Martebo Ljuset

Martebo Ljuset

Fotona tagna av Gillis Nilsson.

Bilden tagen med teleobjektiv och bländaren öppen i 30 sekunder.

UFO-expert fick resa till Martebo
Där dyns mystiskt ljus!
Fredagen den 5 december 1986 (GOTLÄNNINGEN)
Av Ola Sollerman

"Något som har uppträtt i 60 år"
Ett säreget ljusfenomen har i cirka 60 år förbryllat befolkningen i Martebo.
Det rapporterade i somras tidskriften UFO-aktuellt, organ för UFO-Sverige, en organisation som sysslar med observationer av "oidentifierade flygande föremål", även kallade flygande tefat:
Tidskriften sände därför en av UFO-Sveriges fältforskare, Gunnar Stenbom, till Martebo för att studera problemet.
Han har varit på plats i oktober och kommit fram till att det måste vara frågan om ljus från bilar. Samtidigt håller han det inte för otroligt att man i Martebo också sett "riktiga" UFO-fenomen.
Enligt tidskriften vill befolkningen i socknen dock "inte fullt ut" godta UFO-forskarens teori om billjus. Befolkningen ska fortsätta sina observationer i vinter, förklarar man.
Vad är det för mystiska ljusfenomen som så länge skall ha synts i Martebo? Främmande rymdskepp eller bara vanligt billjus?
Sannolikt billjus, skriver en UFO-forskare i senaste numret av UFO-aktuellt. Det är en tidskrift som ges ut av UFO-Sverige.
UFO är den engelska förkortningen för oidentifierade flygande föremål.
Tidskriften hade i somras fått rapport att - som den skriver - "ett säreget ljusfenomen under cirka 60 år förbryllat befolkningen i trakterna runt Martebo".
Tidskriften sände därför en av UFO-Sveriges fältforskare, Gunnar Stenbom, för att på plats studera och kanske lösa problemet. Han reste till Martebo i oktober och lämnar nu sin rapport i UFO-aktuellt.
Han var i Martebo flera kvällar i rad och redan från första rapporterar han så här.
Klockan 18.30 kom ett klotliknande gul/vitt lysande ljussken, liksom pulserande. Det lyste först i svagt rött, sen kraftigare gult/vitt. Gled/svepte över vägen, på cirka 1 meters höjd, och sen slocknade plösligt ljuset.
Gunnar Stenbom såg flera liknande ljus och tog även flera fotografier. Men kommer till slut fram till att det måste vara ljus från bilar som rör sig mellan olika vägkorsningar i området.
Jag är mycket kritisk till ljusklots-fenomenet, skriver han och tillägger:
Det har troligen figurerat en stor portion fantasi och mycket spekulation.
Gunnar Stenbom håller dock inte för otroligt att man i Martebo också kan ha sett "riktiga" UFO-fenomen under de 60 år som de här ljusen skall ha synts.
Tidskriften förklarar, att "befolkningen i Martebo inte fullt ut godtar" Gunnar Stenboms teorier om att fenomenet kan förklaras som billjus. Under vintern kommer den inhemska befolkningen att fortsätta undersöka UFO-fenomenet, skriver tidskriften.

Vad är det för mystiskt ljus på Martebo myr.
Fredagen den 20 december 1991 Gotlands Tidningar
Av Ola Sollerman

Spöken eller gengångare?
Traktens busungar?
Billysen eller sumpgas?
Jag måste erkänna att jag känner mig lite dum. Flera kvällar hade jag stått här och bara glott ut i mörkret. Utan att få se "det mystiska ljuset på Martebo myr".
Men - så plötsligt dyker det upp. Som om det växer fram ur intet. Starkt, gnistrande, liksom pulserande. Och det rör sig. kommer närmare och närmare. Tills det slocknar och långsamt dör ut och försvinner. Men jag hinner ta en bild.
Vad kan det vara? Gas från marken som stiger upp och tänds, säger någon. Billysen, säger andra. Traktens ungar som driver med folk.
Eller går han igen, han som dränkte sig i kanalen eller han som hängde sig i skogen?
Kanske har ni hört talas om det - ljuset över Martebo myr. Det är i alla fall ingen ny företeelse. Det finns dem som har sett det för 60-70 år sedan.
Mina föräldrar såg det omkring år 1920. Det var spårsnö den natten, och dagen efter, när det blivit ljust, gick de och tittade efter spår där de sett ljuset. Men där fanns ingenting.
Så berättar Ingemar Gotvik, före detta fastighetsmäklare och hemvärnschef, en person med bägge fötterna på jorden och knappast en som låter fantasin skena i väg.
Han har själv sett ljuset. På 20- och 30-talen växte han upp vid Knutstorp i Martebo, numera ödegård. Det är mest utanför den gården folk brukar stå och titta efter ljuset.
Som grabb var jag ofta och spelade fotboll i Martebo och då cyklade jag fram och tillbaka över myren. Ljuset fanns där framför mig för det mesta. Jag såg det hundratals gånger, berättar han. Om jag var rädd? Nej, man blev så van vid det, det var bara att cykla rakt emot det. Det var nästan så att man saknade det när det inte fanns där.

"Det vandrar"

Ingemar Gotvik beskriver ljuset som ett runt klot, som rör sig från myren upp emot Smiss i Stenkyrka.
Jag har sett det vandrat kanske 500 meter, andra har sett det gå ännu längre, upp till en kilometer. Jag har sett det både framifrån och från sidan. Jag brukade stå och skjuta änder ute på myren, då kom ljuset ibland så att jag såg det från sidan.
Också Evan Stenström vid Smiss i Stenkyrka är mer eller mindre uppvuxen med ljuset.
Jag var bara grabb när jag såg det första gången. Mina föräldrar tog med mig ned till Knutstorp en kväll, och jag minns att jag blev rädd när ljuset dök upp, berättar han.
Sen dess har jag sett det många gånger under årens lopp. Ibland svagt, ibland starkt och intensivt som en svetslåga, ett blåvitt, gnistrande sken. Hela omgivningen lyses upp ibland.

Hunden blev rädd

Många andra har vittnat om ljuset på myren. Hur det plötsligt dyker upp och sen sakta dör ut, liksom falnar. Ibland rött, ibland vitt. Ibland som en cykellykta, ibland mycket starkare. Det ser ut att röra sig närmare åskådaren, men det är svårt att bedöma avståndet. Som närmast 40-50 meter, säger några. Andra gissar på 100-200 meter.
Men ingen har kommit riktigt nära. Jo, ett vittne berättar hur ljuset gick över hans bil. En annan hade en hund i bilen - och hunden blev livrädd.
Och det tycks alltid vandra från Martebo-hållet mot Stenkyrka till. Förr såg vi det ofta hemifrån gården, men nu är det längesen jag såg det, berättar Sten-Sture Landergren i Martebo.

Spökar det?

Men vad är det för ljus? Var kommer det ifrån?

Teorierna är flera. En del naturligtvis åt spök-hållet till. Och visst är det lätt att känna sig lite "kymig" där man står där i mörkret med tysta och öde Knutstorp i skogen strax intill.
Det går historier om en man som hängde sig här intill, och en som sköt sig. Eller farbrorn med cykeln som drunknade i kanalen, ungefär där man brukar tro sig se ljuset.
Det är förstås någon av dem som går igen, säger man. Och ljuset kommer väl från cykellyset.
Min mormors far, tror jag att det var, drunknade faktiskt i kanalen. Han upptäcktes från en hästskjuts när hästarna plötsligt vägrade passera bron. Men han hade ingen cykel vad jag vet, berättar Per-Eric Thomsson i Martebo.

Gas, billysen?

Det finns mera "vetenskapliga" teorier. I ett radioprogram om det mystiska ljuset gissade en representant från SGU, Sveriges Geologiska Undersökning, att det rörde sig om gas. Sven Laufeld, på Gotland välkänd geolog, är beredd att hålla med:
Jag har själv inte sett eller hört talas om ljuset på Martebo, men är inte särskilt överraskad.Sannolikt är det metangas eller sumpgas från myren som stiger upp och självantänds. I mina gamla hemtrakter i Skåne finns liknande fenomen, det kan se ut som om marken brinner, säger han.
Gunnar Senbom från Säter har en annan teori. 1986 besökte han Martebo i egenskap av fältforskare hos UFO-Sverige, organisationen som forskar kring "tefat" och andra oförklarliga fenomen. Åtminstone tre kvällar studerade han tillsammans med några andra det märkliga ljuset.

Pulserande ljus

Jag såg klotliknande gulvita ljussken, svagt pulserande, svävande cirka en meter över marken.
Min bedömning är att det rör sig om billysen som är flera kilometer borta men tycks vara väldigt nära. Det är oerhört svårt att vedöma avståndet, och själv tyckte jag att ljuset verkade vara bara hundra meter bort, säger han.
Jag tog många fotografier av ljuset, och då kunde man se att ljuset var längre bort än vad man hade trott. Och när vi spände en presenning över myrvägen försvann ljusen. Det tyder på att det rörde sig om bilar, säger han.
Men tillägger han, även om jag såg billysen så finns det nog ändå oförklarliga saker från myren längre tillbaka. Fenomen som måste vara något annat.

UFO-folk studerar det mystiska fenomene
13 april 1994 Gotlands Tidningar
Av Ola Sollerman

Jodå, vi såg ljuset, första kvällen klart och tydligt och under lång tid!

Det mystiska ljuset över Martebo myr fortsätter att förbrylla. I tre dygn har representanter för UFO-Sverige besökt Gotland för att studera fenomenet.
Men ännu är det för tigigt att förklara varifrån ljuset kommer, säger Mikael Sjöberg.
Ljuset i Martebo har både skrämt och förbryllat folk under årtionden. För drygt två år sedan, i 1991 års julnummer, berättade GT närmare om ljusfenomenet och kom till slutsatsen att det sannolikt rörde sig om billysen som syntes på långa avstånd. UFO-Sverige, en seriöst arbetande organisation, studerade Martebo-ljuset också för ett tiotal år sedan och kom fram till att det troligen rörde sig om billysen.
Men vi har sen dess fått många nya tips och bland annat en videofilm. Därför ville vi göra nya undersökningar, förklarar Mikael Sjöberg, UFO-forskare från Uppsala som ingår i UFO-Sveriges styrelse.
Tillsammans med Inga-Lill Wallin från Stockholm, tidigare ledamot i UFO-styrelsen, kom han i lördags till Gotland för att tillsammans med representanter för den lokala UFO-klubben titta närmare på ljuset i Martebo. Och redan lördagskvällens besök gav napp.
Strax efter klockan 21 såg vi ett starkt och tydligt ljus över myren. Jag hann ta åtta bilder innan det dämpades ner och lyset svagt en lång stund innan det slocknade helt. Senare kom ljuset tillbaka, berättar Mikael Sjöberg.
Också under söndags- och måndagskvällarna såg de ljuset fast svagare och under kortare stunder.
Jo, en del av de ljus vi sett kommer säkert från bilar som kör på andra sidan myren. Men alla ljus kan inte förklaras med billysen, säger han och har ingen annan förklaring att ge. Bland annat såg han vid ett tillfälle ljuset vandra bakom en skogsridå vid sidan av vägen för att sedan komma fram på andra sidan.
Flera tidigare vittnen har berättat hur de sett ljuset eller "kulan" från sidan, påpekar Veronica Ljungren som är ordförande i UFO Gotland och nu deltog i undersökningarna.
Det kan finnas många förklaringar till ljusen, och man måste var mycket kritisk och observant och hela tiden följa med vad som händer runt om, påpekar Mikael Sjögren och anser att det behövs ett ännu större pådrag för att lösa gåtan.
Vi behöver till exempel flera grupper med bilar som håller koll på de vägar som finns runt myren, säger Inga-Lill Wallin.
UFO-gruppen har de här dagarna också tagit bilder på ficklampslyse och egna billysen, och de har fotograferat flygplan som passerat, allt för att jämföra ljusen med varandra. De har gjort uppmätningar och fältstudier och talat med folk i trakten. I går eftermiddag mötte de också folklivsforskaren Ulf Palmenfelt för att få diskutera kring de sägner som går kring ljuset.
Enligt vad vi hört skall ljuset vara nämnt i kyrkböckerna redan på 1700-talet, men det har vi ännu inte själva kunnat kontrollera, berättar Veronica Ljunggren.

Willy Bolin berättar om Lyset i myren.
Måndagen den 9 maj 1994 Gotlands Tidningar
Av Willy Bolin

"Då kom ett stort vitt och klart lysande klot"
Egentligen har jag varit tvivlare på det omtalade mystiska lyset på Martebomyr. Det har setts av många på den väg som går från Stenkyrka över Marma myr till Martebo. Det är en spikrak, delvis svårframkomlig väg på cirka 5 kilometer som mynnar ut på vägen Martebo-Lummelunda.
Mitt intresse beror på den anknytning den har till Martebo-Stenkyrka-Lickershamn. Min far Gustaf har berättat intressant om sin barndom - ungdom i sin födelsesocken Martebo. Han var född 1873 och son till folkskolläraren Robert Bolin i Martebo. Marma myr minns jag att han ofta nämnde då han berättade om de stora myrutdikningarna som skedde under hans tid. Men aldrig minns jag att han någonsin nämnde om ett mystiskt ljus - lyse från myren.

Kallades "LYSET"

Sommaren och hösten 1993 försökte jag flera gånger få kontakt med lyset - men utan resultat. En av dessa kvällar hade jag sällskap av Signe och Martin från Lickershamn. Signe, som under åren 1923-1938 haft sin barndom och uppväxttid i Knutstorp - den en gång blomstrande gården, som ligger i myrkanten, berättade att hon tillsammans med bror Ingemar och familjen ofta såg lyset. De kallade ljuset så. Och då kunde de säga till varandra: Ja, nu har lyset gått.
Lite skämtsamt ironiskt säger Signe idag; Det var ju inte så mycket annat roligt man hade att se på.

Fantasin flödar

Men det fanns många historier om lyset som påstods bero på oroliga varelser som med ljus sökte efter anhöriga drunknade vid bron i kanalen. I senare tid har ungdomar som åkt den smala vägen över myren hört mystiska ljud. Fantasin har flödat och historier har berättats. Några rymdfarkosters ljus har tydligen inte setts av. De kanske ännu kommer? Fantasin kan spela upp hur mycket som helst, särskilt då man står en mörk kväll och tittar in i den dekorativt igenvuxna Knutstorpet. Skymtar också månne till kan det bli en förtätad, nästan kuslig stämning.
En mörk septemberkväll stod Martin och jag och väntade på lyset. Martin hade monterat upp sin kamera - han är Lickershamns skicklige fotograf som även dokumenterar och samlar foto över gamla Lickershamn. Hoppas nu bara att det inte blir en grå hinna på min film som det hände mig en gång här och även hände en kamrat till mig.
Vi tittar och hör ett flygplan som passerar och några billysen ser vi på vägen som går från Kvie i Martebo, men de svängde åt höger från vårt håll räknat. En bil kom mödosamt vaggande mot oss på den svårframkomliga vägen över myren. En videokamera hade de uppmonterad på biltaket. Liksom Martin och jag fick de inte se något annat än några billysen den kvällen.

Försök igen

Så blev det den 30 mars 1994. För femte gången ville jag försöka att få se det märkliga lyset på myren. Min Lickershamns-granne Margareta ställde upp och vi åkte i skymningen ner till Knutstorpsplatsen. Över myren som syntes där skogskorridoren slutar, låg ännu litet av rodnaden från solnedgången kvar. I hjulspåren glänste vattnet och mot den vattensjuka myren var vägen, förståndigt nog, spärrad med stora stenar. Lite längre bort låg bron som går över kanalen.
Stjärnorna började synas mot en alltmer mörknande himmel och nog hade den rätta stämningen kommit, det var bara lyset som fattades. Margareta hade sett lyset flera gånger och senast vid jultiden då hon och familjen upplevde ett kraftigt ljussken mot en snötäckt mark. Så imponerande mäktigt att yngste familjemedlemmen Emma inte kunde sova den natten.

Då kom lyset!

Klockan närmade sig kvart i 21 det var tyst och stilla och inga bilar eller medtittare på vägen. Då kom lyset! Ett stort, vitt klart lysande klot som gav en intensiv kontrast mot den mörka inramningen av trädkorridoren och vägen. Lyset tyckte jag låg betydligt över vägen och liksom kom emot oss och sänkte sig något. Så var det borta plötsligt efter kanske 15 sekunder.
Det var en märklig händelse och det kändes konstigt och så får man väl bekänna sig till de troende som sett det oförklarliga lyset i myren.
Hoppas det en gång blir utforskat och klarlagt. Hoppas att nedskräpningen och vandaliseringen av Knutstorp blir stoppad, så att "Pricken" och de boende på vägen inte sätter stopp för oss nyfikna, för jag vill än en gång komma dit och kanske få uppleva det märkliga lyset i Martebomyr.

UFO-trio såg "ljuset i Martebo"
Fredagen den 28 oktober 1994 Gotlands Tidningar
Av Ola Sollerman

Som en ljusängel! Ett runt, vitt ljus, ibland starkare, ibland svagare. Vi såg det länge, cirka 40 minuter.
Så beskriver en av medlemmarna i UFO-Sverige det ljusfenomen som häromkvällen syntes i Martebo. En variant på "det mystiska ljuset i Martebo".
Ett UFO-gäng på nio personer har sedan i lördags vakat över myren i Martebo för att studera ljuset.
I flera omgångar har föreningen UFO-Sverige besökt Martebo för att observera fenomenet. UFO-Sverige samlar in och försöker förklara observationer av så kallade UFO:n - oidentifierade föremål.
Sed i lördags har ett gäng på nio UFO-medlemmar, en från UFO-Gotland, övriga från fastlandet, besökt Martebo. Utrustade med telefoner, bandspelare, kameror, videokameror och annat har de stått utposterade på olika platser intill och på myren mellan Knutstorp och Kvie.
Vi vill ta reda på så mycket som möjligt kring ljuset. På vilka ställen man ser det, hur det kan se ut, hur det uppträder, förklarar Inga-Lill Wallin från UFO-Sverige.
Från tidig kväll till fram på morgontimmarna har UFO-medlemmarna stått där och väntat och vakat i mörkret kring myren. Men bara en ordentlig observation har de lyckats få se. Den kom redan på söndagskvällen. Irene Bredin berättar:
Vi var tre stycken som stod posterade på vägen vid Knutstorp. Jag stod och tittade ut mot myren det är mest åt det hållet ljuset brukar synas. Men - när jag vände mig om såg jag plötsligt ljuset åt andra hållet, upp emot Smiss.
Det är svårt att beskriva vad jag såg. Som en ljusängel, tycker jag är ett passande uttryck. Ett runt vitt ljus, men när jag såg med kikare på det kunde jag också se andra färger.
Avståndet är nästan omöjligt att bedöma i mörkret, men jag bedömde det till flera hundra meter. Också storleken är svår att avgöra. Men håll en femkrona framför dig med armen utsträckt - ljuset var i alla fall större än området som femkronan täcker.
Ljuset blev ett tag starkare men återgick till tidigare styrka. Det flyttade också på sig. Efter ett långt tag dog det ut lika plötsligt som det kommit.
Observationen talades hela tiden in på bandspelare. Efteråt, när bandet spelades upp, visade det sig att observationer pågått mycket längre än vad UFO-gänget hade trott. Inspelningen räckte i 40 minuter.
Irene Bredin är van att studera ljusfenomen, hon har bland annat varit vid Hästdalen i Norge där märkliga fenomen finns. Men någon förklaring till Martebo-ljuset kan hon inte ge.
Jag önskar verkligen att jag kunde förklara det. Men jag kan inte, säger hon.
Tyvärr missade hon att slå på videokameran - ljuset fick henne att glömma det!
UFO-medlemmarna reser i dag hem för att utvärdera sina observationer och rapportera till styrelsen.
Och det är möjligt att vi återvänder till våren, säger Inga-Lill Wallin.

I väntan på "LYSE"
Januari 1998 (VI)
Av Inger Östman

När turisterna lämnar Gotland kommer "lyse". Ute på en öde skogsväg intill en myr strax norr om Visby stiger ett märkligt ljus upp ur jorden. Ibland är det vitt och lysande som en strålkastare. Ibland rött pulserande. Varje kväll samlas folk på ödevägen. Tittar ut i mörkret. Väntar.

Ett vitt klot stiger upp ur ingenting

Ingemar Gotvik är fastighetsmäklare och gammal hemvärnschef. På väggen hänger antika bajonetter och knivar bredvid diplom från Lottakåren och Hans Majestät Konungen för förtjänstfulla insatser inom försvaret. Han beskriver sig själv "som en karl som står med båda fötterna på jorden".
Ingemar Gotvik och hans familj bodde i ett hus intill Martebomyren och kunde, fram tills de flyttade 1938, se "lyse" från köksfönstret. Då var Ingemar Gotvik 13 år.
Vi var så vana vid det att vi inte talade om det. Mor min brukade fråga "Har du sett lyset i kväll?". Eller så sa vi "Lyset har gått".
Familjen behöll det som en hemlighet och talade inte med någon annan om vad de såg från köksfönstret.
Risken att bli tagen för tokig har fått många att tiga.
Ingemar Gotvik forskar på egen hand i ljusfenomenet, och delar ut formulär där han ber folk fylla i klockslag och andra viktiga data och iakttagelser. Han försöker hitta nåt slags röd tråd, nånting som förenar och som kan ge en förklaring.
Jag skulle vilja veta vad det är, medan jag lever.
Fast å andra sidan; Ingemar Gotvik är inte alldeles säker på att han vill veta.
I samma ögonblick det blir förklarat så tas det ju ifrån en.
Som liten försökte han och de andra pojkarna cykla mot "lyse".
Men vi kom aldrig närmare än 10-15 meter, sen slocknade det.
Min mor sa att ljuset kommer till de utvalda, de som tål att ta emot det.
Det kanske är han, Larsson, som dränkte sig i kanalen 1908, som vill få nåt framfört, nåt som vi behöver veta.
För 50 år sedan gick "lyse" 100 meter bort, fram till torpet, men efter att huset blev öde så har "lyse" sökt sig vidare. Ändrat riktning. Mot gårdarna till.
Det tyder ju på att det söker sig till människor. Att det vill ha kontakt på nåt sätt, funderar Ingemar Gotvik.
Han tittar på oss, skakar på huvudet.
Det är ett bryderi alltihop.
Veronica Ginzel, tidigare medlem i UFO-Gotland, berättar att flera olika grupper har gjort egna studier. För att utesluta att det är bilar, ficklampor, strålkastare eller bus, har de bland annat spänt ut presenningar och stängt av alla vägar och stått utposterade runtom med walkie talkies. De har till och med försökt ta kontakt med "lyse".
"Är det du, Larsson?" har vi ropat. Vi har också blinkat med ficklampor men inte fått någon som helst reaktion.
Under 1940-talet var Marteboljuset ett populärt folknöje. Traktens ungdomar hade inget annat för sig, utan cyklade ut och tittade på "lyse".
Efter att nära nog ha fallit i glömska har det nu under senare hälften av 1990-talet fått en come back. Periodvis har det varit rena folkvandringen och skolklasser åker dit i organiserade grupper. Till slut blev markägaren Per-Erik "Pricken" Karlsson tvungen att gå ut i Radio Gotland och uppmana folk att ta med sig ölburkarna och chipspåsarna. Det blev för mycket.
Den här onsdagskvällen är det beckmörkt och kallt och efter ett par timmar kryper kylan in på bara skinnet. Fötterna värker. Bengt och Ann, som driver restaurang inne i Visby, har med sig matkorg och bjuder på kaffe och mazariner. Barnen sitter på varma sittunderlag. Vi pratar lånmält. Då och då är det nån som "ser nåt" och då tystnar alla. Spanar.
Var det inte nåt där? Klockan är 18. Så ser vi plötsligt hur nånting börjar lysa i slutet av vägen, stiger upp ur ingenting ett hundratal meter längre bort. Växer i styrka och blir till ett kraftigt, vitt klot för att till slut falna och sakta dö. Kort därefter ser vi ett rött pulserande ljus i form av en triangel som stiger en bit mot himlen, sjunker och sakta försvinna.
Allt eftersom dyker fler och fler människor upp. Till slut är vi ett femtontal som står ute på ödevägen i skogen. En pappa står tyst med sina söner och tittar. Ett gäng ungdomar är här för andra gången den här veckan. De såg "lyse" klockan 23.30 kvällen före.
Daniel Bertholdsson är 23 år och minns hur hans mormor brukade berätta för honom om "lyse" ute på Martebo. Nu åker han själv ut hit tillsammans med sina vänner för att se samma märkliga ljusfenomen. "Som en spännande grej, nånting man gör." Han vill egentligen inte veta vad det är: Det blir inte samma sak om nån kommer på vad det är.
Myterna blandas med fria och stundtals vilda spekulationer. Ingen vet med säkerhet när ljusfenomenet startade. Ingemar Gotvik kommer ihåg att hans far berättade att han såg det 1921. Gamla sägner talar om pappan vars son blev bortrövad av ryska soldater på 1700-talet, och som nu går olycklig och letar med sin lykta.
Eller, är det han, den orättvise lantmätaren som irrar runt i fåfänga försök att ställa tillrätta vad han en gång gjorde fel? Eller är det Larsson, som dränkte sig i kanalen 1908? Andra talar om landningsplats för ufon, eller sumpgas.
Runtom i världen finns ett flertal liknande mystiska ljusfenomen beskrivna. I Australien, USA och i Hessdalen, sydost om Trondheim i Norge. I Norge har vetenskapen hunnit längre och nu planeras en forskningsstation med vetenskapsmän från flera olika länder som ska studera fenomenet. Där har man tryckt upp "lyse" på vykort.
Teorierna om Hessdalen är, liksom här på Gotland, flera. Tankar finns om att det är geologiska eller seismiska aktiviteter där jordskorpornas plattor stöter mot varandra så att elektromagnetiska fält uppstår. Att "jordljuset" orsakas av samspel mellan atmosfären och jordens magnetfält. Upp till 20 gånger per vecka kunde man se ljuset i Hessdalen förr, nu uppträder det 20 gånger per år. Liknande uppfattningar har också en del av de äldre gotlänningarna. "Lyse" var bättre förr.
"Lyse" på Gotland ändrar också karaktär och utseende. Ömsom är det klart lysande, ömsom rött och pulserande. Folk har sett det skifta från vitt, till rött och orange och sedan över till turkos. En del hör ljud i samband med ljuset. Knastrande, fräsande eller visslande läten. Någon talar om starka magnetfält och oroliga djur, hundar som blir rädda och kor som börjar råma. Bilar som inte startar, kameror som går sönder och vita mystiska hinnor över filmerna.
Publiken kommer troget, flera kvällar i veckan. Unga, gamla, pappor med barn. Tuffa grabbgänget i bilen som tar ett par järn och säger att de inte tror men ändå åker ut hit till den ödsliga skogsvägen mitt ute i ingenstans och skrålar fyllesånger som besvärjelser ut i den mörka natten.
De lokala aktörerna är flera. Per-Erik "Pricken" Karlsson, tvivlaren, skeptikern och bonden som har sina kor mitt ute i den magnetiska dungen som Sven Karlström, slagruteman och övertygad ufo-anhängare, hävdar är själva korsningspunkten för olika magnetiska linjer som enligt hans beräkningar går att härleda via Hybriderna ut till ett förmodat sjunket Atlantis.
Gillis Nilsson, pensionerad taxichaufför har sett "lyse" sedan han var liten pojke. Nu har han filmat det och har det hemma på video. Han säger att han sett "lyse" totalt minst 60 gånger och berättar att det "en gång var stort som en strålkastare med ett så starkt sken att motorhuven på bilen blänkte, och vi kunde se vattendropparna på bladen i trädet.
En annan gång satt jag i bilen med en annan man när det kom emot oss, hoppade över bilen och försvann på andra sidan. I snön syntes inte ett spår.
Det som ens ögon har sett, det har de sett. Tvivelsutan.
Gun Hägglund, författare och översättare, får representera kändisen i sammanhanget. Hon bor halva året ute i Ireviken och såg ljuset första gången för två år sedan. När hon beskriver det blir det i form av "en blomma".
Det kom ett litet ljus, ja, det var nästan lite näpet, guppade fram, så steg det, höjde sig över marken och åkte sen ner i backen. Det var rött och pulserande inuti. På inget sätt ondskefullt eller hotande.
Gun Hägglund säger att hon inte tror på andeväsen utan att det måste ha en naturlig förklaring. Men det skulle inte vara så roligt att få veta.
Emma Suslin, 23 år, tror att det är sumpgas. Men, hon tvekar lite. Om det vore sumpgas skulle det ju inte röra sig så mycket som det gör. Det skulle också lämna någon form av rökpelare efter sig. Och hur kan sumpgas antända sig själv?
Börjar man fundera för mycket på vad det kan vara, blir det helsjukt.
Det blir för svårt, och för stort.
Hallå i universum, typ.
Den blev inte så lång, järnvägsepoken, för vår del: åtta decennier och lite till. Det var nämligen den 10 september 1878 den första bandelen på Gotland invigdes. Då var det fest i Kapernaum. Åtta passagerarvagnar och därtill 5 - 6 med girlanger och bänkar försedda godsvagnar, alla fyllda med passagerare, gick ut från Visby till Hemse, där invigningshögtidligheten ägde rum. Och vem förrättade invigningen om inte själva "gamle kungen", den i sanning majestätiske Oscar II. Och ingen mindre än Carl Larsson svarade för teckningarna till Ny Illustrerad Tingnings reportage från evenemanget.
Det var doktor Ernst Leijer, kraftigt understödd av landshövding Horn, som mest energiskt arbetade på att få till stånd ett gotländskt järnvägsbolag, och man kan förstå att han var något till glad, när saken nått så långt att Visby stadsfullmäktige 1875 beslöt satsa en halv miljon i företaget. Därmed var isen definitivt bruten. Visst hade det varit många motigheter dessförinnan redan pingsten 1870 hade järnvägsbyggaren Claes Adelsköld på begäran av dr Leijer gjort en första rekognoscering och inte gick väl heller allt som smort fram till invigningen 1878, men det var värre, när de första järnvägarna på fastlandet skulle byggas. Därom har hävderna åtskilligt att berätta.
Nils Ericson blev ju vår store järnvägsbyggare (varvid emellertid är att märka att Adelsköld byggde den första järnvägen avsedd för hästdragkraft), men mer än någon annan var det greve Adolf von Rosen, som uthålligt och entusiastiskt arbetade för att få till stånd ett svenskt järnvägsnät, övertygad som han var att detta skulle revolutionera samfärdseln till lands och kraftigt bidraga till den allmänna materiella och kulturella utvecklingen.
Greve von Rosen var sjömilitär och ingenjör, hade bl. a. varit i engelsk örlogstjänst, organiserat Greklands sjöförsvar och bedrivit tekniska studier i England tillsammans med John Ericsson, när han 1845 återkom till fosterlandet. Under sin långa utomlandsvistelse hade han även studerat järnvägsbyggnader, och samma år han kom hem framlade han sitt första förslag till ett svenskt järnvägssystem och fick tillstånd att anlägga järnvägar i Sverige. Men därmed var saken alls inte klar. Grevens landsmän var i allmänhet mycket skeptiska mot planerna och drog på mun åt den fantastiske "Järnvägs-Rosen". På riddarhuset fick den framsynte mannen höra en ärkekonservativ kammarjunkare säga, att det vore en dårskap att lägga ut skenor på marken. Hur skulle man kunna skydda dem mot stölder från de kringboende, "vilka icke lära uraktlåta tillfället att där hämta sitt järnbehov". När sådant kunde sägas i riddarhuset, är det ju inte att undra över att man bland allmogen hyste riktig skräck för "eldvagnarna", som man hört skulle fara fram som drakar och kometer och skrämma livet ur både folk och fä! Och hur skulle det gå för gästgivare och forbönder, som ditintills svarat för de resandes fortskaffning och bekvämlighet? Järnvägarna skulle bli deras olycka, de skulle bli ruinerade och hamna på fattighuset!
Varför skulle för övrigt det frihetsälskande svenska folket apa efter utlandet? "Vi borde be Gud bevara oss för att träda i dessa nyhetsmakares fotspår" och i stället underhålla och förbättra landsvägarna. Dem kunde vi gott vara nöjda med, "ty om det ock går sakta på landsvägen, så går det åtminstone säkert", sa en trygg skåning i bondeståndet. Han fick instämmande av en smålänning, som lika litet som skåningen ville att man skulle överge det gamla invanda lugna tempot. Han tyckte det var otillständigt att svenska folket skulle skuldsätta sig hos främmande nationer för att få åka fort. Ja, och så skulle järnvägarna locka folk att ge sig ut på lustresor, vilket vore en svår frestelse för det nöjeslystna svenska folket. " Det kan ej vara statens plikt, såsom det var de romerska kejsarnas, att se till att folket fåt roa sig", menade den högre moralens väktare. Då statsutskottet 1848 likväl tillstyrkte anslag till den första järnvägslinjen i vårt land, reserverade sig den förut nämnde kammarjunkaren (L. F. Rääf) under förklaring, att "ångkraften förslappar både kroppens och själens förmögenheter och därigenom gör människorna olyckliga"! Andra, mera framstegsvänliga män bland von Rosens motståndare ansåg, att man visserligen kunde ha skenor men borde nöja sig med hästjärnvägar, byggda med svag lutning men dock så pass stark, att vagnarna kunde av sin egen tyngd rulla utför sluttningarna. På en sådan bana med omväxlande stigning och lutning borde man kunna komma upp till en medelhastighet av helvannan mil i timmen. Det tyckte man tydligen kunde vara gudi nog.
Nåväl, dvärgalåten tystnade efterhand, och i mars 1856 kunde de första järnvägarna med lokdrivna tåg tas i bruk: Nora-Ervalla och Örebro-Köping. En ny tid bröt in över landet. och både von Rosen och Ericson fick i sinom tid livstidspension av staten som tack för vad de gjort.
Gotlänningarna har ju alltid haft ord om sig att vara betänksamma och försiktiga inför allt nytt. Det är därför knappast att förvåna sig över att det dröjde ända till 1878 - 22 år alltså innan de första 57 järnvägskilometrarna här på ön (Visby-Hemse) var klara att tas i bruk. Men sedan gick det snabbare: 1896 Visby-Väskinde och Klintehamn-Roma, 1899 Väskinde-Tingstäde, 1900 Hemse-Havdhem samt 1902 Slite-Roma och Ronehamn-Hemse. Därpå följde Visby-Visborgs slätt-Hallvards, Havdhem-Burgsvik samt slutligen så sent som på 1920-talet Tingstäde-Lärbro och Klintehamn-Hablingbo. Då hade redan Ronebanan försvunnit, det blev aldrig ekonomiskt bärkraftig.
Fårösund fick aldrig någon järnväg och så gott var det kanske. Ännu under andra världskriget var starka krafter i rörelse för att få norra bandelen utsträckt till Fårösund. Men då var det för sent, det inser man nu.
Utvecklingen har gått oerhört snabbt, inte minst utvecklingen av biltrafiken och järnvägsnätet. En järnväg till Fårösund hade visserligen kunnat vara bra att ha under kriget med dess bensinrestriktioner etc., men i längden hade den uppenbarligen bidragit till att ytterligare kraftigt dra ner det ekonomiska resultatet av järnvägsdriften på Gotland.
När statn fr. o. m. 1948 tog hand om driften av de gotländska järnvägarna, var det, sett ur de gotländska aktieägarnas synpunkt, i grevens tid. Affärerna gick sämre och sämre, kostnaderna steg i höjden, men inkomsterna kunde inte följa med det dröjde inte länge förren SJ måste konstatera att Gotlandstrafiken gav en förlust om en miljon om året. Och så började nedläggandet. En gång i tiden var den gotländska betodlingen och sockerfabriken i Roma starkt beroende av att det fanns järnvägar på Gotland, sedan blev det järnvägen som kom i beroendeställning: utan frakterna till och från sockerfabriken kunde den inte existera i längden. Så kom lastbilarnas och traktortågens gyllene tid: järnvägen behövdes inte längre för de tunga transporterna. Majoriteten av passagerarna hade bussar och personbilar redan förut tagit hand om. Sic transit gloria mundi.
Men ingen kan bestrida att det gotländska järnvägsnätet varit av stor betydelse för vårt län och framför allt för vårt jordbruks framgångsrika utveckling.
Många är de som har minnen förknippade med järnvägen. För min del bl. a.: glada minnen från lustresor i öppna vagnar, där bara presenningar (utom taket förstås) nödtorftigt skyddade passagerarna mot väder och vind, minnet av de små men för öbon pampiga loken, alla begåvade med namn som "Visby", "Ernst Leijer", "Hoburgen" etc., minnet av kappkörningar med tåget per bil eller motorcykel, när tidningen var försenad och det gällde att ändå få fram den till prenumeranterna. Värst var det på sin tid med "Kaffebrännarn", för den gick tidigast. Kl. halv fyra töffade den i väg från den anspråkslösa stationen vid Visborgsgatan, och ofta hände det att just i samma ögonblick manglades de första exemplaren av dagens Gotlänning fram ur den gamla hederliga snällpressen. Någon gång hann vi det lilla tåget redan vid Visborgs slätt, men oftast blev det vid Kneippbyn. När den stolta Västerhejde-expressen ångade in där, stod "Gotlänningens utsände" med sin motorcykel och väntade! Dagen var räddad, de Karlenberg och villaägarna på Axelsro m. fl. fick sin tidning i rätt tid även den gången.
Men nog var det för tragiskt - eller rättare sagt tragikomiskt - när en backande lastbil en vacker dag kolliderade med tåget vid Kneippbyn. Bilföraren observerade inte genast vad som skett. "Jag hörde att det var nåt skrammel", sa han efteråt. Då hade han kört omkull loket!
Och vem minns inte den gamla trevliga vagnen på Klintebanan med en - stundom rödglödgad - kamin mitt i. Där stekte våra neutralitetsförsvarare under andra världskriget sin korv och hade det gemytligt värre.
Några namn som hör till den gotländska järnvägshistoren bör väl också nämnas i denna rapsodi. Trafikchefen som GJ:s Alfred Runeberg, Torsten Norström och Gottfrid Johansson, Alfred Nyberg i Slite och Aug. Lingström i Klintehamn, konduktörer som de fullvuxna gossarna Svanborg och Åkesson - det var säkerligen inte lönt för fulla bråkstakar att sticka upp mot dem - stinsar som Lindqvistarna i Klintehamn och den myndige Sandberg i Roma (öns enda verkliga järnvägsknut) o. lokförare som den alltid lika trygge Bastholm, den förste socialdemokraten i Visby stadsfullmäktige och länets landsting. För att nu inte tala om Ivar Dalström, som kom i järnvägens tjänst 1908 och sedan passerat graderna för att sluta som pensionerad trafikinspektör och en av dem som haft att förbereda avvecklingen av den gotländska järnvägsdriften.
Många av dem som var med och byggde järnvägen blev kvar här i olika befattningar. Flera avancerade till banmästare, förare eller stinsar o. s. v. Nu har de flesta för länge sedan gjort den sista resan, den som går till den ändstation varifrån ingen återkommer. Men några finns kvar. De som sett sig närmare omkring vid Björklunda anhalt har kanske observerat en liten anspråkslös minnessten strax intill banvallen. Där står några initialer - A. N. och E. E. - samt ett årtal - 1908. Det är de numera sedan länge pensionerade lokförarna Albin Nilsson och Edvin Engström i Visby, som på detta sätt velat hugfästa, att de var med den gången, då slutstumpen mellan Havdhem och Burgsvik byggdes.
Albin Nilsson har f. ö. en historia från den tiden. Han hade en dag på sitt gruståg med sig två passagerare, nämligen trafikchefen Alfr. Runeberg och Gotlänningens redaktör Gust. Svedman. Runeberg skulle väl inspektera arbetet och Svedman skriva om det. När de var klara fick Runeberg för sig, att de skulle återvända till Havdhem med dressin. Albin Nilssons far, som var banmästare, opponerade sig och varnade chefen. Sonen Albin skulle ju komma tillbaka med gruståget, och han visste inte annat än att hanskulle ha de båda passagerarna tillbaka till stan med sitt tåg. Och det fanns en kurva, som kunde bli riskabel . . . Men vad Runeberg hade sagt, det hade han sagt. Han och Svedman satte sig på dressinen, och det bar iväg mot Havdhem. Men den gången hade GJ så när mist sin chef. I den omtalade kurvan kom mycket riktigt gruståget med sin intet ont anande förare. För de båda passagerarna blev det att i sista stunden slänga sig av dressinen och dra den av spåret.Katastrofen undgicks, alla inblandade kom undan med blotta förskräckelsen, men man kan ju förstå om det muttrades ett och annat efter den resan bland järnvägsarbetarna.
Och nu är det sålunda slut med vårt järnvägsåkande här på ön. Det var andra tider, när det ena långa fullastade tåget efter det andra ångade in på Visby station och Fole verkstad hade fullt upp att göra med att tillverka järnvägsvagnar för både de gotländska banorna och en del smalspåriga järnvägar på fastlandet. Snart blir det en sensation för de unga gutarna, som kommer över till fastlandet för första gången att få se en riktig f. g. i sitt liv får se en riktig järnväg och ett riktigt levande tåg. I pappas och mammas gömmor har de kanske hittat en liten allsång, "Tåget går", som sjöngs på Gotlänningens och Gotlandsgodtemplarnas "avskedsresor" med tåget. Där heter det bl. a.:
Tåget går, tåget går Tåget än ej stanna får Tåget snart ska sluta tjuta Å då får vi börja kuta Ty nu snart ska tåget stå I en gammal järnvägsvrå. Ja, nu står det där. Tack för god vakt! Det var roligt så länge det varade, men visst var det mycket roligare förr, innan landsvägarna blev fina som salsgolv och bilen var mans egendom.
En tröst i sorgen är, att Gotlands försvinnande från järnvägskartan knappast inverkar på Sveriges ställning som järnvägsland: största järnvägsnätet i Europa i förhållande till folkmängden, 21 km per 10.000 invånare.
Tröst för ett tigerhjärta? Ja, kanske det. Men även om vi först och sist är gutar så är vi ju i alla fall svenskar helt till liv och kynne, som vi sjunger ibland. Och nog ska vi klara oss utan järnväg här på ön, när vi nu i alla fall måste det. Tänk bara så skönt att alla järnvägskorsningar försvinner!