Från våra Gotländska bygder. Kräklingbo.

KRÄKLINGBO.
Syföreningsauktionen inbringade 450 kr. Syföreningsauktion var på lördagen anordnad i Kräklingbo folkskola av den kyrkliga ungdomsföreningen. Mycket folk hade kommit tillstädes och ,köplusten var storartad. Festen inleddes med en kort andaktsstund av kyrkoherde H. Sjögren, varefter en serie färgbilder från Kräklingbo visades. Så öppnades dörren och Lucia med tärnor och stjärngossar tågade in och utförde en tablå med recitation och sång. De serverades sedan kaffe med dopp. Vid auktionen därefter gick en hel del välsydda arbeten och nyttiga plagg under klubban och inbringade allt som allt 450 kr. Festen avslutades med psalmsång.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 19 December 1946
N:r 295

Jordfästningar.

I Lärbro har jordfästs fru Helena Grewell från Stockholm, vilken avlidit på sjukhus i Stockholm, men enligt sin önskan fått den sista vilan i hembygdens jord. Den vackert dekorerade kistan var bisatt i bårhuset, där blommor och levande ljus prydde bårhusets lilla altare. Efter psalmsång och bön bars kistan av barndomsvänner och f. d. grannar till den avlidna in i kyrkan medan organisten kantor Sten Fredricson utförde begravningsmusik. Efter ps. 572: 1-3 höll kyrkoherde Coldemo en betraktelse utifrån orden i 1 Kor. 4: 5 ”Dömen icke förrän tid är inne, förrän Herren kommer, han som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och uppenbara alla hjärtats rådslag”. Tal. berörde huru människor äro snara att döma varandra, men att en kristen människa bör överlåta åt Herren att döma om våra hjärtans innersta, ty av honom äro vi alla dömda såsom syndare. Endast han kan också giva den berömmelse som har något värde för evigheten. Gud dömer gudomligt och förlåter gudomligt”. Efter ps. 549: 2 utförde officianten begravningsmässan och sist sjöng menigheten ps. 475: 9-10. Under sorgemusik och klockringning bars kistan ut till familjegraven på kyrkogården, där en stor mängd blommor och kransar nedlades från den bortgångnas anhöriga och de många vänner hon genom sitt glada väsen förskaffat sig i livet. Sist lyste officianten frid över griften och så samlades alla till ett minnessamkväm hos den bortgångnas syster, fru Edla Eklund, Angelbos.
— Igår vigdes stoftet efter Karl Edvall, Spillings i Slite, till den sista vilan. Samlingen ägde rum i sorgehuset, där även en andaktsstund hölls under ledning av kyrkoherde Anders Wernberg. Färden ställdes sedan till kyrkan, dit kistan inbars under sorgemusik. Sedan ps. 377: 1-3 sjungits höll kyrkoherde Wernberg griftetalet med utgång från Joh. 16: 17 samt förrättade jordfästningen. Efter denna sjöngs ytterligare ett par psalmverser, varpå kistan bars ut under det sorgemusik spelades på orgeln. Gravsättningen skedde på Othems kyrkogård, där även en rik skörd av kransar nedlades.
— En högtidlig jordfästning ägde på torsdagen rum i Kräklingbo kyrka då stoftet efter änkefru Kristina Lydahl, Kräklings, vigdes till griftero. Efter en andaktsstund i hemmet bars kistan i procession till kyrkan, där den infördes under klockringning och sorgemusik på kyrkorgeln av kantor Sven Levedahl. Efter ps. 32: 4-5 höll kyrkoherde H. Sjögren griftetal med ledning av Mark. 1: 15, varefter han förrättade jordfästningen. Därefter följde begravningsmässan som omramades av psalmerna 33: 8-9 och 42: 4-5. Under sorgemusik utbars kistan och sänktes i familjegraven på nya kyrkogården. En vacker blomstergärd nedlades varefter officianten lyste frid över griften.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 7 December 1946
N:r 285

Födelsedagshyllningar.

Hemmansägaren Ernst Klingvall, Gurpe i Kräklingbo, blev på sin femtioårsdag i tisdags hjärtligt hyllad. Av familjen och syskonen fick han två fåtöljer och rökbord, vännerna överlämnade en pokal av äkta silver, skrivstol, blommor och textad adress, medan jaktkamrater uppvaktade med jaktutrustning. Styrelsen för Kräklingbo jordbrukskassa och representanter för kommunalnämnden uppvaktade med skrivbordsuppsats av tenn jämte textad adress. Presenter ingingo även från andra håll, liksom blommor oeh telegram. Vid en supel i hemmet på kvällen blev femtioåringen ytterligare hyllad.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 5 December 1946
N:r 283

Födelsedagar.

Sjuttiofem år fyller i dag förre lantbrukaren Jonas Nilsson, Hallegårda i Halla. Jubilaren har alltsedan bildandet av Roma metodistförsamling deltagit i församlingens verksamhet och har bl. a. varit föreståndare för söndagsskolan samt klassledare.

I morgon tisdag fyller hemmansägaren Ernst Klingvall, Gurpe i Kräklingbo, femtio år. Född i Endre kom han i unga år till Kräklingbo, där föräldrarna förvärvat den gård, som han sedan övertog. Femtioåringen är en dugande och kunnig odalman som lyckats förvandla gården till en verklig mönstergård. Han har även flitigt tagits i anspråk för allmänna uppdrag och är sålunda ledamot av kommunalnämnden samt i styrelsen för Kräklingboortens jordbrukskassa, Kräklingboortens andelsmejeriförening och Lina tings kreatursförsökringsförening. Han är även en intresserad jägare och jaktvårdare.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 2 December 1946
N:r 280

Kräklinge hushållningsgille

hade i går eftermiddag sitt årsmöte i Ala skola under ordförandeskap av nämndeman O. Thomasson, Kärrmans, Kräklingbo. Till ledamot av bostyrelsen nyvaldes hr John Edmark med hr Gust. Klingvall, Kräklings. som suppleant. Till sockenombud utsågos för Kräklingbo nämndeman Thomasson, för Ala John Edmark, för Anga Ernst Bendelin, Bendix, för Östergarn Arvid Lund, borg, Ganne, för Gammelgarn John Hammargren, Hugleivs, och för Ardre John Pettersson, Bringsarve. Ett antal nya ledamöter invaldes därjämte i gillet.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 30 september 1943
N:r 225

De gotländska landsvägarnas gåta. III.

Nog kan en sådan anordning synas alldeles omöjlig att främja vänväsendet, men verkligheten visar motsatsen, så att ännu just inom sådana flank ligga gamla ofta ännu präktiga färdevägar, som länge fyllt ett livsbehov och alltjämt kunna ha en uppgift. Låt oss blott peka på vägen från Buttle förbi Gurfiles i Ala inöver myrlandet till nyssnämnda hed och från Lavase i Ala över stora bron i dithörande myr in i samma digra skogsområde, därifrån vägar för övrigt utbreda sin i flera riktningar mot Anna, Norrlanda och Ganthem. Man kan också tänka på vägarna i Kapellskogar t. ex. förbi ”Munkstenarna” (ett par sammanställda skeppssättningar) så ock gamla vägsträckningar från Havdhems kyrka t. ex. förbi Lejsunns och fram till Kruse i Alva och vidare.
Måhända kom från första stund ’”gamla prästvägen” från Brinnsarve i Ardre förbi Millklintar till Glose i Gammelgarn till stånd i ett sådant Sandhamn och likaså vägen från Gaustäde i Bunge till Skymnings i Flerinne – båda förenade olika delar av var sin fjärding. Exemplen kunna mångfaldigas. Till och med genom själva Mästermyr har man spårat en gammal vän – från Sallmunds i Levide (ligger efter allt att döma i själva huvudbygden av socknen) i riktning mot Silte kyrka.
Men jämte tingsindelningen måste nog man räkna med en annan faktor av största betydelse – den begynnande lagstiftningen, lanstadnandena, sedermera sammanfattade i Guta lag, som tvivelsutan i vissa partier har sina rötter i denna tid, men, visserligen i sin nuvarande skriftlina avfattning föreligger som en avgjort kristen produkt och sträcker sitt inflytande långt framåt. Här möter en hel del kloka bestämmelser av vänrättsnatur, t. ex. om allmänningar och enskild jordägare, som vill stänga, där, och hur biväg från huvudvän får tagas in över åkerfält till enen odling och om stängsel kring ägor och gårdar – om farwenum manns – ja t. o. m. stadgas om visst årligt underhåll av vägar – om broa gierth – allt av största betydelse flera hundra år framåt. Det är’ rentav så att man tycker sig redan här få en skymt av alla de olika åkerlapparna lapparna om vartannat som storskiftena på 1700-talet sökte ordna om och alla sockenallmänningar eller ohägnade öppna fält, som 1700-talskartan framvisar, korsade av ett otal färdevägar. Med kännedom om detta löser sig mycket av landsvägarnas gåta, t. ex. den till formen enastående Libbenarvekviar i Havdhem! Men – kristendomen har kommit. Liksom den forna dyrkan av vattengudomligheter och soldyrkan fått vika för asakulten, så får nu denna rymma fältet för Vite Krist, blotplatser övergivas, stubbgardar brännas eller rivas, nya tempel byggas och deras klocKeklang strömmar bittida och sent ut över skog och myr. En ny ordning i landet gör sig gällande – sockenindelningen, som vänder bygdens ansikte mot kyrkan, bryter sönder vad som icke kan enas omkring denna som centralpunkt och låter skog, alvar eller myr få till uppgift att vara gränsvakt kring sitt så slutna område. Så får Gotlands vägväsen ett nytt tillskott, vars inflytande ligger i öppen dag allt intill detta nu.
Det skulle föra för långt att här gå i detalj, området är för vidlyftigt. Må ”stenarna tala”! Det må vara nog att erinra om några minnesstenar, stenkorsen, som markera de gamla landsvägarna genom Medeltiden och de flesta bära vittnesbörd ännu i nutida vägnät t. ex. stenen vid Gunilde i Sanda, vid Burs kyrka, vid Tjengvide i Kräklingbo, vid Dalhems kyrka, vid gamla Endrevägen 1/2 mil från Visby, där sockenprästen Jörgen år 1336 blev ihjälslagen av en örn, vid Boge kyrka ävensom stenen vid Rute kyrka ni. fl. Vägarna tycks vara något av det mest konservativa som människorna befatta sig med.
Ännu en faktor till vägväsendets utveckling måste tagas i sikte, enligt mångas mening den viktigaste och väsentligaste, och därtill i hög grad kulturfrämjande, alltså även starkare verksam ju längre det skrider framåt. Det är handelsutbytet, köpenskapen. I den mån som den grå forntidens självhushåll, där varje familj var sig själv nog, löstes till vidgad företagsamhet med stamfränder och andra, måste handelsutbyte komma till stånd, kanske först i avseende på nya och bättre vapen och prydnader, men sedan så småningom rörande förnödenheter av alla slag. Men det dröjde nog länge innan affärsverksamheten tog sådan omfattning att den påverkade vägväsendet. Om de gotländska Kaupe, Kaupare och Kaupungs markera platser för köpenskap, vilket ligger nära till hands, åtminstone vad det sistnämnda angår, är oklart och än mer om handeln i så fall mäktat inverka på vägnätet. Den första handeln var väl icke stationär utan mobil, rörlig, och det är nog i alla tider så att affärsverksamheten lika mycket utnyttjat de förut banade vägarna som den skapat nya färdevägar och farleder. Handelsmannen liksom den enskilde sökte sig dit där han kunde räkna på kunder och marknader – i första hand de sjöfarandes, vikingarnas utfartslägen, båthamnar, fångstplatser m. m., kanske också till större kultplatser. Har väl någon ens gjort ett försök att utforska våra lanthamnars och våra fiskelägens historia t. ex. hamnen vid gamla Akergarn, där helge Olof byggde kyrka och döpte gutar eller Lickershamn, som säkerligen bär sitt namn efter Lickair Snelli i Gutasagan (Kap. 4)? Där inne i Lauterhornsviken på Fårö ligger namnlösa ”Gamla hamn” med resterna av S:t Äulas körka och på aurburgen där går väg förbi.
K. Örg.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 28 september 1943
N:r 223

De gotländska landsvägarnas gåta.

Vägen till norra gattet på Fårö.

Del 1.
Det gotländska landsvägsnätet sådant det nu föreligger är i allt huvudsakligt detsamma som tillkom vid 1780-talets mitt, vad som senare anlagts inskränker sig i det hela till. några nerfartsvägar till järnvägsstationerna, vägarna genom den utdikade Mästermyr samt en och annan väg i samband med laga skiften (t. ex. Olofsqviar i Öja). Det har till sin upphovsman landshövding C. O. von Segebaden (här 1766-88), en man som fått det allra bästa eftermäle bland de styresmän som Gotland under tidernas växling ägt – ”den mest välsignade man och i stort verksamme hövding som styrelsen dittills sänt att vårda och förkovra Gotland”, ”vara make såsom man yttrat väl aldrig mer kommer på detta landet” (Säve). Huru han planerade och utförde detta för sin tid storartade arbete är icke i alla detaljer känt, huvudsakligen därför att just ingen har mer ingående sysselsatt sig med detta ämne som dock genom företeelser och krav i senare tid visat sig kunna fånga stort intresse. Icke mindre än 112. mil nya landsvägar skall, enligt uppgift, genom en enda mans energi och framåtanda ha kommit till stånd på ön i en tid som icke visste av några vägsakkunniga eller vägingenjörer. Redan detta vill gärna framstå såsom något gåtfullt, när man ock därtill betänker landets tillstånd under denna och föregående tids prövningar, belysta av ingående historisk forskning . (Gunnar Kellgren : Gotland 1690-1720, Ivar Moberg: Gotland um das Jahr 1700).
Att det icke kunnat avlöpa utan friktioner från lantbefolkningens sida torde vara tämligen klart, när allt arbete skulle utföras efter åläggande i kommandoväg, någon som hälst ersättning för offentligt arbete var den tidens gutar minsann icke bortskämda med och att kraven icke voro små framgår nogsamt av saken själv och en del episoder som nått fram till eftervärlden. Så berättas det om allmogen i Närs pastorat att den en söndag genom kungörelse från predikstolarna anbefalldes att viss dag med folk, handredskap och dragare möta upp i Barlingbo, väl omkring 5 mil från hemmet, för att under ett par veckors tid vid Stava gräva diken, bryta och framsläpa sten och grus till den nya väg som nu där skulle anläggas. Och för byggande av vägstycket genom Lokrume myr, de s. k. Lokrumebroar, fick till och med Fåröborna böja vid så att de i ett par omgångar behövde frakta sig över sundet med dragare, vagnar och allt. Ja, det göres rent av gällande att även det ”svagare könet” tagits i anspråk – ”kvinnfolken buro grus i nätvannor eller i vad man fick tag uti, ty på landsbygden fanns knappt en riktig spade, en järnstör eller skottkärra” (Säve: Åkerns sagor), och detta låter mycket troligt, ty gutniska kvinnor ha alrig varit byckna för att hugga i där det av behovet påkallades.
Utan all sakkunskap och ledning kunde naturligtvis nog icke ett sådant vidlyftigt ”företag utföras. Landshövdingen själv drog sig icke för att personligen övervaka arbetets fortgång och syntes ofta i spetsen för arbetsskaran till dess uppmuntran. Självklart togs även fogdarne och länsmännen i anspråk väl å timbetets vägnar, varjämte förfarna och betrodda allmogemän, t., ex. gamla kyrkvärdar, anlitades. Men den som nog mest skulle företräda sakkunskapen var den bekante lantmätaren M. J. Lallerius, landshövdingens högra hand, som gick före med lantmätarekedjan och utstakade linfeniver skog och mark. Om han härvid någon gång i en kritisk stund måste taga ledning av fortgående ringning med kyrkklockorna vid vägens ändpunkter såsom sägnen vill göra gällande måste lämnas därhän, men skulle i så fall bra belysa vanskligheterna vid att på måfå draga fram genom obygden. Företaget var säkerligen vanskligt nog icke minst i betraktande av de, många hinder som rests snart sagt vid varje stenkast av banan.. Och det är nu härutinnan som de gotländska landsvägarnas gåta, ja gåtor, bit för bit möter oss.
En sak som ofta synes den nutida resenären oförklarlig och kanske mer än en gång väckt hans förtret, synnerligen om han med sin bil hamnat i något djupt vägdike, är vägbankens oresonliga höjd över omgivande mark, kanske en böljande sädesåker; där svävar han i sitt höga majestät på sin tråd över skördar och fält. Påfallande är detta t, ex. å vägen Follingbo-Barlingbo -Roma ö s. v. eller Endre-Ekeby m. fl, man åker faktiskt över närliggande trädgårdar och gårdsplaner, och på sina ställen kan man inte undgå den reflektionen att det måste bereda gårdsägarna en hel del besvärligheter att komma upp på eller ned för allmänna vägen vid hans grind.
Och gåtans lösning ligger i vanliga fall nära till hands. Härvid gäller det nogsamt att betänka huru mycket högre vattenståndet den tiden var överallt, då dikning var så gott som okänd. Ännu efter mitten av 1800-talet var det vanligt att de gotländska vägarna vid vårfloden kraftigt översvämmades, och det berättas att vattnet t. ex. å vägen söder om Petes gård i Öja kunde denna tid av året stå nära en aln över den höga stensatta vägbanken mot Petesviken, och vid Högbro öster om Gurpe i Kräklingbo kunde vårflödet från Nygårdsmyr som hotade att taga bron med sig (vadan den måste byggas hög!) kunde vattnet forsa över vägbanan så att det var ett dagligt äventyr för skolbarnen att komma fram till skolan vid kyrkan. Vid Stenbro gård i Silte kunde man, trots avloppet genom bron över den höga landsvägen (utmärkt för sin tid med en bildsten!), vid vårfloden från gamla Mästermyr till och med fånga gäddor i brygghuset!
Den värsta landsvägsbiten å u lär också länge varit den vid Stava i Barlingbo, som ”Närkarna”, såsom ovan berättats, fingo bud på att bota, och det sägs att bonden även i senare tid hellre för sin stadsfärd tog vägen från trakten vid Diskarve i Roma rätt västerut genom skogen mot Akebäck än över Snauvaldsbro och förbi Stava. Det finns också grundad anledning förmoda att detta vägstycke haft sina omöjligheter redan under medeltiden, ty från denna tid kommer en berättelse om en priorissa Elna (Helena) från Solberga nunnekloster vid Visby som, när hon en gång ville besöka priorn i Roma munkkloster – båda tillhörde ju Cistersienserorden – hon då icke tog den genaste vägen genom Follingbo-Barlingbo utan den längre genom Dalhem och över Roma myr, tydligtvis medan den var mera framkomlig. Men även den var besvärlig nog, så att hon efter denna sin färd lät förbättra eller bygga om den över ”näset”, där den ännu går förbi Näsungs i Dalhem till Karby i Roma och därför även in i senaste tid burit namn efter henne nämligen Elnagate.
Men frågor som den vägfarande städse ställes inför gälla dock i första hand icke vägbanans höjd utan dess riktning, dess opåräknade och opåkallade svängar och krökar, som en senare jäktad tid gladeligen tagit som sin uppgift att rätta till, ofta nog väl så hårdhänt och meningslöst. Alla vägarnas ”nycker” ha dock i varje fall sin goda och fullgiltiga förklaring. Men då måste man in på vägarnas tillblivelsehistoria alltifrån uråldrig tid.
När von Segebaden anlade. de nya landsvägarna på Gotland, saknade ön visst icke vägar. Tvärtom – det var ett synnerligen rikt vägnät som stod resenären till buds här, på sitt sätt alltför rikt, något som kartor för dessa tider nogsamt visar (T. Moberg se ovan!), och dock förete de icke allt. Detta hade icke någon landshövding styrt om, utan en vida mäktigare herre – nödvändigheten, livsbehovet, men visserligen icke på en enda gång. Då detta behov till sig olika med växlande tider, samfärdsel- och kulturförhållanden, har också vägarnas såväl beskaffenhet som utformning kommit att gestalta sig olika. Endast den fullständigaste kännedom om den tid i vilken en väg kommit till och därmed sammanhängande krav kan till fullo ge förklaringen till denna vägs gestaltning och egenheter. Ty vägarna äro på sitt vis bland de mest praktiska uttryck för varje tids särskilda kynne om de ock för en senare tid kunna ligga där bra antikverade, och det råder ett oavlåtligt sammanhang mellan väg och levnadsbehov och likasom ett fortgående samspel mellan väg och bygd i det att allra först sluter vägen sig till bygden, sist drar vägen bygden till sig, det ena som det andra sker mer eller mindre frekvent i varje tid. Och varje väg har därför alltid sin särskilda saga, ett vittnesbörd om ett livsbehov den velat fylla – och detta är just dess egentliga gåta. Den gamla vägen från en svunnen epok skall på denna grund alltid ha en fläkt av poesi och stämning över sig för den som har sinne för dess särprägel, om också blott en aning om dess anbefallda uppgift i livskampen. Där tidsförhållandena stå mer eller mindre okända blir dess vägars gåtor också mer eller mindre olösliga.
Stigar och vägar äro lika gamla gom människorna inom landområdena, de första vägarna voro upptrampade av jägare och fångstmän och sökas ofta kring vattendragen, redan det begynnande åkerbruket krävde vägar liksom boskapsskötseln, och vid gamla vägar slingrande genom djupa skogen har det ofta erinrats om kreatursstigar.
Av lätt förklarliga skäl kan man nog ej påvisa några vägar från Gotlands Stenålder, om också icke väg saknas t. ex. i området vid Svalings i Gothem, där öns första bebyggelse satt in, och vägen Näsbolairu som passerar stenåldersboplatsen Gullrum i Näs har nog icke mycket gemensamt med stenåldern, ehuru väl den pekar hän mot Burgsvikens vatten för fiske och sälfångst. Likaså har nog vägen intill norra sidan av Laubackar, där nedanför liggande åkerfälten med sitt rikliga av grankvistar märkta kline vittnar om en stenåldersbygd, en mera nära liggande förklaring.
Enahanda är förhållandet med Gotlands Bronsålder, så mycket mer som en hel del osäkerhet ännu råder om denna, då fornlämningarna som röja denna tid – rösen och skeppssättningar – voro av vissa hänsyn till de avlidna lagda ett gott stycke från själva bygden.

Sträcka mellan Sojvide och Övide i Eskelhem

Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 september 1943
N:r 209

Skandinaviska Kreatursförsäkringsbolaget

har utbetalat följande skadeersättningar till försäkringstagare inom Gotlands län under juli månad 1943.
För hästar till: Almar Berg, Hexarve i Sproge 1,200 kr., Emrik Liljegren, Stora Vede i Follingbo, 400, Hugo Mårtensson, Broungs i Bunge, 900, Hugo Pettersson, Stumla i Alva, 420, Martin Wiman, Tings i Kräklingbo, 550, Martin Gardelius, Stora Hästnäs, 500, John Olsson, Lunds i Tingstäde, 500, Gustaf F. Sandelin, Ava, Fårö, 250, Albin Liljeström, Liffride i Lärbro, 560.
För föl till: Herman Bäckström, Klinte i Follingbo, 64, Gunnar Jakobsson, Robbenarve i Garda, 108, Hugo Pettersson, Myrungs i Linde, 150, Karl Johansson, Bogs i Stånga, 140, Gottfrid Bendelin, Bengts i Östergarn, 65.
För nöt till: Anton Wikström, Alvans i Rute, 600, Artur Dahlgren, Kulla i När, 50, Jacob G. Jacobsson, Likmide i Hemse, 200, Karl Pettersson, Ganne i Sanda, 300, Fredrik Nilsson, Suderbys i Gothem, 100, J. G. Pettersson, Rosarve i Havdhem, 100, Rudolf Båtelsson, Ragnsarve i Näs, 130, Simon J. F. Gardelius, Österryftes i Fole, 200, Sig. Thomsson, Nickarve i Vänge, 352, Theodor Mutas, Slättflishage, 600, E. A. J. Ruthström, Suderbys i Västerhejde, 500.
För svin till: Ture Blom, Binge i Martebo, 100, John Olofsson, Krokstäde i Tofta, 120, Arvid Jakobsson, Kanalen i Lummelunda, 40, Erik Levin, Stora Hästnäs, 70.
För hund till: Efraim Stenbom, Visby, 75.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 september 1943
N:r 206

Kungörelse.

Jämlikt 2 § 2 stycket lagen den 24 mars 1942 om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret aktar Länsstyrelsen nödigt förordna, att för nedannämnda delar av länet nybyggnad eller väsentlig om- eller tillbyggnad, som ej utföres för försvarsväsendets räkning, ej må äga rum med mindre Länsstyrelsen prövat, att genom byggnaden befästnings eller flygfälts användning för rikets försvar icke försvåras eller att eljest avsevärt men icke åsamkas försvaret.
De områden, som av nämnda förbud beröras äro dels följande kommuner, nämligen:
Akebäck, Alskog, Anga, Ardre, Atlingbo, Barlingbo, Björke, Boge, Bro, Burs, Dalhem, Eke, Eksta, Eskelhem, Fide, Fleringe, Follingbo, Fröjel, Fårö, Gammelgarn, Gothem, Grötlingbo, Hablingbo, Hall, Halla, Hamra, Hangvar, Havdhem, Hejnum, Hellvi, Kräklingbo, Lau, Lokrume, Lummelunda, Lärbro, Martebo, Norrlanda, När, Näs, Roma, Rone, Rute, Sanda, Silte, Sjonhem, Sproge, Stenkyrka, Sundre, Tingstäde, Tofta, Vall, Vamlingbo, Viklau, Västergarn, Väskinde, Öja och Östergarn.
d els ock de delar av följande kommuner, för vilka byggnadsnämnd icke är tillsatt, nämligen Bunge, Klinte och Västerhejde.
I övrigt erinras därom, att å ort, där byggnadsnämnd finnes, det åligger nämnden att vid prövning av fråga om byggnadslov iakttaga, vad inom andra orter enligt ovan ankommer på Länsstyrelsen.
Visby i landskansliet den 3 september 1943.
LÄNSSTYRELSEN.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 september 1943
N:r 206

Auktion i Kräklingbo.

TORSDAGEN DEN 5 AUG. kl. 3 e. m. låter Erik Andersson, Gurte, till följe avflyttning genom offentlig auktion försälja: 3 st. modertackor med 9 unglamm, 5 st. 3 mån. kaniner, c:a 2 ton stängseltråd, ett parti staketstolpar, div. handredskap, 2 turistsängar, 1 Viktoria rundstickningsmaskin, 10 kbm. grenved m. m. Stuga om 1 rum till bortflyttning.
Betalningsanstånd med vanligt äganderättsförbehåll till den 1 febr. 1944 eller vid anfordran.
ELOF HANSSON. Tel. Roma 57.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 30 Juli 1943
N:r 172