|
Om
Fästningen
Ovanpå
påminner den lite om sagan om Hattstugan. Fyra runda hattar
sticker upp över en stor yta klädd med svart takpapp. Men under
hattarna göms inte några små rara sagobarn. Utan kallhamrade,
åtta-centimeters kanoner. Fyra kanoner som kan svänga runt och
skjuta åt alla håll. Främst mot norr. Därifrån väntades
ryssarna komma marscherande efter att ha landstigit i Slite eller
Fårösund. Men här - vid Tingstäde fästning - skulle ryssarna
stoppas. Låt vara om de tog resten av Gotland - men fästningen
i Tingstäde skulle åtminstone hålla stånd.
Här
skall svenska flaggan hållas uppe, uttryckte sig en anonym
försvarsvän på 1800-talet. För om den blågula fanan vajade
på åtminstone en plats på Gotland - då skulle fienden inte
efteråt kunna komma med krav på att ta ön i bisittning.
Idag
är Tingstäde fästning inte längre betydelsefull och hemlig,
åtminstone inte till alla delar. Mest något av ett museum som
förvaltare Per Åke Wallin då och då visar upp för besökare.
Ändå är det inte många som känner till den här
underjordiska delen av Tingstäde. Även om fästningen inte
längre är särskilt hemlig är den spännande och
hemlighetsfull. Men långa, underjordiska gångar och rum, väl
skyddat under mer än meterdjup betong. Byggt för att kunna stå
emot en direktträff från en tung, 21-centimeters kanon.
En
fästning i Tingstäde började diskuteras i slutet av
1800-talet. Efter många om och men tog riksdagen beslut om
bygget 1899. Men då hade planerna bantats från 4,4 miljoner
till cirka 600 000 kronor. De stora slantarna satsades istället
på en annan, samtida fästning - den i Boden. Men varför en
fästning mitt inne i landet och inte vid kusten? Jo, man
misstänkte att svenska flottan "inte kunde hålla sjön".
Fienden skulle lätt kunna kliva iland i Slite eller Fårösund
och marschera söderut mot Visby.
Den marschen skulle stoppas
eller åtminstone fördröjas vid Tingstäde. Fästningen skulle
ligga där strategiskt beläget på en "ö" mellan å
ena sidan Tingstäde träsk och svårframkomliga Hejnum hällar å
andra sidan Martebo myr och andra träsk, där en fiende inte
kunde ta sig fram. Jo, Martebo myr var visserligen på gång att
dikas ut. Men, tänkte man, om vi gräver en kanal från
Tingstäde träsk skulle myren snabbt dränkas i ett krisläge.
Det fanns också planer på att leda Tingstäde träskvatten i en
vallgrav runt själva fästningen.
Ett annat och säkert
viktigare skäl till att Tingstäde fick sin fästning var att
öns mobiliseringsförråd förut låg i Visby. Där ansågs de
alldeles för utsatta för ett anfall från sjön. Då beslutade
man flytta dem till Tingstäde och skydda dem med
fästningen.
Fästningen började byggas 1903-04 och blev klar
under första världskriget, starkt försenad. Så försenad att
den egentligen var omodern redan från början!
Fästningen
bestod - och består ännu - av fem skansar. Alla utplacerade
runt om i Tingstäde, längs en cirkel med hela 4,5 kilometer i
omkrets.
Fyra av skansarna är av mindre modell. Försedda med
skyddsrum och skyttegravar i betong. En sån skans fanns vid
Träskvälder, en intill landsvägen mot Visby, två längre
österut.
Mellan skansarna fanns taggtrådshinder och ett par
enklare befästningar, så kallade mellanverk. Mellanverk Franke
låg mellan träsket och vägen mot Hejnum.
Den femte skansen
- rättade sagt skans nummer 1 - låg och ligger intill kyrkan
eller ungefär mitt emot badet i Tingstäde träsk. Det är en
betydligt större skans än de övriga, själva tyngdpunkten i
fästningen.
Det är här de underjordiska gångarna och de
fyra kanonerna finns.
Hembygdsföreningen visar runt här, och
låser upp pansardörren i huvudentren.
Här inne möts man av
långa korridorer, välbyggda i huggen kalksten. Här och var i
gångarna syns enkla träbänkar där manskapet satt och åt sina
måltider.
Under första världskriget låg 300 man här nere,
särskilda förband från A7 och I27, berättar Per Åke
Wallin.
Vi passerar rum efter rum, mer eller mindre fuktiga
och ogästvänliga. Köket står ännu intakt med järnspisar och
stora grytor med kopparlock. I ett rum finns väldiga, inbyggda
stenkar, fästningens "fläskskafferi".
I de här
karen låg halva grisar i saltlake. Det skulle finnas fläsk för
5 000 man i tre månader, berättar Per Åke Wallin som själv
var med och åt fläsk här under andra
världskriget.
Ostkällaren, andra matförråd, logement efter
logement, växel, läkarmottagning med vårdavdelning, eget
elverk, ett rejält bankfack där riksbanken skulle gömma undan
sina reserver, "chefens" dass som luktade så illa att
man måste stänga det - det är några av de utrymmen som göms
här nere i underjorden.
Vissa dörrar är låsta och med
innehåll som inte får berättas om. Några hemligheter finns
ännu kvar här nere.
En trappa leder upp till ett litet
utrymme där ett långt rör når upp i taket. Röret är helt
enkelt ett ubåtsperiskop som kan hissas upp ett stycke över
markytan. Vi provar och det fungerar ännu. Kyrkan och träsket
framträder på något fuktskadade linser.
Här ledde man
kanonernas eld, berättar Per Åke Wallin och visar en av
kanonerna, inträngd i ett smalt och trångt torn där varje
avfyring måste ha dånat oerhört.
Jag vet att man sköt
härifrån så sent som 1947, möjligen ännu senare. Man sköt
ut över myren, ungefär sex kilometer långt, berättar
Wallin.
Förutom de fyra kanonerna försvarades fästningen av
åtta tjeckiska kulsprutor på räls. Plus gevär m/96 från de
öppna värnen.
Tingstäde fästning hann alltså bli omodern
redan innan den blev helt färdig. Ändå användes den också
under andra världskriget. Och som förläggning för repförband
och hemvärnsungdomar har den utnyttjats ändå in på
70-talet.
Ammunitionen till kanonerna fanns faktiskt kvar en
bit in på 60-talet. Generalmajor Fale Burman, som då var
militärkommandochef, hade vissa planer att låta hemvärnet få
använda kanonerna. Det fanns också planer på att göra fästet
atomsäkert, minns Per Åke Wallin.
Men idag kallar han fästet
för museum. Och är lite orolig över att det förstörs, bland
annat av ungdomar som ger sig in på området.
Synd. Det är
ju ändå en pärla, säger han.
Tornet
skulle plockas ner.
Om
det blev krig så skulle Tingstäde kyrktorn sprängas bort. En
sprängladdning fanns i förväg inbyggd i kyrkan.
Så gick
ryktet - och det kan man faktiskt fortfarande höra. Men Per Åke
Wallin, fördetta förvaltare vid fästningen, dementerar:
Det
är riktigt att kyrktornet ur militär synpunkt ansågs som en
farlig riktpunkt som fientligt artilleri kunde utnyttja. Men
någon sprängladdning fanns inte i tornet. Däremot var stenar
och andra delar i tornet numrerade så att tornet skulle kunna
plockas ner - och sen byggas upp igen! Kyrktornet var problem
också när fästningen byggdes i början av seklet. Så kallade
ryska "sågfilare" - de gick runt och filade sågar och
dylikt - be traktades mer eller mindre som spioner, och det hände
att de gick upp i kyrktornet där de hade en strålande utsikt
över befästningsarbetena. Till lyckades militärbefälhavaren
driva igenom ett tillträdesförbud i tornet. I en inte alltför
seriös veckotidning uppgavs en gång att Tingstäde fästning
var fylld av brännvin - att användas för att fylla de
gotländska soldaterna och på så vis göra dem "modigare".
Det
var förstås fel men det låg ändå något i ryktet. För
ekonomiskt försvar sitt reservförråd av sprit. 30 000 liter
Kronbrännvin fanns inlåst i fästningen, berättar Per Åke
Wallin.
Nej, spriten finns inte kvar. Jag tror det var 1958
som den flyttades till annan säker förvaringsort på ön. Sedan
dess har spriten flyttats ännu en gång.
|