Som turist bland turister på rundtur i norr.

Luftig bild från Sudersand — Bildstenen i Bungemuseet — Gammal kvarn vid Broa på Fårö.

Fin fåröfärd med ”very nice”, ”underbart” och andra högspänt entusiastiska superlativer.
Lyckad augustiuttflykt med fullsatt turistbuss.

Har ni någonsin stått på vältrande vågor av finaste flygsand på Ullahau?
Eller plötsligt från solflimrande kalkvägars bländande vithet ramlat rakt in i en liten anrik offerkyrkas svalkande: halvskymning i Bro? Kanske med den vilde Takstenarns bloddrypandée historia ännu ringande i öronen fundersamt stått blickande upp mot predikstolen i Lärbro kyrka? Eller har ni med den borne sybaritens hedniska vällust låtit den vita sandens varma bolstrar på Sudersand smeka er mer eller mindre skönvuxna corpus och sedan i extatisk livsbejakelse störtat er rakt in i Sudersandsvikens oftast medelhavsblåa, mot söder öppnade jättefamn? Vad vet jag? Men har ni gjort allt detta och dessutom en hel del till, då har ni också alldeles säkert för en strålande dag varit ledamot av ett av de illustra — och avundsvärda — sällskap som under den gotländska sommarsäsongen och Turistföreningens egid företa dagslånga rundturer pr buss till norra Gotland med Fårö som tjusig klimax. Och därmed har ni blivit ett angenämt minne rikare.

Det är en ”glimrende” morgon
i början av augusti. Donnersplan lögar sig i morgonsolens glåns, medan Burmeisters mustiga murgrönsgrönska diskret viftar mig välkommen. Naturligtvis i det gröna. Visslande en munter växelsång och i förbifarten ägnande en öm tanke åt vissa slanka ännu så länge tämligen oförfallna papper, vegeterande i pansar- och betongvalvens mörka arrest tre månader å dato, rundar jag bankpalatsets hörn. Och där, utanför Bur, står den flotta trafikmaskin medelst vilken jag och ett tjog medmänniskor skola föras ut till landet och fåglarna.
Den eleganta bussen har för dagen taket undanskjutet. Dagen lovar ju bli tropisk. Det skall bli skönt med bussiga fläktar svepande kring sitt änne, medan den stora vagnen slukar gotländskt vita mil med lagom aptit och skickligt uträknade pauser. Fast det ännu är en hel kvart kvar äntrar jag bussen, som f. ö. redan är till hälften ockuperad av förväntansfulla turister från olika hörn av landet. Och när föraren en kvart senare trampar motorn i gång och de tidigare antydda fläktarna börja spela i variabelt glesa lockar, är besättningen fulltalig.
Med en lätt förvåning kan jag konstatera att jag är den ende inhemske ”turisten”. Resten utgöres av svenska män och kvinnor, en finska jämte en gemytlig amerikanska i en ’svårbestämbar medelålder. Det är hon som sköter om ”värrinajsandet”. I övrigt formuleras dagens smickrande kommentarer på sjungande svensk-finska och olika svenska idiom.
— ”Smickrande”? — Jo, det vill jag lova. Sällan hörde jag väl så många förtjusta utrop som den dagen. Och egentligen förvånar det mig bara att inte Gotlands turistförening eller dess representanter, i det här fallet intendent Waldemar Beer och kandidat Gunnar Näslund, äro mer högfärdiga än vad strängt taget är fallet…
Själve intendent Beer — turistfärdernas överregissör på den här ön — är som sagt med i dag. Eventuella förmodanden om att han bara till min ära deltar i färden har jag tyvärr inte lyckats få verifierade, men då jag tror mig veta att hr intendenten då och då brukar ”följa med” för inspektion av routen finner min blygsamma person detta sistnämnda som den mest plausibla förklaringen till hans närvaro. Eftersom han ändå är med avlyfter han älskvärt en del av värdbestyren från Näslunds vitroekade ciceronskuldror. Sålunda tar han under uppehållen den lilla missen under sina vingars skugga, vadan hr Näslund.
för dagén uteslutande kan utveckla sin vältalighet på ärans och hjältarnas språk. Vilket emellertid inte hindrar honom från att, medan bussen jagar vidare, vädra sina flerspråkiga kavaljersegenskaper visavis den vetgiriga missen. Delad glädje är dubbel glädje. Naturligtvis glömmer han inte bort oss andra. Är där någonting vid vägen som skall uppmärksammas, överger han temporärt missen med ett förbindligt ”Excuse me’!”, reser sig, slår ut med armen och berättar… Ingalunda försummandes ett eller annat bon mot om tillfälle därtill ges.
Men bussen flyter vidare på vägen, just flyter, för det är en fin buss. Konversationen bedrives kotterivis men avbrytes alltsom oftast av missens ”very nice!”, finskans fallande ”underbart” och de svenskes alla upptänkliga superlativkombinationer med adjektiven förtjusande, härliga, bedårande som huvudstycken. Så fortfar det hela vägen tills mitt gotländska bröst håller på att pösa över som en bulldeg, vilken fått en alltför kraftig dosis jästpulver. Diskret drar jag upp de ställbara solglasen för att dölja mina glada ögon…
I själva verket har jag nu gått händelserna en smula i förväg. Men det kan ju också vara bra att ha dom där generösa älskvärdheterna lyckligt och väl refererade: Den benägne läsaren kan ju sedan efter eget skön pricka in dem där det honom lyster i denna lilla reseberättelses fortsättning. Någon risk att prieka fel föreligger inte. Ty de i turistbussen födda dityramberna flätas som en skön krans runt hela rundturen, från början till slut i ett…
Emellertid! Från Bur rullar bussen på ännu morgontomma gator upp mot norr: Strandgatan, Späcksrum, Smedjegatan. Och så bär det iväg

Översta raden: Lada med agtak på Bungemuseet — På väg mot Fårö — Lambgift därsammastädes.
Andra raden: Sudersomd, en halv mil lång — Ciceronen utlägger texten på Ullahau — Kameraskott i förbifarten (skördebild)
Och över det hela svävar Bro kyrkas medeltida jättenyckel.

ut genom Norderport.
Nordergravarnas grönskande kullar med ett solglittrande morgonhav som mäktig fondkuliss passeras. På vänster hand ”svingar lustigt sina inga vingar” Bingers kvarn (citat från visbyitisk boulevardtidning), och några minuter senare rulla vi förbi den stora bronsåldersgraven i Bro — Stenkalmen. Så förflyta några. minuter igen under vilka ett par framförsittande unga skönheter förmed-elst brokota ”schaletter” söka dämpa fläktarnas flirt med blonda lockar. I ”fören” — bussens — sjunger finskan på visserligen behärskat högtalarmanér i de beerska öronmusslorna, medan vagnens, av ehaufför Johansson tyglade hästkrafter, spinna alldeles som snälla kattor gjorde det anno dazumal framför öppna julbrasor i hemtrevligt lågtimrade stugor i svenskt snöhöljda bygder. (Se Bungemuseet!) Så möter en annan väg vår väg. Vagnen stannar, ciceronen hoppar av, försvinner i en liten stuga och återkommer beväpnad med antagligen världens största kyrknyckel. En gengångare i stål från medeltiden, men alltjämt i bruk, färdig att för moderna vägfarare slå upp åldriga portar, ledande rakt in i fantasieggande <medeltidsdunkel och -mystär. Väl inne i den lilla vackra offerkyrkan omges vi av en sval frid och ro. Men guiden berättar och demonstrerar. Särskilt gripande är historien om den särskilda böneplatsen, från vilken vilsekomna själar, när kyrkan eljest var stängd, genom en glugg kunde skåda det lilla templets högaltare och triumfkrucifix sig självom till tröst och uppbyggelse…

Lärbro kyrka — Den gamle klockarn i Bro — ”Lustigt, det här”, tycker lillan — På sanddynerna vid Ullahau.

Men tiden ilar. Dagens trinda himlaljus seglar oemotståndligt upp mot trakten av zenit. Och därute på vägen väntar den stora ”eldvagnen” i all sin funktionalistiska prakt. ”Vidare, vidare”, lockar det i nickel, glas och lackering, och vidare bär det också. Vidare mot norr, mot Fårö och havet — mot Sudersand, alla gotlandsfarares tjusande eldorado.

Via Tingstäde kyrka, fästning och träsk, via krumbuktande radiomaster, baracker och en hel del annat av skiftande intresse spinner turistbussen vidare mot norr. Genom tall- och granskogar, förbi leende bygder, vajande sädesfält — och mejade sådana med skylar i långa rader, förbi brummande traktorer dragande surrande: självbindare och slåttermaskiner går färden. Här och var knoga ännu trespända hästar framför skördemaskinen liksom på farfars tid och ho vet om inte den bilden — poetiskt sett — är ett — eller två tre — strå vassare än traktorernas förvisso vida rationellare men ack så högröstade, avgasdoftande maskinprosa. Ho vet, som sagt…

Vid Lärbro kyrka

stannar bussen och tömmer ut sitt innehåll. Det är vi det. Kyrkan skiner bländande vit i solskenets överlägsna fasadbelysning. Som herden samlar fåren, lockar oss ordinarie ciceronen in på kyrkogårdens gröna matta. Och si: Vi äro en lydig hjord. Missen och intendenten bilda en liten hjord för sig. Ordinarieciceronen, han Näslund, matar emellertid fåren som en god herde ägnar och anstår. Han bjuder oss skäppan full med sagor, legender och fakta. Med livliva, vitärmade gester ger han oss kyrkans intressanta byggnadshistoria. I skönt formulerade vändningar avslöjar han den ena detaljen efter den andra.
Påpekar tornets släktskap med en välformerad blyertspenna, visar oss vattenkastarna i djävulsformat, pilastrarnas, tympanons, portalernas skulpturala skapnad, och förklarar den märkliga kastalens existensberättigande. Med mera. Men allra intressantast blir han när han drar den operamässigt blodiga legenden om: hur den forntida, sägenomspunne stormannen och hövdingen Nikolaus Taksten, dräpt av munkarna 1273, med en dolk på predikstolen stöter ner den officierande prästmannen för att denne börjat sin predikan innan Takstenarn behagat infinna sig i helgedomen. Vore det inte en fysisk: omöjlighet att så här ute i solen med 25 grader i skuggan inför den kusliga berättelsen känna kalla kårar utefter ryggbastet, skulle måhända vi modernt hurtfriska turister blekt kallsvettiga stapplat in i templet. Nu följa vi kallblodigt guiden in. Beundra de unggotiska målningarna, de skulpturala utsmyckningarna, gripas av korsfästelsescenen i koret och inne i sakristian an: lägga ett mer eller mindre uppsluppet leende inför demonstrationen av kollekthåven med pingla och — växelbricka. Men i dag står det sköna templet grannt mot några vita moln. Sedan den vackra tavlan fångats på filmen, rullar bussen villigt mot nordost. Det är tätt mellan kyrkorna på Gotland och efter endast en kort stund tecknar Rute kyrka sin profil mot en grön och blå bakgrund.
Damen bakom mig antecknar samvetsgrant namnet R-u-t-e.
— Men var det inte Rude, undrar den framförsittande fästmannen.
— Nej, nog tyckte jag att det var Rute han sa, ciceronen, säger flickan med blocket. Och det hon haver skrivit, det haver hon skrivit. Förresten hade hon rätt.

På Gotlands Skansen.
Bussen spinner vidare. När den stannar nästa gång ha vi det mångomtalade Gotlands Skansen, den erlandssonska skapelsen Bungemuseet på höger hand.
Avsittning och konfrontation med den första sevärdheten, den s. k. standtunen som avgränsar museiområdet mot norr.
Så för oss ciceronen runt inne i själva museet, demonstrerar den ena sevärdheten efter den andra. En redan död eller döende kultur blir åter levande, medan ”berättaren” skildrar, skämtar och drar historier som på ett eller annat sätt har samband med det vi här få skåda. Alldeles särskilt intressant blir det naturligtvis inne i ”Gamblegarden” över vars ingång tronar en träbild, ”Groddagubben”, som antagligen eh gång i världen tjänat som galjonsbild. Härinne i den fantasieggande. halvdagern står allt som om husfolket nyss gått ut och när som helst kan väntas hem igen. Bordet är dukat, framför den öppna spisen med sin ”julkubbe” med ena ändan vilande på en liten näpen ”stol” långt fram på golvet, väntar vaggan. Och där borta i närheten av den vederhäftiga. sängen med sina fördragsgardiner, nattluvor och handtag står en sinnrik apparat, där en event. ensamlämnad pilt i den mera försigkomna åldern kan ”göras fast”, men där han ändå har en viss rörelsefrihet. Fast fram till härden kan han inte komma och göra rackartyg. Det sätter den knirkande träapparaten ”P” för. Enkelt och rättframt men praktiskt. Förfäderna voro inte dumma dom heller.
Ja, här inne finns en mängd roliga och rörande ”nummer”, vilka jag emellertid här omöjligen kan gå in på. En skönt snidad fästmansgåva i form av ett klappträ — var inte det en ganska farlig gåva detta? — minns man speciellt, för att inte tala om den pampiga skänken med sin uppsättning av glas och andra nyttigheter. Så undra på att ciceronen här inne talar för en alldeles särskilt intresserad publik. Vår amerikanska ser inte minst glad och intresserad ut. Med en nästan högtidlig min tar hon klappträdet i sin hand. Kanske hon själv aldrig fått någon fästmansgåva. Vem vet?
Så lämna vi det gamla gotländska bondehemmet för att ute på gårdsplanen gå husesyn i de agtakskrönta uthusen: ladan, stallet, oxhuset, kohus, vagnbod och allt vad de heta. Vidare titta vi på kryddgården, brygghuset med sin uppsättning för brännvinsbränning, och ute på ängen beskådas bl. a. den ståtliga bildstenen från vikingatiden, numera känd av tusentals turister från när och fjärran.
Men tiden går och ingenting förtärs, sa’ krögarn. Det börjar suga i maggropen, varför nästa programpunkt ”kaffe med dopp” på andra sidan vägen, blir högeligen uppskattad. Kaffe och läskedrycker, bullar och småbröd ha en s. k. strykande åtgång. Och så väntar

Fårö.
Färjan ligger inne. Efter en kort stunds väntan rullar bussen ombord. Den får stå längst akteröver. Framför sig har den dels en personbil, dels en större lastdito, rågad med ved. Det är just från denna vedråga som ciceronen med: risk att ”trilla i” knäpper sällskapet medan färjan ritar en bred fåra i det lätt brisande Fårösundet och Storlandet alltmer sackar bakåt.
Men föröver växer Fårön med alla sina sägner och sagor, sin kargt storslagna natur, sin originella och gammaldags kultur, sina sanddyner och ypperliga badstränder. Allt närmare kommer den och ett tu tre törnar färjan in i sitt läge vid Broa. Fällbron rasslar ner. Över densamma kör först personbilen, så vedvagnen och sist vår fina buss med över tjoget förväntansfulla sällskapsresande.
Egentligen är det intet förbindligt sirapsleende Fårö hälsar sina gäster med. Tvärtom verkar den tillknäppt, ja, strong, otillgänglig. Den har sannerligen inget slätt, intetsägande anlete, den goda ön. Tvärtom är det i allra högsta grad meningsfullt, karaktäristiskt. Markerade, mänliga drag, som inte ha något till övers för flabbets och ytlighetens smink och puder. Om kamp och stormar talar det, om mandom, mod och obändig villhet, om vana vid hårda duster. Och visst är den skön. Skön på sitt speciella sätt, även om denna skönhet inte är tillgänglig för vem som helst omedelbart och i ett sammanhang. Faktiskt har den f. ö. inte vid närmare eftertanke något av att ”vara sig selv nok” över sig? Ett drag av örnfri, gammaldags stolthet, av en bondearistokratisk individualism, som även en sådan hejare som en modernt kollektivistisk Medelsvensson gärna kan stryka av sig hatten för.
Sådan är Fårön, Bland annat. Och sådana voro kanske dess gamla inbyggare. Hur det är med de nuvarande vet jag ej.
På en av Fåröns slingrande huvudvägar rullar bussen norrut. Förbi den gamla romantiska kvarnen vid Broa, förbi agtaksförsedda lambgiftar, magra åkerjordar, gamla gårdar, Ödehoburga, kyrkan med sin lökkupol, skeppssättnimgar. Här och var blänka havsvikar fram.
Åkrar omväxla med hedmarker och glesa skogsdungar. En björkdunge har redan fått höstens färger. Det är torkan, hettan …
I trakten av Vinor stannar bussen.
Genom kåddoftande skog, på mjuk flygsand vandra vi upp på Ullahau, det storslagna flygsandsfältet med sina väldiga åsar och vita fält. Häruppe tolkar vår ciceron i lyriska vändningar sin kärlek till Fårön och drar han berättelser om fordomtima händelser härute.
Men jag har redan blivit för mångordig och ser i andanom hr chefredaktörens bistert rynkade bryn. Låt mig därför endast i korthet omnämna dagens återstående programpunkter: ett ljuvligt dopp i den ljuvliga Sudersandsviken, en prima middag med gemytlig stämning hos fru Klint på restaurangen. Och så hemfärden frampå kvällskulan. Den — hemfärden — går via Fårösund, Rute, Lärbro, Othem, Slite mot Visby. Men i Slite göres ett uppehåll, under/vilket de bisarra stenskulpturerna i Lännabergets raukskog presenteras för ett förvånat och beundrande ressällskap, medan ur cementfabrikens skorstenstrio vältra vederhäftiga rökmoln mot aftonhimlen, fästningen på Enholmen blinkar sömnigt i den fallande solen och Asunden sträcker ut sig i kvällslojt behag på vattnet. Månen står redan rätt högt i öster.
Och när vi på hemväg passera Bäls kyrka ringer dess klocka till vesper, medan dagens strålande stjärna slocknar någonstans långt bortom File hajdar och Hejnums heta hällar.
Pencil.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Augusti 1938
N:r 196

Åttio år

fyller den 29 d:s hr Emil Nilsson, Tängelgårda i Lärbro. Han var i yngre år en verklig kraftkarl och en duglig arbetare. För ett tiotal år sedan drabbades han emellertid av en olyckshändelse och har sedan.dess sysslat med skomakeri. Nilsson, som numera är sängliggande, vårdas på sin ålders dagar hos sin son, järnvägsarbetaren Tyko Nilsson, och hans maka.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Augusti 1938
N:r 196

Födelsedagshyllningar.

På sin sextioårsdag i dag har lantbrukaren G. H. Wahlén, Koparve i Lärbro, blivit livligt och hjärtligt hyllad. Redan före kl. 5 på morgonen och efter att först familjen framfört sina lyckönskningar, infann sig en deputation av vänner med en violinist i spetsen och bringade jubilaren sin hyllning samt överlämnade en vacker blomstergrupp jämte ett guldur med åtföljande adress från vänner i Lärbro och Gothem. Även telegrafiska lyckönskningar ha under dagens lopp ingått likaså flera blomsteruppsatser. I afton ger jubilaren supé i sitt hem för ett antal inbjudna.
— Hemmansägaren och kyrkvärden Nils Ekman, Ekeskogs i Kräklingbo, som i dag fyller femtio år, har blivit föremål för livliga hyllningar och uppvaktningar. Vid 7tiden i morse samlades släktingar och vänner samt kyrko- och skolråden med kyrkoherde Laurell i spetsen vid Ekeskogs och sjöng den vackra psalmen Härlig är jorden ete. Direktör K. A. Hall framträdde så och frambar Iyckönskningar från, skolstyrelsen, hembygds föreningen, skytteföreningen och mejeriet samt andra nämnder och sammanslutningar. Till femtioåringen överlämnades bl. a. en vacker blomsteruppsatts, en salongsspegel i rococo, kandelabrar, diverse silverpjäser och den nya psalmboken.
Under dagens lopp har jubilaren dessutom hyllats av olika deputationer, släktingar och vänner.
I eftermiddag ger jubilaren middag för ett hundratal inbjudna gäster i sitt hem.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 23 Augusti 1938
N:r 193

Skördearbetet i Lärbro

stördes vid 12-tiden i middags av ett delvis skyfallsliknande regn, som under 10 minuters tid på vissa ställen i socknen gav omkring 8 mm. men på andra endast 1 á 2 mm. Samtidigt mullrade åskan på avstånd. Strax efter inträdde åter fint väder, men regnet torde för återstående delen av dagen ha omöjliggjort den pågående skörden av vete, korn och havre, som eljest är i full gång, rapporterar en meddelare från socknen.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 augusti 1938
N:r 184

Järnvägen vill sälja mark.

Gotlands järnvägsaktiebolag har hos k. m:t anhållit om tillstånd att från Lärbro stationsområde avsöndra ett för järnvägsändamål obehövligt markområde om cirka 1,490 kvm.
Järnvägsbolaget ämnar sälja området till Gotlands konsumtionsförening, vilkeri på detsamma skall uppföra en handelslägenhet. Om denna förlägges till den avsedda platsen kommer järnvägen att tillföras en ej oväsentlig trafik.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 11 augusti 1938
N:r 183

En 60-åring.

Trafikchefen T. Norström fyller den 10 aug. 60 år. Född i Stockholm och uppfostrad i Västergötland blev han student i Skara och gick sedan officersbanan. Han blev först officer vid infanteriet för att sedan övergå till fortifikationen, där han blev kapten 1912. 1915 placerades Norström som fortifikationsbefälhavare på Gotland, en tjänst som han emellertid 1921 lämnade för att tillträda posten som trafikehef för Gotlands järnväg. Sin järnvägsmannabana här började han med att leda byggandet av järnvägen Tingstäde—Lärbro. 1928 blev han major i armén.
Major Norström har tagits i anspråk för en hel del allmänna uppdrag här i Visby. Sålunda är han sedan 1916 ledamot av byggnadsnämnden, där han sedan 1921 sitter som ordförande, ledamot sedan 1922 av hamndirektionen och sedan 1928 av stadsfullmäktige, åren 1924—36 var han ledamot av drätselkammaren där han även tjänstgjorde som vice ordförande, och under en följd av år även ledamot av kyrkofullmäktige. Han är vidare ledamot av direktionen för S:t Olofs sjukhus, av handelskammarens arbetsutskott, huvudman i Sällskapet D. B. V:s sparbank, ledamot av D. B. V:s trädgårds- och byggnadsstyrelse sedan många år etc. Major Norström har hedrats med riddartecknen ab svärds- och vasaordnarna.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 8 Augusti 1938
N:r 180

Fem fall av seharlakansfeber

ha under senare hälften av Juli månad inträffat på Gotland enligt t. f. förste provinsialläkaren Georg Piltz’ rapport. Av dessa ha ett inträffat i Visby stad, samt ett i vardera av Barlingbo, Halls, Lärbro och Sanda socknar.
Ett fall av barnförlamning har inträffat bland den i Tofta förlagda militären, och detta hade som bekänt dödlig utgång.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 4 Augusti 1938
N:r 177

Föreningen Gotlands kontrollassistenter

hade i lördags e. m. sitt årsmöte å Lunkans konditori härstädes varvid års- och revisionsberättelserna föredrogos och godkändes och ansvarsfrihet beviljades.
Styrelsen omvaldes i sin helhet med hrr John W. Anderson, Lärbro, ordf., R. Sjödell, Dalhem, v. ordf., och Harry Pettersson, Källunge, med Carl-Erik Calamnius, Stenkyrka, som suppleant.
Även revisorerna omvaldes nämligen hrr Iwan Hedberg, Vall, och Henrik Olsson, Vänge, med hr Jahn Berg, Fardhem, som suppleant. Till styrelseledamot av Riksförbundet Sveriges kontrollassistenter valdes hr. John W. Anderson, Lärbro, med hr Carl-Erik Calamnius, Stenkyrka, till ersättare. På mötet, som var talrikt besökt av medlemmarna, behandlades, det från Riksförbundet inkomna förslaget angående kontrollassistenternas löne- och anställningsförhållanden.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 1 Augusti 1938
N:r 174

Kyrkbröllop

firas söndagen den 17 dennes i Lärbro emellan kassören vid Centralkassan Torsten Bergström härstädes och fröken Edith Mörrby, dotter till framlidne folkskolläraren i Hellvi Arvid Mörrby och hans efterlämnade maka, född Johansson. Vigselakten förrättas i Lärbro kyrka kl. 4 e. m. av brudens kusin domkyrkoadjunkt Folke Thuresson. Efter vigseln ger brudens moder middag å Slitebadens hotell för ett antal inbjudna gäster.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 12 Juli 1938
N:r 157

Dödsfall Klara Sofia Westöö

Min kära syster Klara Sofia Westöö avled stilla i dag i sitt 82:a levnadsår, sörjd och saknad av mig, syskonbarn, övrig släkt och vänner.
Visby den 25 maj 1938.
ANNA WESTÖÖ.

Jordfästning i Lärbro kyrka den 22 maj 1938 kl. 6 e. m.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 27 Maj 1938
N:r 120