklingar ock tröstande döende den unge, Skicklig läkaren, den ädle doktor Sven Witthoff, en glad broder, en öm människovän, fastän alltid själv en sjuk, flämtande låga, som i sin ungdom, 27 år gammal, här slocknade 1806 från så talrika vänner»,
Witthoff var ogift.
Witthoffs tryckta skrifter:
De usu moxa, Praes. J. H. Engelhart. Pro grad. medico. Lund 1799.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 26 oktober 1932
N:r 249

Ur folkens häfder,

2:dra häftet innehåller: Ignaz Loyola af M. Höjer; Polens öde (med ett porträtt af Katarina II) af T. Säve; Kristian den 2:dre (II) af O. A; Halmgången i Nordens forntid af F. Kalkar.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 26 Juni 1875
N:r 50.

Märklig gotländsk runsten.

Anteckning af A. S.
Under mina funderingar öfver gotländska ortnamn har jag påträffat rätt många, öfver hvilka jag ej vetat gifva en någorlunda rimlig och antaglig förklaring. Bland dessa var en liten namngrupp, uti hvilka ortnamnen ändas på bjänne eller bjänns, nämligen gårdsnamnen Enbjänne (Ain-bjänne), Sibbjänns, Robbjänns och Sibben-arfve. Tydligen fins här ett fornnordiskt ord bjänne, bjänns; men hvad för betydelse detta ord månde hafva kunde jag länge ej komma under fund med. Visserligen hade jag hört uti forngotländskan ett ord bjonnut, användt att beteckna en mycket egen, ovanlig färg på hästar, ett bjonnut russ; men om nu ock bjonnut betyder en ovanlig färg på en häst, så kunde dock ej deraf någon rimlig förklaring på de anförda gårdsnamnen erhållas. Slutligen fick jag upplösningen på gåtan uti professor Karl Säves Guniska Urkunder. En af de längsta och märkligaste runristningar på Gotland och den enda derstädes, hvarest runinskrift förekommer i versform, är en stor runistad marmorsten, fordom en metod, som lär ligga på Hogräns kyrkogård, eller åtminstone har legat der. Hela ristningen har ej kunnat utredas; men bland det som kunnat läsas och tydas är följande:

Signundr let raisa
stain eftir
brydr sina
auk bro gierva
eftir Sigbjern;
Sankta Mikal
hjelpi (ant) hans,
auk at Botraif,
auk at Sigraif,
Auk at Aibjarn,
fadur daira aldra
auk byggvi han
i by sunnarst.

öfversättning:
Sigismund lät resa
sten efter
bröder sina
och bro göra
efter sigbjörn,
Sankte Mikal (Mikael)
hjelpe hans anda!
äfven åt Botrajf
äfven åt Sigraif,
äfven åt Aibjörn,
deras gamle fader,
och bygde (bodde) han
sunnarst i by.

En urgammal gutnisk odalmannaätt lära vi här känna och många forntida namn och bruk träda oss här till möte. Sunnerat i by (söder ut i Hogräns-bygden) bodde den gamle Ai bjarn eller Ainbjarn*), sannolikt på den i socknens södra del belägna gården Ajnbjänne, hvilken torde fått sitt namn efter honom eller efter någon af hans förfäder, som ock hetat Ajnbjarn, ty förfädrens namn bibehöllos troget inom slägterna. Den gamle hade fyra söner: Sigmund och Sigrajf, Sigbjarn och Botrajf. Den först nämde af dessa bröder, Sigmund, lät resa minnesvärd och göra bro, (anlägga väg — hvilket ansågs för ett både kristligt och hedrande verk) till minne af bröderna och af deras fader. Minnesstenen har ursprungligen ej varit rest på kyrkogården. Derom får man upplysning af en annan del af inskriften, som lyder sålunda:

Gairvidrlegdi
ormalur

Hier mun standa
stain at merki,

mietr a bierghi,
en bro fyrir.
Sigmundr i..g…

sliku rennit kuml.
Rokr un risti
runar thessi (thessar)
Garlaifrsum ar (sunar?)

öfversättning:
Gajrvidr gjorde drakslingar (den lurande ormen. Gajrvide heter en gård i Sjonhem och en i Gothem.)
Här månd’ standa
sten vid märket (rågången)
(som) möter å berget,
men bro (väg) framföre.
Sigmund i..g… (kanske Gervalds, sydligaste gården i Hogrän)
gjorde sådan kuml.
Rokr månde rista
runor dessa,
Garlajfs sam (Garlaijfs son?)

Om slägten, som troligt är, härstammat från Ajnbjänne, så har Sigmund, som lät anlägga vägen och resa minnesstenen, dock ej bott på fädernegården, som väl ägts utaf någon af de andra tre bröderna, ty Sigmund bodde i en gård, hvars namn började med G — kanske gården Gervalde, som är ej långt från Ajnbjänne, Det torde varit den byaväg, hvilken går från Ajnbjänne till landsvägen i det närbelägna Atlingbo, som blifvit anlagd af Sigmund och minnesstenen har säkerligen stått vid vägen nära rågången mellan Atlingbo och Hogrän. Runskriften gifver anledning förmoda sådant.
Att både Sigmund och brodern Sigbjern samt runristaren Rokt. samt kanske äfven gamle Ajnbjarn och hans båda andra söner jämte Gajrvidr, som gjorde drakslingan, varit kristne, synes af inskriften å stenen, der man beder den helige Mikael hjelpa Sigbjarns ande.
Under kristendomens äldsta tidehvarf i norden fortfor det gamla bruket att jorda de aflidne uti slägternas ättehagar och uppkasta hög öfver de döde; men sedan kyrkor och kyrkogårdar öfver allt uppstått, blefvo liken jordade der och många fromma kristne läto föra sina aflidne förfäders ben ur ättehagarna till kyrkogårdarna. Kanske har så äfven skett med Ajnbjarns och hans söners samt minnesstenen då äfven blifvit flyttad från sin ursprungliga plats till kyrkogården.
Af denna märkliga runsten blir bevisligt, att ordet bjarn = björn varit en sammansättning uti mansnamn, hvarigenom namnen Ejnbjarn (den ensamma björnen) Raudbjarn (den röda björnen), Sigbjarn (segerbjörnen) bildats. Gotländska tungomålet älskar lena ljud och undviker hårda konsonatmöten, isynnerhet r, n. Således har af bjarn blifvit bjänn och bjänne och deraf uppstått bjonnu eller bjonnut som blifvit användt för att antyda en färg, som liknar björnens. Tvifvelsutan hafva gårdsnamnen Enbjänne, Sibbjänns, Sibbenarfve ock Robbjänna bildats af mansnamnen Ajnbjarn, Sigbjarn och Randbjarn.

*) Ai bjarn är troligtvis missristning i st. f. Aiubjarn, uppkommen deraf att ett n råkat uteglömma. Hade namnet varit Aibjarn, så hade väl gårdens namn varit Ajbjänne, icke Ajnbjänne. Ain uti mansnamnet Ainbjörn betyder icke räkneordet en (unus), utan adjektivet ensam (solus). Bjarn är det fornnordiska bjarnar, birnir = hanbjörn, hvars motsvarande femininum är birna = björnhona. Ainbjarn betyder således den ensamme björnen.

Gotlands Allehanda
Måndagen 24 December 1888
N:r 103