GUTAR FÖRR

anteckningar af Alf.

Grottan Ramshäll eller den bergtagne bonden.
Äfven på Gotland förekomma folksägner om personer, som blifvit bergtagne samt om dvergar, dessa trolska smeder, som smidde i bergen utmärkta men förtrollade vapen och eggdont.
I berget midt för Fride träsk i Löjsta lär finnas eu grotta, som kallas Ramshäll (Ramundershälls? Korphäll? Ram, Rafn = korp). Sägnen berättar, att en bonde från Klints i Löjsta en gång, när han rodde i träsket, blifvit varse denna grotta, fått lust att besöka den och krupit dit in. Till sin stora förvåning fick den nyfikne bonden se derinne två getabocker(varelser klädda i raggiga getskinn) som smidde på en »sigde» (lie). När karlen, som blef rädd, ville komma ut igen, kunde han ej träffa utgången; han var bergtagen och klagade högt sin nöd, Då hörde han en röst säga, att om han ville ditskaffa en »lambuck» (bagge) sedan han blifvit befriad, så skulle han slippa ut. Bonden lofvade det och kom så ut; men som han var snål — det händer någon gång att bönder kunna vara snåla — så tyckte han att sedan han kommit ur knipan, kunde getabockarne hafva nog af löftet utan att han behöfde offra någon lambock till dessa bergssmeder. Han gaf dem en god dag och ingen bock; men snart fick han erfara att de raggiga liesmederna ej voro att narras med, ty han blef sjuk och full med bölder. Han såg i sjukdomen de smidande getabockarnes finger eller klöf och skyndade att föra till grottan en lambock, som inkastades dit, hvarefter bonden återfiek sin helsa, men aldrig mera kröp han in i Ramshällsgrottan.
I sammanhang med nyss anförda folksägen, som förekommer i Hilfelings antiqvariska resa på Gotland år 1799, ehuru den här ej är alldeles ordagrant afskrifven, vill jag meddela en annan, tagen utur »Ett år i Sverige» af Horace Marryat.
»I Lau socken finnes en grotta, kallad den goda ugnen, emedan ett slags liar, kallade ’dagsbitare’ derifrån erhållits sedan urminnes tid; dessa liar kunna nyttjas hela dagen i ända utan att behöfva hvässas. Hvem som förfärdiga dem kan ingen uppgifva. En svart bagge är priset för dem; ett sådant djur kastas in ned i grottan, icke ett enda ord får uttalas och så kommer lian upp i stället.»
Det tyckes nästan som de i smide konsterfarne getabockarne flyttat sin smedja från Ramshällsgrottan till en grotta i Lau, eller haft på sistnämde platsen yrkesbröder, som också varit begifne på baggar. Sknlle man sätta tro till den älsklige författaren så måtte för ännu blott 20 år tillbaka, mycken trolldom funnits qvar i Lau, ty han talar i presens eller närvarande tid och ej om något som då ej längre fans. Vi här på ön känna för väl de aktnings- och hedervärda Lauboarne för att misstänka dem för att vara begifna på trolldom; men hvad man, på grund af hr Horace Marryats anförda berättelse; kan tro om dem i England är svårt att veta. Nog har författaren här begagnat oriktigt tempus och hänfört till nutid hvad som helt och hållet hör till forntid; men af berättelsen synes dock att sägner om de trollska bergssmederna varit gängse på Gotland. Kommer man in på kapitlet om »trolldom og spögelse», så kan man nog få höra andra lika besynnerliga och otroliga sägner som de nyss anförda, hvilkas enda värde består uti att man deraf ser hurudana föreställningar derom, som vår allmoge haft. Jag vill här anföra en sådan, berättad af gammalt folk i den trakt der jag är bosatt. Som vanligt är kan tiden för den tilldragelsen ej uppgifvas.

Hemlängtan efter döden.
En yr och rask tös, som tjente i Lefvide prestgård, fick en afton se tvänne karlar stå vid södra kyrkogårdsmuren, långs hvilken infartsvägen till prestgården går. Männen, som stodo der, voro vända mot kyrkan, hade lagt armarna på muren, lutat sig framåt och tycktes skåda in på kyrkogärden. Flickan, som tyckte att det var prestens drängar, beslöt att spela dem ett spratt, smög sig tyst bakom dem, fattade först den ene, sedan den andre i benen och skjutsade dem sålunda i ett huj öfver muren in på kyrkogården. Sedan detta var lyckligt och väl bestäldt skyndade hon in i köket, men fick der, till sin stora förvåning, se båda prestdrängarnag i all sköns lugn sitta till bords och »få mat» (spisa), Aktande sig att omitala den mandat hon utfört och för hvilken hon nu blygdes, undrade hon storligen på hvad det kunde vara för manspersoner, som hon så lättvindigt inpraktiserat på kyrkogården. Följande morgon fick hon upplysning derom. Man fann då liggande på kyrkogården, innanför södra muren och just der pigan kastat öfver de båda männen, liken af två sjömän från Lefvide, som omkommit på sjön någon tid förut, men hvilkas kroppar ej återfunnits förr än man nu fann dem på kyrkogården i deras hemort. De fingo den hvilostad i kyrkans jord, som det tycktes att de längtat efter sedan deras odödliga själar gått hädan.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 December 1880
N:r 103