den ifjor aflidna föreståndarinnan för Visby högre flickskola, tecknar »Tidskrift för hemmet» följande vackra minnesruna: En af de första lärjungar, som utexaminerades från seminarium för lärarinnor, var N. Åsell, och verkade hon sedan oafbrutet inom sitt vackra kall från 1869 till 1880, då obotlig sjukdom bröt hennes bana.
Nanna Åsell föddes 1842 i Vallentuna församling af Stockholms län, der hennes fader då var skollärare. Senare köpte denne en gård i Angars församling af samma län, der Nanna tillbragte sin barndom och första nngdom tillsammans med tvänne systrar och en broder, hvilken senare efter började studier dog och mycket sörjdes af Nanna, med hvars skaplynne han var befryndad.
Redan som barn visade Nanna mycken vetgirighet och nästan uteslutande håg för bokligt arbete. Dock var hon på samma gång mycket liflig och vaken för allt som sades och Aer omkring henne, lyssnade gerna till de äldres samtal, uttalade frimodigt sina egna tankar eller ”rufvade i tysthet öfver uttalanden, som hon icke förstått eller som sårat hennes känsla för det rätta. Så har hon för den som skrifver detta omtalat huru hon en gång som helt ung hört en prest, på besök hos hennes far, skämtande yttra att han naturligtvis sjelf icke trodde på de historier och underverk, som han enligt sin ed var förpliktigad att tala om från predikstolen, hvilket yttrande på det grymmaste stört hennes barnatro och ingifvit henne en plågsam misstro till menniskornas ärlighet. Hennes begär efter vetande och erfarenhet af lifvet blef imellertid oemotståndlig, och på egen begäran och med fadreps tillstånd flyttade hon vid 22 års å!der till hufvudstaden, genomgick, utan andra förkunskaper än dem folkskolan då gaf, på tvänne år M. chicks förberedande skola och derefter på trenne år högre lärarinueseminariet, hvarifrån hon tog utträdesexamen med diplom 1868.
Under denna korta men ansträngande studietid trodde sig Nauna Åsell hafva förmärkt åtskilliga missriktningar i lärosystemet, brann af begär att finna bot för desamma, och beslöt att för studier i dithörande ämnen företaga en resa till Tyskland, hvars språk hon fullt beberrskade. Ea ekonomisk förlust omintetgjorde ty värr denna plan. Hon började i stället en småskola för gossar i hufvudstaden, under hopp att der kunna pröfva och visa riktigheten af sina teorier. Denna såsom alla enstaka småskolor var dock dömd att duka under för ekonomiska svårigheter. Nanna Åsell öfvergick då till folkskolan, hvilken hon egnade troget arbete i 3:ne år. Under tiden deltog bon med lif och framgång i så väl enskilda som allmänna skolmöten och lemnade äfven till denna tidskrift några goda uppsatser rörande skolfrågan, Hennes åsigter närma sig dem, hvilka senast blifvit uttryckta af signaturen Uffe och »En skolvin».
Att skolan börjar för tidigt med tankearbetet och för seut med minnesarbetet och derigenom gör alltsummans till för hårdt arbete, var hennes hufvodsakliga klagan.
Att skolorna måtte åt sina lärjungar gifva, »verkligt såsom säker egendom gifva», alla »råämnena» till det vetande, som anses oundgängligt för en bildad qvinna, samt förmåga och lust att bearbeta dessa på sjekständigt sätt var heunes allvarliga yrkan. Stark rättskänsla och strängt ordningssinne ville hon hafva rådande i skolan.
Dessa och andra sina åsigter fick hon tillfälle att tämligen sjelfständigt tillämpa då hon 1876 tillträdde föreståndarinnebefattningen vid Visby elementarskola. Denna befattning skötte hon ock till allmän belåtenhet. »Såsom undervisarinna», skrifver till oss en person, hvilken stod hennes verksamhet nära, »utmärktes hon af en ovanlig förmåga att göra sin framställning klar, och saken i fråga åskådlig. Den värme och liflighet, som gjorde sig gällande vid hennes undervisning, lyckades i de flesta fall rycka lärjungarnes hela uppmärksambet och intresse med sig; ja, hon gjorde sina ämnen kära för barnen, och dref dessa genom kärlek till arbetet till ihärdig flit och studiér på egen hand vid sidan af det egentliga skolarbetet. Lycklig kände hon sig i denna verksamhetskrets och varäfven föremål för varm tilgifvenhet från lärjungarnes sida, liksom skolans styrelse öppet erkände hennes framstående egenskaper såsom föreståndarinna.
»Allt hvad som åsyftade höjandet af qvinnans ställning inom hemmet och samhället; allt som kunde lära henne känna och motsvara sitt menniskovärde, fann i N. Å. en varm anhängare och medkämpe. För attinågon mån och inom ett bestämdt område få vara till gagus i detta hänseende, yrkade hon ifrigt på upprättandet af en sedlighetsförening i Visby stad. Genom sitt eget varma intresse för saken lyckades hen vinna åtskilliga andras, och redan sommaren 1878 kom en sådan förening till stånd. Dennas verksemhet måste dock af flere skäl tills vidare begränsas till inrättandet af en hushållåskola. När denna skola skulle stiftas, skydde N. Å. ingen möda för att vinna samhällets understöd för densamma. Aldrig rädd för ogillande omdömen, när hon var viss på det rätta i sitt handlingssätt, rörde det henne föga, att en och annan »undrade» på henne och fann henne »oqvinlig».
Hon gick från hem till hem, talade varmt för saken »tigde» oförskräckt om allt, som kunde blifva hushållsskolan till nytta, och berättade sedan med af glädje strålande ögon om den rika skörd, hon tyckte sig hafva gjort.»
Den menniskoälskande qvinnan måste dock snart lägga ned detta så väl som hvarje annat arbete. Det hjertlidande, hon som ung ådragit sig, tog plötsligt öfverhanden och bröt på en gång hennes ovanligt starka fysik. Dock fick hon först efter långa månaders svåra plågor, i Stockholm våren 1881, sluta sitt nyttiga och arbetsamma lif.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 5 September 1882
N:r 71
