Bjärge i Dalhem

en gård som ödelades för 12- á 1400 år sedan.
Kämpgrav har brandlager från två olika tidsskeden.

En stor s. k. kämpgrav, d. v. s. en boplats från folkvandringstid, har under de senaste veckorna varit föremål för utgrävning vid Dune i Dalhem. Den omfattar två olika byggnader, den ena icke mindre än 34 meter lång och 7 méter bred invändigt, den andra 14 meter lång och liggande parallellt med den stora byggnaden på något tiotal meters avstånd.

Den gamla ängen skall odlas …
Utgrävningen har tillkommit på så sätt, att lantbrukaren Martin Wallander, Dune, har velat uppodla en äng belägen mellan gården och den nedanför liggande Holmmyr. Ängen har av gammalt kallats ”Bjärge” och i densamma har funnits en mindre kulle med stengrunder och vastar samt bevuxen med täta buskage av: hassel och andra lövträd. Men innan spett och plog kunnat sättas i marken, ha vederbörande fornvårdande myndigheter enligt sina lagliga befogenheter haft att undersöka den fasta fornlämning, som här skulle spolieras. Den nu verkställda undersökningen har bekostats med medel från Gotlandsfonden och den under vitterhetsakademiens förvaltning stående Blair Brucefonden samt tillskott från enskilt, intresserat håll i Visby. Markägaren har därjämte ställt en del arbetskraft till förfogande. En medarbetare i Gotlands Allehanda har avlagt ett besök på platsen, där «arbetet nu pågått i nio veckor under ledning av länsantikvarien, docenten: Mårten Stenberger, och med amanuensen Karl Cajmatz som den närmast ansvarige för det dagliga arbetet ute i terrängen. Och det är en ovanligt ståtlig och väl bevarad gammal husgrund, som här har frilagts. Redan dess dimensioner äro imponerande, men då man samtidigt konstaterar, att detaljerna genomgående äro ytterst väl bevarade, så gripes man ovillkorligen av en önskan, att denna gamla gårdslämning från folkvandringstidens oroliga skede hade kunnat bevaras och ligga där som ett åskådningsexempel på våra förfäders gamla boplatser. Men detta lär väl vara ogörligt.
Det märkligaste med denna gamla gårdsgrund är emellertid, att man beträffande det stora huset har kunnat konstatera två olika golvnivåer, den ena 30 å 40 cm. över den andra. Båda dessa golvnivåer äro täckta av maktiga brandlager, vilket vittnar om, att byggnaden i båda fallen ödelagts av eld. Mycket möjligt är, att huset i sina båda skeden varit precis lika stort, men fullt konstaterat är detta ännu icke, då undersökningen icke hunnit avslutas. Hur stor tidsskillnaden mellan husets båda perioder varit, är givetvis ganska svårt att avgöra, men dr Stenberger framhåller-som sin åsikt, att om man utgår ifrån, att den första byggnaden ödelagts omkring år 500 — det är ju det vanliga med de gamla gotländska gårdslämningarna — så kan det senare huset ha varit ända till ett par hundra år yngre, enligt vad vissa mindre fynd givit anledning att förmoda.

Det äldre huset har varit mest omsorgsfullt byggt.
Söker man göra en jämförelse mellan det äldre huset och det yngre, så gör man den iakttagelsen, att det äldre utan tvivel varit mera omsorgsfullt byggt. Murarna, som ha en tjocklek av 11/4 meter och äro upplagda av gråstenar i flera skift, ha antagligen varit alldeles desamma, men däremot ha stöden för takets stolpresning legat på olika nivåer. Och då befinnes det, att medan i det äldre golvet stolparna ha rests på välordnade flata stenar eller stenkuber, som äro utlagda i symmetrisk ordning, så utgöras motsvarande anordningar i det yngre lagret av ganska primitivt upplagda stenskoningar omkring stolphålen. I ett par har man för övrigt konstaterat lämningar efter trästolpar.
Det stora huset har haft ingångar i båda gavlarna och utanför dessa ingångar ligga trappstenar. Invändigt lägger man märke till den mäktiga eldhärden, som är c:a 5 meter lång och intill vilken man även finner ett lergolv, som är alldeles rödbränt av eld. Mellan eldhärden och ytterväggen finnas ett par ”stenbänkar”, vilkas uppgift på sakens nuvarande stadium ej låter sig bedöma.
I golvet omkring eldhärden äro också regelbundet placerade en del mindre stenar, vilka sannolikt utgjort stöd för åtskilliga anordningar omkring härden.
Vad det mindre huset beträffar, så ha där undersökningarna endast obetydligt påbörjats, men enligt vad dr Stenberger förklarar, finns det anledning förmoda, att detsamma varit samtida med den äldre byggnaden. Men dessa och andra detaljer hinna väl bliva närmare dokumenterade, innan arbetet härute är färdigt.

Krig måste ha gått fram över Gotland.
Det ger en ganska egendomlig stämning att stå på en sådan gammal husgrund sedan halvtannat årtusende tillbaka, i synnerhet när man frågar sig, vilka tragedier, som ligga bakom alla dessa brända gotländska bondgårdar. Detta är nu en historisk gåta, vilken forskarne snuddat vid den ena gången efter den andra, utan att någon bestämd teori har kunnat fastslås.
— Jag har litet svårt att acceptera den uppfattningen att det varit gotlänningarna själva som vid en allmän utvandring bränt sina gårdar, säger dr Stenberger. Vi ska tänka oss, att här på Gotland efter alla 1800-talets odlingsarbeten finnas konstaterade husgrunder till ett antal, som nog måste uppskattas till tvåtusen. Flertalet av de hittills undersökta ha varit eldhärjade. Jag tror inte människor, som ha det bra, lämnar sina hem och ännu mindre bränner dessa.
Ödeläggelsen synes ha gått fram över Gotland omkring år 500. Det är vid samma tid, som alla skatter av romerskt guld på Gotland blivit nedgrävda. Finns det någon annan rimlig förklaring till detta, än att krig gått fram över ön? Fienden har bränt gårdarna och människorna ha till stor del utrotats, och när gotlänningarna dessförinnan lagt ned sina dyrbarheter i jorden, så ha de också tagit hemligheten med gömställena med sig i graven. Det finns vare sig traditioner eller andra källor, som kunna ge någon förklaring till dessa händelser, men det är ju påfallande, hur litet traditionen har att berätta om stora historiska händelser på Gotland i långt senare tider. Man får då icke ha anspråk på sådana från förhistorisk tid.
Säkert är att sådana krigiska ödeläggelser gått fram över Gotland även under vikingatiden och fram på 1000-talet, vilket bestyrkes av de talrika fynden från denna tid. Vad folkvandringstiden beträffar, så utmärktes ju denna av en särskilt stor oro bland folken, och att Gotland, som ligger här mitt i Östersjön, också skulle få känning därav i en eller annan form, är ju mycket naturligt.

”När Tingstäde träsk brann …” Det är ju möjligt att även det mycket omtalade bulverket i Tingstäde träsk är från denna tid, ehuru dr Stenberger för sin del lutar åt den uppfattningen, att det är av yngre datum — från 800- eller 900talet. Även där står man inför denna fullständiga brist på muntliga traditioner, som kunna ge något stöd för den historiska forskningen. Jo, säger dr Stenberger, det finns ett yttrande, som museiintendenten Th. Erlandsson snappat upp där i bygden. En gammal man berättar om en brand, att det var ”det rökte så, som när Tingstäde träsk brann”. Det var tydligen ett gammalt ordstäv, ty den, som fällde yttrandet, kunde icke själv ge någon förklaring på dess mening.
— Men det är väl inte omöjligt, att forskningen genem en liten iakttagelse här och en annan där kan sprida ljuset också över dessa gamla dunkla men så oändligt intressanta epoker i Gotlands historia, säger dr Stenberger.
Arne.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 Augusti 1938
N:r 198

Idrott och sport.

Idrottsföreningen Varpa
hade igår anordnat tävlan om ”Hedersprispokalen” jämte andra priser, ute i Åhsbergska hagen. Enligt reglerna för vandringspokalen skola alla lag som deltaga i tävlingen kasta en kula mot varandra, och hemföres pokalen av det lag, som vunnit de flesta segrarna. Vid lika antal segrar bli sticken de avgörande. Lagsammansättningen som sker efter vissa regler på grundval av inom föreningen uppnådda resultat i centimeterskastning medför att de kämpande lagen blir ytterst jämna, vilket ökar spänningen än ytterligare.
Då sammanlagt 14 lag ställde upp, så innebar detta att varje lag skulle kasta 13 kulor, vilket blev ett konditionsprov av stora mått. Från kl. 10 f. m. till över 7 på kvällen pågick tävlingen med växlande lycka oavbrutet och ända intill sista kulan för dagen var slutkastad rådde ovisshet om vilket lag som skulle hemföra de flesta segrarna.
Prislistan fick följande utseende:
1) H. Netzel; Sture Nilsson, R. Nyberg, 11 segrar. Hedersprispokalen jämte pokal till varje man i laget.
2) K. Enström, F. Fredin, Sv. Lundberg, 10 segrar. Stick: 149—114.
3) E. Holmström, G. Dahlström, K. Andersson, 10 segrar. Stick: 143—117.
4) Gust. Karlsson, H. Holmkvist, E. Lönnroth, 7 segrar.
5) J. Palmgren, J. Lindström, H. Lundell, 6 segrar. Stick: 124—118.
6) PE. Sandin, K. Johansson, K. A. Pettersson, 6 segrar. Stick: 135—132.

Allmän och gotländsk idrott i Väte.
Väte Gymnastik- och Idrottsförening

höll söndagen den 7 aug. en lyckad idrottsfest i gynnsamt väder och med livligt deltagande av idrottsmän; mest varpkastare med 20 lag anmälda.

Prislistan:
Löpning 100 m.: 1) Rune Mattsson, Slite, 11,9, 2) K. G. Björnlund, Väte, 12,0, 3) K. E. Fredriksson, Väte, 12,0.
Löpning 400 m.: 1) Rune Mattsson, Slite, 53,2, 2) K. E. Fredriksson, Väte, 53,2, 3) Birger Pettersson, Väte, 54,0.
Löpning 1,500 m.: 1) Manne Boberg, Slite, 4,22,71, 2) Sven Boberg, Slite, 4,22,7, 3) B. Lindström, Tingstäde, 4,27,2.
Höjdhopp: 1) Sigvard Mattsson, Väte, 1,56, 2) Georg Nilsson, Träkumla, 1,56, 3) Rune Mattsson, Slite, 1,52.
Längdhopp: 1) G. Nilsson, Träkumla, 5,70, 2) B. Pettersson, Väte, 5,52, 3) Arne Larsson, Väte, 5,27.
Kulstötning: 1) T. Pettersson, Burs, 11,35, 2) H. Hansson, Roma, 11,27, 3) G. Nilsson, Träkumla, 10,39.
Stångstörtning: 1) Erik Lundgren, Väte, 7,83, 2) Ivar Lind, Roma, 7,58, 3) S. Svensson, Guldrupe, 7,51.

Varpa:
Final: 1) Henning Perssons lag, Dalhem, 2) Randolf Nygrens lag, Visby, 3) Ivar Ahlqvists lag, Roma, 4) Ragnar Petterssons lag, Stånga.
Tröst: 1) K. Bjersanders lag, Barlingbo, 2) Hj: Niklassons lag, Buttle, 3) Nils Liljegrens lag, Barlingbo.
Sekr.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 9 Augusti 1938
N:r 181

Föreningen Gotlands kontrollassistenter

hade i lördags e. m. sitt årsmöte å Lunkans konditori härstädes varvid års- och revisionsberättelserna föredrogos och godkändes och ansvarsfrihet beviljades.
Styrelsen omvaldes i sin helhet med hrr John W. Anderson, Lärbro, ordf., R. Sjödell, Dalhem, v. ordf., och Harry Pettersson, Källunge, med Carl-Erik Calamnius, Stenkyrka, som suppleant.
Även revisorerna omvaldes nämligen hrr Iwan Hedberg, Vall, och Henrik Olsson, Vänge, med hr Jahn Berg, Fardhem, som suppleant. Till styrelseledamot av Riksförbundet Sveriges kontrollassistenter valdes hr. John W. Anderson, Lärbro, med hr Carl-Erik Calamnius, Stenkyrka, till ersättare. På mötet, som var talrikt besökt av medlemmarna, behandlades, det från Riksförbundet inkomna förslaget angående kontrollassistenternas löne- och anställningsförhållanden.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 1 Augusti 1938
N:r 174

Gotländsk hundavel i framåtgående.

Kennelklubbens hundutställning gjorde succés.
Den av Svenska kennelklubbens lokalavdelning på Gotland anordnade hundutställningen på Gutavallen blev i år den välförtjänta succés, som man väl hoppats på, men varit långt ifrån bergsäker om. Svenska kennelklubben anordnade en hundutställning i Visby 1934 och som närmaste resultat av denna bildades lokalavdelningen här på hösten samma år. Lokalavdelningen änordnade sedan i $amarbete med klubben utställningar här 1935, 1936 och nu senast i år, varav som sagt den just nu avslutade blev en verklig framgång, icke endast så att publikanslutningen båda dagarna blev glädjande stor, utan också därigenom att den oförtydbart bar vittne om att intresset för en målmedveten hundavel börjat tränga igenom här på Gotland, där hittills en del hundvänner ganska isolerat bedrivit hunduppfödning. Tidigare ha dock utställningar av s. k. Gotlandsstövare anordnats här, dels 1921 och dels i samband med lantbruksutställningen 1928 — vid sistnämnda tillfälle utställdes f. ö. 36 stövare, som voro varandra tämligen lika.
Till årets utställning hade samlats 123 hundar av vilka icke mindre än ett 60-tal voro från Gotland. 35 hederspris utdelades i år — de voro flera 1934, men då hade man samlat hit rätt många framstående hundar från fastlandet för att visa olika djur och typer.
Gotlandsstövaren är nu en typ, som definitivt uppgått i Hamiltonstövarna och av de tidigare många raserna av stövare har man nu de tre: Hamilton, Schiller och Smålandstövare. Av Hamiltonstövare utställdes i år endast två, båda hemma på Gotland och belönades med resp. första och andra pris i öppen klass. Av de fem Schillerstövare voro två hemma på Gotland, båda prisbelönade.

Två Gotlandspointers till fastlandet.
Stort intresse tilldrog sig pointergruppen, där två på Gotland uppfödda djur också såldes till en så kräsen och speciellt på dessa hundar erfaren köpare som generalkonsul Erik Åkerlund. Den ena var hr Isak Petterssons Tom, uppfödd av honom själv, den andra pastor Bergdahls Ras, uppfödd av den sedan många år intresserat och energiskt verksamme uppfödaren styckjunkare K. Thimgren. Tom fick för övrigt två första pris, certifikat och hederspris, vilket också var fallet med Ras” kullsyster Dolly, tillhörig godsägare Eric Hansén, Norrbys. En tredje kullsyster till dessa två Rantzie, kapten von Koch, fick också pris, och styckjunkare Thimgren fick sålunda glädjen se tre av honom uppfödda hundar bli prisbelönta.

Vorstehhunden allt populärare.
Emellertid vill det synas som om Vorstehhunden håller på att bli alltmer populär på Gotland. Icke mindre än 15 hundar av detta slag — varav icke mindre än tio voro från Gotland — hade denna gång utställts, och särskilt intresse tilldrog sig poliskommissarie Oscar Amundsons, Stockholm, Rolly av typen Deutsch Stichelhaar — hr Amundson är expert just på denna ras, som han fört fram i Sverige. Inspektor Stig Wikström, Tollby, utställde en vacker kull korthårig Vorsteh till försäljning.
För Gotlands del torde också pointern och Vorstehhunden vara de bästa som jakthundar, den senare är trevlig både för jakt och sällskap, för jakt är han särskilt lämplig om markerna icke äro alltför öppna.

Landets bästa kennelsrepresenterade.
Bland taxarna fann man ett par från fru Veroni Sandströms världsberömda kennel. Cocker Spaniel, Englands kanske populäraste hundras för närvarande, börjar även här hemma bli mer och mer populär, men den är mest sällskapshund, medan däremot Springer Spanieln är en jakthund. En tik av Engelsk bulldogg, hemma på fastlandet, den enda i sitt slag för övrigt på utställningen, erhöll två första pris, certifikat och championat — gott resultat av Visbyresan alltså. Av schäfer utställdes flera vackra exemplar. Handlanden Hj. Pettersson, Roma, hade en vacker tik, som också hjälpte en liten tvåårig tös till seger i det uppskattade publiknumret Barn och hund. Men även landskontörist Eric Viberg, Visby, hade två vackra djur, en hund och en tik.
Den förnämsta kenneln för collies i Skandinavien, fru Elsa Kjellanders, Nynäshamn, utställde två vackra collies. Av airedaleterrier fanns en representativ samling, likaså av foxterriers. Bland de strävhåriga märktes särskilt två från fru Elfe Tegnérs Saxa-kennel, vars hundar äro kända även som goda grythundar. Mellan de sex skotska terrierna stod en het strid då de voro bland fastlandets förnämsta. Här kunna särskilt nämnas Calle Schröders systers ”Tallyho BooHoo och fru Bayards Hades Shirley, båda uppfödarna välkända. I gruppen Skye terrier mötte åter som flera andra ställen i katalogen namnet Wernér, denna gång fru Ruth Wernér, Skara, som fick se en hund prisbelönt. Skarabergs kennel, som hon och hennes man driva — hr Wernér hade ett flertal hundar med på denna utställning torde var den största i landet, då utom åtskilliga tusen rävar hr och fru Wernér hålla en hundgård på inemot 200 djur.
Av Saluki utställdes endast en tik, tillhörig frkn Signe Sjögren, Stockholm, ägarinnan är gotländska till börden f. ö.. Bland pudlarna utställde specialisten på denna ras fru Britta H:son Myrhammar, Stockholm, en vacker hund och en tik, båda danskfödda. Frkn Inga Granlunds, Visby, lilla svarta pudel Nicolaus av den Myrmanska kenneln Dvärgbo, fick pris och championat. Ett särskilt intresse tilldrog sig den lilla svarta dvärgpudel, som hitsänts av den amerikanska dollarprinsessan mrs Crane, vilken dock på grund av sjukdomsfall icke kunde komma ned själv.
Denna pudel var uppfödd i Österrike, hade erövrat championat i Ameérika och fick nu certifikat i Visby. Mrs Crane, själv född i Amerika, hade nu kommit till Sverige för att besöka bl.’a. Uppsala, från vilken stad hennes morfar, född von Linné, var bördig. Av pekingeser fick åter Skarabergskenneln två djur belönade med hederspris.

Gott om hundar på Gotland.
Svenska kennelklubbens sekreterare kapten Sten Ankarcrona, som jämte ingeniör Sven Burén — en broder till kennelklubbens ordförande överste Bertil Burén — friherre C. Leuhusen och fru Strömberg på kennelklubbens sekretariat biträtt lokalkommittén med utställningens arrangerande, är som ett levande lexikon när det gäller hundar och kennels. När man nu vet att det på Gotland i fjol fanns 1,583 hundar, säger det sig självt att här finnes mycket att göra för att få fram goda och lämpliga hundar. Anslutningen i år visar också att intresset växt och när som nu två hundar kunna exporteras till fastlandet och till på köpet till så framstående kännare, visar ju detta också att man lyckats i sina strävanden, vilket bör vara en sporre för övriga hundägare.

Vad vill Svenska Kennelklubben?
Denna klubb, som nästa år fyller 50 år och då planerar en större jubileumsutställning i Stockholm 3—4 juni med ett tusental hundar i samband med internationella kynologiska federationens kongress, bildades den 13 dec. 1889. Den består nu av 22 klubbar och fem utskott för vissa hundraser samt har själv något över 4,000 medlemmar, méåd specialklubbarna har den mellan 6,000 och 7,000 medlemmar. Dess uppgift är att främja den ädla hundaveln, föra stambok, utgiva en tidskrift, anordna utställningar och bruksprov samt anvisa avelsdjur, arrangera föredrag etc.
Den internationella kynologiska federationen, som omfattar hela Europa, Amerika och Sydamerika, m. fl. länder, anordnar varje år en kongress, den senaste hölls i år i Wien, då Svenska kennelklubbens ordförande överste Burén valdes till federationens president till tiden för nästa års kongress i Stockholm.

Jaktprov i höst på Gotland.
Lokalavdelningen här planerar anordnande av jaktprov i höst på Gotland för hundar i ungdoms- och öppen klass men icke i konkurrensklass, varjämte man samtidigt ämnar anordna en instruktionsdag för klubbens medlemmar. Det kan vara möjligt, man hoppas det blir så, att kennelklubben om några år kan förlägga sina årliga stora prov till gotländska jaktmarker och som en förberedelse kommer nu i höst proven med fågelhundar.
Ett trevligt publiknummer var igår Barn och hund, då ett antal barn, inalles 24, med var sin hund tågade förbi publiken, som skulle rösta på det i dess tycke trevligaste paret. Demonstrationen bjöd på en hel del roliga poänger.
Så röstade publiken och vid uträkning av antalet avgivna lotter, befanns att förstå pris tillfällit nr 14 Marie Louise Pettersson, 2 år, med schäfern 66 Litty, andra pris nr 9 Gunvor Höglund, 4 år, med colliern Florry Monavesti och tredje pris Brita Nilsson, 7 år, med dvärgpinschern Acostis Leekatt. Bland röstsedlarna drogos två sedlar, vilkas avgivare erhöllo minnesbägare.
De voro fru Paula Lindby, Sigges i Dalhem, och fru Anna Storm, Visby.
Bestyrelsen kunde i går afton nöjd stänga till utställningen om ett gott resultat. Omkring 1,100 personer hade besökt densamma och det ekonomiska resultatet torde därför bli gott. Bestyrelsen bestod av ingenjör J. D. Driessen, styckjunkare K. Thimgren, fröken Anna Lövberg, artisten Erik Skårman, grosshandlasre Harald Pettersson och hr Felix Dassow.
På lördagskvällen samlades utställningsbestyrelsen och hundägare m. fl., inalles ett femtiotal personer, till supé på Snäckgärdsbaden, där några timmar tillbragtes i angenäm samvaro och under god stämning.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 25 Juli 1938
N:r 168

Dödsfall Maria Björkegren

Vår kära moder och mormoder Maria Björkegren avled stilla i dag i sitt 74:e levnadsår, sörjd och i tacksamt minne bevarad av oss samt släkt och många vänner.
Halfoser i Dalhem den 8 juli 1938.
Ingegärd o. Karl Larson.
Birgit, Lennart, Folke, Gertrud.

Sälla äro de som sova,
de som slutat vandringen.
Salig frid är dödens gåva
åt en Guds och Jesu vän.
Efter mödor, kval och strid
väntar oss en salig frid
hos vår Gud i evig tid.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 9 Juli 1938
N:r 155

Idrott och sport.

Festlig idrottsdag i Stånga.
Brödratrio i Vestkinde efterträdde brödrotrio i Gothem som världsmästare i varpa. Stångaspelen ha aldrig haft en sådan anslutning som i år.

Föreningen Gotländsk Idrotts stora sommartävling i Stånga ägde i går rum under gynnsamt väder och under mycket stor tillslutning både från tävlande och från allmänhetens sida. Det var ett obestridligt faktum, att en sådan tillslutning till Stångaspelen aldrig tidigare förekommit — ett bevis så gott som något, att den gotländska idrottens popularitet är i stigande. Organisatoriska anordningar hade vidtagits för att hålla åskådarne i ständig kontakt med de pågående kraftmätningarna och en tränad stab av funktionärer svarade för att de olika tävlingarna expedierades utan onödiga longörer.
Tävlingsledningen kunde också med gott samvete låta filmkamera och idrottssåkkunniga, bland dem Torsten Tegnér i Idrottsbladet titta på tävlingsarrangemangen, som verkligen fungerade utmärkt.
När de idrottsintresserade vaknade på söndagsmorgonen gav vädret inte just . anledning till någon större tillfredsställelse. Ty regnat hade det gjort på natten, och regnet hängde alltjämt i luften — på spridda ställen gick det också skurar. Men det var icke tillräckligt att avskräcka vare sig idrottsmän eller andra. Och optimisterna fingo rätt — söndagen blev en dag av idealiskt idrottsväder. Himlen var en smula beslöjad under större delen av dagen, men temperaturen var lagom och be: haglig, varför svetten icke behövde flöda i sådan mängd, som den skulle hava gjort under solig och varrh sommarsöndag.
Ny för året var anordningen med idrottsgudstjänst. I Gumbaldeängen hållas årligen de s. k. Stångakonferenserna, varför platsen icke saknar förtrogenheten med den religiösa förkunnelsel. Men kombinationen med idrottsdagen är däremot en ny och god anordning, som från början ger högtidsstämning åt dagens samling. Givetvis hade icke så många hunnit infinna sig, då friluftsgudstjänsten började, men det samlades allt flera medan densamma pågick. Kontraktsprosten Adrian Kronqvist, vilken talade i egenskap av pastor loci, hade till ämne för sin korta predikan valt.
Dagens text handlade om den förlorade sonen och hans förfallna tillstånd.
Detta gav officianten anledning att vid sidan av textens rent religiösa lärdomar erinra också om idrottens strävan att skänka ungdomen genom kraven på skötsamhet icke blott en sund kropp utan även en sund själ.
Före predikan sjöngs ”Dig skall min själ sitt offer bära” och efter densamma ”Guds ord och löfte skall bestå”.
Snart erbjöd det stora slagfältet ett myllrande liv av festlig idrottsglädje.
På de öppna områdena åt landsvägen flögo pärkbollarna i långa lyror, nedåt Gumbaldegården upptogos både ängen och åkern utanför av varpkastare.
Över ängens mitt svajade den svenska flaggan och därtill ett signalställ med flaggor i rik mängd.
Och sedan kunde strax efter kl. 10 uppropet taga sin början. Som förut nämnts voro de anmälda lagens antal i varpa 165, i bakpärk 16 och i frampärk 10. En obetydlig del av de anmälda varplagen hade fått förfall.
Sedan spriddes de mer än 600 idrottsmännen ut över tävlingsplatsen. I pärk fingo givetvis åtskilliga lag bida och se, tills deras tid kom, men varpkastarna fingo omedelbart gå i elden efter hela linjen vid ett 80-tal olika varpmål, de olika klasserna på olika avsnitt å det stora tävlingfältet.

162 lag varpkastare i elden.
Ser man på fördelningen till de olika klasserna så hade mästerskapsklassen 26 lag anmälda, klass II 25 lag, klass III 54 lag, rekrytklassen 45 lag och klass IV 15 lag. På grund av den stora anslutningen i klass III och i rekrytklassen voro båda dessa klasser delade i A och B, varigenom chanserna att vinna pris fördubblats inom dessa klasser.
I mästerskapsklassen, som väl tilldrog sig största intresset, mötte man många av de gamla kända lagen. Striden blev svår redan. från början och särskilt spännande var naturligtvis uppgörelsen mellan ett par sådana segraraspiranter, som bröderna Arvessons lag, Gothem och bröderna Netzels lag, Visby, vilka hade osmaken att bli lottade mot varandra. Resultatet blev, att fjolårets segrare, bröderna Arveson, redan här blevo slagna och måste övergå till tröstklassen, medan Netzels lag kunde gå vidare i kampen. Vidare blev Herman Olssons lag från Eksta utslaget av Knut Petterssons lag, Roma, medan Blombergs lag, Gothem, klådde ett lag från Bara och K. F. Söderdahls trio ett lag från Rone.
Så småningom fick emellertid K. F.
Söderdahls lag stryka på foten för Birger Olssons lag, Fole, och Netzels lag för Ivar Ahlqvists lag, Roma. Det var ganska hårda uppgörelsen. Ett lag, som däremot gick segrande fram efter hela linjen, var Oskar Karlssons lag från Västkinde. Det var ett nytt lag, som åtminstone icke var med på tävlingsbanan i fjol och som förövrigt bestod av trenne bröder. Det var sålunda relativt okänt, men det hade turen, att då det nu för första gången ställde upp i mästerskapsklassen, kunna notera en klar seger. Den sista sammandrabbningen hade laget med Oskar Blombergs lag, Gothem, som dock måste se sig slaget i en spännande final.
Det märkliga inträffade alltså att liksom förra året priset hemfördes av trenne bröder.
Fjolårets segrartrio från Gothem hade förövrigt otur även i tröstklassen.
De blevo nämligen slagna av Erik Ekelunds lag, Bara, vilket återigen fick stryka på foten för Herman Olssons lag, Eksta.
Och efterhand kom publiken. Den kryssade sig fram en smula försiktigt — ibland förstås också en smula oförsiktigt mellan varpmålen, lyssnade till högtalaren och drogs till kaffe- och läskedrycksstånd. Filmningen väckte förstås livlig uppmärksamhet, som var lika stor hos publiken som hos de avkonterfejade. Ja, det var en festlig dag.

Veteran

och :de pristagare.

I Klass IV, som kastar med stenvarpor utan tag och där man får räkna både ”pinnu u hule”, ställde 14 lag upp. Där kom slutstriden att stå mellan Hemse och Klintehamn — det gällde grosshandl. Snöbohms hederspris — och priset gick till Hemse.
I de andra klasserna utkämpades också många duster, innan prislistorna slutligen togo fast form. Rekrytklassen hade som förut nämts fått ett vackert tillskott av nykomlingar, vilka nu med nyvasst intresse bokstavligen kastade sig in i striden för att — som man hoppas — arbeta sig upp mot toppen.

Gothem och Burs segrande i pärklag.
Om man rätt kan förstå och uppskatta situationer och finesser så är pärkspelet kanske det som ger största behållningen från den stora tävlingsdagen i Stånga. Här får man se hur snabbhet i både hjärna och lemmar kommer till användning och mången gång är det också slugheten som fäller utslaget, ifall motståndarna ha slarvat eller slumrat till för ett ögonblick.
Vid förra söndagens förtävlingar i bakpärk visade som bekant de i mästerskapsklassen deltagande lagen en genomgående jämnhet, ty samtliga lag fingo vardera en vinst och en förlust. Vid gårdagens uppgörelser blev det dock litet större skillnader mellan lagen och Gothemsborna kunde hemföra en vacker seger och förvisade därmed fjolårsmästarna från Burs till andra plats.
Gothem segrade först över Näs och När, Burs slog När, Lau slog sedan Burs men fick därefter stryk av Näs. Närlaget blev besegrat över hela linjen. Slutresultatet blev att Gothem vann med tre segrar och därefter följde Burs, Lau och Näs med vardera två segrar. För att skilja dessa åt fick man ta till noggrannare räkningar särskilt mellan Burs och Lau var skillnaden hårfin, då vardera laget, hade fem vunstpärkar. Man fick därefter övergå att räkna vunna 10-tal och det visade sig att Burs hade 9 vunna 10-tal mot Laus 7. Näs hade bara fyra vunstpärkar, så här var saken enkel nog.
Spelet var över lag gott även om det slarvades ibland med inslagningen, och gothemsborna tillerkändes priset för bästa och ärligaste spel. Men här fanns det konkurrenter hack i häl, ty lauborna hade också en vacker bollbehandling.
I frampärk spelade de segrande lagen från första omgången alla mot alla och det blev många och intressanta strider mellan de fem lagen från Burs, När, Silte, Lau och Visby. När o. Lau möttes på slutet och Lau gjorde här en utmärkt prestation genom att hämta upp sig från fem om fullt till fullt om fullt o. att sedan i fortsättningen vinna pärken. I sista spelet mellan Burs och Lau fick man se verkligt vackert pärkspel. Kanske hade man hört hur en och annan klagat på att spelet förut varit för snarvt i frampärken och -så tog man fram de fina lyrorna, som gingo mellan ytterkarlarna i planens hela längd så lång den kunde bli för de påträngande folkmassorna. Man hade verkligen bekymmer med folkskockningen ibland, ty rätt vad det var hade bollen fått sig ett nyp, som sände den långt bort över åskådarna och då var det minnsann inte lätt för utemännen att kunna svara med samma mynt. Johansson i Laulaget hade ett väldigt driv på sina vackra lyror och missade sällan eller aldrig och Bursborna svarade med lika ärligt och ögonfägnande spel. Prisnämnden följde spelet med belåtna miner och belöningarna uteblevo inte heller. Lagen voro mycket jämna men det såg ett tag ut som om Lau skulle ta hem första pärken. Därav blev det dock ingenting, ty Burs spottade upp sig och tog pärken efter fullt om fullt. Samma ställning uppkom också i andra pärken, men även nu var Burs det lag som utnyttjade situationerna i sluthuggen till sin fördel. Därmed var frampärken slutspelad och uträkningen för placeringarna kunde ta sin början. Det blev en ganska ingående granskning av alla protokoll. från alla spel, då det inte varit någon utslagning utan man måste räkna med segrar, förluster och poäng för alla lag.
Lau fick lämna ifrån sig mästartiteln till Burs, som gjort en hedersam insats i tävlingen genom det goda spelet på slutet.

Gotländsk femkamp och annan idrott.
Kring den inhägnade planen, där tävlingarna i gotländsk femkamp, stångstörtning, haug- och langstikel m.m. skulle äga rum hade de flesta åskådarna börjat samla sig vid 3-tiden. Några kvartar efter kunde man till att börja med få se de fem längdhopparna i aktion. Och det var ingen dålig början. Fjolårsmästarens resultat hann blekna bort åtskilliga gånger under tävlingen inför de siffror som nåddes och hade inte ens räckt till pris i år. Nu hör det ju till saken att han inte ställde upp. i år och man vet aldrig vad unge Bertil Nilsson från Burs kunnat hitta på om han nu varit med Einar Smith, Klintehamn, och Wallin, Fårösund, hade så gott som exakta mått på sina hopp, den förre hoppade 5,99, 5,97, 599, och den senare 5,92, 5,96. Näst efter dessa båda kom K. E. Arvidsson, Burs, som hade 5,75. Dessa tre gjorde sedan var sitt finalhopp och här satsade man på för fullt.
Wallin kom först över sex meter — 6,06 — och det räckte till seger, fast Smith kom hotande nära med 6,03. Jämnare och mera spännande kunde det knappast ha: varit.
Även det följande höjdhoppet blev en grann tävling trots att den hade mndast fyra deltagare, två fårösundare, Wallin och Karlsson, samt två bursbor, B. E.
Dannborg och Bertil Nilsson, fjolårsmästaren.
Höjderna klarades undan för undan utan några större besvär och allt gick väl ända tills höjden blev 1,62. Då sade de båda nordergutarnas förmågor stopp och de fingo i stället sätta sig och se hur Nilsson och . Dannborg elegant svingade sig över 1,66 blev det efter nästa höjning och det gick fortfarande bra för den lovande pojken Nilsson. Dannborg däremot fick nöja sig med det föregående resultatet, han var över i andra hoppet men dumt nog tog han ribban med sig i handen på nedgående. Nilsson gick därpå till attack mot klubbrekordet, men det blev inget av den gången. 1,70 var för mycket ännu så länge. Stångstörtningen blev en imponerande kraftmätning mellan de gotländske herrar atleter, som levererade en mycket uppskattad och spännande batalj. I första gången tog den säkre oldboyen ”Peking” Hellström ledningen med 7,76, men annars verkade det som om man sparade sig över lag. I andra omgången blev det åtskilligt livligare, när det gällde att övertrumfa varandra. Peking ökade vackert till 8,10, Dannborg, Burs, nådde 7,85 och Arne Möllerström låg på 7,80. Fjolårsmästaren Gustav Dahlström, Fårösund, hade en riktig otur med sina kast än var det övertramp eller också slog stången inte runt — och han kunde följaktligen inte göra något åt de andra storhejarna. Tredje och sista omgången inleddes med att Peking ännu en gång bättrade på till 8,16 och det verkade som om ingen skulle ha: mer att säga till om.
Dahlström missade för tredje gången, Klasson, Ekeby, var nära den främsta stickan men trampade över, och även Dannborg missade. Men då kom Arne Möllerström och skapade ”den stora sensationen. Med sin egendomliga stil att. vända sidan till vid utkastet vräkte han på för kung och fosterland och passerade Peking med fyra centimeter till 8,20. Gissa om det jublades på Roma-sektionen. Det blev ärekast och nya filmupptagningar.
Sedan dessa specialgrenar väl voro överstökade kunde femkampen ta sin början. Tolv man voro anmälda och det var så gott som uteslutande kända nämn från föregående årens femkamper. Det började med kappränning 100 meter ute på pärkplanerna och ordningsmakten hade åtskilligt besvär med att få en gata i folkhopen, som kunde rymma tolv man i bredd. Men det lyckades och det blev löpning av. Två skulle slås ut i denna gren och dessa blevo Lind, Roma, och V. Pettersson, Visby.
Längdkastningen med varpa liksom de övriga grenarna var förlagd till den inhägnade planen och det bliv ett kraftprov så gott som något. Varpan saknade tag vilket naturligtvis gjorde saken en smula knepigare och det var inte alla kast som lyckades. Två skulle elimineras också här och nu hade turen kommit till L. Johansson, Roma, och R. Pettersson, Dalhem. Femkampens höjdhopp bjöd på talrika spännande omhoppsdueller och det gick sakta att få fram de tre man, som här skulle få lämna tävlingen. Arvidsson, Larsson och Dannborg från Burs samt Bertil Möllerström, Roma, lågo säkert i toppen, men sedan hamnade fyra man på 1,50 och av dessa skulle tre ur. Det blev omhopp på samma höjd, och då fick Peking dra sig ur spelet. Man hoppade igen men alla revo och ribban åkte ned till 1,45. Här orkade inte Dahlström med längre och så började den sega duellen mellan Arne Möllerström och Sigurd Johansson, Dalhem. Båda voro ganska trötta i benen och revo tre olika höjder ner till 1,40, då Möllerström ensam gick över.
Denne fick sedan sin specialgren, stångstörtningen, att syssla med och där var Han ju given segrare i Pekings och Dahlströms frånvaro. Han vann utan att förta sig på 7,84, men hän fick göra så många flera extrakast i stället för att få alla filmare tillfredsställda.
Nu var tiden inne för den sista och avgörande grenen — ryggkastet. Arne Möllerström fick ställa upp mot K. G. Larsson, Burs, som var tvåa i stångstörtningen, och i första omgången visade unge K. G. hur en motståndare skall läggas till rätta. B. Möllerström och Dannborg, Burs, ställde upp som aspiranter till tredje och fjärde pris med resultat att även den andra brodern Möllerström åkte i däck. Arne hade emellertid första priset i tankarna och överlistade K. G. Larsson i andra omgången, så att ställningen blev jämn. Det andra paret utförde därefter något som närmast liknade ringdans och som inte blev något helt med. Sedan Peking lämnat några små instruktioner blev det rediga tag och Dannborg fick sin motståndare i marken fort nog. Sista omgången mellan finalisterna var givetvis mycket spännande och det blev Möllerström som dukade under efter en het dust med den starke laupojken. En extratävling i ryggkast startades omedelbart efter den ”ordinarie” och här ställde åtta deltagare upp. Det var inga svaga stackare som möttes i dessa bataljer, och krafterna behövdes väl om man skulle komma någonvart i konkurrensen. Kvar till slutomgången voro Peking och Cedersten, Stånga. I första omgången vann Cedersten, i andra överrumplades han av Peking, men i tredje kom stångabon igen och vann tävlingen. Sedan övergick man till andra goda publiknummer, nämligen ”herre på vågrät stång” och ”sparkä bleisträ” och det skrattades gott och hjärtligt åt Vederbörandes krumelurer.

Prisutdelningen.
Framemot 9-tiden voro alla protokoll uträknade och klara och det började ördna sig till prisutdelning. Tre stora bord med bägare och ”bucklor” i alla fasoner buros innanför inhägnaden och skollärare Dahlgren äskade ljud i mikrofonen. Han konstaterade att 1938 års Stångaspel nu voro till ända och ett minne blott, han tackade idrottsmännen för god kamp och beklagade att prissamlingea ändå inte räckte till för att belöna alla de goda prestationer som gjorts under dagen. Till alla, såväl tävlingsdeltagare som åskådare, riktade han till sist ett varmt tack för att de genom sin närvaro bidragit till att ge Stångaspelen en så festlig prägel, som hu varit fallet och som fört dess namn långt ut över Gotlands gränser.
General G. M. Törngren förrättade därefter prisutdelningen och hade alltid något gott ord till reds när dagens kämpar från pärkplanen och varpmål infunno sig för att avhämta sina troféer.
Det var ingen liten samling pris som gick till belöning för dagens arbete.
Den fyllde ett helt tält, där den under däzen fanns till påseende och när den sedan bars in på planen fyllde den hela tre bord. Fördelningen av prisen tog nära en timme i anspråk, och under tiden hann man bli riktigt öm i händerna av att applådera. Så småningom tunnade det dock av på prisborden och general Törngren kunde stiga fram till mikrofonen… Han betraktade årets Stångaspel som ett mycket rikt och vackert minne; en stor dag som började så vackert med gudstjänst ute på ängen. Hundratals deltagare och tusentals åskådare ha visat gott humör och verklig idrottsmannaanda, vilket gjort att spelen ha blivit så lyckade. Alla stå vi i stor tacksamhetsskuld till spelens och den gotländska idrottens generalorganisatör, folkskollärare Dahlgren, ty genom hans insatser ha Stångaspelen nått långt utom vår ös gränser.
Och så följde ett rungande fyrfaldigt för generalen Dahlgren, som stod där och myste av belåtenhet över den lyckade dagen. Men tro nu för all del inte att pristagarna glömdes bort vid hurrandet. De fingo sin beskärda del de också.
Nu hade det redan hunnit bli skumt och borta på dansbanan lät Malmgardskapellet höra sin repertoar för den danslystna ungdomen. För gamlingar och långväga resande var det tid att fara hem och begrunda dagens händelser…

Prislistorna:
Bakpärk.

Mästerskapsklassen:
1) Gothem, pärkkarl Johannes Arvesson, mästerplaketter: 1 större till laget och 1 mindre till varje man i laget, konsul Otto Åkermans hederspris, 2) Burs, pärkkarl Fritz Pettersson, 3) Lau I, pärkkarl: John Larsson, 4) Näs, pärkkarl Gunnar Jakobsson, 5) När I, pärkkarl Ture Nilsson.
Tröstpris:
1) Visby Bollklubb, pärkkarl Erik Lundgren.
Klass A:
1) Silte, pärkkarl Albert Hansson, Gotlands Allehandas hederspris, 2) Alva, pärkkarl Otto Siggelin, 3) Vänge, pärkkarl Emil Johansson.
Rekrytklassen:
1) När III, pärkkarl Arne Lindell, direktör Carl E. Degermans hederspris, 2) Östergarn II, pärkkarl Magnus Bendelin.
Till bäste pärkkarl i bakpärk: Lau pärkkarl, John Larsson, C. G. Björkanders hederspris.
Till näst bäste pärkkarl i bakpärk: Burs pärkkarl, Fritz Pettersson, direktör Ernst Lybergs hederspris.
Till bäste man på planen i bakpärk: Elias Johansson, Gothem, kommieridör och fru Arvid Häggs hederspris.
Till det lag, som spelat vackrast och ärligast: Gothems pärklag, direktör Carl Cramérs vandringspris.

Frampärk.
1) Burs, pärkkarl Hilding Havdell, mästerskapsplaketter: 1 större till laget och 1 mindre till varje man i laget Gotlänningens hederspris, 2) När I, pärkkarl Kristian Nilsson, 3) Lau I, pärkkarl Harald Hansson, 4) Silte, pärkkarl Albert Hansson, 5) Visby Bollklubb, pärkkarl Erik Lundgren.
Till bäste pärkkarl i frampärk: Silte pärkkarl, Albert Hansson, C. G. Björkanders hederspris.
Till näst bäste man i frampärk: Burs pärkkarl, Hilding Havdell, direktör Ernst Lybergs hederspris.
Till bäste man på planen i frampärk: Gustav Johansson, Lau, kommendör och fru Arvid Häggs hederspris.

Varpa.
Mästerskapsklassen:
1) Västkinde, Oskar Karlsson, mästerskapsplaketter: 1 större till laget och 1 mindre till varje man i laget, Ångfartygs A.-B. Gotlands hederspris, fribiljett för att representera Götland vid jubileumstävling i Göteborg i sept., direktör Herman Duses vandringspris, 2) Gothem, Oskar Blomberg, 3) Roma, Knut Pettersson, 4) Slite, Sven Othberg, 5) Fole, Birger Olsson, 6) Roma, Ivar Ahlqvist, 7) I. V. Visby, G. Netzel, 8) I. V. Visby, K. F. Söderdahl.
Tröstpris: 1) Eksta, Herman Olsson, 2) Stånga, Ragnar Pettersson, 3) Garda, Axel Nilsson.
Klass H:
1) Bunge, Gust. Karlsson, Nya A.-B. Visby Bryggeriers hederspris, 2) Dalhem, Henning Persson, 3) Östergarn, Vilh. Nilsson, 4) I. V. Visby, Axel Flodman, 5) Ljugarn, Arvid Johansson, 6) Dalhem, John Lövgren, 7) Dalhem, Sigge Johansson, 8) Hemse, L. Fredriksson.
Tröstpris: 1) Visby Bollklubb, Thor Ödin, 2) Buttle, Manfred Nilsson, 3) Lye, Ragnar Jakobsson.
Klass III A:
1) Bara, Sven Hansson, A.-B. Gotlands Banks hederspris, 2) Hemse, Axel Hoffman, 3) I. V. Visby, Knut Johansson, 4) Västergarn, K. H. Johanssön; 5) Stenkyrka, Emil Stenström.
Tröstpris: 1) Barlingbo, Gustav Nilsson, 2) Källunge, Tyko Sandelius.
Klass II B:
1) Tofta, Fritz Lind, Gotlands Järnvägs A.-B. hederspris, 2) Mästerby, Hj.
Eriksson, 3) Vallstena, Henry Veström, 4) Ekeby, Gust. Björklund, 5) Buttle, Hj. Niklasson.
Tröstpris: 1) Gothem, Lars Kristiansson, 2) Stånga, Emrik Pettersson.
Rekrytklassen A:
1) Barlingbo, John Zakrisson, Gotlands Hönsfoder A.-B. hederspris, 2) Eskelhem, Erik Wahlgren, 3) I. V. Varpa, G. Gustavsson, 4) I. V. Visby, K. Enström, 5) Thuleklubben, Gösta Larsson.
Tröstpris: 1) Havdhem, K. Molin, 2) Västergarn, K. Gabrielsson.
Rekrytklassen B:
1) I. V. Visby, E. Svärd, En idrottsväns hederspris, 2) Burs, T. V. Bodin, 3) Alva, David Olofsson, 4) Havdhem, K. Wahlgren, 5) Tofta, G: Lind.
Tröstpris: 1) Stånga, Erik Karlsson, 2) Ekeby, Arv. Nilsson.
Klass IV:
1) Malte Siltberg, Hemse, grosshandl. E. Snöbohms hederspris, 2) Helge Hägg, Klintehamn, 3) Sven Klasson, Hablingbo, 4) A. Jakobsson, Fide, 5) O. Nilsson, Barlingbo.
Tröstpris: 1) Helge Eriksson, Vestkinde, 2) H. Eriksson, I. F. Varpa, Visby.

Haugstikel.
1) Bertil Nilsson, Burs, höjd 166, 2) B. E. Dannborg, Burs, höjd 162.

Langstikel.
1) Karl Erik Wallin, Fårösund 6,06, 2) Einar Smith, Klintehamn, 6,03.

Stångstörtning.
1) Arne Möllerström, Roma, 8,20 m., juvelerare Ernst Swensons hederspris, doktor Nils Bolins vandringspris, 2) Erik Hellström, Visby, 8,16 m., 3) B. E.
Dannborg, Burs, 7,85 m., 4) Otto Klasson, Ekeby, 7,65 m.

Gotländsk femkamp.
1) K. G. Larsson, Burs, Läkerolfabrikens i Gävle hederspris (en skål och 10 läkerolaskar), 2) Arne Möllerström, Roma, 3) B. E. Dannborg, Burs, 4) Bertil Möllerström, Roma.

Herre på vågrät stång.
1) Fritz Lundgren, Lye, 2) G. Pettersson, När.

Ryggkast.
1) K. Cedersten, Stånga, Pixfabrikens hederspris, 2) E. Hellström, Visby.

Sparkä bleisträ.
1) Ture Pettersson, Burs, 2) Hilding Bengtsson, Etelhem.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 4 Juli 1938
N:r 150

Landsbygden. Dalhem.

DALHEM.
Vårfest, anordnad av Dalhems kristliga ungdomsförening, hölls i söndags i härvarande missionshus.
Festen, som var talrikt besökt, inleddes av pastor Vilh. Karlsson, med några hälsningsord i anslutning till texten ”Se jag gör allting nytt”.
I det rikhaltiga programmet förekom bl. a. tal av pastor Hellmin, Ljugarn, som även föredrog en dikt av Hallof, vidare uppläsning av Märta Stenström.
Musikföreningen bjöd på ett rikhaltigt sångprogram och dessutom sjöngo Stina Björkqvist och Gertrud Andersson en duettsång. W. Karlsson föredrog ett solo. Sist sjöngs: gemensamt sångversen: ”Oss välsigna och bevara”.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 Maj 1938
N:r 113

Mejeribolaget fick höjd skatt.

Efter besvär av landskamreraren Gustaf Melin, å tjänstens vägnar, har kammarrätten höjt Hesselby Mejeri A.-B:s taxering år 1935 i Dalhems socken till kommunal inkomstskatt från 2,510 till 6,010 uppskattad och beskattningsbar inkomst. samt till inkomst- och förmögenhetsskatt från 3,380 till 6,880 kr. Sam tidigt har kammarrätten avslagit bolagets yrkande om nedsättning i taxeringarna. (P.)

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 10 Maj 1938
N:r 106

Lönerna vid torrläggningarna.

Till svar å en förfrågan från lantbruksstyrelsen huru timlönerna f. n. ställa sig vid torrläggningsarbeten inom Gotlands län meddelar statens lantbruksingenjör G. Wadman, att timlönerna på sista tiden varierat mellan 65 öre och 1 kr. I Garda har tillämpats en timpenning av 80 öre för såväl schaktnings- som stenarbeten. I Viklau betalas för schaktning 70, för bergssprängning 80 samt för bro- och betongarbeten 90 öre pr tim., i Dalhem resp. 75, 90 och 90 öre. Från Bäls socken uppges schaktningsarbete betalas med 65 öre samt stenoch betongarbeten med 1 kr. Vid Uggårds dikningsföretag i Eksta socken har i genomsnitt sista halvåret betalats 72 öre pr tim. för schaktning och 98 öre för bergsprängning, medan 78 öre gällt som genomsnittlig timpenning för både jordschaktning och bergssprängning i Klintehamnsorten. Slutligen upp: ges timpenningen vid schaktning i Burs till 75 öre. (P.)

Gotlands Allehanda
Måndagen den 9 Maj 1938
N:r 105