Bidrag till kattens karaktäristik.

Af Carl Schoug.

Till föga fromma och uppmutran för den stackars Kisse måste vi erkänna, att hans historia innehåller högst få och dertill ej särdeles vackra blad. Då vi uttala detta sorgliga förhållande, vilja vi ingalunda lägga sten på på börda genom att ställa oss på deras sida, som anse att orsaken härtill bör sökas hos katten sjelf och hans dåliga naturanlag. Nej, vi’ja vi vara rättvisa och närmare tänka på huru det kan förhålla sig med den saken, så torde väl anledningen ytterst böra tillskrifvas menniskans uraktlåtenhet att ej hafva egnat katten, såsom hon gjort med hunden, så, med ett ord, med alla de djur hon upptagit i sin tjon nödig omvårdnad och uppfostran. För de flesta af våra läsare torde det nämligen ej vara obekant, att inga af de naturalster, vare sig växter eller djur, som menniskan en gång ryckt ur deras naturtillstånd och tagit i sin vård, kunna utan att ständigt eller fortfarande vara föremål för menniskans direkta omtanke ens trifvas än mindre vinna i förädling och utveckling. Då vi utgå från denna af erfarenheten; grundade sanning och återvända till historien om vår vän katten, så vore det ju en allt för ensidig åsigt att ställa honom såsom ett undantag från hvad som gäller om om våra öfriga husdjur. Katten är visserligen till sitt skaplynne mera skygg och ej så sällskaplig som t. ex. hunden, men icke bör han derför tillerkäunas mindre goda egenskaper eller anses vara denna sin svåre vedersakare i förståndsväg underlägsen. Måhända kunna vi just uti denna kattens skygghet och mindre SITeKa pen lefnadssätt till en del söka orsaken, hvarför han alltid fått stå tillbaka för bunden och i jämförelse med denne blifvit så styfmoderligt eller ock alls intet behandlad af menniskan. Att hans meritlista under sådana förhållanden icke kan blifva tilltalande, faller af sig sjelft. »Nöden har ingen lag», och så äfven här. Ofta lemnad åt sig sjelf i ett halfvildt tillstånd för att utom hus söka sin föda, sådan om någonsin föremål för menniskans välvilja och deltagande, utan i stället utsatt för förföljelser från alla sidor, är katten sålunda under omsorgen för sitt och de sinas uppehälle nödsakad att uppträda på ett sätt, som gör, att han kommit att stå inför menniskan i en mindre fördelaktig dager. Men månne icke också hunden under liknande förhållanden skulle komma att stå i on lika så ofördelaktig dager? Jo, i sanning! Och våga vi trotsa någon att kunna vederlägga detta påstående. Bevisa din katt välvilja och gif honom rättvisa, och ditt omdöme om honom skall utfalla helt annorlunda. TI stället för ett falskt, oläraktigt, tjufaktigt rofdjur, skall du i honom finna en tillgifven, läraktig, klok och lydig vän. Exempel på att katten på sitt sätt är i lika hög grad som hunden utrustad med dessa egenskaper torde icke vara främmande för dem, som ibland kattslägtet hafva sina favoriter.
Som ett ytterligare stöd för våra här uttalade åsigter taga vi oss friheten meddela följande, för hvars sanningsenlighet vi gå i full borgen.
En fröken W. i Visby, som är särdeles kär i djur, äger tvänne ljusgrå, mycket vackra, väl uppfostade och sin ömma beskyddarinna tillgifna katter, Maja och Pippen, af hvilka Maja i synnerhet visar sig å förståndets vägnar vara högst ovanligt begåfvad. Så hände en. gång, att en väninna till fröken V. kom till henne på besök, under det hon var borta.
Moja satt som vanligt vid sådana tillfällen troget på sin post på trappan, för att hålla vakt, tills matmodren kom igen. Då väninnan var inkommen i förstugan, fick hon 83, att nyckeln till fröken W:s rum var urtagen, hvarför hon började knacka » dörren, Maja började då genast morra och se mycket ond ut, liksom hade hon dermed velat ge tillkänna sin förnärmelse öfver den besökandes okunnighet att ej inse, det matmodren ej kunde vara hemma, då nyckeln ej satt i dörren. Efter fruktlösa knackningar i begrepp att återvända fick den besökande väninnan händelsevis se nyckeln till rummet hänga på en spik bakom förstugudörren. Hon beslöt då i stället att taga nyckeln och gå in och vänta; men Maja, som under hela tiden noga gifvit akt på alla hennes rörelser, började fräsa och morra än värre, och just som den besökande väninnan skulle sätta nyckeln i dörren, for Maja med ett häftigt språng upp på henne och klöste och ref sönder både handskar och händer, så att hon i förskräckelsen släpte nyckeln och måste begifva sig hals öfver hufvud ut.
I grangården till fröken W:s bostad fans för en tid sedan en hund, med hvilken Maja stod på synnerligen god fot; och sällan förgick någon dag utan att de båda vännerna gjorde hvarandra något besök. Vid ett tillfälle då Maja var ute på gården kom en främmande katt dit, som — om af respekt för Maja eller af annan anledning, låta vi vara osagdt helt hastigt tog sin reträtt ned genom en glugg i källaren. Maja sprang vid denna oförmodade syn genast öfver staketet in till sin vän hunden och började med honom ett ifrigt samtal. En stund efter kommo de båda vännerna spatserande helt långsamt samt styrde färden till källaregluggen. Här stannade de och började på nytt att öfverlägga. Inom kort var beslutet fattadt, Maja sprang hastigt ut på gatan och in genom en glugg på motsatta sidan af källaren, under det hunden stod stilla och uppmärksamt lyssnade. Plötsligt hördes ett häftigt buller och ut kommer den främmande katten rusande midt i gapet på hunden och med ba i hack och häl efter sig. Nu blef det ett riktigt »kattrakande» af, och hade säkerligen den främmande katten fått sätta lifvet till, om ej fröken W:s piga, hvilken ända från början åsett hela händelsen, sprungit fram och åtskiljt de stridande.
I egenskap af husets vaktare uppfyller Maja sina åligganden med lika mycken klokhet som vågonsin en hund, med ns af naturligtvis att hon ej så högljudt som denke kan ge till känna, då något är på färde. Då någon främmande person inkommer i fröken W:s yttre rum och ingen af husfolket för tillfället är närvarande, hoppar hon genast upp på en skänk invid dören och hindrar derifrån medels ett ilsket morrande och hväsande hvarje den främmandes försök att stiga fram i rummet. Skulle: det dröja allt för länge, innan någon af husfolket infinner sig, springer hon till köksdörren, dock utan att lemna den främmande ur sigte, och börjar der ett förfärligt jamande, hvarmed hon fortsätter, tills hon i vanliga fall vinner sitt mål.
I likhet med hunden hyser Maja äfven en afgjord ovilja icke blott mot tiggare och i allmänhet illa klädda personer, utan äfven mot många andra, hvilkas yttre företer något ovanligt. Således tillåter hon ej gerna hvem som helst att smeka sig eller att röra vid sin matmoders saker eller att ens matmodrens vän ner visa denna något slags vänskapstjenst eller förtrolighet. — Månne af afundsjuka? Det tro ej vi; snarare torde enligt vår åsigt anledningen härtill vara en yttring af det der »obestämda något», som menniskan så nedlåtande hos djuret behagat kalla instinkt (!) ett simpelt språkligt uttryck, hvarmed man på det mest lättsinniga sätt har trott sig kunna lösa ett af naturens största problem.
Att tacksamhetens dygd ej heller är främmande för katten, visar Maja i bokstaflig bemärkelse muntligen ; ty sällan underlåter hon att visa sin tacksamhet för någon erhållen ynnest af sin matmoder eller någon annan, med hvilken hon sympatiserar, genom att gifva dem en kyss på — mun. Så egendomligt det än kan förefalla, har man vid flere tillfällen gifvit akt på att, då Maja är vid godt lynne, hon äfven utdelar denna grace åt personer med fördelaktigt utseende, och emot hvilka hon i öfrigt ej har något att anmärka, endast för att, såsom det synes, dermed vilja betyga välbehag eller lägga sitt skönhetssinne i dagen.
Nu några ord om Pippen, Ehuru Pippen än i jämförelse med Majs denna vida underlägsen, så framstår han likväl såsom ett tillräckligt vittnesbörd för att katten, om hon ock af naturen ej är utrustad med några ovauligare anlag eller egenskaper, dock kan ställas lika högt som något af våra öfriga husdjur och såsom ofvanför är sagt, blifva en lika så klok och intagande familjfavorit som hunden, när hon, såsom förhållandet är med denne, erhåller en förnuftsenlig uppfostran och handledning. Då vi nu, hvad Pippen vidkommer, särskildt velat ånyo framhålla detta påståendet, så torde något vidlyftigare ordande om honom vara öfverflödigt, helst han ej är aunat än en vanlig »civiliserad» katt, d. v. s. en sådan, som ’hvarje katt skulle kunna: blifva. Men för att icke helt och hållet negligera honom, vilja vi dock omtala, att han kan boppa öfver käpp och göra andra liknande små konststycken, samt att han, som vanligen har sitt tillbåll i öfra våningen, der fröken W:s bror har sitt arbetsrum, alltid går ned och genom att stryka sig emot fröken eller pigan underrättar om, då någon främmande person kommit dit upp på besök.
Tillägga vi nu slutligen, att Maja och Pippen aldrig göra sig skyldiga till någon tjufaktighet eller falskhet, utan äro sitt husfolk tillgifna och trogna samt visa sig mycket känsörbibde tillrättavisning, kunna vi endast, med förbi&ående af alla reflexioner öfver de här anförda dragen af intelligens hos fröken W:s båda gunstlingar, framställa dessa egenskaper såsom talande och verkliga stöd för vår upprepade gånger uttalade årigt, att katteu gör sig förtjent af ett långt bättre behandlingssätt från menniskans sida, och att dess själsförmögenheter endast behöfva att af henne uppodlas, för att hon skall blifva en kär och roande medlem i hvarje trefvet hem.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 Juli 1886
N:r 56.

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
Förvårdslöshetmot borgenärer dömdes igår handlanden Karl Lundin, åtalad af rikebankens härvarande afdel’nivgskontor, till en månads fängelse. Svaranden, hvars handelsrörelse årligen gått med förlust, hade enligt eget erkännande fortsatt rörelsen för att fördröja konkursen, dock under förhoppning att genom bättre konjuakturer kunna upphjelpa affären.

I målet mellan sjömanuen Oskar Söderström, kärande, samt sergeant J. P. Vikander och jordägaren Sandelin, svarande, hördes igår ett vittne, som styrkte, att den i kärandens gård intecknade skuldförbindelsen & 500 kronor, som af Sandelin transporterats på Vikander, ej var belånad för mer än 200 kronor enligt Sandelins eget yttrande till vittnet.
Vikander har dock vid utmätningsauktion å nämda fastighet bevakat hela beloppet. Målet uppsköts till 26 dennes.

Krafmålet mellan undantagsmannen K. J. Tjellander i Boge och arrendatorn Petter Nordal uppsköts till 9 instundande Augusti. Käranden styrkte, att han blifvit lagsökt å en fordran, som enligt hvad han påstod svaranden vore skyldig infria.

Klander af testamente. Fröknarna Arnelius och Anjou voro instämda af ogeniör B. E. Engdahl i Stockholm, hvilken yrkade upphäfvande i vissa delar af biskop Anjou:testamente. HEnuär käranden ej infaun sig, afskrefs målet.

För att hafva kört i traf med ett arbetsåkdon å strandpromenaden utanför studentallén dömdes arbetare J. P. Rylander till tre kronors böter.
— För samma förseelse var drängen Herman Klint instämd. Enär Klint af sjukdom var hindrad komma tillstädes, uppsköts målet till 26 dennes, då han vid tio kronors vite skulle infinna sig.

Ölanderska äktenskapsmålen förevoro igår till bandläggning. Mannen Ölander anmälde, att han nedlade all sin mot hustrun och f. artilleristen Emil Andersson förda talan, enär förlikning ingåtts. Från hustrun företeddes en skrift, hvari hon förklarade sig afstå från sin talan mot mannen angående äktenskapsbrott och förlust af hans giftorätt, men vidhöll sitt yrkande om äktenskapsskilnad och ersättning för rättegångskostnader. Då mannen fick höra, att hon ej afstod från alltalan mot honom, återtog han sitt förlikningsanbud samt förklarade sig vilja fortsätta målet.
Målet uppsköts till 26 dennes, då parterna vid tio kronors vite vara beredda att yttra sig i saken.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 Juli 1886
N:r 56.

Berättelse

om de å Visby kyrkoruiner utförda underhålls- och förbättringsåtgärder
af
E. V. Langlet.
St. Lars.

Så snart den stora rullställningen, som begagnats i St. Karin, blef ledig, flyttades den hit för att göra tjenst vid det stora mellersta hvalfvet, och här blef nu rätt mycket murverk utfördt, i stället för det under senare tid nerfallna. Härmed åsyftades bl. a. att genom öppningens inskränkande och massornas jämnvigt rundt densamma vinna dels ökad stabilitet och dels ökadt skydd för undervarande murverk. En tämligen vid öppning finnes fortfarande i detta hvalf och densammas mera regelmessigt åttkantiga form torde icke väsentligen betaga den karaktären af tillfällighet. Cementbetäckning och anbragta afledningsrännor för regnvattnet böra nu för en längre tid här verka skyddande.
Icke mindre vigtiga arbeten utfördes i tornets öfre del; allra öfverst hade nödiga reparationer förra året utförts. Hvalfkupan befriadegs från en hel del tyngande sten- och grusmassor; cementrännor för vattenafledning anlades; en förfallen Mapp Sar (mot söder) möd der öfver sväfvande hvalf underkastades en grundlig reparation; en qvarstående (östra) tornmursdel, som syntes hota att falla, förstärktes o. s. v.
De öfversta skiftena af kyrkans alla omslutningsmurar granskades noga och cementbehandlades som vanligt, liksom äfven den mot korhvalfvet stölande gafveln öfver triumfbågen, som utvändigt lidit mycken åverkan.
Öfre delen af den trappa, som leder upp öfver korhvalfvet, förbättrades; och den tunna, delvis rasade yttermur, som vid sjelfva kyrkavs nordöstra hörn omsluter denna trappa, återställdes på ett betryggande sätt. Träd och skadliga buskväxter bortröjdes från korhvalfvets norra sida. Behöflig cementbetäckning utfördes här och annorstädes.
Det mellersta korfönstret i apsis jämte en större utbrytving å dennes utsida reparerades till möjligaste likhet med de ursprungliga former dessa delar egt. Närliggande korfönster (mot söder), som visserligen också utvändigt sakpar hvalf, ansågs kunna lemnas i såvidt oförändradt skick, att blott en genomgående cementering anbragtes till hämmande af vidare förfall.
Af de intressanta galleri-öppningarna invändigt i tornmurarne hafva 2:ne blifvit återställda förmedelst återinsättning af felande midt pelare och hvalfdelar, och samtliga mer eller mindre raserade bröstningar hafva blifvit åter uppmurade.
Tvänne förmedelst svåra utbrytningar skadade inre hörn, vid kyrkans norra och östra sidor, hafva blifvit med murverk behörigen utfyllda.
Den oaktadt sitt illa skadade tillstånd ännu iotressanta gotiska portalen å kyrkans södra sida har genom befriande från igenmurningen samt bortgräfning af en del jord, som dolde dess fockelpartier, blifvit tillgänglig inifrån kyrkan; mera ljus och luft i kyrkans inre är ock härigenom åstadkommet.
Ea del jord har blifvit bortförd från kyrkans golf, så att särskildt korets delvis förhanden varande golfläggning blottats.
Den lilla korportalen (mot söder) har i pågon mån blifvit återställd och dess yttre sockel genom utgräfning blifvit synlig.
Venstra portalens inre hvalf, som delvis var bortbrutet, har blifvit återställdt.
Samma portals präktiga yttre har blifvit fullständiggjordt förmedels återivsättning af fyra nya kolonner på de förlorades paa samt genom anbringande af ett undre sockelparti, jämte yttertrappa, hvilket allt förut saknats.
Till förebild vid anordbingen af detta gockelparti’ togs en liknande del af St. Klemens inbygda södra portal. Möjligen har St. Larsportalens undre sockel aldrig varit utförd; härpå tycktes beskaffenheten af närmast omgifvande murverk tämligen bestämdt tyda.
Det gemensamt för båda systerkyrkorna förda konto visar, jämfördt med summerade anslaget, en besparing af kronor 2,169,os, hvarförmedelst de väsentligaste öfverskridanden i öfriga ruinkonton utjämnas.
Denna besparing förklaras dels af att stenmaterial (från St. Karin) erhölls för blotta transportköstnaden, dels af att kalk (i’st. f. cement) ansågs för det inre murverket tillfylltesgörande.

St. Klemens.
Någon stenhuggning, förnämligast till södra portalen, hade äfven här under vintern
tadkommits. Mera sådan beställdes vid arbetenas återupptagande och sattesstrax i verket.
Med öfriga arbeten fick här tillsvidare anstå; Att på många ställen samtidigt bedrifva murnings-arbeten skulle nämligen fallit sig synnerligen olägligt; väntan på billigt stenmaterial (från St. Karinstornet) manade ock till inskränkniog, sammaledes äfven de stora ställningarnas behöflighet på annat håll.
Endast vissa förberedande arbeten kunde här till en början företagas, såsom t. ex. ränkning af marken, utrifning af öppningen till den inbygda portalen, det här tillbygda kapellets frigörande från bjelklag m. m.
I början af Augusti hitflyttades lilla rullställningen, som senast hade gjort tjenst i Drotten. – Tillförseln af sten från St. Karinstornet blef ymnig; murningsarbetena kunde således pu obehindradt bedrifvas.
Med hjelp af murställningen reparerades omslutningsmurarnes öfversta delar, jämte dertill hörande hvalfkorsoler och återstoden af hvalfringar o. s. v., sammaledes flere nedsjunkna fönsterhvalf, äfvensom triumfbågen mcd angränsande murverk.
Härvid användes, såsom alltid till öfre och yttre murdelar, cement. Der större murmassor kommo till utförande, såsom vid den stora utbytningen i sydvestra hörnet, användes i regeln kalkbruk, dock cement till öfversta skiftet och stundom till ett dessutom betäckande lager.
Hvaltvet öfver tornrummet, hvilket under senaste decennium lärer i betydlig mon skattat åt förgävgeleen, blef med nytt murverk till betydliga delar återställdt, afledningsrännor anbragta och behörig cementering utförd.
Tornets sockel å södra sidan har genom insatte stenar fått nödig bärighet.
I den inbygda portalen insattes de felande fyra kolonnerna och ett nytt pilasterkapitäl.
Kapellets nischer m. m. återställdes, golfvet, som här utan tvifvel i senare tid blifvit sänkt för vinnande af källarrum, påfylldes till behörig höjd. Den fria södra portalen har till betydliga delar förnyats, och fönstret deröfver genom cementbehandling reparerats.
Norra portalen och omgifvande murverk hafva likaledes i betydlig mån förbättrats; bland annat bar det befunnits nödigt att insätta nya sidostycken i porten, för jerngrindarnas skull. Sådava äro nämligen här, likasom i sistnämde södra portal, anbragta.
Det i kostnadsberäkningen till dessa arbeten afsedda belopp har något öfverskridits.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 Juli 1886
N:r 56.

Från sjön.

I Malmö hemmahörande skeppet Ralph Ward Jackson, kapten B. H. Nurrman (hufvudredare: kaptenens broder, handlanden E. Norrman vid Östra Förstadsgatan i Malmö) har enligt till redaren ingånget telegram från Grenaa sjuvkit i Kattegat efter att förut hafva påstött ett vrak. Alla de om bord varande, hvaribland befuono sig kaptenens fru och barn samt piga, räddades dock lyckligtvis af fiskare från land. Fartyget, som. var stadt på resa från West-Hartlepol till Korsör med stenkolslast, var bygdt år 1867 i Sunderland, derifrån det inköptes 1881 till Malmö, då det äfven undergick reparation, samt mätte 345 ss registertons. Med anledning af de dåliga tiderna hade försäkringssumman sänkts, så att fartyget vid olyckstillfället var ganska lågt försäkradt.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 Juli 1886
N:r 56.

Badgäster

vid Visby vattenkuranstalt:
Fröken Jenny Forsberg, Jämtland, Aron Karlsson Småland; pastor P. A. Elfström, Gotland; fru Teres Lejman, Vernamo; fröken Marta Nilsson, Norrland; fru Sofi Avdersson, pastor Gamerus, fru Liliy Gamerus, Finland, fröken Hilda Morteoson, Vestervik; fröken Maria Pettersson, Södermanland; kyrkoherden doktor S. Brandel!, Norrland; fru Nyman, Visby.
Samma 300.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 Juli 1886
N:r 56.

Sällskapet D. B. V:s 72:dra högtidsdag

firades i fredags afton på sedvanligt sätt i och vid paviljongen i botaniska trädgårdea. Festen var besökt af 41 D. B. V:ister samt af tio resande. Såsom värdar tjenstgjorde konsul Ekman, löjtnant Fahnehjelm och grosshandlare Malmros. Skålar utbragtes af konsul Ekman för sällskapet D. B. V., ordföranden och dagens talare samt af löjtnant Fahnehjelm för de resande och damerna. Af sällskapets ledamöter utfördes bollspel och sång, i hvilka ofningar tvänne 70-åringar deltogo. En stor menniskomassa åskådade festen samt roade sig med dans ute på planen.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 Juli 1886
N:r 56.

Notabel resande.

Biskopen i Visby stift v. Schéele uppehöll sig förra onsdagen i Åbo några timmar, under hvilka han bland annat besåg domkyrkan, lyceets solenni tetssal och domkapittlets embetsrum. Biskop Schéele, som, säger Åbo tidning, har för afsigt att qvardr ja i Finland omkring 2 veckor, i ändamål att studera de religiösa förhållandena i landet, afreste med onsdagens jernvägståg för att göra ett besök hos prof. A. F. Granfelt på dennes egendom i Tavastland.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 Juli 1886
N:r 56.

Visby

var nr 12 bland rikets 91 städer år 1884 i fråga om de på bevillningskronan uttaxerade beloppen. Ledningen för den tokiga kapplöpningen emellan städerna i att uppdrifva sina utgifter har naturligtvis tagits af Vadstena, som hunnit till den aktningsvärda siffran af 8 kr. 35 öre för bevillningskrona. Närmast följa Ulricehamn med 7,40, Säter 7, Kalmar 6,39, Malmö 6,10, Eskilstuna, Norrköping, Söderhamn och Östhammar hvar och en med 6, Östersund 5,98, Norrtelge 5,94, Visby och Torshälla hvardera med 5,93. Lägsta skatten hade Skellefte med 1,17.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 Juli 1886
N:r 56.

Ångfartygsbolaget Gotland

hade i lördags extra stämma, ledd af landssekreterare Hambræus och besökt af sjutton aktieägare för att besluta, om en likartad vintertrafik med ångaren Klintehamn på Stockholm, som sistl. vinter ägde rum, för instundande vinter äfven skulle upprätthållas.
Efter en stunds öfverläggning om formen å den skrifvelse med bagäran om stats anslag, som skulle aflåtas till k. m:t, beslöt stämman utan omröstning att i en lighet med styrelsens och delegerades förslag uppdraga åt styrelseu att till k. m:t göra framställving om statsanslag för fortsättande af nömda vintertrafik med Klintehamn semt att härom å bolagets vägnar på vilkor, som styrelsen och delegerade finna antagliga, afsluta kontrakt vare sig för ett år eller företrädesvis på obestämd tid tills vidare med rätt både för staten och bolaget att uppsäga kontraktet innan 15 Juni 1887, hvaremot, om uppsägning ej sker, kontraktet må anses gällande för ytterligare ett år och så vidare. Derjäm te erhöll styrelsen bemyadigande att låta försäkra ångaren till belopp, som styrelsen funne skäligt.
Af de uppträdande talarne, ordförande, lektor Bergman, hrr Karl och Axel Ekman, R. Cramér, K J. Broander samt länsbokhållare Melin, yttrade sig ingen mot ett fortsättande af nämda vintertrafik.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 Juli 1886
N:r 56.

För vägran att bära vapen

var jägaren vid Hoburgs kompani nr 103 Johannes Olsson instämd inför krigsrätt, som hölls härstädes i Visby.
Olsson erkände att han vid besigtningsmönstring 20 sistl. Maj af samvetsskäl och enligt Guds ords befallning vägrat att taga vapen samt ställa sig i ledet, oaktadt han af kompanischefen allvarligen varnades för de följder denna hans vägran komme att medföra. Han förklarade vidare att han i alla stycken ville i all ödmjukhet vara öfverheten underdånig utom i detta fall, ty i Herrens ord förbjödes på flere ställen att bära vapen, och man måste mer lyda Gud än menniskor. Guds ord lärde, att man skulle älska sin nästa såsom sig sjelf samt att alla menniskor, både kände och okände, fattige och rike vore ens nästa, hvarjämte Herren sagt, att den, som toge till svärd, skulle med svärd förgöras. Under tårar vidhöll Olsson, att han enligt sitt samvetes vittnesbörd handlat rätt, då han åtlydt Kristi ord och sökt följa hans lefverne.
Om sina lefnadsomständigheter berättade Olsson, att han föddes 1857 i Arvika socken i Värmland, der hans föräldrar voro torparefolk. År 1873 lemaade han hemmet och kopfirmerades 1874 i Gunnarskog i nämda provins. Han tjenade sedan på flere ställen i Värmland, der han sista gången 1881 begick nattvarden, tills han samma år begaf sig till Gotland, der två systrar och en hans svåger voro bosatta; i 2 1/2 år tjenade han hos sin svåger. I början af år 1883 ingick han som medlem i Hamra och Sundre baptistsamfund utan att dock hafva enligt före skrifna former bafva anmält sig till utträde ur statskyrkan; han flyttade derpå& som dräng till hemmansägaren Mattig Jakobsson, Stora Sutarfve i Hamra, med hvars dotter han enligt baptistbruk vore vigd och hade ett barn.
Enligt prestbetyg hade Olsson under skoltiden iakttagit ett berömligt uppförande samt sedan fört en sedlig och ärlig vandel. Sedan 1881 hade han ej begått nattvarden; hans kristendomskunskap och innanläsningsförmåga vore försvarliga. Han lefde nu i olaglig förbindelse wed sin husbondes dotter, utan hvarken kyrklig eller borgerlig vigsel. Han umgicks nu endast med baptister. Han hade ej lagligen fått utträde ur statskyrkan.
Olsson berättade slutligen, att han såsom beväriög på fastlandet svurit krigsmannaed och att han förut exercerat här på Gotland.
Under förhöret blef Olsson så upprörd, att krigsrättens ordförande gaf honom tillåtelse att sittande afgifva sitt svaromål.
Efter enskild öfverläggning dömde krigsrätten Olsson för vägran att åtlyda förmans befallning att enligt 84 paragrafen strafflagen för krigsmakten hållas till två månaders fängelse.
Krigsrättens ledamöter voro major Cronstedt, ordförande rådman Tiberg, auditör, kaptenerna Ternstedt och Aspegren samt löjtnant Edström.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 Juli 1886
N:r 56.