Hjert och Tector

hafva af högsta domstolen fått sin dom lydande på lifvets förlust. En af domstolens ledamöter justitierådet Olivecrona var af skiljaktig mening och dömde till straffarbete tör lifstiden. De båda brottslingarne hafva hos konungen sökt nåd, hvilken ansökan högsta domstolens flesta ledamöter dock ej tunnit anledning till styrka. Äfven häratinnan var justierådet Olivecrona, den varme förkämpen för dödstraftets afskaffande, af annan åsigt och framlägger sina skäl härför uti följande anförande till protokollet:
Justitierådet Olivecrona yttrade:
Jag har tillförene, både på detta rum och offentligen, uttalat den åsigt, att
dödsstraffets rättmätighet och på samma gång dess bibehållande i den allmänna strafflagen allena ur synpunkten af en absolut nödvändighet för den allmänna rättsordningens upprätthållande kan försvaras. Såsom en konseqvens af denna åsigt framgår, att jag icke häller kan anse att ett, under åberopande af lagens bokstat ådömdt dödsstraff bör gå i verkställighet, utan så är, att en absolut nödvändighet vore för handen, som icke lemnade staten något annat medel öfrigt för samhällsordningens vidmakthållande, än det att beröfva den person lifvet, hvilken trotsat och kränkt samhällets lagar, Det är sålunda, enligt min uppfattning, allena i de utomordentliga fall, der ett underlåtande att begagna det yttersta straffmedlet kunde medföra äfventyret af samhällets sammanstörtande under anarkiens fasor eller våldsamma rubbande till sina grundvalar, som en tillämpning af dödsstraff bör kunna ifrågakomma.
Ehuru Hjert och Tector visserligen begått, många svåra missgerningar och deribland tvänne i hög grad grofva och afskyvärda brott, nämligen mord å allmän landsväg nattetid i förening med försök till rån, är dock intetdera af dessa brott af beskaftenhet att med oundgävglig nödvändighet påkalla dödsstraffets användande. Staten har nemligen andra medel i händerna att värna sig och samhällets medlemmar emot framtida brottsliga tilltag från sådana brottslingars sida än att beröfva dem lifvet och det voro i sannivg högst illa bestäldt med fängelseväsendet i Sverige, om utväg verkligen skulle saknas att i statens fängelser säkert förvara dem och sålunda göra dem för framtiden oskadliga. Straffarbete för lifstiden, när det begynnes med tolf månaders cellstraff och vid verkställandet göres till en sanning, är ett straff föga mindre strävgt är dödsstraffet; men det har dock det stora och obestridliga företrädet framför sistnämda straff, att det lemnar möjligheten öppen för den brottslige till allvarlig ånger och fortfarande förbättring af sitt lefverne, hvarigenom han i någon mån skulle kunna försona sig med det samhälle, hvars lagar af honom blifvit kränkta.
Tvänne högtidliga afrättningar, dit skaror af nyfikna, skådelystna personer från aflägse landsändar tvifvelsutan skola tillströmma för att bevittna de blodiga skådespelen af statens rättvisa, skulle, enligt min öfvertygelse, icke annat än i bög grad verka demoraliserande på de folkmassor, som ditkomma i afsigt att mätta sin lystvad att se blod flyta och att iakttaga burn delinqventerne uppträda vid tillfället. Mängden af de skådelystne skall för Hjert och Tector känna medlidande eller beundran öfver deras hållning under de sista ögonblicken, allt efter som de komma att framträda till stupstocken antingen med vacklande gång och med undergifvenhet för sitt öde eller de med fasta steg modigt gå döden till mötes. Man skall i en sådan stund föga tänka på deras brott, men så mycket mera på deras personer. Minnet af deras afrättande skall i visor besjungas och genom talrika afbildningar illustreras för den råa massan af folket, som för framtiden skall omgärda deras namn med ett slags gloria, hvilken deremot aldrig tillfaller dem, hvilka undangömmas i statens fängelser och der snart glömmas, om ock hågkomsten af deras illbragder lefver.
Jag vet alt för väl, att mången föreställer sig att dessa brottslingars afrättande skulle utöfva en mycket helsosam verkan till afskräckande från brott i allmänhet och mord och rån i synnerhet. Men århundradens erfarenhet undertider, då dödsstraffet mycket flitigt användes och då de grofva brotten stodo i ett mycket mera ofördelaktigt förhållande till folkmängden än för närvarande, bevisar, att man allt för mycket öfverskattat denna afskäckande verkan. Felet härtill är att söka deri, att man tror, att brottslingar, innan de med öfverläggning företaga lagstridiga handlingar, reflektera synnerligen mycket öfver qvantiteten och qvaliteten af det straff, som derpå kan följa. Men i verkligheten förhåller det sig icke så. Brottslingen, då han rufvar på ett brott, riktar nämligen all sin eftertanke på möjligheten att undgå upptäckt och derigenom undgå allt straff, det må vara större eller mindre. Ju mera han kan intala sig sjelf möjligheten af brottets fördöljande, desto mindre aktar han på sannolikheten af ett straff, äfven om det vore aldrig så strängt. Den kända erfarenheten, att dråp eller mord inträffat ofta kort tid efter en afrättning eller till och med i den omedelbara närheten deraf, eller föröfvats af personer, som sjelfva varit åsyna vitnen till afrättningar, ådagalägger ock, att afrättningar, såsom medel för afskräckning från brottsliga tilltag, äro gagnlösa. Poströtvare och mördare hafva förut för sina brott pliktat med lifvet, men detta har icke afhållit andra att beträda samma väg, och om Hjert och Tector nu skola med sina lif försona sina brott, skall det straff, som drabbar dem, säkerligen icke afskräcka andra illasinnade att föröfva missgerningar af fasaväckande art, om de dertill drifvas af starka lidelser och inga moraliska band hålla dem tillbaka.
Sedan Juli 1866, eller under en tid af snart tio år, har i Sverige dödsstraffet blott en enda gång gått i verkställighet, nämligen 8 Mars 1872, då lifstidsfången Carl Otto Andersson, som mördat en af bevakningspersonalen i Landskrona, afrättades. K. m:t har under denna tid i de fall, der domstolarne afkunnat dödsstraft öfver brottslingar som föröfvat dubbelmord nattetid i förening med rån, annat mord i förening med rån äfvensom giftmord, af gunst och nåd förskonat dem från dödsstraffet och tillåtit dem att med straffarbete för lifstiden få försona sina hemska missgerningar. Dessa från dödsstraffet förskonade brottslingar qväljas nu i statens fängelser och deras tillvaro derstädes kan icke för samhället sägas utgöra någon fara. Jag vågar derför hemställa, att k. m:t af gunst och nåd äfven täcktes tillåta Hjert och Tector att, med förskoning från dödstraffet, i stället undergå straffarbete för litstiden. Huruvida de brott, för hvilka Hjert och Tector blifvit ådömda lifvets förlust i verkligheten äro af svårare art och deras skuld större än de brottslingars, hvilka i ofvannämda fall blitvit benådade, torde vara vanskligt att afgöra på den menskliga rättvisans vågskål. Hvad som kan tala till tördel för Hjert och Tector, hvilka synas hafva utgått från gemensamhetsfängelset på Långholmen mera förderfvade, än de dit inkommit, är det, att de, efter att hafva blifvit gripne, afgifvit en sannfärdig och i de minsta detaljer gåenda bekännelse, hvilken gjort det möjligt att vinna en fullständig utredning om förloppet vid Upmarks och Larssons mördande. Utan en sådan sannfärdig bekännelse torde det hafva varit omöjligt att skafta något ljus öfver den ohyggliga mordgerningen, huru och af hvem den blitvit föröfvad, eller bevis om alla de stölder och inbrott, som Hjert och Tector föröfvat. Deras bekännelse har emellertid härtill lemnat full ledning. En uppriklig bekännelse är dock första vilkoret för en sann ånger, likasom ångren är det för möjligheten af en moralisk förbättring. Både Hjert och Tector betyga i sina ansökningar om nåd ånger öfver sina brott och, hvad Tector angår, vitsordas hans uppriktiga ånger af fångpredikanten vid länscellfängelset i Visby och hans goda uppförande inom fängelset af fängelse direktören derstädes.

Gotlands Allehanda
Lördagen 18 Mars 1876
N:r 22

Från östra kusten

af ön skrifver man till oss, att seglatsionen derstädes kan anses börjad, emedan flera segelfartyg, äfvensom en och annan ångare passerat dessa farvatten. Rone hamn är sedan i måndags fullkomligt isfri. Äfven Slite hamn är isfri, Slupen, Mathilda, kapten Tomssons, inkom dit i fredags från Ystad.

Gotlands Allehanda
Lördagen 18 Mars 1876
N:r 22

Raska gossar

synas ynglingarne vid Visby elementarläroverk vara, om man får döma efter den af styrelsen öfver gymnastiska centralinstitutet nyligen afgifna berättelsen rörande gymnastikundervisningen vid rikets elementarläroverk under laseåret 1874 1875. Deraf framgår nemligen, att Visby läroverk är bland dem, som hafva att uppvisa en lägre procent icke gymnastiserande. Under höstterminen 1874 hade Visby bland alla rikets läroverk den lägsta procenten eller 1,38: dernäst kommo Lund med 2,09 och Östersund med 2,50. Under vårterminen 1875 var Wexjö främst i detta afseende med 1,35 procent icke gymnastiserande, men dernäst kom Visby, med 1,89.
Bland de 7 högre elem. läroverk, som under detta läseår hafva användt otillräcklig gymnastiköfningstid, nämnes äfven Visby. Angående dessa läroverk yttrar styrelsen: ”Nästan alla dessa hafva allt för inskränkta gymnastiklokaler, om också andra anledningar, så som förblandning af gymnastiköfningarnes och vapenöfningarnes distetiska verkningar, — så att man ansett de senare kunna ersätta de förra, — äfven synas härtill i sin mån hafva bidragit.”

Gotlands Allehanda
Lördagen 18 Mars 1876
N:r 22

Våren synes nu på allvar

hafva gjort sitt intåg i våra bygder; stararne synas i flockar, lärkan slår sina första drillar, och till och med vilddufvorna ha varit synliga. Troligt är dock, att våren blir långvarig, i anseende till den myckna is, som finnes norr ut.

Gotlands Allehanda
Lördagen 18 Mars 1876
N:r 22

Postångaren Softas skador.

I Osc.-Posten skrifves: Ett besök i Oscarshamns skeppsdocka kan vara af mer än vanligt intresse, sedan den, länspumpad, nu sluter inom sig den så mycket omskrifna poståvgaren Sofia, hvilken, om ock i striden mycket skadad, dock lyckligt bestått profvet i den hårda kampen natten till 1 d:s. Af alla de jernångfartyg, som vid härvarande mekaniska verkstad blifvit helade från bottenskador, hafva vi ännu aldrig sett ett så svårt skadadt fartyg som Sofia, men ej helier något vackrare prof på motståndsförmåga. Här, om någonsin, har den svenska jernplåtens för seghet och styrka utmärktare egenskaper på det ojätvigaste uppenbarats. Der stenarne å grundet, mot hvilka fartyget under stormen natten till tisdagen oupphörligt högg, ej kunnat tränga sig genom plåtarne, går hela bottnen i vågor; mellan hvarje spant äro plåtarne så hårdt böjda inåt att de på flera ställen bilda nästan en halfcirkel utan att vara brustoa. Skadorna äro dock härförutom ganska betydliga. Det största hålet i bottnen är under maskinrummet, med flera större eller mindre hål i plåtarne för och akter bärom. Kölen är till omkring tvåtredjedelar borta och de plåtar, som varit vid densamma fastnaglade, skilda åt till den längd kölen saknas. Maskinen lär vara oskadad; likasom propellern med sin axel. Skäddan under propellern är deremot illa tilltygad, och rodret är något skadadt. Bottenskadorna äro så betydliga, att omkring 38 till 40 nya plåtar måste vid en reparation insättas.
Vid granskningen af fartygets skador kan man ej underlåta att beundra den insigtsfullhet och den omsorg hvarmed Sofia blifvit hopfogadt. Som bekant är, byggdes detta fartyg 1864 vid Norrköpings mekaniska verkstad af kaptenen O. E. Carlsund. Denne fram stående mans idéer hafva icke minst tagits i anspråk då Sofia byggdes. Det torde till och med kunna anses fullt säkert att en af dessa snillets ingifvelser 1864 år 1876 räddade Sofia från en ovilkorlig undergång — vi syfta med detta vårt yttrande på de vattentäta durkarne, utan hvilkas tillvaro Sofia ej skulle kunnat räddas. Durkar benämnes det däck at hopvaglade jernplåtar, som fiunes till en böjd af 6 fot 2 tum från fartygets botten, och är anbragdt från fartygets akter till dess för, och hvilket jerndäck, då vattnet inströmmade genom de stora öppningarne i fartygets botten, hindrade sjunkning vid det tillfälle då fartyget slogs af grundet, och under hela den långa tid bergningshjelpen förväntades. På dessa durkar eller jerndäcket blef fartygets hela tyngd hvilande och slutligen derigenom räddadt.

Gotlands Allehanda
Lördagen 18 Mars 1876
N:r 22

Vid stadsfullmäktiges

senaste sammanträde förekommo, förutom åtskilliga mindre vigtiga frågor, följande ärenden:
— Med anledning af br Cramérs motion afår 1873 rörande öfverflyttning af tolagkassan till hamnkassan m. m. godkände fullmäktige det förslag till skrifvelse till k. m:t isådant syfte, som af utsedde komiterade uppgjorts och vid sammanträdet föredrogs.
— Helsovårdsnämden hade hos fullmäktige gjort framställning om åtgärders vidtagande för afledning afvatten från åtskilliga vattendränkta trakter i staden särskildt i Klinteroten v. om Adelsgatan. Drätselkammaren hemstälda det 245 kronor till sådant arbete i år måtte anslås, vilket ock blef tullmäktiges beslut.
— Om brandebefens aflöning hade hr Ekman väckt förslag, Drätselkammaren afstyrkte detsamma, erinrande, hurusom våra kommunallagar hvila på frivillighetens grundsats och hurusom ett steg i den föreslagna riktningen kunde leda till betänkliga föjder. Till ersättning åt skrifvarebiträde föreslog dock kammaren, att stadfullmäktige skulle åt brandchefen anslå 200 kronor. Om frågan uppstod en stund öfverläggning, under hvilken förslaget understöddes af hrr Arweson och Ekman, af hvilka den förehöll före, att det möjligen kunde synas mycket begärdt, att utan någon ersättning ålägga en person så mycket besvär, som vore förenadt med brandchefsbefattningen, och ansåg för sin del, att fullmäktige icke nu borde uttala ett så bestämdt ord, att fullmäktige vore hindrade bevilja brandehefen särskild ersättning, om det skulle visa sig att under ett eller annat år hans tid och krafter blefve allt för mycket tagna i avspråk. Hr Ekman höll stängt på att en och samma person så länge, som möjligt borde bibehållas på den ansvarsfulla posten, och svårt blefve det kanske att få någon, som någon längre tid ville åtaga sig besväret. Den ene skulle skjuta ifrån sig efter den andre.
Förslaget bekämpades åter af hrr Bokström och Bergman. Hr Bokström ansåg hr Arwesons förslag hvarken rätt eller behöfligt, ty skulle, till följd af mera austrängande göromål, någon ersättning åt brandchefen anses lämplig, vore fullmäktige oförhindrade derom särskildt besluta, när fullmäktige funne för godt, utan att genom ett i förväg fattadt beslut liksom gifva på hand. Ersättningen för skrifningsbesväret vore också så stor den kunde blifva, om man toge i betraktande att en del af detta arbete vore lagd på afdelningscheferna. Hr Bergman ansåg den väg, som genom ett bifall till förslaget komme att beträdas, mycket farlig. Ty hvar låge gränsen? Hvarför skulle icke lön anslås jemväl åt vice brandchefen,
åt afdelningscheferna, ja, åt manskapet? Eller skulle icke fattigvårdsstyrelsens och drätselkammarens ledamöter kunna göra anspråk på ersättning? Trodde icke, att kommunalstadgan ger anledning till att med afseende på ersättning något udantag skulle göras för brandchefen. — Fullmäktige godkände i allo drätselkammarens förslag.
— Det under bildning varande cementbolagets anhållan om fri upplåtelse af mark å stadens område ansågo sig fullmäktige, i saknad af närmare upplysningar, icke för närvarande kanna bifalla. Dock uttalade härvidlag fullm. såsom sin mening, att de voro villige, att i hvad på dem kan bero gå bolagets önskningar så mycket som möjligt till mötes.
— Åt magistratssekreteraren G. Herlitz, som anhållit om löneförhöjning, beviljade fullmäktige, så länge han sin befattnivg innehar, ett personelt årligt arvode af 1200 kr.
— De till polisen förlidet år utgå ende förhöjda aflöningarna upptogos hädanefter af stadsfullmäktige såsom stående löner.
— Frågan om egen lokal för fullmäktige hänsköts för förslags afgifvande till en nämd bestående af ordföranden, hrr Bokström och Arweson.
— Mot byggnadsstadgan bade k. m:ts befallningshafvanden gjort åtskilliga anmärkningar, samt återremitteradt den samma till fullmäktige med förständigande att sednast inom 1 April inkomma med nytt förslag. Frågan hänsköts till de för byggnadsstadgefrågan förut tillsatte komiterade.

Gotlands Allehanda
Lördagen 18 Mars 1876
N:r 22

Dödsfall Lars Niklas Paulson

Att Gud behagat efter ett kort lidande hädankalla min älskade make, husbonden Lars Niklas Paulson Vatlings i Fohle, 13 Mars 1876, i en ålder af 52 år, 1 mån. och 13 dagar, sörjd och begråten af mig, åldriga föräldrar och son, hvilket på detta sätt deltagande slägt och vänner tillkännagifves.
Sv. Ps. nr 482 v. 6.
ANNA CHRISTINA PAULSON, född Jacobsson.

Gotlands Allehanda
Lördagen 18 Mars 1876
N:r 22

Dödsfall Eugenia Taga Johanna Öfverberg

Tillkännagifves att min innerligt älskade Maka Eugenia Taga Johanna Öfverberg, född Matthiesen, lugnt afled i Visby Thorsdagen 9 innev. månad kl. half till 8 f. m. efter en lefnad af 40 år, 2 mån. 5 dagar, djupt saknad och begråten.
Sv. Ps, 344: 2 och 347: 2, 3.
Joh. uppb. 21: 4.
Visby i Mars 1876.
N. F. ÖFVERBERG.

Gotlands Allehanda
Lördagen 18 Mars 1876
N:r 22

Legala nyheter.

FÖDDE: Smeden N. Rydahls son, arb. A. Nilssons son.

VIGDE: Spegelfabrikör C. Hellman och Emma Sandström,

Född.
En SONS födelse hafva vi glädjen meddela. Hernösand, 11 Mars 1876 4
WILHELMINA HÄGG. CARL FR. HÄGG.

Gotlands Allehanda
Lördagen 18 Mars 1876
N:r 22