Jordfästningar.

Stoftet efter förre lantbrukaren A. N. Niklasson, Stenstu i Bunge, jordfästes i måndags i Bunge kyrka sedan en andaktsstund hållits i sorgehuset. När kistan inbars spelades sorgemusik på orgeln, varpå den högtidliga akten inleddes med ps. 586: 4—5. Prosten A. Hedwall höll griftetalet och förrättade jordfästningen, efter vilken begravningsmässan utfördes. Sedan en psalm sjungits utbars kistan under sorgemusik och sänktes i griften. En rik skörd av kransar och blommor hade ägnats den bortgångnes minne. Efter kransnedläggningen lyste officianten frid över vilorummet.
— På måndagen vigdes stoftet efter f. hemmansägaren John Alexandersson, Lilla Hoburga på Fårö, till den sista vilan. Efter en andaktsstund i hemmet avgick processionen till kyrkan, där akten inleddes med ps. 549: I—2 och där kyrkoherde Edlund förrättade jordfästningen efter ritualen. Han höll också ett griftetal över juldagens episteltext samt erinrade om den bortgångnes strävsamma liv och om de prövningar och motgångar som fördystrat hans senaste år. Till sist sjöng man ps. 50: 1 och därefter fördes kistan ut på kyrkogården och sänktes i griften, där kyrkoherden lyste frid över vilorummet.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 27 December 1946
N:r 300

Hur förbereder ni julen?

Radion oskattbar för Sandöborna. — Alla väntar på snön.
— Vad håller ni på med i kväll, lydde frågan som vi kastade ut lite här och där på kvällen före dopparedan. Jo, nu börjar det arta sig till jul, var svaret, fast man saknar allmänt
snön, som ju är ett av julens viktigaste attribut. Annars behöver man inte sakna någonting vare sig andligen eller lekamligen. Affärsmännen har gjort sitt med att leverera julmat och julklappar och kyrkorna stå nu redo för en stor högtid, årets största.
— Det är sjätte julen jag firar på Gotska Sandön, berättar fyrmästarfrun Anna Karlsson och just nu har jag bakat de traditionella julkusarna. Den 18:e kom vår julbåt med alla julsaker — mat, klappar, böcker och tidningar — så det kommer inte att saknås någonting på julborden här ute. Vi är 13 personer som firar julen här, tre familjer med tillsammans fem barn samt två ungkarlar, och det blir förstås efter den gamla ordningen. Julaftonen firar vi var och en på sitt håll och på julmorgonen går vi upp och tänder granarna, dricker kaffe och hör på julottan i radio. Ja, hade vi inte radion så var vi tämligen långt borta från allt det som rör sig i världen, den har varit och förblir en välsignelse för oss som måste bo på sådana avskilda platser.
Någon julhare har vi inte fått tag i för det har blivit ont om dem här på Sandön, men vi har skinka, sylta, lutfisk och som sagt julkusar …

Lax och lammstek på matsedeln vid Långhammars.
På den fåröska utposten Långhammars ligger två ensamma gårdar med nakna strandhedar på tre sidor och havet på den fjärde. Det är nära en halvmil till närmaste landsväg och inemot milen till kyrkan, — Inga bilar vill ta sig hit genom de besvärliga hägarna så vi cyklar väl som vanligt till julottan, säger fru Ester Larsson, som sedan många år är bofast därute. Ungdomarna brukar gå så de får upp i tid eftersom ottan är kl. 6.
Julfisken har pojken ordnat åt oss för han är laxfiskare, annars är det ont om färskt i sjön och många får hålla sig till lutfisken. Så har vi förstås vår traditionella ”lambastaik” och annat smått och gott som hör julen till. Risgrynsgröten får vi vara utan men vad gör det när man kan få så mycket annat och får vara frisk för övrigt.

Bråda dagar för prästerskapet.
— Jag har funderat en stund på Johannesevangeliets text, som jag skall predika över i helgen. Det fordras lite meditationer över just denna texten för jag vill ha fram ett inträngande och värdefullt budskap till mina församlingar, svarar kyrkoherde Anders Wernberg i Othem på vår fråga.
— Det blir fyra predikningar i helgen med första ottan redan kl. 5,30, men det stannar inte bara vid gudstjänsterna. Julen är ju hemmens högtid framför alla andra, då familjer och SE samlas, och då passar man också på med vigslar och barndop. Särskilt annandagen är en stor förrättningsdag och så är det också i år, dock inte så mycket som för några år sedan då jag hade sju barndop och två vigslar på den dagen.
I jultiden har alla människor en särskild känsla för traditionen och även för de kristna värdena. Förra året var det överfullt i båda julottorna så att folk fick stå i gångarna och säkert blir det många kyrkobesökare också denna julhelg sedan det nu finns kyrkbussar från Slite till både Othem och Boge kyrkor.

En trött men lycklig järnvägsman.
— Hur blir julen för en järnvägsman? Konduktör Sven Landgren i Visby svärar med ett leende som hörs i telefonen.
— Jag är fri under hela julen fri för första gången på trettio år och då förstår ni att det känns skönt.
— Men brukar ni inte byta av varandra i helgdagarna?
— Jo t, var och en har ju sitt pass att sköta, men för mig ordnade det sig så lyckligt att jag hade en bit semester kvar och fick ta ut den fr. o. m. i dag till nyårsafton.
Det har varit en ovanligt jobbig höst — först betorna med tåg dag och natt och sedan alla resande, som varit flera än någonsin tack vare de snabba resorna med rälsbussarna. Så nu skall jag först sova och sen skall vi fira en trygg och lycklig jul.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 24 December 1946
N:r 299

Dödsfall.

I en ålder av sextiosju år har lantbrukaren John Alexandersson, Lilla Hoburga på Fårö, avlidit. Som närmast sörjande efterlämnar han en dotter, gift med lantbrukaren Gustav Engström, barnbarn och syster.
— Änkefru Hilda von Holten, född Lange, har avlidit i Rynninge, St. Mellösa, Örebro län, i en ålder av åttiosex år. Hon var född i Visby och dotter till sedermera kyrkoherden i Alva Carl Lange och hans maka, född Ihre. År 1887 ingick hon äktenskap med kaptenen i flottans reserv Herman von Holten, Malmö. Efter makens död flyttade hon till systern, änkefru Alva Annan, Rynninge, hos vilken hon vid sin bortgång fortfarande var bosatt.
Den bortgångna sörjes närmast av en son, bosatt i Blekinge, två bröder, dr C. F. Lange, Stockholm, och f. landskamreraren G. W. Lange, Växjö, samt tvenne systrar, fru Alva Arman, Rynninge, och fru Hedda Bengtsson, Västerås, jämte syskonbarn och övrig släkt.
— Godsägaren Georg Nyberg, Baldersborg, Vrena i Södermanland, avled på torsdagen i en ålder av 72 år.
Den bortgångne, som var född i Hellvi och i ungdomen inspektor på Stenstu i Endre, var förvaltare på Bernshammars bruk i Västmanland åren 1907-1932. Till Södermanland kom han sistnämnda år och inköpte då Hjärmesta i Tuna, som han dock sedermera sålde och i stället förvärvade Farneby i Vrena. Denna gård hade han numera utarrenderad. I Vrena var han bl. a. ledamot av kyrkorådet samt vice ordförande i kommunal-och kyrkostämmorna. Närmast sörjande är maka samt syskon, ingenjör Henry Nyberg, och fröken Gerda Nyberg, båda bosatta i Vrena, jämte syskonbarn samt släktingar på Gotland.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 20 December 1946
N:r 296

Läkardistrikt bör inrättas på norra Gotland.

Provinsialläkare tjänstgör även för militären.
Medicinalstyrelsen förordar hos regeringen att Fårö, Bunge, Rute ocl Fleringe kommuner från den dag, regeringen framdeles bestämmer, skall utgöra ett provinsialläkardistrikt med benämningen Fårösunds provinsialläkardistrikt och med läkaren stationerad i Fårösunds samhälle.
Enligt styrelsens mening kan det inte vara rimligt att ortens berättigade intresse av att få bättre tillgång till öppen sjukvård och även hälsovård skall stå tillbaka på grund av att militär läkare finnes där. Det avsedda distriktets befolkningsstock är så tillmätt att en provinsialläkare synes kunna tillgodose den militära sjukvården i orten och det civila klientelet blir mångdubbelt större än det militära. Den lämpligaste lösningen synes styrelsen därför vara att provinsialläkare mot arvode bestrider den militära sjukvården för den på orten förlagda marinen och flygvapnet tillhöriga personalen. Enligt vad styrelsen under hand inhämtat från flygöverläkaren torde hinder mot en sådan anordning inte möte från flygvapnets sida. Skulle hinder resas från marinens sida, lär det bli nödvändigt antingen att de kommunala myndigheterna vidtar åtgärder för att lösa frågan om lokaler för bostad och mottagning för provinsialläkaren, eller att finna någon form för att provinsialläkartjänsten t. v. uppehålles av den nuvarande militärläkaren i Fårösund. Styrelsen har överlagt med representanter för de kommunala och militära myndigheterna, och föreslår att ett Fårösunds provinsialläkardistrikt beslutas åtminstone i princip.
Chefen för Gotlands kustartilleriförsvar har tillkännagett det önskemålet, att den nuvarande befattningen som stabsläkare i Fårösund bibehålles, och att denne läkare får i uppdrag att mot arvode ha hand om vissa göromål, som normalt tillkommer provinsialläkare. (P.)

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 19 December 1946
N:r 295

Från våra Gotländska bygder. Fårö.

FÅRÖ.
Ungdomslogen 443 Gazelius av I O G T har hållit Luciafest i Godtemplarlokalen. Festen inleddes med en samlingssång av ungdomslogens medlemmar. Sedan ordf. P. O. Grönlund hälsat de närvarande välkomna förekom julsånger, en Fårö-berättelse, Per Hammer, uppläst av författaren Eric Fröberg samt därefter en vacker Luciatablå, i vilken fröken Gunnel Blesell medverkade som Lucia. Efter en stunds kaffepaus sjöng en sångargrupp ”Friska fläktar”, ett visprogram, följt av barnpjäsen ”Under Jon Blunds paraply”. Efter en deklamation av Gunvor Broman avslutade F. F. ”programmet med ett sjömansvisepotpurri. Hela programmet utfördes av ungdomslogens egna krafter och mottogs med kraftiga aplåder.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 17 December 1946
N:r 293

Lärbro hade — 14 grader i natt.

Gotland har fått en ordentlig köldknäpp i natt — åtminstone i inlandet, där man från flera platser meddelat, att temperaturen sjunkit under 10-graders-strecket. Kallaste rapporterade temperaturen hade Lärbro med —14 gr., Tingstäde 12,5 och Buttle knappt 11 grader. Vidare uppmättes temperaturen kl. 8 i dag på morgonen till — 8 i Othem o. på Sandön, 7 i Roma, 4 i Visby, 3 i Fårösund, 2 på Karlsöarna och vid Hoburgen samt 1 grad vid Östergarn och på Fårö.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 16 December 1928
N:r 292

Statsbidrag till skolläkare å Fårö?

Fårö folkskolestyrelse har hemställt att skoldistriktet skall få statsbidrag till skolhälsovården, trots att verksamheten icke omfattar Gotska Sandöns skola. Med de osäkra och tidsödande förbindelserna med Gotska Sandön är det omöjligt för skolbarnen där att stå under regelbunden läkarkontroll. Medeltalet elever vid skolan är 2-3.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 16 December 1928
N:r 292

Födelsedagshyllningar.

— På sin åttioårsdag igår blev hemmansägaren Karl Ekman, Skär på Fårö, hjärtligt hyllad. Uppvaktningarna började redan vid 6-tiden på morgonen, då grannarna infunno sig för att bjuda åttioåringen kaffe och tårta på sängen samt i övrigt uppvakta honom med presenter. Av släktingar och vänner fick han likaså motta gåvor av skilda slag, varjämte blommor och telegram ingick under dagens lopp. På kvällen var ett trettiotal gäster inbjudna till Skär, varvid jubilaren ytterligare hyllades, bl. a. i ett tal av kyrkoherde Edlund.
— Förre kommunalarbetaren Karl Persson, Furulund, blev på sin åttioårsdag i onsdags föremål för hjärtliga hyllningar. Bl. a. uppvaktade f. d. arbetskamrater vid Gasverket med blommor och en penninggåva och andra vänner och bekanta överlämnade likaledes blommor och presenter. Även telegrafiska lyckönskningar ingingo.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 13 December 1946
N:r 290

Karl Ekman på Skär fyller 80 år.

I morgon torsdag fyller en gammal välkänd fåröbo åttio år, nämligen hemmansägaren Karl Ekmani på Skär. Han har utfört sitt livsverk däruppe i det lilla byalaget på öns utpost i norr och under hans tid har allt flera ”nybyggare” slagit sig ner där. Ekman har blivit och är alltjämt Skärsbornas huvudman, ty dels är han en klok karl och en man med hjärtat på rätta stället, dels är han väl förfaren i praktiska. ting. Han är något av en tusenkonstnär, som är smed, snickare, murare, sågmästare, skomakare och jordbrukare i en person, och ingen av hans grannar eller andra fåröbor her någonsin behövt gå ohulpen från Karl Ekman. I likhet med många andra skärsbor har han tillhört manskapet vid livräddningsstationen och under 30 års tid fick han vid många tillfällen vara med om kiävende och riskfyllda räddningsföretag.
Som den borne berättare han är talar han gärna om sina hågkomster från gamla tider och vid flera tillfällen har han också via radion skildrat sina upplevelser. Ännu är den gamle skärsbon frisk och kry och gör alltjämt sina dagsverken på åkern och vid skomakarbordet. Han är inte ensam åttioåring uppe i det lilla samhället och det tyder på att det är ett härdigt släkte som fostrats däruppe i Avanäsets nordligaste utkant, där man har skogen bakom ryggen och blicken mot havet.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 December 1946
N:r 288

Gotlands Hembygdsförbund har valt ny ordförande.

Söndagens spelmansstämma bjöd på ett vackert program.
När ett lag gotländska spelmän har stämt sina fioler och låter ”stora brudmarschen” tona fram ur strängarna, då stämmes också gotlänningars hjärtan till högtid och glädje. Så var det nog vid den tid då marschen skrevs för snart 150 år sedan och så är det alltjämt, särskilt fick man den känslan i går, då den klingade fulltonigt från tjugo spelmäns instrument vid hembygdsförbundets spelmansstämma. Vi kan inte hysa nog stor tacksamhet mot de män som räddat dessa musikskatter undan glömskan, så att de gamla gotländska mästarnas verk nu kan leva upp med ny skönhet och styrka, och vi ha även anledning till tacksamhet mot dem som i våra dagar skapa nya och gångbara kompositioner i den gammaldags stilen.
Under dagen höll hembygdsförbundet också årsmöte och det viktigaste beslutet, fast det skedde tyst, blev därvid skiftet av ordförande inom förbundet. Konstnären David Ahlqvist som varit förbundets energiske ledare alltsedan dess rekonstruktion, drog sig nu på egen begäran tillbaka till en mindre framskjuten post i arbetet och som ordförande utsåg styrelsen nu hemmansägaren Joel Herlitz, Nygranne i Halla.
Det var som sagt spelmansstämma och att den fängslade Arbetarföreningens publik råder det inte något som helst tvivel om. Den fick sitt lystmäte på Gotlandstoner och det var applåder i långa banor. Spelmansförbundet brukar i vanliga fall framträda med orkester, men nu hade man gått ifrån den ordningen o. tagit mönster av andra spelmansförbund som brukar ha endast violiner och klarinett enligt den ursprungliga formen i spelmanslag, förklarade dirigenten folkskollärare Emil Dalström innan spelet började och den gamla brudmarschen i G-dur intonerades. Det var idel gamla kända tongångar och en värdig upptakt till stämman. Hembygdsförbundets ordförande, konstnären David Ahlqvist, höll sedan sitt hälsningstal, som också blev en propagandaförklaring för förbundets arbete, och vi återkommer längre fram till hans manande och uppskattade anförande.
Spelmanslagets nästa framträdande utgjordes av Rumins polska och Åkermans polska, två gamla bekantingar för både spelmän och publik och det var därför inte svårt att nå kontakt mellan podiet och bänkraderna, vilket märktes på de spontana applådernerna.

Konstnären David Ahlqvist,
uppslagsrik hembygdsvårdare.

Ny brudmarsch av David Ahlqvist.
Men sedan landshövdingen delat ut belöningarna till ängsvårdare och trädgårdspristagare kom någonting splitter nytt — en brudmarsch av den mångkunnige David Ahlqvist, som nu spelades för första gången och med komponisten vid pianot. Det var friska och glättiga tongångar som sig anstår i en bröllopsmarsch men också mjuka och lyriska partier som underströk det högtidliga och stämningsfulla.
Lojsta slotts hembygdsförening instiftade i somras ett spelmansmärke som för första gången utdelades vid midsommarfesten därute till ett antal förtjänta spelmän. Nu kom turen till ytterligare tre och kyrkoherde Olof Havrén överlämnade på föreningens vägnar spelmansmärket i silver till Karl Hägg i Vänge och Svante Pettersson i Lärbro samt bronsmärket till Lars Ekman i Havdhem. Må edra instrument ännu länge ge ljud åt toner från fädrens tid, må ni fostra lärjungar som bär arvet vidare framåt, lydde maningen till dagens ”märkesmän”.
Sedan blev det kvartettspel av hrr Dalström, Huldt, Pettersson och Hägg och deras första nummer var David Ahlqvists polska i d-moll som följdes av Hammarlunds knäppol-ska, ett verkligt virtousstycke som snart i hundra år varit de gotländska spelmännens mästerprov.

Två veteraner spelade upp.
Veteranerna inom spelmansförbundet fick sedan komma till tals och det blev duettspel med 80-åringen Hjalmar Edmark från Ala, och 71-åringen Edvard Johansson, den populäre ”Bäckstäden” som gott kan sägas vara urtypen för den gotländske allmogespelmannen. Det blev både brudmarsch, en vals och Hultemors polska, innan publiken var nöjd, och en grupp från norr tog vid med några vackra och välkända Groddalåtar. Svante Pettersson och Sigvard Huldt framförde sedan en alldeles ny gotländsk polska, Petterssons egen komposition ”Gammelgården”, som han blev inspirerad till i somras vid ett besök hos komponistkollegan i Ardre, och sist i raden av uppspelningar kom Dahlström och Hägg med två polskor av den kände Hagebyen ifrån Etelhem.
Så kom till sist den praktfulla brudmarschen, där alla tjugo var i elden och där hr Dalström ackompanjerade vid pianot för att ge ytterligare tyngd och pompa åt stycket litet vid sidan om det stilenliga. Det långvariga bifallet aktualiserade
frågan om extranummer och det blev Ahlqvist brudmarsch som fick sitt framförande för andra gången.
I hr Ahlqvists tack till musikerna för gott spel och för att de förmedlat en äkta gotländsk stämning instämd alla övriga och man gjorde det i ett rungande leve för den gotländska fokmusiken.

Man har förståelse för byggnadsminnena.
— Jo, dei kan nuck var intressant tipse pa, men ett ruckel jär dei u bäst vtr ti reiv ner na u bygg nöjt. Um di häre hembygdsvårdrar fick bo ej n; en vintar så fick di nuck känn pa v: dei vidd säge ! En gotlandsbonde gv mig det svaret sedan jag brett ut mg över hur vacker och värdefull hans gamla manbyggning har varit, brättade hembygdsförbundets ordf ö-ande och drivande kraft, konstnären David Ahlqvist i sitt anförande på söndagens hembygdsfest. Min re-pik var naturligtvis att jag själv bor i en sådan där gammal stenbyggning och trivs bra med den, särskilt sen den fick värmeledning.
Men i allmänhet har man förståelse för det goda och riktiga i ett förståndigt konserveringsarbete och pietetsfull vård av värdefulla byggnadsminnen. bland frågar man också hembygdsförbundet till råds, när det gäller en och annan detalj vid ombyggnad, hur den nya trappan skall göras för att passa ill fasaden, hur ingångsdörren skall se ut, hur takbeläggningen skall vara o. s. v. Vi har också kunnat ge en del råd, tack vare ett gott samarbete ned länsarkitekten och andra, men det kan också inträffa att fastän byggherren godkänt våra förslag, så vill byggmästaren inte utföra dem. Dessa lantbyggmästare har ofta större tro på sin förmåga än egentliga kvalifikationer och har gjort åtskillig skada när det gäller restaurering av gammal bygd likaväl som vid nybebyggelsen och dess utformning. På vår lilla ö med dess fåtaliga befolkning är det f. ö. ett problem att anskaffa sakkunnigt folk inom de mest skilda områden. Man får ta det som finns och resultaten är inte alltid så lyckade.

Stort intresse för kvarninventeringen.
Hembygdsförbundets kvarninventering har intresserat folk. Man har kommit och bett om anslag till reparationer av gamla kvarnar och förklarat sig redobogna att ställa material kostnadsfritt till förfogande, bara vi bekostar arbetet. Och nog vill vi men förbundet kan ju inte sätta alla förfallna kvarnar i stånd. Inte har vi råd, och fråga är om det skulle vara någon idé. Man malar ju ändå det allra mesta vid de stora motordrivna kvarnarna. Vad vi skulle vilja, det var att reparera de bäst bevarade exemplaren av stenkvarnarna i den gamla gotlandsmodellen, och det av rent estetiska skäl. Ur nyttosynpunk, är ju väderkvarnen en hopplöst föråldrad inrättning, som bara kommer till nytta under kristider med thy åtföljande malningskontroll.
Våra trädgårdstävlingar mötes också med sympati och vi får många deltagare från alla trakter av ön. Ibland får vi också se gamla praktfulla trädgårdar med gamla träd och massor av blomster och prydnadsbuskar, humlegårdar och kryddgårdar. Man måste beundra de gotländska lanthusmödrar, som trots den massa arbete de har med hushållet och kreaturen, likväl tar sig tid att lägga ned möda och energi på att pryda hemmets omgivningar och de sköter ibland jättestora nytta och prydnadsträdgårdar på ett förecjömligt sätt. Det är praktisk hembygdsvård. Ibland händer det dock att man offrar tid och krafter på en mängd stora och breda grusgångar, som kanske gläder ett snygghetsälskande öga, men inte ger skönhetssinnet någon näring. Men det hänger väl ihop med något som jag ska beröra i ett annat sammanhang, bondens förkärlek för naturens betvingande och systematisering.

Ligusterbersån går ofta före hasselbusken.
När det gäller naturskyddet är den gotländske lantbrukaren gemenligen negativt inställd, dels därför att både jordbrukstekniker och naturskyddsfolk har fört debatten med en hetta som har verkat irriterande och kommit med onödigt tillspetsade formuleringar och överdrifter i den offentliga polemiken, dels därför att bonden gärna uppfattar naturskyddspropagandan, särskilt när det gäller konkreta fall, som obehörig inblandning i hans egna angelägenheter.
I alla tider har bonden fört en ständig kamp mot den vilda naturen. Andra människors intresse för den har han därför haft svårt att förstå. De gamle kineserna fick sju synder förlåtna vari gång de planterade ett träd, men den svenske bonden har både statens och sitt eget samvetes välsignelse när han’ har huggit ner ett träd. Visst uppskattar han den lummiga idyllen, men såvitt jag har fattat det rätt så vill han ha en kultiverad idyll. Han tycker bättre om en planterad ligusterberså och en rosenrabatt än enbuskar och vildblommor. Därför ser man också så många främmande träd och förädlade busksorter il de gotländska trädgårderna. Hasseln t. ex. är däremot sällsynt där. Det främmande trädslaget verkar kultur, det inhemska är bara banalt i hans ögon. Det är ju en lättförståelig synpunkt, men det kunde ju inte skada om man lite mer försökte se det vackra i vår egen naturliga vegatation.
En sak som i alla fall de flesta gotlandsbönder av gamla stammen är övergins om, det är att ängsvården bör bibehållas. Många ängsägare sörjer över, att de inte får tid att sköta sina ängar som de skulle. Tiden är vriden ur led som vi alla vet och tack vare den snedvridna utvecklingen får bonden vara glad om han kan klara de nödvändigaste sysslorna med maskinernas hjälp. Någon tid och kraft tillövers för mera periferiska arbeten är det omöjligt att få på de flesta gårdar. Att trots detta ännu hundratals gotländska lantbrukare hävdar sina ängar är väl ett vackert bevis på gotlänningens trohet mot fäderneärvd sed. Kanske också ängets intima idyller påminner honom om en vekare, ljusare, vänligare tid, som han vill bevara i en vrå av sina ägor.

En ”minnesmark” i varje socken.
Inom hembygdsförbundets styrelse har vi mycket diskuterat möjligheten av att avsätta en sådan vrå för minnet i varje socken. Det behöver inte nödvändigt vara ängar, det duger med en liten vacker vägstump, som kantas av träd och buskar, kanske med en välvd stenbro eller en gammal tun; det kan också vara ett stycke hedmark med en väderkval^n eller ett lambgift, ett gammalt fiskeläge, en grupp med stora vackra träd, en allé eller överhuvudtaget något vackert eller minnesrikt. Ett sådant kultur- eller naturreservat i varje socken, det skulle vara roligt att ordna.
Ingen gotlandssocken är så fattig att den inte äger ett litet område som kunde påminna oss om hur den såg ut förr i världen eller ge sockenborna ögonfröjd och vederkvickelse. Hemängen i Ardre inköptes av kommunen för det ändamålet och ingen av sockenborna ångrar det köpet nu. Vid Dalhems kyrka står en rad fina almar vid vägen, som vägmyndigheterna lär ha ett gott öga till. Där borde Dalhemsborna vaka upp. I Mästerby och Sanda finns vackra och idylliska gammaldags vägar som borde skyddas. Ute i Vamlingbo ligger tre gamla stenkvarnar i rad längs vägen och förfaller. Vid Holmhällar har vi ett fiskeläge av uråldrig typ. Fårö har många ålderdomliga bygdebilder och vackra landskapspartier som kunde skyddas. I Östergarn och Norrlanda har hembygdsförbundet kunnat bidra till skyddet av sådana landskapspartier, men det rör sig här om ganska små områden, likaså i Follingbo. Som sagt, överallt, i varje socken på Gotland finns det minnesmarker som skulle kunna bli efterkommande till glädje om vi tog vara på dem och skyddade dem.
Gotlänningens intresse för gammal kultur och vacker natur tar sig ibland olustiga uttryck, men då rör det sig för det mesta om stadsbor och icke lantbrukare, som bygger moderna villor alldeles intill gamla fiskelägen eller köper stora strandområden och inhägnar dem så att ingen levande varelse kan få komma dit och njuta av den instängda naturskönheten. Principiellt sett är detta naturligtvis alldeles på tok. Vacker natur borde vara allmän egendom. Men då krävs det också att allmänheten känner ansvaret inför naturen och visade hänsyn till dess levande skönhet. Men innan vi kan nå dit behöver vi uppfostran, även dem av oss som anser sig vara kultiverade. Vår synvinkel är så trång, vårt känsloliv så fattigt och instängt. Vi bor här på vår lilla ö i små inklämda förhållanden. Det skapar en inskränkt och trångsynt inställning, som bl. a. kommer till synes i vårt nutida kulturliv, där endast den konventionella och slätpolerade medelmåttan får gehör. Enligt vedertagna begrepp är hembygdsvård att samla selpinnar, konsten skall vara vykort, religionen skall inskränkas till julottebesök o. s. v.

Gotländsk ungdom borde se sig om i världen.
Amanuens Svahnström hade en god idé, då han ville att hembygdsförbundet skulle ordna studieresor till utlandet för den gotländska ungdomen för att dels få friska synpunkter på sitt eget land och dess särart och dels vidga sin andliga horisont genom beröringen med annat slags folk och annat slags livsföring. Vi behöver faktiskt då och då komma ut, vi gotlänningar, dels för att skaka av oss lite konventionellt damm som gärna samlar sig på en när man sitter still, dels för att lära oss se värdet av vad vi själva har och — inte minst — vad vi själva är.
Hembygdsvården måste alltså enligt min mening bygga på en vaken känsla för vår egenart och dess plats i världssammanhanget och denna känsla — denna förståelse kan väckas genom konstnärlig fostran, d. v. s. att lära sig se, att lära sig känna och att lära sig förstå det sköna och karaktärsfulla. Vad hjälper det om vi lägger ner hundratusentals kronor på restaureringen av gamla vackra byggnadsverk om vi inte som folk omfattar dem med kärleksfull förståelse. Och vad hjälper det med isolerade lokala framstötar hit och dit inom hembygdsvårdens område om inte hela folket begriper meningen med dem? Problemet hembygdsvården i vår tekniska tid är möjligt att lösa endast genom folkuppfostran i konstnärlig anda. Kan den bli verklighet, kan kärleken väckas, kan ansvarskänslan väckas, kan skönhetslidelsen väckas, då behövs inga propagandaföredrag om naturvett och pietet, då kommer den av sig själv.
Jag skulle önska att hembygdsförbundet kunde växa sig starkare, mycket starkare och få en större anslutning från främst gotlandsböndernas sida men också från arbetarklassen, som hittills har stått vid sidan av och surat. Och så skulle jag önska att vi med radions hjälp kan få sätta igång med hembygdsstudiet på allvar ute i våra bygder. Och inte bara på landet utan också i stan. Och kanske framförallt där.

Gör hembygdsförbundet till öns kulturcentral.
Hembygdsförbundets insatser har varit svagare och färre än vi hade önskat. Brist på män brist på tid och brist på pengar har varit orsakerna. Vi behöver hjälp i arbetet och jag tillåter mig rikta en maning till er alla som är här i dag stöd vår verksamhet med ert intresse, med ekonomisk hjälp och med praktiskt arbete. Hjälp oss att bygga upp Gotlands Hembygdsförbund till öns kulturcentral, till ett forum där binder och vetensstkapsmän, arbetare o. konstnärer kan mötas i gemensam strävan för fosteröns bästa, för kulturlivets uppväckelse och nydaning, för känslolivets förädling, för tankelivets fördjupande. Där skulle folkets historia skrivas, där skulle den nya bygden skapas, där skulle forskningen stödjas, där skulle hembygden studeras, där skulle konst och musik och litteratur få ett hägn och en fristad. En tanke är väckt, en ringa början är gjord, nu ankommer det på gotlänningarna, nu ankommer det på er som är här i dag, om det skall bli något mer än ett hugskott och ett par trevande steg mot det stora målet.

Årets belöningar för ängsvård.
Landshövdingen fördelade under en paus i spelmansstämman årets belöningar till gotländska ängsvårdare och vidare skedde prisutdelning för hembygdsförbundets trädgårdstävling.
Den ståtliga kristallpokalen tilldelades Algot Bendelin, Botes i Anga, Karl Gardell, Björnungs i Lokrume, Jakob Olsson, Rums i Grötlingbo och R. V. A. Lindbom, Sles i Grötlingbo.
Statyetten för god ängsvård utdelades till Emil Jacobsson, Hägur i Eksta, Harry Larsson, Prostarve i Hogrän, Gustav Liljegren, Bredkvie i Fide, och Olof Olofsson, Björn. ungs i Lokrume.
Diplom från hembygdsförbundet tilldelades Frithiof Ekström, Källder i Linde, Arvid Lundborg, Ganne i Östergarn, Alfred Olsson, Botvalde i Stånga, Alf Jakobsson, Stenstugu i Barlingbo, Ernst Bendelin, Bendes i Anga, Karl Andersson, Axel Jakobsson och Henry Larsson, Liste i Norrlanda, Erhard Hammarström, Hammars på Fårö, Gustaf Olsson, Lansa på Fårö, Gustaf Pettersson, Kvinnegårda i Havdhem, Britta, Gunnar och Ernst Klintbom, Laksarve i Boge, Lilly och Hilding Falck, Laksarve i Boge.

Tio pristagare i trädgårdstävlingen.
I trädgårdstävlingen blev fru Alma Kristersson, Vanges i Burs, första pristagare och erhöll liksom. andre pristagren Arvid Larsson, Kyrkbols i Garda, en etsning av David Ahlqvist. Övriga pristagare erhöll det nyutkomna verket Natur på Gotland, samt Svenska väster, vilka böcker tillföll Edvin Johansson, Norrkvie i Grötlingbo, Elin Johansson, Orleifs i Linde, Dagny Hellgren, Runne i Sanda, Tyko Larsson, Lina myr, Hörsne, fru Anna Olsson, Bringsarve i Ardre, Aug. Söderström, Hallsarve i Fardhem, Albert Andersson, Hemmor i Lau, och fru Hilma Bergvall, Kyrklasse i Atlingbo.

Förbundets styrelse kan få upp till 12 ledamöter.
Hembygdsförbundets årsmöte hölls omedelbart före spelmansstämman under ledning av landshövding Nylander, som uttalade en fröhoppning om fortsatt framgång i förbundets arbete och om allt större förståelse för dess strävanden.
I tur att avgå ur styrelsen voro redaktör Arthur Nilsson, landstingsman Joel Herlitz, Halla, och konstnär David Ahlqvist, Ardre vilka samtliga återvaldes för två år. Till ny ledamot efter docent Mårten Stenberger valdes för ett år docent Greta Arwidson. Till suppleant i styrelsen nyvaldes landstingsman Erik Forslund, Väskinde.
Som revisorer omvaldes lantbr. John Wedin, Sanda, och nämndeman C. K. Gahnberg, Tofta, med fotograf, Henning Svensson, Hemse, som suppleant.
Årsmötet beslöt godkänna ett för, slag till ändring av stadgarnas par. 4, där det bestämmes att styrelsen skall bestå av sju ledamöter. Detta stycke skall få följande lydelse ”minst sju och högst tolv ledamöter samt minst tre och högst fem suppleanter för dessa”
Vid det följande styrelsesammanträdet meddelade hr Ahlqvist sin avsikt att lämna ordförandeposten och till hans efterträdare valdes förutvarande vice ordföranden, hemmansägare Joel Herlitz, Nygranne i Halla. I samband med skiftet på denna post uttalade landshövding Nylander förbundets varma tack till hr Ahlqvist för hans starka, och bestående insats inom hembygdsvården och tog samtidigt fasta på hans löfte om fortsatt bistånd. Som sekreterare återvaldes landstingsman Erik Forslund och som kassör kamrer Arne Lindström.

Förbundet har nu 200 medlemmar.
Av årsberättelsen framgick, att verksamheten fortgått efter samma riktlinjer som tidigare. Stor uppmärksamhet har ägnats naturvården. Med Gotlands kraftverk har kontakt upprättats för att åvägabringa minsta möjliga skada på landskapet vid nya kraftledningars framdragande. Förslag till byggnads- och styckningsreglering av de gotländska stränderna har utarbetats av förbundet och ingivits till länsstyrelsen. för att vara lantmätarna till ledning vid ev. styckningar. Träd- och buskvegetationen vid smärre enskilda vägar är starkt hotad genom bestämmelsen, att avröjning av vägkanterna måste ske för att erhålla statsbidrag. Länets vägförvaltning har gjorts uppmärksam på detta förhållande. Ett kortregister med uppgifter om karaktär och kartskiss utvisande belägenhet har uppgjorts för ett 50-tal hävdängar. Arbetet med detta skall fortsätta för att så småningom omfatta samtliga hävdade ängar. Byggnadsvården har tagit förbundets uppmärksamhet i anspråk på olika sätt, bl. a. har samarbete inletts med firma Gotlandshus. En inventering av öns väderkvarnar har påbörjats och rönt stort intresse. Anslag har givits för restaurering av väderkvarnar i Lau, Hangvar, Akebäck och Ardre. Förbundet har vidare möjliggjort utgivandet av den gotländska. kalendern Gotländsk horisont. En ny hembygdsförening har bildats i Rone. I Garda har bildats en naturskyddsförening med hembygdsvård på programmet. Antalet betalande medlemmar utgjorde vid årsskiftet 162 enskilda och 36 korporationer. Kassaomslutningen har uppgått till kr. 5,212: 24 och behållningen itll kr. 2,435: 06.
de till sist ett tack för frikostigt skänkta gåvor samt till alla, som medverkat till det utmärkt goda resultatet. Missionsaftonen avslöts med en bönesång samt välsignelsen.
— Missionshusets stora sal har under hösten undergått en restauration och inredningen har härigenom fått en mera värdig och stämningsfull prägel. Allt är dock ännu inte färdigt, som målning och dylikt.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 December 1946
N:r 286