Dödsfall Klas Magnus Andersson

Tillkännagifves, att förre Rättaren Klas Magnus Andersson stilla afled vid Lilla Bjers i Stenkyrka 16 Dec. 1877, i en ålder af 76 år och 5 månader.
Sv. Ps. 481.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 December 1877
N:r 102

Giftmordet i När.

Länsfängelset 18 Dec.
Angående detta fortsattes i dag ransakning med häktade bondeenkan Anna Olivia Sörensson Öndarfve och hennes syster, enkan Dorotea Charlotta Djurman. Såsom förut nämts hade bondehustrun Dorotea Margareta Olofs d:r Öndarfve i När för 10 år sedan aflidit och misstankar uppstått, att hon dött af förgift, hvarför sistlidne sommar liket blifvit uppgräfdt, undersökt och förklaradt hafva en sådan mängd ärsenik uti sig, att dödsorsaken ansetts vara arsenikförgiftning. Anna Sörensson och Lotta Djurman nekade fortfarande för att hafva förgifvit gumman och vidhöllo i öfrigt sina uppgifter vid föregående ransakning om mordet. Såsom vittnen hördes nu ytterligare förat afhörda Maria Helena Adamsson Halsarfve (dotter till den aflidna) och hennes man Olof Adamsson Halsarfve, och vidhöllo desse sina förut aflagda vittnesmål, samt tillade nu, på framstälda frågor följande:
Maria Helena Adamsson: att förut omvittnade barnmorskan Pettersson, som varit imisstänkt för delaktighet i giftmordet, varit «ofta gängse i Öndarfve hus>; en gång på den sjuka gummans begäran varit der och cåtit henne åder»>; att barnmorskan Pettersson ytterligare en gång varit der under «mors sjukdom>, samt särskildt ytterligare en tredje gång när , att «mor varit sängliggande de sista 8:ta dagarna före sin död>; och att, då vittnet yttrat undran för Lotta i afseende på det att «ingen annan fick något af den mat, som lemnades mor», Lotta svarat: «det skall du icke undra på; ty mat för sjukt folk är icke bra för andra». För öfrigt «trodde icke vittnet, att gumman genom gift tagit lifvet af sig sjelf, isynnerhet som hon under sjukdomen yttrat förhoppning om att snart blifva bättre igen; att «far och bror väl varit häftiga till lynnet och grälat, men att hon ändå icke trodde, att de hade förgifvit mor». Detta vittnes man
Olof Adåmsson Halsarfve trodde icke, att gumman tagit lifvet af sig sjelf, icke heller att hexnes man eller sonen Lars gifvit henne gift, fastän han visste att Lars (svågern) haft arsenik.
Härefter hördes följande nya vittnen:
Hustro Stina Maria Erasmison Mattise: att förtroligt förhållande rådt mellan barnmorskan Pettersson och begge häktade systrarna; att för öfrigt vittnet icke haft någon närmare bekantskap med Halsarfve; att Lotta Djurman kort. efter Öndarfve-gummans död sagt mot vittnet, «hur det skulle gå till, att ta lif af folk«. På vidare frågor till förklaring af detta sista, sade vittnet, att nu mera till Amerika afresta barnmorskan Pettersson för 8 år sedan varit tilltalad för försök att ta lifvet af vittnets man på så sätt, att hon velat hugga till honom med en yxa under det han skulle hemta vatten vid brunnen, samt att Lotta Djurman, ined afseende härpå skulle ha sagt att det kunde «gå mycket lättare för sig att ta lifvet af folk», häntydande på gift, «litet i kaffe», ditet i pannkaka», såsom det «gått till vid Öndarfve«; att litet först skall gifvas och derefter verkställas «åderlåtning» och derpå sökas. läkare samt sedan läkaren varit tillkallad, gifva mera in, och hade Lotta slutat talet derom dermed: «det vet jag, att det går, ty så gick det vid Öndarfve«; vidare, att Lotta Djurman mot vittnet yttrat, att gumman blifvit. sjuk efter den förr omvittnade händelsen vidi tröskverket och att hon «dött af skrämsel«, att Lotta tydligen sagt, att «såsom det gjorts med Öndarfve gumman, så kunde nu mor ha gjort med sin man» (nämligen Per Mattise).
Lotta, tillfrågad, bestridde att hon yttrat något mot vittnet om gift.
Hustru Helena Katarina Nyberg: att kort efter Öndarfve gummans död förra vittnet Stina M. Erasmison Mittise yttrat för vittnet, att Lotta Djurman sagt, att «Öndarfve-gumman fått gift, dels i pannkaka, dels i kaffe» samt uppmanat Stina Mattise att äfven «göra så med sin man» i «8 eller 14 dagar tills han dör». Tillfrågad, medgaf Stina Mattise, att hon omtalat detta för vittnet Nyberg.
Pigan Katarina Margareta Olofsd:r Halsarfye: att enkan Anna Öndarfve, hos hvilken hon tjent under förra året, till henne sagt: «om jag blir fri från det här, skall du få hundra daler>; att när hennes matmor, häktade enkan Anna Öndarfve, under skördetiden, efter 16 Augusti, i år rest till Stockholm hon gifvit detta löfte. Anna Öndarfve, tillfrågad, bestridde detta med förklaring, att hon, långt före Stockholmsresan, på fråga af pigan gifvit henne löfte om «ett hundra daler» men detta endast med afseende på det då gängse talet om mordet.
Enkan Helena Katrina Olofsd:r Pilgårds (syster till den aflidna Öndarfve-mor): att kort före hennes systers död denna visat henne sina armar, som burit märken efter slag och sagt, att Anna slagit henne samt vidare yttrat: «jag tror de ta lifvet af mig»; att systern (Öndarfve-gumman) vidare klagat öfver att hon var sjuk, men likväl «icke trott, att det skulle gå så fort att dö», hvarför ock vittnet trodde, att hennes syster «icke tagit lifvet af sig sjelf».
Pigan Lovisa Hansson Galls: vittnet hade varit i tjenst i Öndarfve hus efter gummans död; att trätor förekommit i huset; att «ungfar» (Annas man) sagt till «ungmor«: «mor har du fått lif af, nu vill du ta lif af mig med>, och att sådant flere särskilda gånger yttrats under träta makarne emellan. Anna Sörensson bestridde härvid, att hennes man sagt, att hon «tagit lifvet af mor», yttrande derjämte, att mannen likväl «när han var arg« icke visste hvad han gjorde eller sade.
Anna Sörensson tillfrågad om hennes syster Lotta kunde haft någon nytta af förgiftningen, svarade, att hon «icke kände det>, eller «icke visste det»; mycket ansatt af ytterligare frågor, svarade hon, att hon trodde, att «gumman tagit in gift sjelf; att hon «icke trodde, att Lotta gifvit gumman gift»; nekade för att vid af länsmannen anstäldt förhör hafva sagt att «gift funnits i gubbens byrå», m. m., som hon icke nöjaktigt kunde förklara, och hvarför ock då länsmannen yttrade, att han kunde beediga sitt protokoll, häradshöfding Lagerberg förklarade, att uppskof med ransakningen derföre blefve nödigt, på det annan åklagare måtte kunna förordnas och den nu tillförordnade åklagaren få vittna. Efter åtskilliga frågor och talande till Anna och Lotta om mordet, till hvilket de begge nekade sig vara på något sätt delaktiga m. m., förklarades uppskof med den vidare ransakningen till 21 nästkommande Januari kl. 12, och fångarna utfördes.
Derefter anmäldes emellertid, att enkan Anna Sörensson å sin sida åberopat åtskilliga vittnen, hvarför rätten ånyo satte sig och fångarna infördes samt vittnena framträdde och efter aflagd ed intygade: Hans Mårtenson : att Öndarfye-gumman «ett år före sin död sagt, att hon intog arsenik såsom botemedel; samt att hon «fått sådant af karlarna» (mannen och sonen Lars).
Skomakaren Karl Levander: att Annas man Lars i lifstiden gifvit honom för sjukdom en sup med arsenik uti, hvaraf Levander «icke haft någon nöd«, samt att detta skett för 4 eller 5 år sedan.
Hustru Levander: att Öndarfve-mor, efter händelsen vid tröskverket varit på besök hos Levanders då klagat att hon var sjuk, icke velat ha kaffe, som bjudits henne, samt sagt, att hon blifvit sjuk efter tröskningen.Petter Lindell: att vittnets son tjent i Öndarfve förra året under det husbonden Lars (Annas man) varit sjuk, samt att husbonden sagt: att han «tagit in sådana saker, som han icke fick lof att ha i huset«; att han flere gånger förut tagit in sådant, men nu icke visste hur det kunde gå; att husbonden dervid tillika sagt, att hans «hustru icke visste om att han tog in arsenik».
Som åklagaren begärt uppskof för vidare bevisnings förebringande, blef, såsom förut tillkännagifvits, målet uppskjutet till 21 nästkommande Januari, dertill enkan Anna Sörensson anmälde sig önska för sin del äfven få flere andra vittnen hörda.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1877
N:r 101

Lindegrenska donationsfondens

räntemedel, 180 kronor, hafva innevarande år fördelats på följande personer:
Sadelmakareenkan Anna Kahl 20, guldsmedsenkan Anna Bahr 15, orgelbyggareenk. Ulrika Pettersson 15, skräddareenk. Maria Fahrstedt 15, smedenk. Fredrika Domnerus 15, skomakareenk. Anna Stenman 10, d:o Sara Carlsson 10, färgaren P. A. Lutteman 10, skomakare-enkan ”B. Norrby 10, urmakareenk. Aurora Ferngren 10, skräddareenk. Karolina Sandström 10, skomakareenk. Johanna Bergström 10, d:o d:o Johanna Löök 10, bryggaredottren Karolina Hamberg 10 samt skräddaredottren Sofia Gahnberg 10.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1877
N:r 101

Väderleken,

som länge varit för denna årstid ovanligt blid, börjar visa ett mera vinterlikt utseende. Snö föll här i söndags något litet, mera på måndagen. En och annan landtman har på släde gjort färden till staden.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1877
N:r 101

I brandskadeersättning

har norra häradets kompromissrätt vid sitt senaste sammanträde beviljat torparen Johan Pettersson å Gane i Bäl 47J kronor 50 öre, äfvensom utbetalt förut beviljade ersättningar till landtbr. L. Ljungberg, St. Hästnäs, 313 kr. A. Nyberg, Pafvalds i Lärbro, 76 kr., K. F. Liljegren, Butlex å Fårö, 419 kr. 70 öre, J. Pettersson, Broungs i Stenkyrka, 199 kr. 78 öre, torparen O. Malmqvist i Stenkyrka 31 kr. 20 öre samt arbetaren J. Gardell, Skogby i Gammelgarn, 84 kr. 80 öre, tillsammans utbetaldt 1,124 kr. 84 öre.
Kompromissrättens omkostnader för år 1877, såsom arvoden till ledamöterna, reseersättningar m. m. belöpa sig till 755 kr. 70 öre.
Från Vesterhejde socken inkommen ansökan att få ingå uti norra häradets brandstodsförening, fann kompromiss rätten för sin del, såsom medförande fördel för föreningen, skäligt tillstyrka med vilkor, att Vesterhejde socken förenar sig med Dede ting i fråga om val af kompromissarie. I följd deraf skola hvar och en af de till föreningen hörande socknar å kommunalstämma besluta i denna fråga samt insända protokollen till ordföranden, kapt. Broander, senast 25 Jan. 1878.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1877
N:r 101

Tjenstledighet

under nästinstundande vårtermin är beviljad lektorn d:r Karl Cramér och adjunkten d:r V. Lange vid härvarande elementarläroverk.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1877
N:r 101

Förordnade

att från och med 23 dennes och tills vidare vara v. pastorer: v. pastor J. Odin i Källunge, d:o E. Kahl i Follingbo, d:o J. E. Ehrenström jämväl i Barlingbo; Kyrkoherden W. L. Klint, med embetsbiträde af komminister D. Nystedt, i Sjonhem.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1877
N:r 101

Dödsfall.

Kyrkoherden i Rone Evert Georg Alfvegren afled i fredags. Född i Visby 1809, vardt den aflidne student i Upsala 1827 och prestvigd 1832. Efter åtskilliga förordnanden kallades han 1835 till domkyrkoadjunkt i Visby, hvarifrån han år 1845 – flyttade till komministraturen i Lojsta. Efter aflagd pastoralexamen år 1853 utnämdes han 1864 till kyrkoherde i Rone, hvilken befatttning han tillträdde 1866. Den aflidne efterlemnar maka och två vuxna barn, en son och en dotter.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1877
N:r 101

Ett tryckfrihetsmål

anhängiggjordes som bekant för ungefär på dagen ett år sedan af häradshöfdingen i Gotlands södra domsaga Pontus Lagerberg mot denna tidning. Detta mål. har, utan att hittills hafva varit något tryckfrihetsmål i egentlig mening, redan hunnit genomlöpa alla rättsinstanserna och föda af sig ett i viss mån vägledande domslut. Detta senare beroende på obekantskap från kärandens sida om ginaste vägen vid stämningens uttagande.
Redan då målet första gången var före påpekade svaranden det egendomliga och hittills enstaka stående förhållandet, att k. mits befallningshafvande förordnat aktor i ett tryckfrihetsmål. Den aktor, som på grund af förordnande från denna myndighet, hos hvilken käranden gjort framställning om sådant, uppträdde, företedde dessutom en personlig fullmakt att föra kärandens talan.
Svaranden, som ansåg, att detta aktors uppträdande i dubbel egenskap af förordnad och ombud icke kunde annat än onödigtvis intrassla målet och, vid behof af rekonventionstalan, göra oklart, mot hvem sådan skulle riktas, önskade, att rätten till en början måtte egna uppmärksamhet åt denna formela sida af saken. Förordnandet och fullmakten borde hvar för sig kunna anses tillfyllest, och den senare föredragas framför det förra, som uppreste sig mot den hittills gällande praxis, att justitiekansleren är den som förordnar om aktor i tryckfrihetsmål då tjensteman anses angripen.
Rädhusrätten förklarade i gifvet utslag, att målet, såsom icke i behörig ordning väckt, skulle förfalla, och hofrätten, deraktor och käranden hvar för sig besvärade sig, faststälde enhälligt rådhusrättens utslag.
Aktor tröttnade här och gick icke längre i besvärsväg. Käranden åter gick «till kungs», och k. m:t stälde, som svaranden önskat, kyrkan midt i byn. Så lyder utslaget:
K. m:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda underdåniga besvär; och emedan häradshöfdingen Lagerberg icke genom de i öfverklagade utslaget åberopade stadganden i tryckfrihetsförordningen eller eljest kan anses vara lagligen betaget, att såsom målsegare väcka åtal för de i stämningen angifna förbrytelser mot nämda förordning, samt stadsfiskalen Bergström i sådant afseende företett behörig fullmakt af Lagerberg, finner k, m:t skäligt att undanrödja domstolarnes beslut, hvarigenom det af Bergström å Lagerbergs vägnar anhängiggjorda åtal förklarats förfallet, och visa målet, så vidt angår häradshöfdingen Lagerbergs instämda talan, åter till rådstufvorätten, som har att detsamma på anmälan åter företaga och dermed vidare lagligen förfara.
Visserligen -yttras här ingenting direkt om landshöfdingeembetets befogenhet att förordna aktor i tryckfrihetsmål, men k. m:t är likväl tillräcklig tyglig för att man skall kunna, ur de af oss ofvan med lmtande stil utmärkta orden, draga den slutsats, att sådan makt icke tillkommer ifrågavarande embetsverk. Det förefaller oss nämligen, som skulle k. m:t, om dess befallningshafvande egt den befogenheten, i första hand hafva grundat målets återförvisande på rättmätigheten af det utfärdade förordnandet.
Då målet nu i måndags åter förekom, infunno sig båda parterna personligen. Käranden utvecklade dels skriftligt, dels muntligt sitt käromål, hvarefter målet uppsköts till 7 Januari, då svaranden skall afgifva sin förklaring. Kärandens inlaga och vårt svaromål skola vi samtidigt delgifva våra läsare.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1877
N:r 101