Skogsauktion i Eskelhems pastorat.

Fred. d. 3 jan. 1947 kl. 9 i sparbankens lokal i Eskelhem försäljes genom auktion å Eskelhems khb utstämplad skog 3 poster om resp. 22, 41, 10 kbm. Samma dag kl. 1 vid Johnssons affär i Tofta å Tofta annex utstämplade 4 poster å resp. 15, 21, 35, 25 kbm.
Stämplingslängder och närmare upplysningar hos Gustav Jakobsson, Tofta, Karl Johansson eller Olof Bolin, Eskelhem.
Boställstyrelsen.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 27 December 1946
N:r 300

Jordfästningar.

I söndags vigdes till den sista vilan stoftet efter fröken Anna Jakobsson, Bopparve i Eksta, sedan en andaktsstund hållits i sorgehuset. Jordfästningen, som förrättades i kyrkan av kyrkoherde E. Amér, omslöts. av sorgemusik och psalmsång. Till utgångspunkt för griftetalet hade kyrkoherden lagt orden i Joh. 3: 36. Efter jordfästningen gravsattes stoftet och nedlades en rik blomstergärd. Till sist lyste officianten frid över stoftet.
— Förre lantbrukaren Johan Olof Pettersson, Övide i Eskelhem, jordfästes i söndags i Hejde kyrka av kyrkoherde F. Thuresson sedan en andaktsstund hållits vid Muntsarve. Efter jordfästningen sjöngs ps. 577, varefter kistan utbars och sänktes i graven.
— Till gravens ro vigdes i lördags stoftet efter f. lantbrukaren Lars Adolf Fohlin, Halla. Efter en andaktsstund i sorgehuset fördes kistan till kyrkan. Under det att kistan inbars i kyrkan utfördes Händelg Largo på orgel. Sedan ps. 41: 2-4 sjungits höll kyrkoherde Björk griftetalet utgående från Fil: 4: 5—7. Efter att ps. 45: 6—8 sjungits utförde officianten begravningsmässan. Akten avslöts med ps. 47: 3, varpå kistan under sorgemusik utbars till graven, En vacker blomstergärd nedlades vid graven, och till sist lyste kyrkoherde Björck frid över vilorummet.
— Stoftet efter sågmästare Sigurd Jakobssomn, Halla, vigdes i söndags till griftero. Då kistan inbars i kyrkan utfördes sorgemusik på violin av hrr Karlström och Herlitz. Sedan ps. 50: 1—3 sjungits höll kyrkoherde I. Björck griftetalet utgående från Jes. 9: 2. Efter begravningsmässan sjöngs en psalm, varefter kistan under sorgemusik utbars till graven. En rik och vacker blomstergärd nedlades vid graven. Efter psalmsång lyste kyrkoherde Björck frid över griften.
— Stoftet efter fru Amanda Kviberg, Hemse, jordfästes i söndags. Kistan, som hade placerats i gravkapellet, bars efter bön och psalmsång, ps. 66, in i kyrkan, där sorgemusik utfördes på orgeln. Sedan sjöngs ps 41: 1, och kyrkoherde Hejneman höll ett griftetal med utgångspunkt från Luk. 12: 40. Jordfästningen förrättades sedan, varefter man sjöng ps. 51: 3, 4. Kistan sänktes sedan i graven, som smyckades med mycket blommor och kransar.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 24 December 1946
N:r 299

Exekutiva auktioner

förrättades på landskansliet i går, då två fastigheter under Frendarve i Eskelhem och en fastighet under Källgårds i Stenkumla, ägda av Maria Hederstedt, försåldes. De ovannämnda fastigheterna, taxerade till 3,100 kr. och saluvärderade till 7,000 kr., inköptes av egendomsmäklare Gust Ekström i Visby för 9,380 kr.
I anslutning till denna auktion försåldes också den för Lisa Andersson senast lagfarna fastigheten Tjängdarve 182 i Träkumla, vilken taxerats till 5,000 och saluvärderats till 6,000 kr. Köpare blev hr Emrik Nilsson, Lännaväg, Visby, och köpesumman var 4,300 kr.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 December 1946
N:r 294

Födelsedagshyllningar.

Änkefru Hedda Nilsson, Båticke i Eskelhem, blev på sin nittioårsdag i lördags hjärtligt hyllad. Släktingar och vänner uppvaktade sålunda med presenter och blommor och dessutom anlände telegrafiska lyckönskningar. På eftermiddagen var ett trevligt samkväm anordnat i nittioåringens hem.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 3 December 1946
N:r 281

Ordförandena i taxeringsnämnderna.

Med ändring av tidigare meddelade förordnanden har länsstyrelsen till ordförande i följande distrikt förordnat:
Rone, Eke, Alva och Hemse folkskollärare Gustav Enekvist, Visby; Hablingbo och Silte lantbrukaren Rudolf Olsson, Vamlingbo; Fardhem, Linde, Lojsta, Levide och Gerum folkskollärare T. Holma, Silte; Klinte och Fröjel kyrkoherde Å. Hultmark, Sanda, samt Sanda, Mästerby och Västergarn landsfiskal Justus Jakobsson, Klintehamn. Till kronoombud för Eskelhem och Tofta har förordnats lantbrukaren Gustav Jakobsson, Eskelhem.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 30 september 1943
N:r 225

HÖSTFEST i Eskelhem

lördagen den 25 och söndagen den 26 sept. kl. 8 e. m.
— DANS efter Ekedahls kapell. —
TREVLIGA ANORDNINGAR.
I händelse av olämpligt väder hålles festen i Bygdegården.
Eskelhems Hemvärn och Lottakår.

Gotlands Allehanda
Osdagen den 22 September 1943
N:r 218

Årets hovvårdskurser.

Ledaren av årets hovvårdskurser i Östra distriktet leg. vet. Sven Dyrendahl, Stockholm, upplyser i rapport till lantbruksstyrelsen, att 880 personer deltagit i nämnda kurser, vilket motsvarar mer än 50 personer pr kursdag. Detta tyder på, att intresset för kurserna är stort, särskilt då i Östergötland och på Gotland. Dock måste konstateras, att hovbeslaget på många håll ännu ej ägnas den omsorg, som är nödvändigt för att våra dagars hästar skola kunna utnyttjas på bästa sätt. Vanligaste felet är, att det blir alldeles för lång tid mellan skoningarna. Man har med andra ord ej förstått att det är dålig ekonomi att ej sko om sina hästar i tid. Det nya standardiserade hovbeslaget (bred slätsko) vinner glädjande nog alltmera terräng och på en del håll har det nära nog slagit ut de gamla hakskorna.
Är intresset för hovvård stort, så kan tyvärr ej detsamma sägas om klövvården. Någon sådan existerar på många håll helt enkelt inte. Här återstår mycket att göra. Med tanke på hur känslig kon är för smärtande processer, kan man utgå från att nedgången av mjölkproduktionen vid ”ömma fötter” är högst avsevärd.
Vid kurserna på Gotland har deltagarantalet varit: Eskelhem 40 personer, Vall 60, Etelhem 45 och Levide likaledes 45 personer. (P.)

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 16 september 1943
N:r 213

Idrott och sport.

Skolidrottstävlingarna.
Uttagningen i Klintehamn.

Skolidrottstävlingar ägde rum i tisdags å idrottsplatsen i Klintehamn med ett 50tal deltagare från skolorna i Klinte, Fröjel, Sanda, Mästerby och Guldrupe. Resultaten voro synnerligen jämna och mången spännande strid utkämpades. Individuella resultat blevo för varje gren och åldersgrupp: (bästa notering för såväl pojke som flicka)

Löpning 60 m. (14-åringar) : Bengt Nilsson, Klintehamns h. fsk., 9,2, Vera Olsson, Klintehamn h. fsk., 9,8. (13-åringar) : Mats Siggelin, Klintehamns h. fik, 9,4, Kerstin Larsson, Klintehamn h. fsk. 10,0, Birgit Nilsson, Klintehamn h. fsk., 10,0. (12-åringar) : Kjell Mattsson, Sanda, 9,4, Gunvor Öberg, Guldrupe, 9,0. (11åringar) : Leif Johansson, Mästerby, 9,8, Mercy Karlsson, Klintehamn fsk., 9,5. (10åringar) : Göran Olsson, Mästerby, 9,6, Ingegärd Ahlquist, Fröjel, 10,0.

Hopp (14-åringar): Tore Olofsson, Klintehamn h. fsk., 404 cm., Kerstin Sigren, Klintehamn h. fsk., 338. (13-åringar): Mats Siggelin, Klintehamn h. fsk., 386, Gunilla Rosvall, Klintehamn h. fsk., 337. (12-åringar) : Hans Rosenlund, Mästerby, 370, Sylvia Nilsson, Sanda, 387. (11åringar) : Leif Johansson, Mästerby, 361, Mercy Karlsson, Klintehamn fsk., 358. (10-åringar) : Jim Lindell, Mästerby, 323 Siv Andersson, Sanda, 319.

Kast (14-åringar) : Ove Nilson, Klintehamn h. fsk., 60,40 m., Kerstin Sigrén, Klintehamn: h. fsk., 28,50. (13-åringar) Erik Johanson, Klintehamn h. fsk., 48,40, Birgit Nilsson, Klintehamn h. fsk., 35,20. (12-åringar) : Olof Hägg, Klintehamn fsk., 46,80, Sylvia Nilsson, Sanda, 34,70. (11-åringar) : Leif Johansson, Mästerby, 42,30, Mercy Karlsson, Klintehamn fsk., 32,60. (10-åringar) : Bert-Ove Anderson, Sanda, 44,20, Elsa Sahlsten, Sanda, 30,20.

Individuella resultat, summa tre grenar noterades: (14-åringar) : Thore Olofsson, Klintehamn h. folskskola, 2269,75 p., Kerstin Sigrén, Klintehamn h. folskola, 1995,75. (13-åringar): Erik Johansson, Klintehamn h. folkskola. 2280.0, Birgit Nilsson, Klintehamn h. folkskola, 2252,0. (12-åringar) : Olof Hägg, Klintehamns folkskola, 2303,5, Sylvia Nilsson, Sanda, 2669,25. (11-åringar) : Leif Johansson, Mästerby, 2547,75, Mercy Karlsson, Klintehamn folkskola, 2779,5. (10-åringar) Jim Lindell, Mästerby, 2695,75, Ingegärd Ahlquist, Fröjel kyrkskola, 2399,25.

Lagpoängen för blandat lag och gosslagg blevo: 1) Mästerby folkskola 2586,75, 2) Sanda folkskola 2338,08, 3) Klintehamns folkskola 2315,25, 4) Klinte högre folkskola, 2154,3, 5) Klinte kyrkskola 2079,8125, 6) Fröjel kyrkskola 1837,75.

För flickor: 1) Guldrupe 2618,25, 2) Klinte kyrkskola 2213,875, 3) Fröjel kyrkskola 2188,583, 4) Mästerby folkskola 2140,06.

Klintekretsen av Gotlands gymnastikförbund har om söndag kl. 19,30 sammanträde i Eskelhems bygdegård. Efteråt anordnar Eskelhems GoIF ett samkväm, där det bl. a. blir föredrag av gymnastikdirektör Gösta Löfgren, kaffe, sång och musik. Anmälan om deltagandet i gymnastikträffen göres senast lördag middag till tel. Eskelhem 43.

Visby tennisklubbs klubbmästerskap äga rum på lördag och söndag och komma att omfatta minst två klasser för herrar, varav en för oldboys, samt en klass för damer. Anmälningar om deltagande mottas t. o. m. fredag av lantmätare Gösta Welander, som är tävlingsledare.

Klubben hoppas givetvis på god anslutning till tävlingarna, som helt säkert komma att bjuda på spännande uppgörelser.

Till söndagens DM lorientering äro sammanlagt 245 deltagare anmälda. Seniorklassen har 170, juniorklassen 35, oldboys 24 och damklassen 16 anmälda.

Årets deltagaresiffra utgör rekord och uppvisar en kraftig ökning mot i fjol, då inalles 158 deltagare voro anmälda, nämligen 107 seniorer, 14 oldboys, 25 juniorer och 12 damer.

I 18 har de flesta anmälda, 47 stycken, sedan följer VIF med 44 och KA 3 med 36 stycken. Närmare om tävlingen i morgondagens tidning.

Till tävlingen behövs ett stort antal funktionärer och kontrollanter, varför VIF:s medlemmar uppmanas att i kväll kl. 19,30 infinna sig vid föreningens lokal Österväg 16.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 16 september 1943
N:r 213

De gotländska landsvägarnas gåta.

Vägen till norra gattet på Fårö.

Del 1.
Det gotländska landsvägsnätet sådant det nu föreligger är i allt huvudsakligt detsamma som tillkom vid 1780-talets mitt, vad som senare anlagts inskränker sig i det hela till. några nerfartsvägar till järnvägsstationerna, vägarna genom den utdikade Mästermyr samt en och annan väg i samband med laga skiften (t. ex. Olofsqviar i Öja). Det har till sin upphovsman landshövding C. O. von Segebaden (här 1766-88), en man som fått det allra bästa eftermäle bland de styresmän som Gotland under tidernas växling ägt – ”den mest välsignade man och i stort verksamme hövding som styrelsen dittills sänt att vårda och förkovra Gotland”, ”vara make såsom man yttrat väl aldrig mer kommer på detta landet” (Säve). Huru han planerade och utförde detta för sin tid storartade arbete är icke i alla detaljer känt, huvudsakligen därför att just ingen har mer ingående sysselsatt sig med detta ämne som dock genom företeelser och krav i senare tid visat sig kunna fånga stort intresse. Icke mindre än 112. mil nya landsvägar skall, enligt uppgift, genom en enda mans energi och framåtanda ha kommit till stånd på ön i en tid som icke visste av några vägsakkunniga eller vägingenjörer. Redan detta vill gärna framstå såsom något gåtfullt, när man ock därtill betänker landets tillstånd under denna och föregående tids prövningar, belysta av ingående historisk forskning . (Gunnar Kellgren : Gotland 1690-1720, Ivar Moberg: Gotland um das Jahr 1700).
Att det icke kunnat avlöpa utan friktioner från lantbefolkningens sida torde vara tämligen klart, när allt arbete skulle utföras efter åläggande i kommandoväg, någon som hälst ersättning för offentligt arbete var den tidens gutar minsann icke bortskämda med och att kraven icke voro små framgår nogsamt av saken själv och en del episoder som nått fram till eftervärlden. Så berättas det om allmogen i Närs pastorat att den en söndag genom kungörelse från predikstolarna anbefalldes att viss dag med folk, handredskap och dragare möta upp i Barlingbo, väl omkring 5 mil från hemmet, för att under ett par veckors tid vid Stava gräva diken, bryta och framsläpa sten och grus till den nya väg som nu där skulle anläggas. Och för byggande av vägstycket genom Lokrume myr, de s. k. Lokrumebroar, fick till och med Fåröborna böja vid så att de i ett par omgångar behövde frakta sig över sundet med dragare, vagnar och allt. Ja, det göres rent av gällande att även det ”svagare könet” tagits i anspråk – ”kvinnfolken buro grus i nätvannor eller i vad man fick tag uti, ty på landsbygden fanns knappt en riktig spade, en järnstör eller skottkärra” (Säve: Åkerns sagor), och detta låter mycket troligt, ty gutniska kvinnor ha alrig varit byckna för att hugga i där det av behovet påkallades.
Utan all sakkunskap och ledning kunde naturligtvis nog icke ett sådant vidlyftigt ”företag utföras. Landshövdingen själv drog sig icke för att personligen övervaka arbetets fortgång och syntes ofta i spetsen för arbetsskaran till dess uppmuntran. Självklart togs även fogdarne och länsmännen i anspråk väl å timbetets vägnar, varjämte förfarna och betrodda allmogemän, t., ex. gamla kyrkvärdar, anlitades. Men den som nog mest skulle företräda sakkunskapen var den bekante lantmätaren M. J. Lallerius, landshövdingens högra hand, som gick före med lantmätarekedjan och utstakade linfeniver skog och mark. Om han härvid någon gång i en kritisk stund måste taga ledning av fortgående ringning med kyrkklockorna vid vägens ändpunkter såsom sägnen vill göra gällande måste lämnas därhän, men skulle i så fall bra belysa vanskligheterna vid att på måfå draga fram genom obygden. Företaget var säkerligen vanskligt nog icke minst i betraktande av de, många hinder som rests snart sagt vid varje stenkast av banan.. Och det är nu härutinnan som de gotländska landsvägarnas gåta, ja gåtor, bit för bit möter oss.
En sak som ofta synes den nutida resenären oförklarlig och kanske mer än en gång väckt hans förtret, synnerligen om han med sin bil hamnat i något djupt vägdike, är vägbankens oresonliga höjd över omgivande mark, kanske en böljande sädesåker; där svävar han i sitt höga majestät på sin tråd över skördar och fält. Påfallande är detta t, ex. å vägen Follingbo-Barlingbo -Roma ö s. v. eller Endre-Ekeby m. fl, man åker faktiskt över närliggande trädgårdar och gårdsplaner, och på sina ställen kan man inte undgå den reflektionen att det måste bereda gårdsägarna en hel del besvärligheter att komma upp på eller ned för allmänna vägen vid hans grind.
Och gåtans lösning ligger i vanliga fall nära till hands. Härvid gäller det nogsamt att betänka huru mycket högre vattenståndet den tiden var överallt, då dikning var så gott som okänd. Ännu efter mitten av 1800-talet var det vanligt att de gotländska vägarna vid vårfloden kraftigt översvämmades, och det berättas att vattnet t. ex. å vägen söder om Petes gård i Öja kunde denna tid av året stå nära en aln över den höga stensatta vägbanken mot Petesviken, och vid Högbro öster om Gurpe i Kräklingbo kunde vårflödet från Nygårdsmyr som hotade att taga bron med sig (vadan den måste byggas hög!) kunde vattnet forsa över vägbanan så att det var ett dagligt äventyr för skolbarnen att komma fram till skolan vid kyrkan. Vid Stenbro gård i Silte kunde man, trots avloppet genom bron över den höga landsvägen (utmärkt för sin tid med en bildsten!), vid vårfloden från gamla Mästermyr till och med fånga gäddor i brygghuset!
Den värsta landsvägsbiten å u lär också länge varit den vid Stava i Barlingbo, som ”Närkarna”, såsom ovan berättats, fingo bud på att bota, och det sägs att bonden även i senare tid hellre för sin stadsfärd tog vägen från trakten vid Diskarve i Roma rätt västerut genom skogen mot Akebäck än över Snauvaldsbro och förbi Stava. Det finns också grundad anledning förmoda att detta vägstycke haft sina omöjligheter redan under medeltiden, ty från denna tid kommer en berättelse om en priorissa Elna (Helena) från Solberga nunnekloster vid Visby som, när hon en gång ville besöka priorn i Roma munkkloster – båda tillhörde ju Cistersienserorden – hon då icke tog den genaste vägen genom Follingbo-Barlingbo utan den längre genom Dalhem och över Roma myr, tydligtvis medan den var mera framkomlig. Men även den var besvärlig nog, så att hon efter denna sin färd lät förbättra eller bygga om den över ”näset”, där den ännu går förbi Näsungs i Dalhem till Karby i Roma och därför även in i senaste tid burit namn efter henne nämligen Elnagate.
Men frågor som den vägfarande städse ställes inför gälla dock i första hand icke vägbanans höjd utan dess riktning, dess opåräknade och opåkallade svängar och krökar, som en senare jäktad tid gladeligen tagit som sin uppgift att rätta till, ofta nog väl så hårdhänt och meningslöst. Alla vägarnas ”nycker” ha dock i varje fall sin goda och fullgiltiga förklaring. Men då måste man in på vägarnas tillblivelsehistoria alltifrån uråldrig tid.
När von Segebaden anlade. de nya landsvägarna på Gotland, saknade ön visst icke vägar. Tvärtom – det var ett synnerligen rikt vägnät som stod resenären till buds här, på sitt sätt alltför rikt, något som kartor för dessa tider nogsamt visar (T. Moberg se ovan!), och dock förete de icke allt. Detta hade icke någon landshövding styrt om, utan en vida mäktigare herre – nödvändigheten, livsbehovet, men visserligen icke på en enda gång. Då detta behov till sig olika med växlande tider, samfärdsel- och kulturförhållanden, har också vägarnas såväl beskaffenhet som utformning kommit att gestalta sig olika. Endast den fullständigaste kännedom om den tid i vilken en väg kommit till och därmed sammanhängande krav kan till fullo ge förklaringen till denna vägs gestaltning och egenheter. Ty vägarna äro på sitt vis bland de mest praktiska uttryck för varje tids särskilda kynne om de ock för en senare tid kunna ligga där bra antikverade, och det råder ett oavlåtligt sammanhang mellan väg och levnadsbehov och likasom ett fortgående samspel mellan väg och bygd i det att allra först sluter vägen sig till bygden, sist drar vägen bygden till sig, det ena som det andra sker mer eller mindre frekvent i varje tid. Och varje väg har därför alltid sin särskilda saga, ett vittnesbörd om ett livsbehov den velat fylla – och detta är just dess egentliga gåta. Den gamla vägen från en svunnen epok skall på denna grund alltid ha en fläkt av poesi och stämning över sig för den som har sinne för dess särprägel, om också blott en aning om dess anbefallda uppgift i livskampen. Där tidsförhållandena stå mer eller mindre okända blir dess vägars gåtor också mer eller mindre olösliga.
Stigar och vägar äro lika gamla gom människorna inom landområdena, de första vägarna voro upptrampade av jägare och fångstmän och sökas ofta kring vattendragen, redan det begynnande åkerbruket krävde vägar liksom boskapsskötseln, och vid gamla vägar slingrande genom djupa skogen har det ofta erinrats om kreatursstigar.
Av lätt förklarliga skäl kan man nog ej påvisa några vägar från Gotlands Stenålder, om också icke väg saknas t. ex. i området vid Svalings i Gothem, där öns första bebyggelse satt in, och vägen Näsbolairu som passerar stenåldersboplatsen Gullrum i Näs har nog icke mycket gemensamt med stenåldern, ehuru väl den pekar hän mot Burgsvikens vatten för fiske och sälfångst. Likaså har nog vägen intill norra sidan av Laubackar, där nedanför liggande åkerfälten med sitt rikliga av grankvistar märkta kline vittnar om en stenåldersbygd, en mera nära liggande förklaring.
Enahanda är förhållandet med Gotlands Bronsålder, så mycket mer som en hel del osäkerhet ännu råder om denna, då fornlämningarna som röja denna tid – rösen och skeppssättningar – voro av vissa hänsyn till de avlidna lagda ett gott stycke från själva bygden.

Sträcka mellan Sojvide och Övide i Eskelhem

Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 september 1943
N:r 209

När bilen kom till Gotland.

Den 1906 planerade Fårösundsbussen.

Också ett kapitel ur det gotländska vägväsendets historia.
När det första motordrivna fordonet kom till Gotland tvista de lärde om, men det torde ha varit omkring sekelskiftet. Man började som bekant i allmänhet med’ att placera mer eller mindre kraftlösa maskinerier på mer eller mindre vanliga vagnar och förmodligen voro de första maskindrivna fordonen även här på ön sådana. Fabrikör Herman Lindström lär sålunda någon gång efter sekelskiftet ha haft en trilla – dock bara på prov – med något slags maskineri uti. Den var emellertid så pass kraftlös att vagnen med två personer i icke orkade upp ens för den dilla stigning som Studentallén vid södra uppfartsvägen till Paviljongen då erbjöd. Trillan trillade sålunda hem igen utan att stanna här. Urmakare Hedbohm härstädes importerade sedermera en trehjuling, en Phenomobil, och disponent Forsman i Roma skaffade sig också en motorkärra, som han for omkring i trakten och skrämde hästar med, enligt vad samtida uppger. Detta fordon lär f. ö. först ha ägts av källarmästare Berthelsen i Visby, som köpte det vid ett besök i Nizza. Den första ”riktiga” bilen var dock den som konsul Ekman köpte 1905 – samma som hans villa blev färdig vid Snäckgärdsbaden. Meningen var att med bilens hjälp spara tid vid färderna ut och in till sommarstället, men det befanns vara en felkalkyl – bilen tog så mycken tid i garaget att det blev tidsförlust i stället för besparing. Bilen var av en konstruktion, som någon fackman då ansåg revolutionerande, men det oaktat befanns den så pass opraktisk och nyckfull, att ägaren åter sålde den redan påföljande år.

Ett ”åbäke” som skenade emellanåt och blev illa beryktat.
Detta var som sagt den första egentliga bilen på ön och den blev icke gammal. Karosseriet var ett mellanting mellan droska och bil, dock mest droska, som alla personbilar voro på den tiden. Ägaren använde fordonet för resor litet varstädes på landsbygden, från Katthammarsvik i söder till Fårösund i norr och den blev därför ganska känd, tyvärr också illa känd. Till råga på allt var den därtill röd till färgen, vilket ännu mera oroade hästarna. Det var ofta krångligt på vågarna och antingen måste de mötande eller bilföraren köra av vägen. Många, som ville köra om, boro sig också oförständigt åt, piskade på hästarna för att hålla sig före, o. s, v. En känd godsägare var uppe hos landshövdingen och ville ha förbud mot bilkörning på länets vägar. Samma åsikt uttalade också en gammal f. d. länsman, som blev ursinnig varje gång han såg ekipaget fara förbi och han utlät sig helt drastiskt a ”om dj-skapet”, som han kallade det: ”Slikt skulle vara straff på!”
Bilens säkraste fart var 6 minuter på fjärdingsvägen, d. v. s. ungefär 25 km., men den kunde utan risk drivas upp till 30 km. Steget från hästdroskornas ”en kvarts timme på milen” med diverse ”pustningar” på längre sträckor var mycket större än allt vad som senare inträffade på området och som gått framåt successivt. Alla, som åkte med bilen, slogos och med förvåning. En och annan gång skenade inrättningen helt plötsligt några hundra meter och så stod den därpå stilla, och man hade ett oherrans bråk med att åter få igång den. En gång ville stoppinrättningen inte fungera och föraren nödgades köra kors och tvärs i en park tills han kunde styra in kärran i ett buskage, där den sedan fick stå och pusta till dess bensinen tog slut. En annan gång vägrade den att hacka och stack rätt igenom garageväggen så att bräderna röko om det..
Ofta skrek och skällde folk i gårdarna när man körde förbi, knöto nävarna och spottade. Till en början körde hr Ekman ofta genom Stenkyrka ut till platser på norra Gotland, men det nöjet gav han snart upp sedan man en gång utanför en gård slagit sönder en hop flaskor på vägen medan bilen var norr över. En känd fru på norra Gotland bad konsul Ekman en gång enträget, att göra sig av med åbäket, då det bara åstadkom allmän förargelse på hela Gotland och – som hon sade – ”det kommer aldrig mera någonting dylikt till Gotland; ty bilar ha ingen framtid.”
Ja, det sade hon, och det var nog den allmänna meningen den tiden, utvecklingen gick emellertid som i så mycket annat i en annan riktning än man tänkt sig och det kom så småningom många bilar till Gotland.

Droskbilstrafik redan 1909.
Konsul Ekmans bil kom som nämt till Gotland 1905, men redan tidigare synes ha varit planer uppe på till och med ett trafikbilföretag på ön. Gotlands norra vägstyrelse yttrade sig redan den 23 juli 1903 om en begäran av Carl Håkansson med flera om tillstånd att bedriva biltrafik mellan Tingstäde och Fårösund samt mellan Visby och Visborgs slätt. Vägstyrelsen ansåg sig icke böra motsätta sig begäran men dock på villkor att inga extra kostnader åsamkades väghållningsskyldiga. Huruvida dessa planer blevo förverkligade ha vi icke kunnat fastslå, men när väl några motorfordon hittade vägen hit följde snart flera efter och en hel del gotlänningar kommo pessimisternas åsikter på skam, det blev till och med på några år ganska många bilar här.
1907-08 byggde fabrikör Edv. Christersson egenhändigt en bil och 1909-10 öppnade han trafik med en Fordbil. Han följdes i drosktrafiken tämligen raskt av Edvin Pettersson, V. Finberg, Nordin m. fl. Nuvarande åkeriägare Georg Brinck fick redan 1911 en Apollovagn, sedermera utbytt mot en Stoewer, som åter 1914 lämnade plats för en modern Cadillac. 1911 fick även konsul Björkander hit sin första vagn, en tysk M. A. F. sned 10 hörs luftkyld motor. Den utbyttes följande år mot en 18 hkrs Horenvagn. Flera andra Visbybor köpte vagnar och de följande åren blev det ett ideligt bytande, man följde med sin tid och bilarna blevo ju allt modernare, man skulle naturligtvis ha det bästa och det måste ju erkännas – utvecklingen gick hastigt framåt.
Omkring 1909-10 kom bilen A 600 hit från Stockholm och körde propagandaturer på ön. Propagandan gällde förmodligen mera bilmärket än motorismen.

Gammal och ny tid, Oldsmobil av 1898 och 1928.

Busstrafiken planerades tidigtmen utvecklades sent.
Som ovan nämnts begärde Carl Håkansson m. fl. redan 1903 att få ordna automobiltrafik Tingstäde-Fårösund och Visby-Visborgs slätt, men den torde aldrig ha kommit igång. I Nya Dagligt Allehanda för den 27 febr. 1906 stod en vacker bild införd – återfinnes även här – och samtidigt meddelades att automobiltrafik skulle införas på Gotland, varvid denna autobuss skulle trafikera linjen I Tingstäde-Fårösund, en sträcka på 3 mil, från och med den 1 juni. Meningen var att det skulle bli post- och passagerarebefordran och att bilen skulle gå fram och tillbaka alla vardagar. Vidare meddelades följande:
”Vagnen, som är försedd med en 2-cylindrig 12 hkrs benzinmotor, afser att rymma 8-10 personer samt ett par hundra kilogram post och bagage. Den rullar på gummi på alla fyra hjulen och har en maximihastighet av 25 km. i timmen. Leverantör är Gjestvangs i Stockholm. Ingenjör F. Nilsson i Rute har största förtjänsten av att denna trafik kommer till stånd.”
Icke heller ifråga om denna trafik ha vi kunnat få någon säker uppgift. En del personer vi talat med vilja dock minnas, att bilen krånglade från första stund och att det aldrig blev något vidare med trafiken ifråga. Den 31 dec. 1906 uppträdde emellertid något som kallade sig Automobilaktiebolaget Gotland med en ansökan till länsstyrelsen om tillstånd till yrkesmässig biltrafik på Tingstäde-Fårösund med flera linjer. Icke heller ifråga om denna finnes några säkra tecken på lång tillvaro om trafiken ens kom igång. Det var emellertid icke många år senare som väghållningsskyldige började på att tala om behovet av bilskatt, då bilarna tärde hårt på vägarna. Men det är en annan historia.

En av de första Fårösundsbussarna.

Busstrafiken på Gotlandsvägarna planerades som nämnts ganska tidigt och en del privata busslinjer funnos väl också före 1920, vilket år Gotlands järnväg emellertid började busstrafik i egen regi på linjen Lärbro-Fårösund. Det var med en Scania-Vabisvagn, som på den tiden kostade vackra slantar. De senaste bussar, som de gotländska järnvägsföre tagen anskaffat, förnämliga Volvobussar, nyligen omnämnda i denna tidning, voro dock åtskilligt dyrare. Allt flera linjer kommo trafikerade av de tre järn- vilka efter hand moderniserat den rullande materielen, Det var i första hand avsides liggande orter såsom Ljugarn, När och Katthammarsvik som fingo bussanslutning med järnvägen och med tiden insattes även busslinjer på en del inlandsorter. Ett flertal direkta busslinjer Brevos också av järnvägarna såsom t. ex. från Visby till Lärbro, Katthammarsvik, Ljugarn, över Bäl, Gothem och Anga till Slite, över Hejde eller Eskelhem till Klinte, mellan Hemse och Ronehamn m. fl. En del linjer ha även drivits mer eller mindre privat, som Visbybussen inom Visby stad och till Visborgs slätt och Högklint, Snäckgärdslinjen sommartid etc. En del linjer ha ju kriget satt stopp för, men komma väl tillbaka när freden åter kommer till makten. En busstrafik, som också stöp för restriktionerna var den som 1.939 öppnades mellan Broa brygga och Sudersand – privatbil har emellertid de två senaste somrarna hållit trafiken igång här.
Numera äro som sagt de gotländska autobussarna moderna och trevliga vagnar. Man kan också taga för givet att kommunikationerna på vägarna efter kriget komma att gå mot ett kraftigt uppsving. Våra vägar äro utmärkta och bussfabrikationen av idag står på hög nivå – den komplettering till järnvägsnätet som busslinjerna utgöra, närmar avlägsna landsändar till centrala delen, av länet, isoleringen brytes och folket kommer lättare till varandra. Men icke blott bussarna utan även privatbilarna komma säkert att återerövra landsvägarna – huruvida gengasaggregaten då skola hamna på sopbacken återstår att se, men redan nu ha ju många bilmärken kommit i nya moderna utföranden – och de komma säkert också till Gotland, trots att man 1905 trodde motsatsen.
För att till sist gå tillbaka till den gamla första biltiden, så var det ju ganska förklarligt, att det konservativa Gotland skulle på gammalt maner se med misstro på ”utlänningarna”, som man dock oftast var mera rädd för själv än vad djuren voro. En av de första bilförarna berättar, att han en gång under en åktur på norra Gotland hade en annan motorman med, båda leva för resten ännu, och då mötte man en kärra med en gubbe och en gumma. Båda ekipagen stannade långt ifrån varandra och gumman steg av, varpå bilen sakta körde förbi kärran med gubben. Hästen rörde inte på öronen, men väl förbi, bad förarens gode vän – en stor spjuver – honom hålla, varpå han gick tillbaka till gubben och sporde vänligt förekommande:

  • Vill farbror kanske vi skall leda tant förbi bilen?
  • Naj, naj, sa gubben, ha kummar nå!
    En annan gång mötte en bil en trilla med en gubbe i. Gubben viftade förtvivlat med piskan och bilen stannade. Gubben steg av, lade upp tömmarna och gav sig långt ut på åkern bredvid, hästen stod stilla framför trillan. I bilen undrade man vad som stod på, men då hojtade gubben ute från åkern: – Kåir nå, de jär intfalit.
    Bilarna voro skröpliga på den tiden och folket var inte vant vid maskinerna. Men man har med tiden vant sig både att åka och att fördra bilarna på vägarna. Det är som göteborgaren sade, inte sagt att det är vanvett för att man inte är van vet. Och ingen kan rida mot utvecklingen.
    Nu är det länge sedan de första gotlandsbilarna langades på skrothögen, men i garage och verkstäder bida vagnar utan gummiringar både nya ringar och en ny framtid för motorismen – även på Gotland.
Modern buss med gengasaggregat på pivotvagn.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208