Rättegångssaker.

Visby rådhusrätt.
Blad ur en ung kvinnas roman.

Vid ett föregånde rättegångstillfälle var en 18-årig flicka instämd för stöld av en guldring och ett penningbelopp. På grund av sjukdom hade hon emellertid icke personligen då kunnat inställa sig. I dag var hon dock tillstädes för att höras om sin förseelse. Därvid blottades en hel del detaljer, som ingalunda ställde hennes moral i någon särdeles ljus dager. Som förut nämts förlorade hon redan som minderårig sin moder och har tidigt fått lära sig att sköta sig på egen hand, men i avsaknad av god ledning har hennes själsliv fått en sned inriktning, vilken efterhand lett henne på avvägar. Flickan, som är från landsbygden, hade kommit in till staden för att söka plats som hembiträde vilket hon även fått, men hon har endast under korta perioder haft anställning. Senast hade hon bott hos en fru här i staden. Då hon inte hade någon plats och var utan mat hade hon kommit på tanken att taga pengar ur tvenne sparbössor, som frun hade, och sammanlagt hade hon därvid lyckats få ut 6 kr. Dessutom hade hon ur en ask tagit en guldring, som hon sedan lämnat ifrån sig till manlig person, som hon sade sig ha träffat vid ett tivoli en kväll. Hon kunde inte bestämt uppgiva, varför denne manlige bekante fått ringen, men hon förklarade, att hon kommit överens med honom att träffa honom nästa kväll, vilket han också lovat. Emellertid hade han uteblivit. Hon hade sedan vid ett par tillfällen försökt få tillbaka ringen, men mannen ifråga sade sig ha tappat den, att saken var mycket oklar rörande mannen, som hon givit ringen. Åklagaren betvivlade att den namngivna person det var fråga om verkligen var den som fått ringen; mannen ifråga hade vid förhör sagt sig icke känna igen flickan annat än genom ett s. k. Öknamn. Under förhörets gång framkom vidare, att flickan uppgivit olika ålder vid sökandet av platser. Som förklaring därtill uppgav hon, att ”hon icke velat verka så ung”. Hon medgav även, att hon nog kunnat få plats, men hon hade icke velat ha någon.
Protokollet från förundersökningen rörande hennes antecedentia var av sådan natur att rätten fortsatte förhandlingarna inför lyckta dörrar.
Utslaget lydde på, att hon förklarades saker till snatteri och hänvisades till södra häradsrätten för att höras angående en cykelstöld.

Kollisionen vid Volters gränd.
Målet rörande kollisionen mellan en cyklist och en bil på S:t Hansgatan invid Volters gränd för en tid sedan var denna gång åter före, varvid trenne vittnen hördes. Inget av dem kunde emellertid bestämt ange hur pass hög hastighet cyklisten, ett affärsbud, haft vid tillfället. Själv uppgav svar, hastigheten till 15 km i tim. Svar bestred att det var han som var skuld till kollisionen. Yttrande den 29 dennes.

Tobakshandeln från kioskerna.
För att på förbjuden tid ha sålt tobaksvaror från kiosker dömdes trenne personer till vardera 10 dagsböter á 2 kr.

För fylleri
och förargelseväckande beteende fick en person plikta sammanlagt 40 kr. För enbart förargelseväckande beteende fick en sjöman plikta 25 kr.

En ”enkel” fyllerist
fick plikta 40 kr. Han hade tre gånger förut i år bötfällts för liknande förseelse. För fylleri dömdes dessutom ytterligare ett par personer att böta 20 kr vardera.

Bil genom likprocession.
För att med sin bil ha kört genom en likprocession dömdes en person att plikta 3 dagsböter á 20 kr.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 22 december 1932
N:r 298

Berusad bilist kör över ung flicka.

Vid 5-tiden i går eftermiddag inträffade å Stenkumlaväg i närheten av elektricitetsverket en olycka, som åsamkade en flicka i 16-årsåldern åtskillig skada. Flickan, som var dotter till i dagarna avlidne stadsarbetaren Axel Hallberg, hade varit i staden att uträtta en del ärenden i samband med faderns förestående begravning och var på väg till sitt hem vid Söderhem. Hon såg en bil komma efter sig på vägen och gick så nära hagtornshäcken vid vägkanten som möjligt, men bilen gjorde en alldeles omotiverad gir och körde på henne, så att hon blev omkullstött av bilens vänstra stänkskärm och släpad med bilen ett stycke. Hon fick sina kläder och underkläder söndertrasade och kontusioner såväl i ansiktet som på kroppen.
Bilen fördes av Robert Pettersson, innehavare av bensinstationen vid Söderväg. Denne ansågs av omkringstående personer onykter och det ansågs olämpligt, att han skulle fortsätta bilfärden, men med hjälp av en kamrat i bilen, tog han den överkörda flickan i denna och körde till Söderhem. Under färden har bilen enligt uppgift gjort nya slingerbultar på vägen. Polisen tillkallades emellertid och anhöll Pettersson, som då hunnit bege sig till sitt hem. Han befanns vara så påverkad av starka drycker, att han fick stanna några timmar i polisarresten, varjämte även blodprov togs av honom. Själv uppger han, att han förtärt 20 cl. spritdrycker, men det anses troligt, att denna siffra skall visa sig vara alldeles för liten, när statens rättskemiska laboratorium hunnit yttra sig över blodprovet.
Den överkörda flicken ansågs icke vara i behov av lasarettsvård, utan kunde stanna i hemmet, där hon bereddes tillsyn av läkare.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 22 december 1932
N:r 298

Inbrottsstöld

föröfvades natten mellan 19 och 20 Mars hos enkan Gustafva Engström i Habblingbo socken, hvarvid tillgreps en svartbottnig sidenduk med gröna fransar, tvenne kattunsdukar, ett hvitt kambriksförkläde, äfvensom en nyckel till den kista, hvaruti dessa persedlar funnits förvarade.

Gotlands Allehanda
Lördagen 1 April 1876
N:r 26

Med lifvets förlust

skola nu Hjert och Tector försona sig med det samhälle, mot hvars lagar de brutit. Deras ansökning om nåd afslogs nämligen 17 Mars af K. M:t i följande ordalag:
«Så väl brottet sjelft, som hvad om brottslingarnes personer anfördt blifvit finner Jag vara af så ovanligt svår beskaffenhet, att Mitt utöfvande, i detta fall, af den genom grundlagen Mig tillerkända benådningsrätt i verkligheten skulle betyda intet mindre än upphörande af all tillämpning af det, i nu gällande lag, stadgade dödsstraff för mord, begångna under försvårade omständigheter. Men, oberoende af Mina tankar angående dödsstraffets rättmätighet och lämplighet i allmänhet, är den öfvertygelse hos Mig djupt rotfäst, att Jag, genom det sätt, hvarpå Jag begagnar Min benådningsrätt, icke bör upphäfva en lag, hvilken, stiftad al Konung och Riksdag gemensamt, det ej tillkommer Mig ensam att ändra.
Till Min sorg finner Jag Mig således föranlåten att afslå förevarande nådeansökning och, på sätt Justitie statsministern och Statsrådets öfrige ledamöter hemstält, gifva Mitt bifall till det af Högsta Domstolens fleste ledamöter i ärendet afgifna yttrande.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 29 Mars 1876
N:r 25

Hjert och Tector

hafva af högsta domstolen fått sin dom lydande på lifvets förlust. En af domstolens ledamöter justitierådet Olivecrona var af skiljaktig mening och dömde till straffarbete tör lifstiden. De båda brottslingarne hafva hos konungen sökt nåd, hvilken ansökan högsta domstolens flesta ledamöter dock ej tunnit anledning till styrka. Äfven häratinnan var justierådet Olivecrona, den varme förkämpen för dödstraftets afskaffande, af annan åsigt och framlägger sina skäl härför uti följande anförande till protokollet:
Justitierådet Olivecrona yttrade:
Jag har tillförene, både på detta rum och offentligen, uttalat den åsigt, att
dödsstraffets rättmätighet och på samma gång dess bibehållande i den allmänna strafflagen allena ur synpunkten af en absolut nödvändighet för den allmänna rättsordningens upprätthållande kan försvaras. Såsom en konseqvens af denna åsigt framgår, att jag icke häller kan anse att ett, under åberopande af lagens bokstat ådömdt dödsstraff bör gå i verkställighet, utan så är, att en absolut nödvändighet vore för handen, som icke lemnade staten något annat medel öfrigt för samhällsordningens vidmakthållande, än det att beröfva den person lifvet, hvilken trotsat och kränkt samhällets lagar, Det är sålunda, enligt min uppfattning, allena i de utomordentliga fall, der ett underlåtande att begagna det yttersta straffmedlet kunde medföra äfventyret af samhällets sammanstörtande under anarkiens fasor eller våldsamma rubbande till sina grundvalar, som en tillämpning af dödsstraff bör kunna ifrågakomma.
Ehuru Hjert och Tector visserligen begått, många svåra missgerningar och deribland tvänne i hög grad grofva och afskyvärda brott, nämligen mord å allmän landsväg nattetid i förening med försök till rån, är dock intetdera af dessa brott af beskaftenhet att med oundgävglig nödvändighet påkalla dödsstraffets användande. Staten har nemligen andra medel i händerna att värna sig och samhällets medlemmar emot framtida brottsliga tilltag från sådana brottslingars sida än att beröfva dem lifvet och det voro i sannivg högst illa bestäldt med fängelseväsendet i Sverige, om utväg verkligen skulle saknas att i statens fängelser säkert förvara dem och sålunda göra dem för framtiden oskadliga. Straffarbete för lifstiden, när det begynnes med tolf månaders cellstraff och vid verkställandet göres till en sanning, är ett straff föga mindre strävgt är dödsstraffet; men det har dock det stora och obestridliga företrädet framför sistnämda straff, att det lemnar möjligheten öppen för den brottslige till allvarlig ånger och fortfarande förbättring af sitt lefverne, hvarigenom han i någon mån skulle kunna försona sig med det samhälle, hvars lagar af honom blifvit kränkta.
Tvänne högtidliga afrättningar, dit skaror af nyfikna, skådelystna personer från aflägse landsändar tvifvelsutan skola tillströmma för att bevittna de blodiga skådespelen af statens rättvisa, skulle, enligt min öfvertygelse, icke annat än i bög grad verka demoraliserande på de folkmassor, som ditkomma i afsigt att mätta sin lystvad att se blod flyta och att iakttaga burn delinqventerne uppträda vid tillfället. Mängden af de skådelystne skall för Hjert och Tector känna medlidande eller beundran öfver deras hållning under de sista ögonblicken, allt efter som de komma att framträda till stupstocken antingen med vacklande gång och med undergifvenhet för sitt öde eller de med fasta steg modigt gå döden till mötes. Man skall i en sådan stund föga tänka på deras brott, men så mycket mera på deras personer. Minnet af deras afrättande skall i visor besjungas och genom talrika afbildningar illustreras för den råa massan af folket, som för framtiden skall omgärda deras namn med ett slags gloria, hvilken deremot aldrig tillfaller dem, hvilka undangömmas i statens fängelser och der snart glömmas, om ock hågkomsten af deras illbragder lefver.
Jag vet alt för väl, att mången föreställer sig att dessa brottslingars afrättande skulle utöfva en mycket helsosam verkan till afskräckande från brott i allmänhet och mord och rån i synnerhet. Men århundradens erfarenhet undertider, då dödsstraffet mycket flitigt användes och då de grofva brotten stodo i ett mycket mera ofördelaktigt förhållande till folkmängden än för närvarande, bevisar, att man allt för mycket öfverskattat denna afskäckande verkan. Felet härtill är att söka deri, att man tror, att brottslingar, innan de med öfverläggning företaga lagstridiga handlingar, reflektera synnerligen mycket öfver qvantiteten och qvaliteten af det straff, som derpå kan följa. Men i verkligheten förhåller det sig icke så. Brottslingen, då han rufvar på ett brott, riktar nämligen all sin eftertanke på möjligheten att undgå upptäckt och derigenom undgå allt straff, det må vara större eller mindre. Ju mera han kan intala sig sjelf möjligheten af brottets fördöljande, desto mindre aktar han på sannolikheten af ett straff, äfven om det vore aldrig så strängt. Den kända erfarenheten, att dråp eller mord inträffat ofta kort tid efter en afrättning eller till och med i den omedelbara närheten deraf, eller föröfvats af personer, som sjelfva varit åsyna vitnen till afrättningar, ådagalägger ock, att afrättningar, såsom medel för afskräckning från brottsliga tilltag, äro gagnlösa. Poströtvare och mördare hafva förut för sina brott pliktat med lifvet, men detta har icke afhållit andra att beträda samma väg, och om Hjert och Tector nu skola med sina lif försona sina brott, skall det straff, som drabbar dem, säkerligen icke afskräcka andra illasinnade att föröfva missgerningar af fasaväckande art, om de dertill drifvas af starka lidelser och inga moraliska band hålla dem tillbaka.
Sedan Juli 1866, eller under en tid af snart tio år, har i Sverige dödsstraffet blott en enda gång gått i verkställighet, nämligen 8 Mars 1872, då lifstidsfången Carl Otto Andersson, som mördat en af bevakningspersonalen i Landskrona, afrättades. K. m:t har under denna tid i de fall, der domstolarne afkunnat dödsstraft öfver brottslingar som föröfvat dubbelmord nattetid i förening med rån, annat mord i förening med rån äfvensom giftmord, af gunst och nåd förskonat dem från dödsstraffet och tillåtit dem att med straffarbete för lifstiden få försona sina hemska missgerningar. Dessa från dödsstraffet förskonade brottslingar qväljas nu i statens fängelser och deras tillvaro derstädes kan icke för samhället sägas utgöra någon fara. Jag vågar derför hemställa, att k. m:t af gunst och nåd äfven täcktes tillåta Hjert och Tector att, med förskoning från dödstraffet, i stället undergå straffarbete för litstiden. Huruvida de brott, för hvilka Hjert och Tector blifvit ådömda lifvets förlust i verkligheten äro af svårare art och deras skuld större än de brottslingars, hvilka i ofvannämda fall blitvit benådade, torde vara vanskligt att afgöra på den menskliga rättvisans vågskål. Hvad som kan tala till tördel för Hjert och Tector, hvilka synas hafva utgått från gemensamhetsfängelset på Långholmen mera förderfvade, än de dit inkommit, är det, att de, efter att hafva blifvit gripne, afgifvit en sannfärdig och i de minsta detaljer gåenda bekännelse, hvilken gjort det möjligt att vinna en fullständig utredning om förloppet vid Upmarks och Larssons mördande. Utan en sådan sannfärdig bekännelse torde det hafva varit omöjligt att skafta något ljus öfver den ohyggliga mordgerningen, huru och af hvem den blitvit föröfvad, eller bevis om alla de stölder och inbrott, som Hjert och Tector föröfvat. Deras bekännelse har emellertid härtill lemnat full ledning. En uppriklig bekännelse är dock första vilkoret för en sann ånger, likasom ångren är det för möjligheten af en moralisk förbättring. Både Hjert och Tector betyga i sina ansökningar om nåd ånger öfver sina brott och, hvad Tector angår, vitsordas hans uppriktiga ånger af fångpredikanten vid länscellfängelset i Visby och hans goda uppförande inom fängelset af fängelse direktören derstädes.

Gotlands Allehanda
Lördagen 18 Mars 1876
N:r 22

Häktad såsom misstänkt för stöld.

T. f. stadsfiskalen Eric Wiberg härstädes har i dag på begäran av landsfiskalen i Klintehamn förordnat om häktning av den i går omnämde kördrängen från Stenkumla Oskar Harry Fridolf Larsson, bördig från Kalmar län och född 1908, Denne nekar till den stöld, som enligt angivelse ägt rum från lantbrukaren Petrus Johansson, Källgårds, där 100 kr tillgriplits ur en plånbok i en olåst låda. Han kan emellertid icke på trovärdigt sätt redogöra för åtkomsten av den penningsumma, över vilken han förfogat, utan påstår, att han skulle ha fått pengarna från en kamrat på fastlandet, vars namn och adress han icke vill uppgiva.
Den häktade är förut på Öland dömd för förfalskning, bedrägeri och sedlighetsbrott. Han har vistats på Gotland sedan i september månad, och även på en annan plats, som han i höst innehaft här på Gotland, har han misstänkts för stölder, bl. a. från arbetskamrater.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 20 december 1932
N:r 296

Rättegångssaker.

Norra häradsrätten.
(Kronohäktet. Ordf. Förste notarie Gillis Karlbring.)
Slutrannaskning har i dag hållits med för förskingring m. m. häktade f. fjärdingsmannen i Othem, H. Stigert. Som målsägare inställde sig vid dagens rannsakning de tre mödrar, för vilka Stigert i egenskap av barnavårdsman förskingrat sammanlagt kr. 847:50. De yrkade, att svaranden skulle åläggas betala summan i fråga, vilket han även förklarade sig villig till. Från pensionsstyrelsen förelåg en skrivelse, att några förskingringar av pensionsavgifter icke torde ägt rum, varför åklagaren återkallade sin talan i detta hänseende. Målet överlämnades från båda sidor, och svarandens biträde anhöll att Stigerts manipulationer måtte betraktas som ett fortsatt brott. Biträdet ville även framhålla, att synnerligen förmildrande omständigheter förelågo. Det hade varit så gott som ödesbestämt, att Stigert med sin dåliga ekonomi ej skulle kunna sköta tjänsten som exekutionsbetjänt. Han hemställde om lindrigast möjliga straff.
I sitt utslag förklarade rätten sig icke kunna anse Stigerts olika brottsliga handlingar som ett fortsatt brott. Han dömdes därför till 1 år 6 månaders straffarbete för förskingring i egenskap av fjärdingsman och till lika stort straff för förskingring i egenskap av barnavårdsman. Då svaranden redan lämnat sina tjänster, kunde han icke dömas till avsättning utan förvandlades detta straff till 2 månaders fängelse eller 1 månads straffarbete. Domen lydde alltså på sammanlagt 3 år 1 månad och 6 dagars straffarbete med 3 års påföljd. Från strafftiden skola avräknas 11 dagar, som svaranden suttit häktad. Svaranden förklarades vidare ovärdig att i rikets tjänst nyttjas.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 20 december 1932
N:r 296

Falskmyntare

synas hafva uppstått äfven hos oss. För redaktionen har nemligen framvisats en ett:öring af det nyaste, mindre slaget, å hvilken efter ettan, troligen genom lödning, ditsatts en nolla af bly. Sedan slanten blifvit försilfrad, har den blifvit bortprånglad för en 10:öring, med hvilken man vid ett hastigt påseende har stor likhet. Någon spaning på utprånglaren bar man ännu ej lyckats erhålla. Då man kan befara, att flera dylika mynt äro satta i omlopp, är bäst vid vexling vara uppmärksam.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 15 Mars 1876
N:r 21

Anhållen

och i förvar i polisarresten härstädes är sedan i lördags en 29-årig kördräng från Stenkumla, skäligen misstänkt för att ur en plånbok, som låg i en olåst skrivbordslåda, ha stulit en hundralapp tillhörig hans husbonde. Den anhållne, som är bördig från Kalmar län, har förut varit i delo med rättvisan och kommer troligen under morgondagens lopp på begäran av landsfiskal Justus Jakobsson i Klintehamn att förklaras häktad. Den anhållne nekar emellertid till stölden, men starka indicier föreligga.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 19 december 1932
N:r 295