Blodigt slagsmål

Sistlidne lördagas afton uppstod inne å konsul C. Stenbergs gård här i staden ett vildt och blodigt slagsmål emellan bemälde konsuls dräng Alfred Bokström å ena och 3:ne arbetare derstädes å andra sidan. Sedan man äntligen lyckats få slut på slagsmålet måste stadsfiskalen eftersändas får att besigtiga de slagne, hvilka dock, oaktadt hål i hufvudet och blodflöden, icke lära befinnas så farligt sårade. Konsul Stenberg anmodade polisen att inrapportera förhållandet till stadsfiskalen, hvilken dock, enär slagsmålet skedde inne å gården och icke å gatan, säger sig icke vara befogad att anställa åtal. Den vildsinte drängen har emellertid blifvit afskedad ur konsul Stenbergs tjenst.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 9 September 1874
N:r 71

Befullmäktigade

d. 13 sistl. juli, kyrkoherden A. L. Hauffman att vara kyrkoherde i Hablingbo; d. 22 sistl. Aug. v. Pastor W. L. Klint att vara kyrkoherde i Wänge.
Till lediga kyrkoherdebeställningen i Östergarns pastorat af 3:dje klassen kunna ansökningshandlingar till domkapitlet i Wisby ingifvas innan d. 19 d:s.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 9 September 1874
N:r 71

Ångfartyget Gotland,

som ankom hit i lördags, middagstiden i s. f. på morgonen, hade, kämpande mot våg och vind, oafbrutet hållit sjön.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 9 September 1874
N:r 71

Sjöfartsunderrättelser.

Till Slite ha inkommit följande vinddrifna fartyg: Ångf. Sirius, kapt. C. Flügel, från Lüheck till Kronstadt.
Skon. Pomona kapt G. W. Nyman, från Leith till Kronstadt med stenkol, afseglade åter den 30 Aug.
Barlastade skeppet Oscar, kapt. L. P. Hansson passerade Helsingör d. 2 d:s på resa till Hernösand.
Skonertkoffen Orion, kapten J. N. Wetterlund, på resa till Lübeck, med tjära, paserade Wisby den 3 dennes.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 September 1874
N:r 70

Redovisning

för under augusti månad d. å. till mig insända gåfvor åt de fattiga enkorna och barnen after de på sjön vådligen omkomne Boberg, Hansson och Bergström i Gröttlingbo.
Lotslärlingen A. F. Hagström i Wisby 3 kr; dennes syster Maria Hagström 2 kr. = 5 kr., hvaraf till Boberska enka 3 kr., resten till lika fördelning mellan de 2:ne öfriga enkorna
(insände redan i juli) 5,00
N. Fredin i Rohne 1,00
En lyckligt lottad (Wisby Sig. C. J. B.) 25 kr. till hvarje familj, och dessutom 25 kr. till Bobergs blinda son 100,00
Mats Westergren Jufves i Sundre 0,50
15 Augusti (Wisby Sig. H. O. H.) 5,00
Summa kronor 111,50
Insanlingen fortfar.
Gröttlingbo prestgård d. 2 Sept. 1874.
J. N. Kinmark.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 September 1874
N:r 70

Rättegångs- och Polissaker.

Rådhusrätten d. 31 Aug.
Icke mindre än 6 minderåriga gossar, af mellan 7 och 14 års ålder, tilltalade för inbrott och stöld, instäldes för rätten, åtlöljda af sina föräldrar. De voro arbetaresöner, 2:ne bröder Ekström, Oscar Gustafsson, Gustaf Adolf Pettersson och Lars Olof och Carl Wilhelm Dahlgren. Genom att nattetid inslå ett fönster hos smeden Grönberg hade de förskaffat sig tillträde till hans smedja och der tillgripit 1 kaffeqvarn, 1 strykjern med 2 lod samt en skrufmutter; likaledes hade de nattetid beredt sig int äde i en konsul Enequist å Lenna tillhörig smedja, der de tillgripit 6 gamla och 6 nya hästskor, hvilka de derefter glimt i en buske utanför trädgården flerstädes, utan att sedermera efterse, om de ännu lågo qvar.
Af en enka Nordin från Tofta, hade de tillgripit en af henne i en korg förvarad portmonnä, innehållan 8 Kronor 56 öre.
Vidare hade de, afvaktande en hemresande landtbo, gömt sig bakom en sleeperstapel utanför norderport och sedan landtbon åkt förbi skyndat fram och bakom hans rygg ryckt till sig en bak i vagnen liggande paket. innehållande kaffe, socker m. m. Stölderna jemde inbrotten erkändes i allmänhet af de tilltalade. Särskildt yrkades häkte å Carl Ekström, hviket dock, i anseende till hans minderårighet, för närvarande icke kunde beviljas, och uppskjöts målet, för vidare utredning, till den 21 dennes.

Från Jernhandlanden Axel Fahlströms salubod härstädes bortstulos den 31 augusti på morgonen 2:ne dussin matskedar af förtent jernplåt, enligt af Fahlström derom hos stadsfiskalen gjord anmälan, värda 2 kronor 23 öre, för hvilken stöld en med tvål och diverse annat småkram kringresande och månglande karl vid namn Grönqvist misstänktes. Vid med Grönqvist omkring 2:ne timmar derefter af stadsfiskalen anstäldt polisförhör befanns han innehafva 6 stycken skedar af ofvannämda beskaffenhet, men uppgaf, att han på lördagen köpt sådana hos Fahlström, utan att han dock kunde minnas huru många, att han derefter försålt en del och nu hade 1/2 dussin qvar, samt förnekade på det bestämdaste att hafva olofigen tillgripit några skedar. Hans uppgifter voro dock mycket orediga, och som han icke hade någon stadig sysselsättning och saknade laga försvar, blot Grönqvist öfverlemnad till konungens befallningshafvande med anmälan om förhållandet för vidare förordnande.

Stadsfiskalen Gustafsson mot muraren Jakob Rosenlund angående fylleri:
Rosenlund hade den 21. sistl. juli anträffats å gata här i staden i öfvorlastadt tillstådd och då stadsfiskalen ville taga honom i förvar hade Rosenlund gjort motstånd samt skymfat honom.
Rosenlund, som i dag uppträdde inför rätten temligen upprymd och stortalig, erkände att han vid ifrågavarande tillfälle ”varit litet sömnig i ögonen, men inte full”. Tvänne tillkallade vittnen intygade dock, efter utlagd ed, sanningsenligheten af den mot Rosenlund gjorda angifvelsen.
Rosenlund, som vid protokollets uppläsande, och under vittnesförhöret ville ha sitt ord med i laget och derför var svår att tysta utbrast nu:
”Poliserna kommo och höggo mig. Jag var icke då full, och är det ej heller nu; men (pekande på stadsfiskalen) han var det då, och är så nu med.”
Stadsfiskalen: Jag finner mig nu ytterligare föranlåten att yrka särskildt ansvar å Rosenlund för fylleri inför rätta.
Rosenlund: Jag bestrider, och yrkar uppskof med målet för att med vittnen styrka min oskuld.
Sedan Rätten tillkännagifvet att målet skulle uppskjutas på tre veckor, måste Rosenlund, som ännu ville hålla tal, föras ut ur sessionsrummet.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 September 1874
N:r 70

Militärbefälhafvaren,

Öfversten baron von Vegesack återkom hit i går med ångfartyget ”Per Ennes” från Gefle.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 September 1874
N:r 70

Fartygsköp.

Skeppsredaren J. N. Myrsten i Slite har inköpt i Wismar hemmahörande briggen ”Dora” om circa 53 nyläster jemte inventarier för ett obekant pris. Fartyget som föres af kapten S. Ohlson, inkom den 2 d:s till Slite.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 September 1874
N:r 70

De som kunna vara hugade

att åtaga sig likförningsskyldigheten med afseende å de inom Wisby stads- och landsförsamlingar aflidne personer och för sådant ändamål hålla passande, stadiga, helst alldeles svarta hästar med snygga selar äfvensom snyggt klädd kusk, torde med allra första anmäla sig hos undertecknad domkyrkosysloman, som säkrast träffas kl. 11-12 hvarje sockendags f. m.
N. F. ÖFVEBBERG.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 September 1874
N:r 70

Baptistmålet.

Efter det vi i det föregående, enligt löfte, meddelat krigsrättens dom i det märkliga mål, som under ofvanstående rubrik flere gånger varit i vårt blad berördt, gå vi nu att anställa några kortfattade betraktelser, framkallade dels af hvad under målets handläggning förekommit, dels af den stora uppmärksamhet detsamma å andra orter framkallat, i det redan, oss veterligen, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Svenska Posten, Svenska Medborgaren, Dagens Nyheter och Jönköpings Dagblad åt saken egnat särskild uppmärksamhet. Att detta aktgifvande på en företeelse af så stor framtida betydelse, som den förevarande skall komma att vinna ytterligare omfattning, äfvensom att jemväl utlandets press skall upptaga densamma till pröfning, kan knappast dragas i tvitvel.
Innan vi öfvergå till de reflexioner frågan hos oss sjelfva framkallat, vilja vi emellertid i förbigående antyda den olika uppfattning af densamma, som tvänne af de ofvannämnda tidningarna lagt i dagen.
Sålunda har Handelstidningen i Götborg, som näst efter oss tog frågan om hand ansett att det straff, som drabbat de tilltalade, lir barbariskt äfven om domen öfver dem är i full enlighet med lagens bokslut. Till denna vigtiga punkt skola vi längre fram återkomma, nu blott anmärkande, att Handelstidningen icke tyckes hafva reda på konventionen af år 1811, enligt hvilken särskilda grunder blifvit för Gotlands vapenföra män fastställda beträffande värnepligten. H. T. tyckes nemligen tro, att de nu tilltalade befinna sig i den vanliga beväringsåldern, eftersom det aktade bladet benämner dem ”ynglingar”, och att deras vägran att bära vapen salunda, fastän detta icke närmare uttalats, skulle jemde de religiösa betänkligheterna hafva sin grund hos den hos ungdom i allmänhet rådande obetänksamhet och oerfarenhet af det borgerliga lifvets pligter och fordringar. Så är dock icke förhållandet; en blick på de af oss meddelade, för de tilltalade utfärdade preatbevisen, visar genast, att alla de nu dömde äro mognade män, hvilka i allt annat än som stått i strid med deras religiösa tro, visat sig förstå, erkänna och fullgöra hvad staten, kyrkan och kommunen af dem fordrat.
Svenska Medborgaren, som också egnat saken en sjelfståndig belysning, ser den ur en helt annan synpunkt och tyckes tro, att antingen feghet eller grott trots skulle ligga till grand för de dömdes handlingssätt, fastän religionen — som då här skulle blifva intet annat än skrymteri — fått tjeua som mask åt de resp. skådespelarna. Det faller sedan af sig sjelft, att bladet ansett straffet vara ett godt, varnande exempel för andra dylika skrymtare, och att följaktligen nu gällande krigslagar, åtminstone i för denna fråga tilllämpliga punkter, äro fullt lämpliga och tidsenliga.
Dessa äro de olika uppfattningar som från svenska pressens sida hittills gjort sig gällande. Dagens Nyheter har, utan att ännu för egen del yttra, sig, blott infört en korrespondens i ämnet från Wisby, sedermera utan anmärkningar införd i Jönköpings Dagblad hvari uttalas som allmänt omdöme, att den ifrägavarande domen skall kunna medföra rätt mänga faror lör vär at mänga som ofelbar ansedda statskyrka, och i Girigt genom sina följder leda till sociala förvecklingar af beaktansvärd art.
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning har särskilt förklarat sig icke kunna fatta, efter vilket lagrum de tilltalade blifvit dömde, eftersom straffet blifvit så hårdt. Dessa lagrum hafva förut, vid införandet af protokollerna och utslaget i målet åberopats, men då det torde intressera mången att få kännedom om dessa lagrums ordalydelse, införa vi dem här nedan, sådane de finnas redigerade i den af sekreteraren i krigshofrätten, hr J. A. Wallensteen år 1870 utgifna upplaga af krigslagarne.
Sjunde kapitlet, som handlar om brott emot krigslydnaden m. m. stadgar i 1:sta §:
Krigsman, som, då fienden är nära, eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medförer större fara, vägrar att åtlyda förmans honom i tjensten gifna befallning, skall, der betydligare skada af den vägran kom, mista lifvet genom skjutning eller dömas till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest dömas till straffarbete från och med tre till och med sex år.
Gör någon det vid annat tillfälle och kom deraf betydligare skada eller skedde vägran inför samlad trupp; dömes till straffarbete från och med ett till och med tre år.
Sker brottet i andra fall och är den brottslige officer eller underofficer; straffas med fängelse och derjemte, så vida omständigheterna ej äro synnerligen mildrande, med afsättning; hörer han till manskapet; dömes till straffarbete i högst ett år eller fängelse, eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

Andra § lyder så:
Der krigsman uppsåtligen underlåter att rätt fullgöra förmans i tjensten gifna befallning eller, genom onödig förfrågan, motsägelser eller invändning, eller annorledes, uppehåller befallningens verkställighet; vare lag, som i 1 § sägs.
Har någon af försumlighet eller oförstånd förbrutit sig på sätt nu nämndt är; straffes efter 10 kap. 22 §; dock må ej disciplinstraff användas med mindre omständigheterna äro mildrande.

Då krigsrätten stödt sitt utslag uteslutande på ofvan anförda §. §., så finner man genast, att den ansett de åtalade förbrytelserna hänförliga till de ställen i dem, som vi kursiverat. Och då protokollerna i målet gifva vid handen att de tilltalade gjort sig skyldiga till fel just emot dessa bestämmelser, och lagens ord i de tillämpade fallen äro klara och således oförtydbara, kan, såsom vi ock förut antagit, domen såsom sådan icke stämplas såsom orättvis eller beroende på felaktig tolkning af lagens vare sig anda eller bastat, utan måste anses vara fullt riktig.
Vore nu härmed allt godt och väl, så vore heller ingenting vidare att i frågan yttra. Men just den log, som nu af krigsdomstolen tillämpats, synes oss vara af beskaffenhet att påkalla en snar och samvetsgrann revision — allrahelst som juryinrättningens införande hos oss ännu hägrar i ett atlägset fjerran — och det är af denna orsak vi anse oss böta yttra ännu några ord.
Inom hvarje lands lagstiftning har man, åtminstone på senare tider, ansett det vara en helig pligt, att ställa straffet i rimligaste förhållande till brottet. Vår egen strafflags utmärkte författare har också beaktat detta, i det han arbetade för och lyckades få hos oss infördt det s. k. latitudsystemet, hvilket visserligen visat sig medföra åtskilliga olägenheter, men som dock, tillämpadt af en erfaren och rättrådig domare, torde vara att betydligt föredraga framför straffbestämmelserna från 1734. I viss mån kan detta system sägas vara infördt äfven besträffande krigslagarne, men öfver hufvud måste man dock om dem säga, att de äro alltför drakoniska, ja, i några fall rent af partiska till förmån för befälet. Denna del af frågan här dock icke till ämnet för denna uppsats, och vi lemma den derför.
Tre af de dömde baptisterna halva förut för med den förevarande likartad förseelse blifvit straffade med ett års fästningsarbete hvardera. Detta straff synes oss vara tillräckligt, och dermed halva vi också angifvit vår uppfattning af frågan och antydt huru lagen, efter vår åsigt, borde förändras. Enligt 1811 års konvention, sådan den nu lyder, uppgår samfälda vapenöfningstiden icke ens till det antal dagar, som förut varit bestämda, eller något öfver 200, och under sådana omständigheter tyckes oss att 365 dagars inspärrande bland de uslaste brottslingar och med skyldighet till arbete för kronans räkning hvade helgfri dag, vara straff nog för vägran att bära vapen under en vida kortare tid och under en större personlig frihet, än den, som kommer fästningfången till del. Också äro vi tidigt förvissade om, att ingen vapenskyldig, midt under djupaste hed och under det ingen den ringaste anledning till dess brytade förefinnes, vare sig af feghet eller lättsinne underkastar sig årslångt straffarbete framför några dagars årlig vapenöfning i sällskap med hederligt folk, med vänner och bekanta och under ett humant befäl. Nej, här ligger grunden djupare och han måste antagas ligga djupare, när mognade män utan klagan underkasta sig förnyadt årslångt fängelsestraff, hellre än att bära krigiska vapen. Här är det icke feghet, icke lättsinne, det är öfvertygelse, grundad på bibliska bud, som framträder, och det är just härtill lagstiftningen hör och utan tvifvel också snart måste taga hänsyn. Den oafvisliga pligten för regering och riksdag att sörja för landets försvar bör nämligen icke råka in på sådana afvägar, att man blott och bart har detta mål i sigte; man måste äfven se till, att vid sträfvandet att vinna detsamma allmänna rättsprinciper icke obetänksamt kastas öfver bord. Och till de allmänna rättsprinciper, hvilka äfver hela den civiliserade verlden alltmer och oafvisligt vinna erkännande hör den, att icke med våldsamma medel kränka någons samvetsfrihet. Vår regeringsform stadgar också, att konungen ”icke må någons samvete tvinga eller tvinga låta”.
En annan sida at saken, icke mindre beaktansvärd, är den rörande följderna. Rörande dessa hafva vi förut yttrat oss, och vi kunna således nu inskränka oss till det allmänna omdöme, att de skola blifva för landet allt annat än lyckobringande.
Lagens båge bör vara stark, men man må icke pröfva dess kraft till den grad, att den brister. Så snart man genom en olämplig lagstiftning ställer straffet utan rimligt och förnuftigt förhållande till brottet, har man emellertid tagit ett farligt steg i denna riktning. Folkets sunda medvetande skall då säga det, att lagen icke längre är lag, det är rättvisa, utan fastheldre motsatsen; aktningen för denna lag skall upphöra, och dermed har staten lått ett kräftsår, som icke torde vara så alldeles lätt att bota.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 September 1874
N:r 70