Långnäbban i Lina myr.

I uppsatsen med denna rubrik i lördagsnumret hade insmugit sig ett tryckfel, som påkallar rättelse. Det hade kommit att stå: »Knut Bollvik ansåg sig nämnda år kunDa fastställa, att rödbenan fanns Lina myr» I stället för rödbenan, som är en ytterst vanlig träsk- och kustfågel på Gotland, skulle det hav stått rödspoven.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 16 Maj 1938
N:r 111

Slite

Om Femgillesstatyetten.
tävlades under söndagen mellan Lina, Gothem, Tingstäde, Lärbro och Slite skyttegillen.
Fältskjutningen, för vilken maskinmästare Bernh. Andersson i Slite stod som anordnare, bjöd på trevliga mål under goda siktförhållanden, men den hårda och byiga blåsten gjorde dock beräkningen av vindavdriften synnerlgen vansklig. Tävlingen hade denna gång förlagts till Friggårds i Boge, där småningom ett 60-tal skyttar infunno sig. Målen utgjorde av 1) hjälm å 80 Mm, 2) 14 fin. & 130 mi; 3): 1/2 Ng. å 360 m. och 4) 1/3 fig. å 210 m. Vandringspriset, som senast innehafts av Tingstäde gille, erövrades nu av Gothems, representerat av Tyko och Ture Andersson, M. Jansson, Tage Andersson och N. Nilsson med 99 träffar. I tur kommo sedan Slite med 93, Tingstäde med 92, Lärbro med 76 och Lina träffresultatet — inberäknat gårdagens — utgör hittills för de resp. gillena 272, 263. 263, 162 och 174 träffar.
Ett tydligen mycket uppskattat extramål hade därjämte arrangerats av älskvärda slitelottor, som annonserade om gratis servering av ”ganska gott” kaffe. Smörgåsar och bullar fingo också en strykande åtgång. Mottag vår honnör!
Tävlingen var kombinerad med insatsskjutning, varjämte även förekom en extra insatsskjutning. Resultaten härav meddelas nedan. Den följande prisutdelningen förrättades av landsfiskal B. Bonde, och de olika pristagarna blevo därvid vederbörligen avhurrade. Och så skildes skyttarna för att om ett år åter träffas i ädel tävlan, men då står Lärbro för rusthållet.

Prislista för huvudtävlingen:
Klass IV: T. Hansson, Slite, 21 tr. kr..7:—, A. Boberg, Tingstäde, 21 tr. kr. 6:—, R. Pedersén, Slite, 21 tr. kr. 6:—, H. Jakobsson, Tingstäde, 19 tr. kr. 5:—, B. Bonde, Slite, 18 tr. kr. 4: —.
Klass III: T. Andersson, Gothem, 22 tr. kr. 6:50, N. Stengård, Tingstäde, 18 tr. kr. 5: —, O. Westberg, Slite, 16 tr. 4:50, M. Lantz, Slite, 15 tr. kr. 4: —, F. Stenström, Gothem, 15 tr. kr. 4:—, K. E. Johansson, Lina, 15 tr. kr. 4:—.
Klass II: Ture Andersson, Gothem, 21 tr. kr. 6:50, K. Klint, Tingstäde, 20 tr. kr. 5: —, M. Jansson, Gothem, 19 tr. kr. 4:50, W. Remén, Slite, 17 tr. kr. 3:50, N. Nilsson, Gothem, 16 tr. kr. 2:50, N. Walman, Slite, 16 tr. kr. 2:50, T. Thell, Lärbro, 16 tr. kr. 2:50.
Klass I: Tage Andersson, Gothem, 21 tr. kr. 4:50, Åke Larsson, Lärbro, 12 tr., kr. 3: —.

Vid extra insatsskjutning:
Klass IV: N. Glansholm, Tingstäde, 6/51 kr. 6:—, B. Bonde, Slite, 6/48 kr. 5:—, G. Stenström, Tingstäde, 6/43 kr. 3:—, R. Hederstedt, Tingstäde, 6/41 kr.
2:—, Harry Wallén, Lärbro, 6/41 kr. 2: —, V. Persson, Lärbro, 6/41 kr. 2:—.
Klass III: G. Berggren, Slite, 6/56 kr. 4: —, O. Westberg, Slite, 6/44 kr. 3: —, F. Dehnberg, Slite, 6/43 kr. 2:—, M. Lantz, Slite, 6/41, kr. 1:50, K. E. Johansson, Lina, 6/40 kr. 1: 50.
Klass II: G. Boberg, Tingstäde, 6/49 kr. 4:—, N. Walman, Slite, 6/43 kr. 3:50, Elias Johansson, Slite, 6/41 kr. 2:50, H. Pettersson, Slite, 6/40 kr. 2:—, V. Thomasson, Tingstäde, 5/35 kr. 2: —, T. Thell, Lärbro, 5/34 kr. 2: Klass I: Tage Andersson, Gothem, 6/45 kr. 2: —.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Maj 1938
N:r 105

Lina myrs torrläggning.

Ännu en protest.
Sökandena till förrättningen för Lina myrs torrläggning framhålla ytterligare hos vattenöverdomstolen att kammaradvokatfiskalen insinuerat, att sökandena skulle ansett de framlagda kalkylerna rörande företagets bärighet otillförlitliga och därför rest en ”kraftig opposition” mot att bringa frågan under vattendomstolens prövning. Sökandena protestera på det kraftigaste mot denna insinuation, Sökandena finna det synnerligen anmärkningsvärt, att en statlig myndighet velat utan något anfört bevis ifrågasätta riktigheten av en förrättning, som under tjänstemannaansvar utförts av en statens lantbruksingenjör.
Då kammarkollegium synes hysa ett så stort intresse i fråga om Lina myrs torrläggning, kan man verkligen med fog fråga, varför kollegiet icke framfört sina åsikter i saken i form av besvär över förrättningen i den för sådana besvärs avgivande stadgade ordningen, d. v. s. inom den i vattenlagen föreskrivna fatalietiden.
Advokatfiskalen medgiver, att de av sökandena anförda konsekvenserna av deras tolkning av stadgandet 1 10 kap.
75 par. vattenlagen ”åtminstone teoretiskt sett” kunna äga berättigande. Frågan har givetvis en teoretisk innebörd, men sökandena ifrågasätta med fullt fog, huruvida icke frågan därjämte har ett mycket stort praktiskt intresse. Syneförrättningarna ha utan tvivel ett vida större praktiskt än teoretiskt intresse, Om den av advokatfiskalen förföktade åsikten om tolkningen av nämnda -lagstadgande vore den rätta, skulle lagstiftarna onekligen ha skapat ett stort osäkerhetstillstånd rörande syneförrättningars giltighet. Detta kan dock omöjligt ha varit lagstiftarnas mening. Fatalietider ha ur processrättslig synpunkt föreskrivits just för att förebygga dylika osäkerhetsmoment, och det finnes icke någon som helst rimlig anledning antaga, att vattenlagen därvidlag skulle innehålla bestämmelser, som avvika från de allmänna rättsgrundsatserna.
Om det åberopade stadgandet tolkas efter sagda rättsgrundsatser, kan svaret icke bli ett annat än det sökandena angivit.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 31 Mars 1938
N:r 74

Utslag från kungl. Svea hofrätt

att lösas å landskansliet af husbonden Lars Persson och Jacob Petter Lindahl Lina i Hörsne, hemmansegaren Lars Bolin, arbetaren Oscar Melin samt Karl Jonsson Kahls i Mästerby.

Gotlands Allehanda
Lördagen 5 Augusti 1876
N:r 62

Lina myrs torrläggning.

Kammaradvokatfiskalen yrkar realbehandling inför vattendomstolen.
Som bekant hade vederbörande förrättningsmän icke funnit skäl underställa frågan om Lina myrs torrläggning Söderbygdens vattendomstols prövning, då det enligt förrättningsmännens mening icke var fråga om sänkning eller uttappning av sjö. Hos vattendomstolen yrkades bl. a. kammaradvokatfiskalsämbetet att då målet var av sådan beskaffenhet att det bort underställas, vattendomstolen måtte ex officio upptaga målet till saklig behandling. Domstolens majoritet ansåg emellertid att målet ej var av beskaffenhet att böra underställas, varemot vattenrättsdomaren greve Hamilton var av skiljaktig mening och ansåg underställning böra ske, då han ”om också med tvekan” ansåg att det å myren befintliga Råby träsk var att betrakta som sjö i vattenlagens mening.
Talan mot utslaget har nu fullföljts hos vattenöverdomstolen av bl. a. kammaradvokatfiskalsämbetet, som yrkar att vattenöverdomstolen måtte, med upphävande av vattendomstolens utslag, finna målet vara ’v sådan beskaffenhet att synemännens utlåtande rätteligen bör underställas vattendomstolens prövning och följaktligen återförvisas till vattendomstolen för sådan prövning beträffande företaget som i 7 kap. 45 par. vattenlagen stadgas.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 26 Januari 1938
N:r 20

Lina myr.

Kammarkollegiet har förordnat sitt advokatfiskalsämbete att till vattenöverdomstolen fullfölja talan mot Söderbygdens vattendomstols utslag i målet om Lina myr. (P)

Gotlands Allehanda
Måndagen 24 Januari 1938
N:r 18

Lina myrs torrlägningsföretag.

Sökandena i Lina myrs torrläggningsföretag av år 1937 hade i går ett talrikt besökt möte i Hörsne 5. L. U.-lokal för att taga ställning till frågan angående företagets vidare åtgärder. Därvid beslöts enhälligt att sökandena vid event. överklagning från motpartens sida angående den ifrågasatta torrläggningen skulle inkomma med nya påminnelser i ärendet.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 25 Januari 1938
N:r 19

Striden om Lina myr.

Bakägarna hävda sina synpunkter.
Lina myrs torrläggningsföretag har på lördagen hos vattendomstolen ytterligare utvecklat sin talan samt bemött de påminnelser, som Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård och Gotlands fiskareförbund avgivit till domstolen. Det påpekas, att man omöjligen kan anse de båda klagandena vara sakägare i vattenlagens bemärkelse. De ha icke blivit kränkta i några av deras direkta rättigheter beträffande Lina myr, varför enligt deras mening kränkt är endast det ideella mål, de föresatt sig. För bevakande av naturskyddsintresset har vattenlagen såsom behörig myndighet angivit kammarkollegium.
Vad Gotlands fiskareförbund angår, medge klagandena förbundets karaktär av rent facklig organisation. Därmed anses också förbundets möjlighet att vara sakägare i vattenlagens mening ha bortfallit, då icke något av dess direkta intressen menligt påverkas. Även jämförelsen mellan Gotlands trafikbilägare-förening och Gotlands fiskareförbunds intressen anses haltande, och klagandenas argumentering på depna punkt synes icke övertygande.
Sökandena vidhålla vidare, att torrläggningen icke kan avse någon reglering av vattenavrinningen från en sjö. De förmena att fiskeriintendenten Dahr icke besitter den sakkunskap, att hans utlåtanden kunna vara av något värde för målet. Den sakkunnige i denna del av målet är givetvis den statens lantbruksingenjör, som under tjänstemannaansvar verkställt förrättningen och framhållit att det här icke kan vara fråga om sänkning av några sjöar. Det är fullkomligt riktigt att fisk kunnat leva i vissa vattensamlingar inom Lina myr, men dessa vattensamlingar ha då varit Gothemsån och de utvidgningar av ån, vilka i dagligt tal benämnas Lina träsk och Råby träsk.
De av klagandena åberopade fotografierna anse sökandena onekligen bestickande men deras värde bortfaller helt, när man undersöker, huru de tillkommit, De äro nämligen tagna vi den tidpunkt, då på grund av långvarig föregående nederbörd genom vattnet från Lina myrs högst betydande nederbördsområde en avsevärd vattensamling skett i myren. Dessa helt tillfälliga vattensamlingar verka då att utgöra sjöområden, men man torde icke kunna betrakta en översvämning såsom sjö i vattenlagens mening.
Sökandena bestrida att vattendomstolen kan uppta besvären till prövning. Vidare bestrides att domstolen är behörig att uppta målet till handläggning såsom underställningsmål.
Slutligen bestrides kammarkollegii nullitetsbesvär och den av A. B. Lina myr i målet förda talan. Sökandena förbehålla sig vidare rätt att närmare utveckla sin talan i själva sakfrågan sedan det visat sig, huruvida vattendomstolen efter sammanträdet den 20 dec. kommer att ingå på prövning av densamma. Ifråga om rättegångskostnader yrka sökandena att naturskyddsföreningen, samfundet för hembygdsvård samt fiskareförbundet solidariskt förpliktas utge till sökandena 3,871 kr.

Kommunalstämmans utlåtande i saken.
Då den allmänna uppfattningen i orten har en viss betydelse (beträffande ovannämnda fotografier) åberopa sökandena ett uttalande därom av kommunalstämman i Hörsne med Bara. Kommunalstämman gör följande uttalande:
”De klagande söka göra gällande att Lina myr är en sjö enligt vattenlagens mening och på så vis – genom att dikning då bleve förbjuden – expropriera den utan någon ersättning till markägare och kommun. Ett alldeles enastående rättsfall i svensk rättsskipning! Myren betraktas av de klagande som allmän egendom utan att någon hänsyn till att staten lämnat lån och anslag till cirka 30,000 tunnland utdikning av myrar, från vilka allt vatten släppes genom Lina myr och – alldeles riktigt – förvandla myren till sjö vid högvattensperioder. Fotografierna över myren, tagna i slutet av september efter några dagars riklig nederbörd, visa tydligt den oerhörda vattenmängd, som släppes ned över våra marker från ovanför liggande myrar en olägenhet, som klagandena vilja tvinga oss behålla. Men därför är Lina myr ej en sjö. Tidvis är den alldeles torr, vilket framgår av statens förrättningsmans beräkningar samt sökandenas svar och bevis, vilka vi intyga vara med sanningen överensstämmande.”
I Följande punkter anhåller kommunalstämman att vattendomstolen särskilt beaktar.
”Skulle de klagande få sina krav fastställda förlorar Hörsne med Bara socken cirka en sjättedel av sin mark. De sökande ha framställt sina krav på fullt laglig väg. Ägare till mark i och bredvid Lina myr lida av det vatten, som kommer från c:a 30,000 tunnland ovanför liggande marker. Dessa vatten hindras snabbt avflyta genom Lina myr, så länge myren ej är utdikad. Vid föregående utdikningsförsök förklarades vid av staten gjorda undersökningar, att intet hinder mot myrens utdikande fanns ur naturskyddssynpunkt. I utdikningsförslaget har all behörig hänsyn tagits till fisket. Statens experter ha vitsordat myrens lämplighet för dikning.”
A. B. Lina myr har även på lördaI gen ingivit slutpåminnelser. I desamma påpekas bl. a., att bolaget kommit till den insikten att det är hopplöst att räkna med att få myrens mark genom torrläggning så mycket mera värdefullt. Torrläggningsföretaget skulle sannolikt endast komma att öka bolagets förluster.
Vattendomstolen sammanträder den 20 dennes.
De av Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård och Gotlands fiskareförbund anförda besvären över en den 25 maj i år avslutad laga syneförrättning angående Lina myrs torrläggningsföretag av år 1937, förekommer inför Söderbygdens vattendomstol i Stockholm den 20 d:s. Vid detta sammanträde komma att behandlas framställda invändningar mot klagandenas behörighet att föra talan i målet och de invändningar, som framställts mot att den talan, som vid domstolen förts av A.-B. Lina myr och kammaradvokatfiskalsämbetet, upptages till prövning. Vidare skola parterna ges tillfälle förebringa ytterligare utredning i frågan huruvida sådana förhållanden föreligga, att synemännens utlåtande bort underställas vattendomstolens prövning. Däremot avses icke att vid detta sammanträde ingå i saklig behandling i anledning av de anförda besvären eller i anledning av den talan, som förts av bolaget och av kammaradvokatflakalsambetet.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 december 1937
N:r 282

Naturskyddet slår vakt om Lina myr.

Inlaga till Jordbruksministern.
Stockholm, 11 juni. (Press.) I den sedan flera år aktuella frågan om torrläggning av Lina myr har Svenska naturskyddsförening och Gotlands nation i Uppsala på torsdagen till jordbruksministern ingivit en skrivelse, vari framföras vissa synpunkter på denna fråga, innan ärendet slutligt avgöres.
Det hemställes, att en allsidig utredning företagas, huruvida och i vad mån myrens utdikning skulle komma att skada allmänna natur- och kulturhistoriska intressen. Vidare hemställes, att grundliga och tillförlitliga kalkyler rörande den planerade utdikningen och dess ekonomiska konsekvenser ställas som villkor för ev. statsunderstöd. Slutligen begäres, att en sakkunnig prövning av dessa utredningsresultat föranstaltas i syfte att fastställa, huruvida avdikningsprojektets ekonomiska resultat ställa sig så värdefulla, att förlusten av de allmänna natur- och kulturvärdena helt kan förbises.
Av skrivelsen bifogade handlingar framgår, att Lina myr med sina 920 hektar är den sista av Gotlands stormyrar Muske myr i Sundre och Träskmyr i Hangvar, vilka alltjämt äro odikade och väl värda att skyddas, kunna med sina resp. 45 och 200 hektar icke mäta sig med Lina myr. Lina myr är Gotlands rikaste fågelmyr, utmärkt ej endast av en stor individrikedom utan även av en synnerligen stor rikedom på arter, däribland många sällsynta. Vidare är floran på Lina myr särskilt rik och intressant, omfattande bl. a. ett flertal sällsynta växter, därav en del sumpväxter, som här ha sin sista tillflyktsort, sedan utdikningen tillintetgjort deras ståndorter på andra delar av ön.
Prof. L. v. Post har, påpekas det, ifråga om Lina myr sagt, att denna ej skulle vara någon typisk gotlandsmyr. Emellertid förhåller det sig givetvis så, att myrarna på Gotland liksom i övriga delar av Sverige tillhört olika typer alltefter de hydrografiska förhållandenas växling och det utvecklingsstadium, som uppnåtts.
Den omständigheten, att vi ej nu kunna få bevarad någon stormyr av t. ex. Mästermyrs typ, kan ej vara något skäl till att man nu borde avstå från att söka skydda den typ, vars sista i huvudsak orörda representant Lina myr är. Såväl genom Cladium-beståndet — enligt prof. Rutger Sernander troligen det största i Norden — som genom kalkavsättningen i Råby träsk framvisar Lina myr ett par av de viktigaste särdrag, som en gång utmärkte de gotländska myrarna.

Gotlands Allehanda
Fredagen 11 Juni 1937
Nr 132

Ljusterfiske på Gotland.

Anteckningar från socknarna kring Lina myr.

En bild från Lina myr.

Hur långt tillbaka i tiden ljusterfiske förekommit på Gotland, därom är väl kanske inte så lätt att yttra sig. Kanske har ”ljaustru”, som detta fiskredskap här kallas, sin allra tidigaste föregångare i den fiskande stenåldersmannens omsorgsfullt till-arbetade benharpun. Men även om fiskesättet med det till sin konstruktion ganska enkla huggredskapet, icke har fullt så förnämliga anor, säkert är dock att ljusterfisket ännu för så där en 60-70 år sedan hade många flitiga utövare icke minst bland befolkningen på Gotland.
Sin största utbredning hade fisket givetvis i de trakter där tillgång till grunda, fiskrika sötvatten funnos. I Hörsne socken, belägen intill den fiskrika Linamyr, förekom ännu för omkring 50-60 år sedan ett rätt så omfattande ljusterfiske. Detta torde även tidigare ha varit fallet inom övriga socknar vilka gränsa intill det stora myrcentrum som, förutom Lina-myr, omfattar Källungemyr, Tallmyr och Holmmyr och som sträcker sig från Vesterbjers i Gothem in mot mellersta delen av ön.
Fiskesättets benämning har för denna trakt varit något varierande, beroende på efter vilka former det utfördes. Benämningen ”ljustring” har författaren veterligt icke förekommit.
När till exempel Magnuse- eller Kyrkbingekarlarna om vårkvällarna gingo utmed kanterna av Gothemsån för att fånga id med ljuster sades det att ”di gick u slo eid”. Att slå fisk, var fiskesättets benämning när det utfördes vid dagsljus.
Förekom ljusterfiske nattetid från eka, med i ekan fastgjort brandjärn (”brandjan”) eller från land med tillhjälp av det mindre håvliknande brandjärnet vilket då bars av en medhjälpare, kallades fisket att ”brandä”. Fiske med, tillhjälp av det mindre håvliknande brandjärnet kunde även förekomma på isen under vintern nattetid. I stället för ljuster användes då synisklubba och pilk. Även detta fiske kallades att ”brandä”.
Av de ljustertyper som förekommit vid ljusterfiske inom dessa trakter finnes ännu ett och annat exemplar kvar här och var i gårdarna. Av dessa vill det synas som om särskilt tvenne typer varit dominerande inom bygden.
Av dessa torde ”Vallstenaljustran” n:o 1 (se bild!) vara den äldsta.

Vallstena-ljustran.

Den skiljer sig från ”Hörsneljustran” n 😮 2. genom sin mindre och klumpigare konstruktion. Spetsarna (”spiti”) eller hornen (”hånni”) äro kluvna ut ur samma stycke som den övre kammen och synnerligen klumpiga, varför ljustran mycket väl kunnat användas för ljustring av fisk även på mycket stenig botten.
Som framgår av teckningen saknar den i motsats till ”Hörsneljustran” skafthylsa och sättes fast i staken medelst den cirka 9 cm. långa s. k. ”tangen”.
Så långt tillbaka folkminnet nu sträcker sig har huvudsakligen denna typ av ljuster varit använd vid ljusterfiske inom Vallstena socken, såsom. i Källungemyr, Sikå o. s. v. Även vid fiske efter id i Gothemsån brukade den förekomma och gick där under benämningen ”eidljausträ”.
Ljustran n 😮 2 (”Hörsneljustran”) är av något större format och har en betydligt smäckrare konstruktion. I stället för ”Vallstenaljustrans” sex horn har den sju smäckra horn eller spetsar, vilka alla äro fastnitade vid den övre kammen, med sina övre ändar böjda i vinkel över kammens övre kant.
Denna typ av ljuster har så långt tillbaka man nu kan minnas allmänt varit i bruk bland hörsnebönderna vid deras omfattande ljusterfiske i Lina myr och Lina träsk. Ja även bland gothemsfiskarena brukade den förekomma, ehuru i något förminskad skala, vid deras ålljustring i havet utanför Gothemskusten om höstarna. Den gick då under benämningen ”ålljausträ”.
Stakarna vid vilka ljusterjärnen voro fastgjorda, voro vanligen av gran, omkring 2 till 2 ½ tum tjocka och vanligen mellan 5 till 7 alnar långa.
Vid ljusterfiske under dagsljus vid träskkanter, i årännor, skogsykar eller andra mindre vatten, där man ej behövde använda sig av någon farkost förekommo inga andra redskap än ljustran. Man gick då med sitt redskap invid vattenbrynet eller ute i grundvatten invid kanterna och högg de fiskar som man kunde komma åt. Att ljustran därvid ibland brukade komma till användning som kastharpun, har bekräftats p& flera olika håll.
Något ljusterfiske från eka förekom väl knappast i Gothemsån. Huvudsakligen var det under idfisket på våren som ljustran kom till användning därstädes. I det träskliknande Storsund, som ligger omkring 1,000 meter öster om St. (lervide, förekom däremot mycket ljusterfiske från eka. Dessutom fångades mycket ål medelst ljuster utmed kusten om hösten.
Vid detta ålfiske som kallades att ”brandä ättar ål” och som utfördes nattetid från eka eller båt, användes samma brandjärnstyper som de vilka samtidigt förekommo vid Lina.
Sin största betydelse hade dock ljustringsfisket för Hörsnebönderna å deras rika fiskevatten i Linamyr och Linsträsk. För dem, särskilt för Linabönderna, var fisket i myren då en tämligen viktig näringsgren. Och även om fisket därstädes icke enbart skedde medelst ljuster, utan även medelst nät och andra redskap, så hade dock ljusterfisket, särskilt medelst ”brandningsmetoden”, sin avgjort stora betydelse.
Varje gård hade här sin egen fiskerätt i myren eller träsket utanför. Varje gård ägde vanligen en eller flera ”flatäskor” samt ett eller flera ”brandjan”, varje karl, till och med ”smasårkar”, hade sitt eget ljuster.
”Flatäskorna” voro vanligen tillverkade av någon händig gubbe i gården. De hava alla flat botten, äro spetsiga i för och akter, ha tio till tolv tums höga, lodrätt stående sidobräder, och äro alltid så stora att de med lätthet bära två män.
Vid pass en till en och en halv aln från ekans främre stam och mitt på dess botten finnes då en träklots med urborrat hål anbragt. Mitt över den samma löper en fyra tums bred och en tums tjock tvärslå, vars ändar äro nedfällda i sidobrädernas övre kanter. Även i denna tvärslå finnes ett hål som svarar mot det i klotsen på ekans botten. I dessa hål sättes den knappt meterslånga trästaken som uppbär brandjärnet fast. Själva brandkorgen befinner sig vanligen då den är uppmonterad cirka 1 ½ m., över ekans botten. Staken står lodrätt upp cirka 1 till 1 ½ aln från dess främre stam.
Vid ”brandring” nattetid från eka i Linaträsk var man någon gång en, men oftast två i ekan. Var det en fullvuxen karl i ekan stod han vanligen något bakom midskepps (alltså alltid bakom det flammande brandjårnet). Han hade då sin ljustra fastgjord vid smaländan på sin ”stydstaki”, med vars tjockända han samtidigt drev fram farkosten över vattnet. Vanligen hade han då en mindre pojke eller en kvinna med sig i ekan som låg på knä i ekans främre stam och fyllde på tjärved i brandjärnet. Tjärveden eller ”faitviden” skulle hälst vara s. k. ”skatvid” d. v. s. huggen ur gamla och halvtorra furors tjärhaltiga toppar. Tjärveden, eller ”faitviden” som den kallades, låg alltid uppstaplad i ekans främre del runt omkring fästet för brandjärnet.

Hörsne-ljustran.

Var det två tillväxta män i ekan brukade den ene stå i ekans bakre del och sköta ”stydstaken”, under det den andre stod framför honom, i ekans mitt eller något längre fram, och skötte ljustra och brandjärn.
Var det gott om fisk så att den som skötte ljustran hade fullt upp att göra med detta, kunde man även då ha en mindre pojke med sig som fyllde på tjärved i och höll elden vid makt i brandjärnet.
Även vid ljusterfiske under dagsljus var man ibland två i ekan. Även ljusterfiske från land eller vid vadande i vatten, på ställen där bottnen ej var allt för lös brukade ibland förekomma vid Lina.
Liksom vid de längre ned i Gothemsån belägna fiskevattnen skedde nog det mesta ljusterfisket här tinder våren då myren hade brutit och i den gå upp i myren i väldiga massor för att leka. Man fiskade då medelst nätfiske och ryssja men även medelst brandning från eka nattetid, detta så väl i träsket som på. de översvämmade områdena av myren väster om Lina.
Samtliga gårdar som hade fiskerätt i myren eller träsket togo då vanligen där sin mesta husbehovsfisk för året och folk reste långväga ifrån, berättas det, för att köpa id av bönderna där. Ofta kunde man då från den motsatta sidan av myren skymta de flammande lågorna av Hörsnebändernas många brandjärn tvärs över myren, när de med sina ekor ”stydi” fram mellan vassruggarna däruppe på träsket, nedanför sina högt belkna gårdar. ”Nå jär Lein-Boar äut u brandar”, sade Medebys-, Rå- och Uppegårdabönderna då, och då viste de att det gick muntert till vid Lina.
Arvid Ohlsson.

Gotlands Allehanda
Fredagen 9 April 1937
Nr 80