Jordfästningar.

Stoftet efter slakteriarbetaren Frans Nilsson, Visby, vigdes i går till griftero. Jordfästningsakten, som ägde rum i Östra gravkapellet oeh förrättades ac domkyrkoadjunkt Nils Bergström, inleddes med ps. 35: 1-2, varpå offieianten höll griftetalet utgående från Luk. 12: 40. Efter jordfästningen sjöngs ps. 55: 3-4, varpå kistan bars ut under det att kantor Carl Bandelin spelade sorgemusik på orgeln. Gravsättningen ägde rum på Södra begravningsplatsen, där även en rik skörd av kransar nedlades. Bland e kransarna märktes en från Gotlands andelsslakteri-förening. Efter kransnedläggningen lyste officianten frid över stoftet.
— En stämnigsfull begravning ägde rum igår i Östra gravkapellet, då stoftet efter den i Göteborg omkomne sjömannen Arthur Gabrielsson, vigdes till den sista vilan. Sedan ps. 555: 1-3 sjungits höll domkyrkokomminister Nils Öberg en anslående betraktelse, utgående från orden i Matt. 11: 28, ”Kommen till mig I alle som arbeten och ären betungade, Jag skall giva eder ro till edra själar”. Efter jordfästningen sjöngs ps. ”Närmare Gud till dig”. Vid sorgehögtidligheten sjöng även stadsbokhållare Bertil Söderdahl tvenne sånger, ”På nyårsdagen.” av Geijer och ”Säg minnes du psalmen” av i Merikanto. Kistan utbars under sorgemusik och sänktes i graven på Norra begravningsplatsen, där även en rik skörd av kransar nedlades. Bland kransarna märktes en från Rederi AB Transatlantic, Svenska sjöfolksförbundet och en från arbetskamraterna. Till sist lyste officianten frid över vilorummet.
— Stoftet efter änkefru Vendela Johansson, Kaungs i Dalhem, jordfästes i fredags i kyrkan efter en andaktsstund i hemmet. Efter sorgemusik och psalmsång höll kyrkoherde I. Björck griftetalet med ledning av Ps. 63: 3 samt förrättade jordfästningen. Kyrkoherden utförde även begravningsmässan, och den högtidliga akten avslutades med psalmsång och sorgemusik. Efter gravsättningen nedlades en vacker gärd av kransar och till sist sjöngs ps. 600: 6 och lystes frid över vilorummet.
— Till den sista vilan vigdes i fredags stoftet , efter änkefru Hulda Larsson, Ljugarn. Jordfästningsakten ägde rum i Ardre kyrka och omslöts av sorgemusik och psalmsång. Officiant var kyrkoherde C. J. Björkander. Vid graven nedlades sedan en rik skörd av kransar och slutligen lyste kyrkoherden frid över stoftet.
— Till gravens ro fördes i fredags förre lantbrukaren Johan Kviberg, Annexen i Bro. Efter en andaktsstund i sorgemuset under ledning av kyrkoherde E. Thrmark skedde jordfästningen i kyrkan sedan sorgemusik utförts och en psalm sjungits. Efter jordfästningen sjöngs begravningsmässan och akten avslutades med ps. 586: 5, varpå kistan under sorgemusik utbars och sänktes i griften. En rik skörd av kransar hade sänts till båren. Till sist lyste officianten frid över vilorummet.
— Stoftet efter Gottfrid Fransson, Hemmungs i Sanda, vigdes igår till den sista vilan. Samlingen ägde rum i sorgehuset, där även en andaktsstund hölls under ledning av kyrkoherde Åke Hultmark. Kistan fördes därefter till kyrkan, dit den inbars under det att sorgemusik spelades. Sedan ps. 586: 1-2 sjungits, höll kyrkoherde Hultmark griftetalet, utgående från Job. 13: 7 samt uttalade några tröstens ord till de sörjande. Efter jordfästningen. sjöngs ps. 48, varpå kistan bars ut ur kyrkan under orgelmusik för att gravsättas på kyrkogåden. Många vackra kransar nedlades, däribland en från Bungenäs kalkbrott, vilken krans nedlades av förvaltare P. O. Berthon, och en från arbetskamrater, förmän och kontorspersonal vid samma företag. Till sist lyste officianten frid över stoftet.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 23 December 1946
N:r 298

Var finns de bästa korna?

I en till lantbruksstyrelsen inkommen rapport rörande kontroll-föreningsverksamheten på Gotland under kontrollåret 1945-46 har sammanlagt 646 besättningar med 5,662 kor varit anslutna till verksamheten. I genomsnitt har det blivit en avkastning pr ko och år av 3,816 kg. mjölk med fetthalt av 4,04 proc., vilket motsvarar 154 kg. smörfett. Den högsta avkastningen redovisas för Fardhems kontrollkrets med 172 kg. smörfett, varefter följer Stångaortens och Hemseortens med vardera 169 kg., Levide med 165, Havdhem och Dalhem med 164 samt Sandaortens och Lindeortens med vardera 159 kg. smörfett. Svagaste resultaten redovisas för Endre med 130 kg., Tingstäde-Bro med 139 samt Valls och Visbyortens kontrollkretsar med vardera 140 kg. smörfett pr ko och år. (P.)

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 19 December 1946
N:r 295

Dödsfall Gottfrid Fransson.

Min älskade make vår kära lilla pappa Gottfrid Fransson har hastigt lämnat oss. Djupt sörjd av oss, barnbarn, släkt och många vänner.
Hemanungs i Sanda den 14 dec. 1946.
HILDIUR FRANSSON
Barnen

Lugn och stilla var din vandring genom livet,
lugn och stilla blev din hädanfärd,
tack för vad du varit, vad du givit;
vila ljuvt, det är vår minnesgärd.
Jordfästningen tiger rum i Sanda kyrka söndagen d. 22 dec. kl. 3 e. m.
De, som önska följa den avlidne till hans sista vilorum samlas i sorgehuset kl. 1,30 e. m
.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 17 December 1946
N:r 293

Dödsfall.

— I sitt femtiosjätte levnadsår avled i söndags fröken Anna Jakobsson, Bopparve i Eksta. Den bortgångna, som var född vid Bopparve, där hon deltagit i arbetet på fädernegården, efterlämnar minnet av en duktig och arbetsam kvinna. Hon sörjer närmast av modern, fru Johanna Jakobsson, en broder vid Bopparve och en syster gift i Sproge.
— I en ålder av femtiosju år har fru Selma Johansson, Martebo, avlidit. Den avlidna var bördig från Västergötland och maka till smeden Adolf Johansson. Hon har verkat som barnmorska, men hade nu varit sjuk i en följd av år och vårdats på Mariahemmet. Hon sörjes närmast av maken samt sönerna Valter, stud. vid Handelshögskolan i Stockholm, och Hans, stud, vid Handelsskolan i Malmö.
— Förre slakteriarbetaren Frans Nilsson, Östra Vi, Visby, har avlidit i en ålder av sextionio år. Närmast sörjande är barn och barnbarn.
— Änkefru Josefina Katarina Olofsson, Sanda, har avlidit, åttionio år gammal. Hon sörjer närmast av barn och syskonbarn.
— Sjuttiosex år gammal har fru Vendela Johansson, född Jacobsson, Kaungs i Dalhem, avlidit. Den bortgångna, som var född vid Rosenbys i Eskeihem och änka efter predikanten O. A. Johansson, var varmt intresserad av missionsverksamheten och efterlämnar minnet av en säll-sport god och osjälvisk kvinna. Hon sörjes närmast av en broder och två döttrar, Elisabeth, lärarinna i Fårösund och maka till hemmansägaren Ingvar Jacobsson, samt Märta, lärarinna i Fleringe.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 17 December 1946
N:r 293

Gotlands Hembygdsförbund har valt ny ordförande.

Söndagens spelmansstämma bjöd på ett vackert program.
När ett lag gotländska spelmän har stämt sina fioler och låter ”stora brudmarschen” tona fram ur strängarna, då stämmes också gotlänningars hjärtan till högtid och glädje. Så var det nog vid den tid då marschen skrevs för snart 150 år sedan och så är det alltjämt, särskilt fick man den känslan i går, då den klingade fulltonigt från tjugo spelmäns instrument vid hembygdsförbundets spelmansstämma. Vi kan inte hysa nog stor tacksamhet mot de män som räddat dessa musikskatter undan glömskan, så att de gamla gotländska mästarnas verk nu kan leva upp med ny skönhet och styrka, och vi ha även anledning till tacksamhet mot dem som i våra dagar skapa nya och gångbara kompositioner i den gammaldags stilen.
Under dagen höll hembygdsförbundet också årsmöte och det viktigaste beslutet, fast det skedde tyst, blev därvid skiftet av ordförande inom förbundet. Konstnären David Ahlqvist som varit förbundets energiske ledare alltsedan dess rekonstruktion, drog sig nu på egen begäran tillbaka till en mindre framskjuten post i arbetet och som ordförande utsåg styrelsen nu hemmansägaren Joel Herlitz, Nygranne i Halla.
Det var som sagt spelmansstämma och att den fängslade Arbetarföreningens publik råder det inte något som helst tvivel om. Den fick sitt lystmäte på Gotlandstoner och det var applåder i långa banor. Spelmansförbundet brukar i vanliga fall framträda med orkester, men nu hade man gått ifrån den ordningen o. tagit mönster av andra spelmansförbund som brukar ha endast violiner och klarinett enligt den ursprungliga formen i spelmanslag, förklarade dirigenten folkskollärare Emil Dalström innan spelet började och den gamla brudmarschen i G-dur intonerades. Det var idel gamla kända tongångar och en värdig upptakt till stämman. Hembygdsförbundets ordförande, konstnären David Ahlqvist, höll sedan sitt hälsningstal, som också blev en propagandaförklaring för förbundets arbete, och vi återkommer längre fram till hans manande och uppskattade anförande.
Spelmanslagets nästa framträdande utgjordes av Rumins polska och Åkermans polska, två gamla bekantingar för både spelmän och publik och det var därför inte svårt att nå kontakt mellan podiet och bänkraderna, vilket märktes på de spontana applådernerna.

Konstnären David Ahlqvist,
uppslagsrik hembygdsvårdare.

Ny brudmarsch av David Ahlqvist.
Men sedan landshövdingen delat ut belöningarna till ängsvårdare och trädgårdspristagare kom någonting splitter nytt — en brudmarsch av den mångkunnige David Ahlqvist, som nu spelades för första gången och med komponisten vid pianot. Det var friska och glättiga tongångar som sig anstår i en bröllopsmarsch men också mjuka och lyriska partier som underströk det högtidliga och stämningsfulla.
Lojsta slotts hembygdsförening instiftade i somras ett spelmansmärke som för första gången utdelades vid midsommarfesten därute till ett antal förtjänta spelmän. Nu kom turen till ytterligare tre och kyrkoherde Olof Havrén överlämnade på föreningens vägnar spelmansmärket i silver till Karl Hägg i Vänge och Svante Pettersson i Lärbro samt bronsmärket till Lars Ekman i Havdhem. Må edra instrument ännu länge ge ljud åt toner från fädrens tid, må ni fostra lärjungar som bär arvet vidare framåt, lydde maningen till dagens ”märkesmän”.
Sedan blev det kvartettspel av hrr Dalström, Huldt, Pettersson och Hägg och deras första nummer var David Ahlqvists polska i d-moll som följdes av Hammarlunds knäppol-ska, ett verkligt virtousstycke som snart i hundra år varit de gotländska spelmännens mästerprov.

Två veteraner spelade upp.
Veteranerna inom spelmansförbundet fick sedan komma till tals och det blev duettspel med 80-åringen Hjalmar Edmark från Ala, och 71-åringen Edvard Johansson, den populäre ”Bäckstäden” som gott kan sägas vara urtypen för den gotländske allmogespelmannen. Det blev både brudmarsch, en vals och Hultemors polska, innan publiken var nöjd, och en grupp från norr tog vid med några vackra och välkända Groddalåtar. Svante Pettersson och Sigvard Huldt framförde sedan en alldeles ny gotländsk polska, Petterssons egen komposition ”Gammelgården”, som han blev inspirerad till i somras vid ett besök hos komponistkollegan i Ardre, och sist i raden av uppspelningar kom Dahlström och Hägg med två polskor av den kände Hagebyen ifrån Etelhem.
Så kom till sist den praktfulla brudmarschen, där alla tjugo var i elden och där hr Dalström ackompanjerade vid pianot för att ge ytterligare tyngd och pompa åt stycket litet vid sidan om det stilenliga. Det långvariga bifallet aktualiserade
frågan om extranummer och det blev Ahlqvist brudmarsch som fick sitt framförande för andra gången.
I hr Ahlqvists tack till musikerna för gott spel och för att de förmedlat en äkta gotländsk stämning instämd alla övriga och man gjorde det i ett rungande leve för den gotländska fokmusiken.

Man har förståelse för byggnadsminnena.
— Jo, dei kan nuck var intressant tipse pa, men ett ruckel jär dei u bäst vtr ti reiv ner na u bygg nöjt. Um di häre hembygdsvårdrar fick bo ej n; en vintar så fick di nuck känn pa v: dei vidd säge ! En gotlandsbonde gv mig det svaret sedan jag brett ut mg över hur vacker och värdefull hans gamla manbyggning har varit, brättade hembygdsförbundets ordf ö-ande och drivande kraft, konstnären David Ahlqvist i sitt anförande på söndagens hembygdsfest. Min re-pik var naturligtvis att jag själv bor i en sådan där gammal stenbyggning och trivs bra med den, särskilt sen den fick värmeledning.
Men i allmänhet har man förståelse för det goda och riktiga i ett förståndigt konserveringsarbete och pietetsfull vård av värdefulla byggnadsminnen. bland frågar man också hembygdsförbundet till råds, när det gäller en och annan detalj vid ombyggnad, hur den nya trappan skall göras för att passa ill fasaden, hur ingångsdörren skall se ut, hur takbeläggningen skall vara o. s. v. Vi har också kunnat ge en del råd, tack vare ett gott samarbete ned länsarkitekten och andra, men det kan också inträffa att fastän byggherren godkänt våra förslag, så vill byggmästaren inte utföra dem. Dessa lantbyggmästare har ofta större tro på sin förmåga än egentliga kvalifikationer och har gjort åtskillig skada när det gäller restaurering av gammal bygd likaväl som vid nybebyggelsen och dess utformning. På vår lilla ö med dess fåtaliga befolkning är det f. ö. ett problem att anskaffa sakkunnigt folk inom de mest skilda områden. Man får ta det som finns och resultaten är inte alltid så lyckade.

Stort intresse för kvarninventeringen.
Hembygdsförbundets kvarninventering har intresserat folk. Man har kommit och bett om anslag till reparationer av gamla kvarnar och förklarat sig redobogna att ställa material kostnadsfritt till förfogande, bara vi bekostar arbetet. Och nog vill vi men förbundet kan ju inte sätta alla förfallna kvarnar i stånd. Inte har vi råd, och fråga är om det skulle vara någon idé. Man malar ju ändå det allra mesta vid de stora motordrivna kvarnarna. Vad vi skulle vilja, det var att reparera de bäst bevarade exemplaren av stenkvarnarna i den gamla gotlandsmodellen, och det av rent estetiska skäl. Ur nyttosynpunk, är ju väderkvarnen en hopplöst föråldrad inrättning, som bara kommer till nytta under kristider med thy åtföljande malningskontroll.
Våra trädgårdstävlingar mötes också med sympati och vi får många deltagare från alla trakter av ön. Ibland får vi också se gamla praktfulla trädgårdar med gamla träd och massor av blomster och prydnadsbuskar, humlegårdar och kryddgårdar. Man måste beundra de gotländska lanthusmödrar, som trots den massa arbete de har med hushållet och kreaturen, likväl tar sig tid att lägga ned möda och energi på att pryda hemmets omgivningar och de sköter ibland jättestora nytta och prydnadsträdgårdar på ett förecjömligt sätt. Det är praktisk hembygdsvård. Ibland händer det dock att man offrar tid och krafter på en mängd stora och breda grusgångar, som kanske gläder ett snygghetsälskande öga, men inte ger skönhetssinnet någon näring. Men det hänger väl ihop med något som jag ska beröra i ett annat sammanhang, bondens förkärlek för naturens betvingande och systematisering.

Ligusterbersån går ofta före hasselbusken.
När det gäller naturskyddet är den gotländske lantbrukaren gemenligen negativt inställd, dels därför att både jordbrukstekniker och naturskyddsfolk har fört debatten med en hetta som har verkat irriterande och kommit med onödigt tillspetsade formuleringar och överdrifter i den offentliga polemiken, dels därför att bonden gärna uppfattar naturskyddspropagandan, särskilt när det gäller konkreta fall, som obehörig inblandning i hans egna angelägenheter.
I alla tider har bonden fört en ständig kamp mot den vilda naturen. Andra människors intresse för den har han därför haft svårt att förstå. De gamle kineserna fick sju synder förlåtna vari gång de planterade ett träd, men den svenske bonden har både statens och sitt eget samvetes välsignelse när han’ har huggit ner ett träd. Visst uppskattar han den lummiga idyllen, men såvitt jag har fattat det rätt så vill han ha en kultiverad idyll. Han tycker bättre om en planterad ligusterberså och en rosenrabatt än enbuskar och vildblommor. Därför ser man också så många främmande träd och förädlade busksorter il de gotländska trädgårderna. Hasseln t. ex. är däremot sällsynt där. Det främmande trädslaget verkar kultur, det inhemska är bara banalt i hans ögon. Det är ju en lättförståelig synpunkt, men det kunde ju inte skada om man lite mer försökte se det vackra i vår egen naturliga vegatation.
En sak som i alla fall de flesta gotlandsbönder av gamla stammen är övergins om, det är att ängsvården bör bibehållas. Många ängsägare sörjer över, att de inte får tid att sköta sina ängar som de skulle. Tiden är vriden ur led som vi alla vet och tack vare den snedvridna utvecklingen får bonden vara glad om han kan klara de nödvändigaste sysslorna med maskinernas hjälp. Någon tid och kraft tillövers för mera periferiska arbeten är det omöjligt att få på de flesta gårdar. Att trots detta ännu hundratals gotländska lantbrukare hävdar sina ängar är väl ett vackert bevis på gotlänningens trohet mot fäderneärvd sed. Kanske också ängets intima idyller påminner honom om en vekare, ljusare, vänligare tid, som han vill bevara i en vrå av sina ägor.

En ”minnesmark” i varje socken.
Inom hembygdsförbundets styrelse har vi mycket diskuterat möjligheten av att avsätta en sådan vrå för minnet i varje socken. Det behöver inte nödvändigt vara ängar, det duger med en liten vacker vägstump, som kantas av träd och buskar, kanske med en välvd stenbro eller en gammal tun; det kan också vara ett stycke hedmark med en väderkval^n eller ett lambgift, ett gammalt fiskeläge, en grupp med stora vackra träd, en allé eller överhuvudtaget något vackert eller minnesrikt. Ett sådant kultur- eller naturreservat i varje socken, det skulle vara roligt att ordna.
Ingen gotlandssocken är så fattig att den inte äger ett litet område som kunde påminna oss om hur den såg ut förr i världen eller ge sockenborna ögonfröjd och vederkvickelse. Hemängen i Ardre inköptes av kommunen för det ändamålet och ingen av sockenborna ångrar det köpet nu. Vid Dalhems kyrka står en rad fina almar vid vägen, som vägmyndigheterna lär ha ett gott öga till. Där borde Dalhemsborna vaka upp. I Mästerby och Sanda finns vackra och idylliska gammaldags vägar som borde skyddas. Ute i Vamlingbo ligger tre gamla stenkvarnar i rad längs vägen och förfaller. Vid Holmhällar har vi ett fiskeläge av uråldrig typ. Fårö har många ålderdomliga bygdebilder och vackra landskapspartier som kunde skyddas. I Östergarn och Norrlanda har hembygdsförbundet kunnat bidra till skyddet av sådana landskapspartier, men det rör sig här om ganska små områden, likaså i Follingbo. Som sagt, överallt, i varje socken på Gotland finns det minnesmarker som skulle kunna bli efterkommande till glädje om vi tog vara på dem och skyddade dem.
Gotlänningens intresse för gammal kultur och vacker natur tar sig ibland olustiga uttryck, men då rör det sig för det mesta om stadsbor och icke lantbrukare, som bygger moderna villor alldeles intill gamla fiskelägen eller köper stora strandområden och inhägnar dem så att ingen levande varelse kan få komma dit och njuta av den instängda naturskönheten. Principiellt sett är detta naturligtvis alldeles på tok. Vacker natur borde vara allmän egendom. Men då krävs det också att allmänheten känner ansvaret inför naturen och visade hänsyn till dess levande skönhet. Men innan vi kan nå dit behöver vi uppfostran, även dem av oss som anser sig vara kultiverade. Vår synvinkel är så trång, vårt känsloliv så fattigt och instängt. Vi bor här på vår lilla ö i små inklämda förhållanden. Det skapar en inskränkt och trångsynt inställning, som bl. a. kommer till synes i vårt nutida kulturliv, där endast den konventionella och slätpolerade medelmåttan får gehör. Enligt vedertagna begrepp är hembygdsvård att samla selpinnar, konsten skall vara vykort, religionen skall inskränkas till julottebesök o. s. v.

Gotländsk ungdom borde se sig om i världen.
Amanuens Svahnström hade en god idé, då han ville att hembygdsförbundet skulle ordna studieresor till utlandet för den gotländska ungdomen för att dels få friska synpunkter på sitt eget land och dess särart och dels vidga sin andliga horisont genom beröringen med annat slags folk och annat slags livsföring. Vi behöver faktiskt då och då komma ut, vi gotlänningar, dels för att skaka av oss lite konventionellt damm som gärna samlar sig på en när man sitter still, dels för att lära oss se värdet av vad vi själva har och — inte minst — vad vi själva är.
Hembygdsvården måste alltså enligt min mening bygga på en vaken känsla för vår egenart och dess plats i världssammanhanget och denna känsla — denna förståelse kan väckas genom konstnärlig fostran, d. v. s. att lära sig se, att lära sig känna och att lära sig förstå det sköna och karaktärsfulla. Vad hjälper det om vi lägger ner hundratusentals kronor på restaureringen av gamla vackra byggnadsverk om vi inte som folk omfattar dem med kärleksfull förståelse. Och vad hjälper det med isolerade lokala framstötar hit och dit inom hembygdsvårdens område om inte hela folket begriper meningen med dem? Problemet hembygdsvården i vår tekniska tid är möjligt att lösa endast genom folkuppfostran i konstnärlig anda. Kan den bli verklighet, kan kärleken väckas, kan ansvarskänslan väckas, kan skönhetslidelsen väckas, då behövs inga propagandaföredrag om naturvett och pietet, då kommer den av sig själv.
Jag skulle önska att hembygdsförbundet kunde växa sig starkare, mycket starkare och få en större anslutning från främst gotlandsböndernas sida men också från arbetarklassen, som hittills har stått vid sidan av och surat. Och så skulle jag önska att vi med radions hjälp kan få sätta igång med hembygdsstudiet på allvar ute i våra bygder. Och inte bara på landet utan också i stan. Och kanske framförallt där.

Gör hembygdsförbundet till öns kulturcentral.
Hembygdsförbundets insatser har varit svagare och färre än vi hade önskat. Brist på män brist på tid och brist på pengar har varit orsakerna. Vi behöver hjälp i arbetet och jag tillåter mig rikta en maning till er alla som är här i dag stöd vår verksamhet med ert intresse, med ekonomisk hjälp och med praktiskt arbete. Hjälp oss att bygga upp Gotlands Hembygdsförbund till öns kulturcentral, till ett forum där binder och vetensstkapsmän, arbetare o. konstnärer kan mötas i gemensam strävan för fosteröns bästa, för kulturlivets uppväckelse och nydaning, för känslolivets förädling, för tankelivets fördjupande. Där skulle folkets historia skrivas, där skulle den nya bygden skapas, där skulle forskningen stödjas, där skulle hembygden studeras, där skulle konst och musik och litteratur få ett hägn och en fristad. En tanke är väckt, en ringa början är gjord, nu ankommer det på gotlänningarna, nu ankommer det på er som är här i dag, om det skall bli något mer än ett hugskott och ett par trevande steg mot det stora målet.

Årets belöningar för ängsvård.
Landshövdingen fördelade under en paus i spelmansstämman årets belöningar till gotländska ängsvårdare och vidare skedde prisutdelning för hembygdsförbundets trädgårdstävling.
Den ståtliga kristallpokalen tilldelades Algot Bendelin, Botes i Anga, Karl Gardell, Björnungs i Lokrume, Jakob Olsson, Rums i Grötlingbo och R. V. A. Lindbom, Sles i Grötlingbo.
Statyetten för god ängsvård utdelades till Emil Jacobsson, Hägur i Eksta, Harry Larsson, Prostarve i Hogrän, Gustav Liljegren, Bredkvie i Fide, och Olof Olofsson, Björn. ungs i Lokrume.
Diplom från hembygdsförbundet tilldelades Frithiof Ekström, Källder i Linde, Arvid Lundborg, Ganne i Östergarn, Alfred Olsson, Botvalde i Stånga, Alf Jakobsson, Stenstugu i Barlingbo, Ernst Bendelin, Bendes i Anga, Karl Andersson, Axel Jakobsson och Henry Larsson, Liste i Norrlanda, Erhard Hammarström, Hammars på Fårö, Gustaf Olsson, Lansa på Fårö, Gustaf Pettersson, Kvinnegårda i Havdhem, Britta, Gunnar och Ernst Klintbom, Laksarve i Boge, Lilly och Hilding Falck, Laksarve i Boge.

Tio pristagare i trädgårdstävlingen.
I trädgårdstävlingen blev fru Alma Kristersson, Vanges i Burs, första pristagare och erhöll liksom. andre pristagren Arvid Larsson, Kyrkbols i Garda, en etsning av David Ahlqvist. Övriga pristagare erhöll det nyutkomna verket Natur på Gotland, samt Svenska väster, vilka böcker tillföll Edvin Johansson, Norrkvie i Grötlingbo, Elin Johansson, Orleifs i Linde, Dagny Hellgren, Runne i Sanda, Tyko Larsson, Lina myr, Hörsne, fru Anna Olsson, Bringsarve i Ardre, Aug. Söderström, Hallsarve i Fardhem, Albert Andersson, Hemmor i Lau, och fru Hilma Bergvall, Kyrklasse i Atlingbo.

Förbundets styrelse kan få upp till 12 ledamöter.
Hembygdsförbundets årsmöte hölls omedelbart före spelmansstämman under ledning av landshövding Nylander, som uttalade en fröhoppning om fortsatt framgång i förbundets arbete och om allt större förståelse för dess strävanden.
I tur att avgå ur styrelsen voro redaktör Arthur Nilsson, landstingsman Joel Herlitz, Halla, och konstnär David Ahlqvist, Ardre vilka samtliga återvaldes för två år. Till ny ledamot efter docent Mårten Stenberger valdes för ett år docent Greta Arwidson. Till suppleant i styrelsen nyvaldes landstingsman Erik Forslund, Väskinde.
Som revisorer omvaldes lantbr. John Wedin, Sanda, och nämndeman C. K. Gahnberg, Tofta, med fotograf, Henning Svensson, Hemse, som suppleant.
Årsmötet beslöt godkänna ett för, slag till ändring av stadgarnas par. 4, där det bestämmes att styrelsen skall bestå av sju ledamöter. Detta stycke skall få följande lydelse ”minst sju och högst tolv ledamöter samt minst tre och högst fem suppleanter för dessa”
Vid det följande styrelsesammanträdet meddelade hr Ahlqvist sin avsikt att lämna ordförandeposten och till hans efterträdare valdes förutvarande vice ordföranden, hemmansägare Joel Herlitz, Nygranne i Halla. I samband med skiftet på denna post uttalade landshövding Nylander förbundets varma tack till hr Ahlqvist för hans starka, och bestående insats inom hembygdsvården och tog samtidigt fasta på hans löfte om fortsatt bistånd. Som sekreterare återvaldes landstingsman Erik Forslund och som kassör kamrer Arne Lindström.

Förbundet har nu 200 medlemmar.
Av årsberättelsen framgick, att verksamheten fortgått efter samma riktlinjer som tidigare. Stor uppmärksamhet har ägnats naturvården. Med Gotlands kraftverk har kontakt upprättats för att åvägabringa minsta möjliga skada på landskapet vid nya kraftledningars framdragande. Förslag till byggnads- och styckningsreglering av de gotländska stränderna har utarbetats av förbundet och ingivits till länsstyrelsen. för att vara lantmätarna till ledning vid ev. styckningar. Träd- och buskvegetationen vid smärre enskilda vägar är starkt hotad genom bestämmelsen, att avröjning av vägkanterna måste ske för att erhålla statsbidrag. Länets vägförvaltning har gjorts uppmärksam på detta förhållande. Ett kortregister med uppgifter om karaktär och kartskiss utvisande belägenhet har uppgjorts för ett 50-tal hävdängar. Arbetet med detta skall fortsätta för att så småningom omfatta samtliga hävdade ängar. Byggnadsvården har tagit förbundets uppmärksamhet i anspråk på olika sätt, bl. a. har samarbete inletts med firma Gotlandshus. En inventering av öns väderkvarnar har påbörjats och rönt stort intresse. Anslag har givits för restaurering av väderkvarnar i Lau, Hangvar, Akebäck och Ardre. Förbundet har vidare möjliggjort utgivandet av den gotländska. kalendern Gotländsk horisont. En ny hembygdsförening har bildats i Rone. I Garda har bildats en naturskyddsförening med hembygdsvård på programmet. Antalet betalande medlemmar utgjorde vid årsskiftet 162 enskilda och 36 korporationer. Kassaomslutningen har uppgått till kr. 5,212: 24 och behållningen itll kr. 2,435: 06.
de till sist ett tack för frikostigt skänkta gåvor samt till alla, som medverkat till det utmärkt goda resultatet. Missionsaftonen avslöts med en bönesång samt välsignelsen.
— Missionshusets stora sal har under hösten undergått en restauration och inredningen har härigenom fått en mera värdig och stämningsfull prägel. Allt är dock ännu inte färdigt, som målning och dylikt.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 December 1946
N:r 286

Till ordinarie småskollärarinna.

vid Staplebacke skola valdes vid folkskolestyrelsens sammanträde i onsdags vikarien på platsen fröken Allis Johansson från Sanda. Hon utexaminerades i våras och är en bland de första som redan erhållit ordinarie anställning av den kull som då lämnade seminariet.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 7 December 1946
N:r 285

Ängsbelöningar o. trädgårdspriser.

Utdelas vid söndagens hembygdsfest.
Vid söndagens hembygdsfest å Arbetarföreningens lokal kommer de traditionella belöningarna till förtjänta ängsvårdare att utdelas till följande personer:
Algot Bendelin, Botes i Anga, Fritiof Ekström, Källder i Linde, Karl Gardell, Björnungs i Lokrume, Emil Jacosson, Hägur i Eksta, Jakob Karlsson, Rums i Grötlingbo, Harry Larsson, Prostarve i Hogrän, R. V. A. Lindbom, Sles i Grötlingbo, Arvid Lundborg, Ganne i Östergarn, Gustav Liljegren, Bredkvie i Fide, Olof Olofsson, Björnungs i Lokrume, Alfred Olsson, Botvalde i Stånga, Alf Jakobsson, Stenstugu i Barlingbo, Ernst Bendelin, Bendes i Anga, Karl Andersson, Axel Jakobsson och Henry Larsson, samtliga Liste i Norrlanda, Erh. Hammarström, Hammars på Fårö, Gustaf Olsson, Lansa på Fårö, Gustaf Pettersson, Kvinnegårde i Havdhem, Gunnar Klintbom, Ernst Klintbom, Lilly Falck och Hilding Falck, samtliga Lakser i Boge.
Priserna utgöras av statyetter, pokaler eller diplom. Det är klart, att alla förtjänta ängsvårdare icke kan tilldelas belöningar på en gång. De, som känner sig förbigångna denna gång,kan nästa eller därpå följande år få välförtjänta priser och diplom. Trots allt återstår nämligen rätt mycket hävdad äng på Gotland — tack vare framsynta kvinnor och män runtom på Gotland.
I hembygdsförbundets trädgårds-pristävling ha prisen tilldelats följande personer, vilka också få avhämta sina belöningar om söndag:
Alma Kristersson, Vanges i Burs, Arvid Larsson, Kyrkbols i Garda, Edvin Johansson, Norrkvie i Grötlingbo, Elin Johansson, Orleifs i Levide, Dagny Hellgren, Runne i Sanda, Tyko Larsson, Line myr, Hörsne, Alfred Olsson, Bringsarve i Ardre, August Söderström, Hallsarve i Fardhem, Albert Andersson, Hemmor i Lau och Hilma Bergvall, Kyrklasse i Atlingbo.
Hembygdsfesten, som bjuder ett trevligt arrangemang i form av spelmansstämma, till vilken alla gotländska fiolspelmän inbjudas tar sin början kl. 14.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 6 December 1946
N:r 284

Bröllop.

I Sanda kyrka sammanvigdes i lördags furiren vid KA 3 Nils Karlsson och fru Edit Bokström, dotter till hemmansägaren Ernst Westergren, Västerby i Sanda, och hans maka, född Johansson. Vigselförrättare var kyrkoherde Åke Hultmark.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 3 December 1946
N:r 281

Ordförandena i taxeringsnämnderna.

Med ändring av tidigare meddelade förordnanden har länsstyrelsen till ordförande i följande distrikt förordnat:
Rone, Eke, Alva och Hemse folkskollärare Gustav Enekvist, Visby; Hablingbo och Silte lantbrukaren Rudolf Olsson, Vamlingbo; Fardhem, Linde, Lojsta, Levide och Gerum folkskollärare T. Holma, Silte; Klinte och Fröjel kyrkoherde Å. Hultmark, Sanda, samt Sanda, Mästerby och Västergarn landsfiskal Justus Jakobsson, Klintehamn. Till kronoombud för Eskelhem och Tofta har förordnats lantbrukaren Gustav Jakobsson, Eskelhem.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 30 september 1943
N:r 225

De gotländska landsvägarnas gåta. III.

Nog kan en sådan anordning synas alldeles omöjlig att främja vänväsendet, men verkligheten visar motsatsen, så att ännu just inom sådana flank ligga gamla ofta ännu präktiga färdevägar, som länge fyllt ett livsbehov och alltjämt kunna ha en uppgift. Låt oss blott peka på vägen från Buttle förbi Gurfiles i Ala inöver myrlandet till nyssnämnda hed och från Lavase i Ala över stora bron i dithörande myr in i samma digra skogsområde, därifrån vägar för övrigt utbreda sin i flera riktningar mot Anna, Norrlanda och Ganthem. Man kan också tänka på vägarna i Kapellskogar t. ex. förbi ”Munkstenarna” (ett par sammanställda skeppssättningar) så ock gamla vägsträckningar från Havdhems kyrka t. ex. förbi Lejsunns och fram till Kruse i Alva och vidare.
Måhända kom från första stund ’”gamla prästvägen” från Brinnsarve i Ardre förbi Millklintar till Glose i Gammelgarn till stånd i ett sådant Sandhamn och likaså vägen från Gaustäde i Bunge till Skymnings i Flerinne – båda förenade olika delar av var sin fjärding. Exemplen kunna mångfaldigas. Till och med genom själva Mästermyr har man spårat en gammal vän – från Sallmunds i Levide (ligger efter allt att döma i själva huvudbygden av socknen) i riktning mot Silte kyrka.
Men jämte tingsindelningen måste nog man räkna med en annan faktor av största betydelse – den begynnande lagstiftningen, lanstadnandena, sedermera sammanfattade i Guta lag, som tvivelsutan i vissa partier har sina rötter i denna tid, men, visserligen i sin nuvarande skriftlina avfattning föreligger som en avgjort kristen produkt och sträcker sitt inflytande långt framåt. Här möter en hel del kloka bestämmelser av vänrättsnatur, t. ex. om allmänningar och enskild jordägare, som vill stänga, där, och hur biväg från huvudvän får tagas in över åkerfält till enen odling och om stängsel kring ägor och gårdar – om farwenum manns – ja t. o. m. stadgas om visst årligt underhåll av vägar – om broa gierth – allt av största betydelse flera hundra år framåt. Det är’ rentav så att man tycker sig redan här få en skymt av alla de olika åkerlapparna lapparna om vartannat som storskiftena på 1700-talet sökte ordna om och alla sockenallmänningar eller ohägnade öppna fält, som 1700-talskartan framvisar, korsade av ett otal färdevägar. Med kännedom om detta löser sig mycket av landsvägarnas gåta, t. ex. den till formen enastående Libbenarvekviar i Havdhem! Men – kristendomen har kommit. Liksom den forna dyrkan av vattengudomligheter och soldyrkan fått vika för asakulten, så får nu denna rymma fältet för Vite Krist, blotplatser övergivas, stubbgardar brännas eller rivas, nya tempel byggas och deras klocKeklang strömmar bittida och sent ut över skog och myr. En ny ordning i landet gör sig gällande – sockenindelningen, som vänder bygdens ansikte mot kyrkan, bryter sönder vad som icke kan enas omkring denna som centralpunkt och låter skog, alvar eller myr få till uppgift att vara gränsvakt kring sitt så slutna område. Så får Gotlands vägväsen ett nytt tillskott, vars inflytande ligger i öppen dag allt intill detta nu.
Det skulle föra för långt att här gå i detalj, området är för vidlyftigt. Må ”stenarna tala”! Det må vara nog att erinra om några minnesstenar, stenkorsen, som markera de gamla landsvägarna genom Medeltiden och de flesta bära vittnesbörd ännu i nutida vägnät t. ex. stenen vid Gunilde i Sanda, vid Burs kyrka, vid Tjengvide i Kräklingbo, vid Dalhems kyrka, vid gamla Endrevägen 1/2 mil från Visby, där sockenprästen Jörgen år 1336 blev ihjälslagen av en örn, vid Boge kyrka ävensom stenen vid Rute kyrka ni. fl. Vägarna tycks vara något av det mest konservativa som människorna befatta sig med.
Ännu en faktor till vägväsendets utveckling måste tagas i sikte, enligt mångas mening den viktigaste och väsentligaste, och därtill i hög grad kulturfrämjande, alltså även starkare verksam ju längre det skrider framåt. Det är handelsutbytet, köpenskapen. I den mån som den grå forntidens självhushåll, där varje familj var sig själv nog, löstes till vidgad företagsamhet med stamfränder och andra, måste handelsutbyte komma till stånd, kanske först i avseende på nya och bättre vapen och prydnader, men sedan så småningom rörande förnödenheter av alla slag. Men det dröjde nog länge innan affärsverksamheten tog sådan omfattning att den påverkade vägväsendet. Om de gotländska Kaupe, Kaupare och Kaupungs markera platser för köpenskap, vilket ligger nära till hands, åtminstone vad det sistnämnda angår, är oklart och än mer om handeln i så fall mäktat inverka på vägnätet. Den första handeln var väl icke stationär utan mobil, rörlig, och det är nog i alla tider så att affärsverksamheten lika mycket utnyttjat de förut banade vägarna som den skapat nya färdevägar och farleder. Handelsmannen liksom den enskilde sökte sig dit där han kunde räkna på kunder och marknader – i första hand de sjöfarandes, vikingarnas utfartslägen, båthamnar, fångstplatser m. m., kanske också till större kultplatser. Har väl någon ens gjort ett försök att utforska våra lanthamnars och våra fiskelägens historia t. ex. hamnen vid gamla Akergarn, där helge Olof byggde kyrka och döpte gutar eller Lickershamn, som säkerligen bär sitt namn efter Lickair Snelli i Gutasagan (Kap. 4)? Där inne i Lauterhornsviken på Fårö ligger namnlösa ”Gamla hamn” med resterna av S:t Äulas körka och på aurburgen där går väg förbi.
K. Örg.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 28 september 1943
N:r 223