Ett gravfynd från Backhagen i Tingstäde.

Ett gravfynd från Backhagen i Tingstäde.

Få forntida begravningsplatser på Gotland äga ett så ståtligt läge som gravfältet vid Backhagen i Tingstäde. På krönet och sydsluttningen av den skogsbeväxta grusås, vilken sträcker sig i nordostsydvästlig riktning utmed nordvästra stranden av Tingstäde träsk och som skiljer sjön från de sanka markerna kring Elinghems myr i norr, ligger detta gravfält. Från den höga åsen har man fri utsikt över vattnet bort mot Othemsskogarna i öster och Hejnumshållet i söder, och här uppe ligga de tätt intill varandra, röse vid röse och kulle vid kulle,en del illa åtgångna i äldre tid av giriga skattsökarhänder men andra med bevarad ursprunglig välvning och väl lagd stenkedja kring foten. Det är samma ås, som längre i söder bär Tingstäde kyrka, och på vilken järnvägen till Lärbro går fram strax norr om Tingstäde. Om man kommer söderifrån, finner man de första gravarna vid den plats, där vägen till Hangvar tar av från landsvägen mellan Tingstäde och Lärbro, och sedan fortsätta gravarna i allt tätare följd en sträcka av c:a 1200 meters längd åt norr. Här upphör fältet plötsligt. De lägst liggande gravarna tangeras av landsvägen mellan Tingstäde och Lärbro. Gravfältet vid Backhagen är ingalunda något av de större och märkvärdigare på Gotland, men det till- hör ej heller de mindre. Fältet omfattar omkring 150 gravar i form av rösen och kullar, men dessutom torde det innesluta gravar under flat mark. I sin sydvästra del utgöres gravfältet av vanligen jämförelsevis låga, runda rösen, täckta med något jord och i regel försedda med fotkedja, men allteftersom åsen stiger i höjden växa också gravarna i storlek, bli något större och framför allt något högre än de längst i sydväst belägna. Här uppe på krönet finner man flera, ganska betydande kummel samt en del helt grustäckta rösen, vilka till det yttre ha karaktär av högar. Denna sistnämnda gravtyp är ovanlig på Gotland, särskilt på gravfält från det tidsskede, som Backhagefältet tillhör. På detta gravfält företog 1879 den nitiske Gotlandsforskaren Fredrik Nordin undersökning av ett trettiotal gravar, vilka lämnade fynd från romersk järnålder, huvudsakligen dennas äldre del, ävensom från det yngsta skedet av den keltiska tiden1). Ytterligare ett antal gravar gjordes här 1920 till föremål för undersökning av Harald Hansson i samband med framdragandet av järn- vägslinjen mellan Tingstäde och Lärbro2). Även dessa sistnämnda gravar förskrevo sig i allmänhet från romersk järnålder. I gravfältets östra utkant finns ett större grustag, tillhörigt Gotlands norra vägdistrikt (jmfr detaljkartan fig. 1). Omedelbart vid norra kanten till detta grustag befann sig en större väl bibe- hållen, rund gravkulle, vilken för grustäktens fortsatta bedrivande måste borttagas. Riksantikva- rieämbetet lämnade också sitt tillstånd till forn- minnets avlägsnande, sedan dessförinnan författningsenlig undersökning av graven ägt rum. Denna undersökning verkställdes i augusti 1938 av förfat- taren tillsammans med dåvarande amanuensen vid Got- lands fornsal, fil. kand. Gunnar Frödin, och det är om denna förrättning samt dess resultat, förelig- gande framställning handlar. Kartskissen fig. 1 återger den nordöstra delen av gravfältet i Backhagen. Fredrik Nordin upprättade 1879 sin vana trogen en noggrann karta över hela fältet, nu förvarad i original i Antikvarisk topo- grafiska arkivet, men på denna karta saknas två gravkullar i fältets östligaste del. Den ena av dessa gravar är den, vilken blev utgrävd 1938. Den andra är belägen omkring 12 meter väster om den förra. Med anledning av ett par blyertshänvisning- ar på Nordins karta, gjorda av hans egen hand, samt den omständigheten att de i dessa hänvisningar upp- tagna gravnumren 141 och 142 ej återfinnas vid några gravmarkeringar, torde med största sannolikhet dessa nummer ha reserverats av Nordin för de ifrå- gavarande två gravarna. Av någon anledning ha gra- varna sedan ej blivit utritade på kartbilden, måhända ha de uppförts på någon lös lapp, som seder- mera förkommit. Dessa gravar ha därför på den 1938 upprättade detaljkartan fig. 1 blivit betecknade med Nordins nummer 141 och 142. Gravkullen 142 är den undersökta graven. Som en omständighet av intresse kan nämnas, att i närheten av ett flertal av fältets östligaste gra- var förekommer en större eller mindre grop i mark- en, till formen rund eller oval. Groparna äro helt igenvuxna samt ha vanligen en tämligen flack pro- fil. De i närheten av dessa gropar belägna gravarna äro täckta med grus och äga utan tvivel samma kon- struktiva egenskaper som den 1938 undersökta graven, d. v. s. bestå av ett mer eller mindre omfat- tande röse, dolt under en grusmantel. Gruset till dessa gravars hölje ha gravbyggarna följaktligen hämtat på själva gravfältet. Sedan den egentliga graven blivit anordnad på eller obetydligt under den ursprungliga markytan, har stenkumlet upplagts över den. Gravanläggningen har fullbordats genom att från en i gravens närmaste omgivning för ändamålet upptagen grop i marken hämtats den gruskvantitet, vilken var erforderlig för rösets fullständiga täckande. Gruset till grav 142 har tagits ett kort stycke norr om minnesmärket, där stället för denna forntida grustäkt markeras av en intill 7 meter lång och 60 cm djup sänka. Spår efter en annan likartad sänka var att se i själva grustagskanten strax söder om gravkullen. Det är möjligt att grus tagits vid gravbyggandet även på denna plats, men sannolikare är att denna sänka haft anknytning till ett annat högbygge, vilket varit beläget på platsen för det nutida grustaget. Även om detta gravskick finns representerat på andra håll på Gotland, torde det vara att betrakta som en sällsynthet från här ifrågavarande tid, ro- mersk järnålder, var vanligaste, ovan mark synliga gravform är det relativt flacka, jordfattiga eller jordfria röset, gärna omgivet av stenkedja. Fig. 2 visar gravkullen från norr sedan erforderlig röjning ägt rum. Man kan på bilden avläsa den an- senliga höjd, som åsen äger vid denna del av grav- fältet - graven ligger högt ovanför den sidlänta, med lågskog bevuxna terrängen norr om Tingstäde träsk, vars igenväxande vatten skymtar i bakgrunden. På ses gravkullen från motsatt håll efter det ungefär hälften av grushöljet avlägsnats, så att kumlet blottats. Till formen beskrev kullen en närmast kretsrund figur. Dess största diameter uppgick till 9,7 meter. I kullens mitt fanns en c:a 50 cm djup grop med en största diameter (i norr - söder) av 3 meter, troligen uppkommen genom skattgrävning i äldre tid. Kullens höjd över omgivande mark var en knapp meter. Rösets stenar lågo utan ordning och fotkedja saknades. Betydelsen av att ett stenkummel eller en hög all- tid fullständigt genomarbetas vid en undersökning och detta naturligtvis även om en centralt belägen gravgömma anträffats framhävdes vid utgrävningen av detta röse. Graven kan lika väl vara att finna i anläggningens periferi som i dess mitt och det är tydligt att högbyggarna ofta låtit sig angeläget vara att giva graven ett möjligast exentriskt läge i högen eller röset. Så förhöll det sig även i det- ta fall. Hela stenkumlet med dess underliggande grusyta hade praktiskt taget helt genomgrävts, innan graven kom i dagen. Den befanns ligga i västra utkanten av röset på endast c:a 30 cms djup under ytan (fig. 4). Nu skulle det kunna invändas, att denna grav måste vara en sekundärgrav, tillkommen en viss tid efter det röset med dess gruspackning uppförts över en äldre, mera centralt belägen begravning och att denna senare grav blivit fullständigt till- intetgjord i samband med upptagandet av den omtalade gropen i rösets mitt. Detta är naturligtvis möjligt och man kan ej helt avvisa en sådan even- tualitet. Likväl måste det anföras som ett anmärk- ningsvärt och denna tankegång vederläggande faktum att ingenting tydde på ett resultatsgivande utbyte för de supponerade skattsökarna. Dessutom var det tvivelaktigt om gropen i mitten verkligen nedförts till gravrösets botten. Vid undersökningen syntes inga tecken till att någon grav funnits i centrum, inga rester kunde påvisas efter en stenkista eller stensättning, inga krukbitar eller andra artefakter hittades, ej heller ett enda vare sig bränt eller obränt benfragment. En total brist på löst liggande ben i ytlagret till ett skattsökt minnesmärke av denna beskaffenhet plägar utgöra det säkraste be- viset på att de plundrande aldrig nått fram till gravgömman. De anförda förhållandena giva förden- skull starkt stöd åt antagandet att den funna, yt- ligt och perifert belägna graven verkligen varit den enda i detta röse. Trots sin blygsamhet ifråga om storlek och anord- ning hade denna grav åtskilligt av intresse att bjuda på. Det var en brandgrav i form av en oregel- bundet rund, intill 14 cm djup brandgrop, nedsänkt i den forna markytan och vid sidorna skyddad av några tämligen regellöst lagda stenar. Direkt på brandlagrets yta låg en omkring 45 cm. lång sten. Vid ytan hade brandgropen en diameter av 60 - 65 cm, varför den ej helt täcktes av denna sten. Gro- pens yta låg i nivå med omgivande mark. Gropen var fylld med brända ben, kol och brandmörja. Den oansenliga graven inneslöt ett stort antal föremål. En blick på detaljkartan fig. 5 upplyser om läget för flertalet av dessa saker. Det skall emellertid från början påpekas att fynden låta sig indela i två grupper, vilka tillförts graven under olika omständigheter. Till den första gruppen hänför sig ett antal föremål, vilka utgjort den dödes personliga utrustning, och vilka alla, ehuru de blott förete obetydliga eldspår, torde ha varit med på likbålet. Dessa föremål utgöras av en något eld- skadad glasflusspärla (fig. 5:1), två kapselberlocker av järn (5:2), en rak järnkniv med tånge (5:5), en defekt sölja av järn med kvadratiskt remfäste (5:6), en pryl eller syl av järn (anträffades i två delar vid sidan av den ena berlock- en, jmfr 5:2), ävensom troligen hithörande ett rek- tangulärt beslag av järn med två nitar, möjligen remändbeslag (5:11). Frånsett de båda kapselberlockerna, av vilka den ena framkom i sål- let, äro samtliga dessa föremål av rätt litet in- tresse. Visade altså dessa saker spår efter att ha varit i eld, ha den andra gruppens artefakter ej legat på likbålet. Tilldenna grupp höra dels ett lerkärl, vilket låg sammantryckt med bottnen uppåt på brand- lagrets yta i norr (5:3), och dels en uppsättning föremål av förnämare kvalitet. Med undantag av ett litet bältebeslag av brons (5:4), som hade sin plats ovanpå lerkärlet, lågo dessa sistnämnda i en klunga på ytan av brandlagret i söder. De bestå av fem rektangulära bronsbeslag till ett bälte (5:4, 7, 9), en remsölja av brons med rektangulärt remfäste (5:8) samt en kniv av järn med fullständigt bevarat skaft av ben (5:10). Till knivslidan ha hört ett genombrutet mynningsbeslag av brons samt u-formig doppsko, gjord av tre rännformiga, vinkelrätt mot varandra anbragta bronsbleck omgivande tre på slidans nedre del placerade prydnadsnitar av samma metall. Det ceremoniel, som tillämpats vid gravens anordning, måste alltså ha gestaltat sig på ungefär följande sätt. Sedan en grop retts i marken på gravbacken ha i den nedlagts resterna från likbålet, varibland bl. a. lågo den dödes bältebeslag och bältetillbehör av järn. De övriga, icke eldpåverka- de föremålen lågo alla på brandlagrets yta och, beträffande bältedetaljerna, samlade i en sluten grupp. De måste ha blivit nedlagda strax före gra- vens tillslutande, ett ovanligt tillvägagångssätt, i vilket man möjligen äger att skönja inflytande från de sedvänjor, som voro knutna till det sam- tidigt rådande skicket att jorda de döda. Liksom i gravar med obrända lik har alltså i graven ned- ställts ett lerkärl, förmodligen innehållande en dryck, och dessutom har man offrat ett helt bälte med präktig sölja av brons och vidhängande kniv i rikt utstyrd slida. Enär såväl en sölja som en kniv ingå i de från bålet hörande resterna har detta, på brandgravens yta nedlagda bälte knappast varit den avlidnes eget. Det torde snarast vara att betrakta som en gåva, given i själva jordfästningsögonblicket. Låt oss emellertid övergå till att taga de olika föremålen i en smula närmare betraktande. Som förut nämnts är flertalet järnföremål, vilka lågo utan ordning i brandlagret, utan något större intresse. Kniven är av vanlig form med lång tånge och rak egg (fig. 6), likaså är sylen eller prylen (fig. 7) föga anmärkningsvärd. Järnsöljan har förlorat sin ram, vilken förmodligen varit rätvinklig liksom bronssöljans (fig. 6). Dess beslag är för sin tid ovanligt kort, kvadratiskt. Även den enstaka glas- flusspärlan och det rektangulära järnbeslaget (fig. 6) äro av tämligen litet sägande slag. Av så mycket större intresse äro däreomt de två kapselberlockerna (fig. 9). Fullt likartade berlocker ha hittills varit okända från Gotland och äro så vitt jag vet ej heller belagda från det övriga Sverige. I en grav vid Bruce- bo i Västkinde är funnen en snarliknande silverber- lock, troligen från 500-talet3). De båda berlocker- na från Backhagen äro fullt identiska. De ha formen av små kretsrunda kapslar av järn med en diameter av 2,1 respektive 2,2 cm. Ena bredsidan är flat, den andra svagt välvd. Vardera äger en liten ögla för upphängning. Ornering kan ej iakttagas på någondera. Berlockerna ha varit ihåliga, men av allt att döma ha de ej kunnat öppnas. Sannolikt ha de bu rits i en snodd om halsen tillsammans med glaspär- lor, varpå det enstaka pärlfyndet i graven antyder. Det är dock knappast troligt att de haft egentlig prydnadsuppgift. Tiden var rik och ägde stor tillgång på både silver och guld för att nu ej tala om brons för smyckeändamål; järnet var ej längre i och för sig en prydnadsmetall. Eftersom berlockerna äro ihåliga vill man ju antaga att de inneslutit någon- ting, ty annars vore konstruktionen meningslös. Vad detta i så fall varit låter sig likväl nu ej avgöra. Det är tänkbart att dessa små dosor varit ett slags amuletter, kanske en form av "relikgömmor", i vilka man burit föremål, trolltyg eller annat, vilka tillagts någon magisk , beskyddande eller helbrägdagörande betydelse. Kunna vi alltså ej finna några fullt identiska mot- svarigheter till denna föremålsform i Sverige, är den däremot ganska talrikt belagd från skilda håll utanför vårt land. Särskilt allmänt är den företrädd i länderna vid Östersjöns nordöstra kust, Weichselområdet. I Väst- och Ostpreussen äro omkring 30 berlocker av detta slag kända, tillverkade av såväl järn som brons och silver. I några fall äro de ornerade. Ett mindre antal är dessutom fun- net i Posen, Schlesien och Böhmen4). I det danska Vimosefyndet är typen jämväl representerad med ett enstaka exemplar5) och från ännu ett par danska fynd är denna berlockform känd, bl. a. i guld6). Via de nämnda osteuropeiska områdena kan typen följas längre söderut och det är ej omöjligt att den ytterst rotar i klassiska trakter. Hemlandet för berlocker av den art, som våra Gotlandsberlocker företräda, är tämligen säkert Weichselområdet. Utan tvivel äro de gotländska berlockerna ännu ett exempel blad de många förut kända på de livliga och för den gotländska kulturutvecklingen viktiga förbindelser, som ön upprätthöll under de första år- hundradena efter Kr. f. med länderna kring Weichsels mynning. Att det där funnits berlocker, tillverkade även av brons liksom ädelmetall, behö- ver på intet vis motsäga det ovan gjorda antagandet att de fyllt en funktion även av annat slag än det rent etiska. Konstaterandet över huvud taget av enkla järnberlocker antyder att formen åtminstone ursprunglingen haft ett speciellt ändamål. I Ostpreussen förekomma emellertid även verkliga hängsmycken av brons av samma form som dessa berlocker men gedigna7). Här har den ursprungliga uppgiften gått förlorad men forman bevarats som ren smyckeform. Bland de återstående föremålen från Tingstädegraven nämna vi först lerkärlet (fig. 10). Det tillhör en synnerligen vanlig gotländsk lerkärlsform, karakteriserad av den elegant svängda profilen, den sparsamma, antingen instämplade eller plastiskt gjorda, vanligen horisontella orneringen samt det tunna och väl brända godset. Det är en keramisk kvalitetsvara, vartill vi från andra håll i landet knappast ha motstycken från denna tid. Lerkärlstypen torde ha utvecklats på Gotland och utgör alltså en gotländsk lokalform. Enstaka på Öland och i Uppland funna exemplar av denna lerkärlsvara måste utgöra importgods från Gotland, där den i allra högsta grad sätter sin prägel på gravfynden från äldre romersk järnålder. Ehuru typen följaktligen måste ha uppstått på Gotland, har detta ej skett utan impulser av ett eller annat slag utifrån och vi ta nog knappast miste om vi säga att det varit romersk formkänsla, vilken varit den inspirerande. Huru utvecklingen i detalj försiggått är dock svårt att avgöra. Men det är samma klassiska profil, som vi finna hos dessa kärl och hos en hel del av tidens småting i brons, hos ändbeslagen till bälteremmen, på ändarna till vissa sköldhandtag, hos dryckeshornens ändknoppar o. s. v. Dock är lerkär- let från Tingstädegraven långt ifrån någon framstående representant för sin typ. Dess hållning är rätt slapp, och tekniskt tillhör det ej de bättre alstren i denna keramikgrupp. Det är till färgen guldbrunt och har glättad yta. Det är en sekunda sak, men det äger alla de kännetecken, som är ut- märkande för typen. Orneringen utgöres av två hori- sentella, inprickade linjer på skuldran. Slutligen komma vi så fram till gravens märkligaste föremål, bältebeslagen av brons samt kniven överst på brandlagret. Fig. 11 visar knivens läge jämte det sammantryckta lerkärlet strax bredvid. Situationen åskådliggöres måhända ännu bättre av detaljplanen fig. 5. Såsom i det föregående blivit fram- hållet lågo bältebeslagen och kniven med dess beslagsdetaljer på brandlagrets yta och vi ha därav samt på grundval av de skilda föremålens inbördes läge dragit den slutsatsen att ett bälte med vid- hängande kniv förärats den döde troligen omedelbart före gravens övertäckande. Tack vare det intakta tillståndet är föremålets ur- sprungliga utseende tämligen lätt att fastställa; beslagen lågo orubbade eller i det närmaste orubbade på sina platser. Några fullt identiska paralleller till denna pjäs har jag ej kunnat finna och det vill förefalla som om den vore ensamstående. Det väl bevarade skaftet har tillskurits av ett benstycke samt glättats. Det är i genomskärning rundovalt och har som enda ornering två långsgående rader punktcirklar, placerade på den ena bred och den ena smalsidan (fig. 12). Knivbladet är mycket uppskärpt. Kniven har burits i en slida, vars ur- sprungliga utseende torde ha varit som rekonstruktionsförslaget fig. 12 söker åskådliggöra. Kniv- spetsen omslöts nämligen i graven av tre, rätvinkligt liggande rännformiga beslag av brons och dessa måste ha bildat slidans "doppsko", en märklig form, som det är svårt att finna analogier till. Beslagen sakna nitar och nitutsprång, varför de ej kunna ha haft någon direkt sammanhållande funktion utan endast fungerat som prydnadsdetaljer. Det rännformiga bronsbeslaget är annars allmänt förekommande inom tidens formvärld och tillhör bl. a. svärdsdoppskor, vilka pläga vara avsmalnade nedåt och där äro avslutade med en profilerad knopp. Innanför dessa rännformiga beslag på knivslidan från Backhagen ha suttit tre kretsrunda, flata prydnadsnitar av brons, fasthållna vid underlaget förmedelst en liten nit på baksidan samt ordnade inbördes i en triangulär figur. Vid slidmynningen har uppenbar- ligen det rektangulära, genombrutna bronsbeslaget haft sin plats (jmfr plan och foto av gravgömma). Detta sistnämnda beslag låter sig väl förena med tidens smak i Weichselområdet och Böhmen, där man med stor förkärlek arbetade med genombrutna mönster. Det låter sig knappast avgöra, huruvida sli- dan är ett inhemskt gotländskt arbete eller om den utgör ett importföremål. Den kan vara importerad och då snarast från samma håll som de små kapsel- berlockerna, alltså från Weichseltrakten, men det är ingenting som hindrar antagandet att den blivit förfärdigad på ön, ehuru någon direkt motsvarighet där ej blivit funnen. Med bronssöljan och de rektangulära bronsbeslagen avsluta vi denna genomgång av föremålen i Backhagegraven. Söljans beslag är rektangulärt och har som ornering endast en fin, graverad linje utmed kant- erna; ramen är likaledes rektangulär samt gjuten i stycke med axeln. Ramen är trappstegsformigt avsatt, ett karakteristiskt drag hos vissa av denna tids bronssöljor med rektangulär ram och även detta är troligen en detalj med främmande påbrå, kanske inspirerad från böhmiskt håll. De små rektangulära bronsbeslagen med en nit i vardera ändan ha utgjort prydnadsbeslag på bältet. Skola vi till sist söka bedöma denna gravs ålder, så ges dess tidsställning i stora drag av det ka- rakteristiska lerkärlet. Det är en form, som till- hör ett tämligen väl avgränsat skede, då den omfattats med livligaste intresse, nämligen det första och andra århundradet e. Kr. Kärltypen före- faller likväl ha levat kvar i mindre omfattning även i början av det tredje århundradet. Efter att tidigare ha ägt en väl avvägd profil bli dessa kärl under det andra århundradet alltmera vidbukiga och energiskt svängda; till färgen äro de under det andra århundradet ofta rödaktiga eller ljust gula i motsats till det första århundradets kärl av samma typ, vilka gärna ha en rent svart eller dunkelt brun färg, den senare närmast som gammalt trä, samt alltid väl glättad yta. Vore vårt kärl funnet utan samband med andra fornsaker, skulle man ha varit i tvivelsmål om dess rätta tidsställning, eftersom det ej utgör någon mera deciderad företrädare för sin typ. Dock torde man sannolikt med hänsyn till den förhållandevis kraftigt svängda profilen liksom godsets färg med visst förbehåll velat placera det i andra århundradet. I själva verket torde det utgöra en mycket sen representant för gruppen och vara tillverkat vid en tidpunkt, då denna kärlform ej längre var på modet utan började förträngas av och överges för andra typer, bl. a. de äldsta formerna i den serie av finare bordskärl, vilka sedermera under lång tid skulle komma att sätta sin prä- gel på det gotländska lervaruhantverket, nämligen den rikt ornerade kannan med hank. De båda söljorna ge oss en något bestämdare ledtråd för gravens datering. Båda ha jämförelsevis korta fyrsidiga beslag och hos båda har den axel, kring vilken beslagsändarna rört sig, blivit gjord i ett stycke med ramen. Detta är drag, som börja uppträda först under det andra århundradet e. Kr. för att vinna full tillämpning under det tredje århundra- det. Under det andra århundradet voro även de små rektangulära bronsbeslagen till bältet allmänna, men även denna fornsaksform är företrädd i fynd från det därpå följande århundradet. Åt samma skede peka jämväl de små kapselberlockerna av järn. I nordöstra Tyskland, varifrån vi ansett att de got- ländska järnberlockerna blivit hämtade, uppträder typen av allt att döma redan under det andra århundradet8), men allmännare tycks den ha blivit först under följande århundrade9). Denna senare datering vinner bekräftelse bl. a. genom förekomsten av en liknande berlock i det danska Vimosefyndet, vilket kan för- läggas till mitten av det tredje århundradet. Graven från Backhagen torde med hänsyn till det ovan sagda böra förläggas till tiden omkring 200 e. Kr. f., och den tillhör troligen snarare början av det tredje än slutet av det andra århundradet. Backhagegravens värde ligger dels i den omständigheten att den lämnat exempel på ett hittills föga beaktat gravskick på Gotland från äldre romersk järnålder, det jordfria röset under en omsorgsfull anlagd gruspackning, och dels däruti att den pre- senterar en ovanlig sedvänja som här kommit till uttryck i själva gravanordningen med brända och obrända föremål liggande tillsammans i en brandgrav. Det förtjänar anmärkas att även i andra brandgravar på Gotland, små kistor med brandlager förskrivande sig från det tredje århundradet, kunnat konstateras förekomsten av lerkärl, vilka blivit nedsatta direkt i graven utan att därför ha tjänstgjort som benurnor10). Likartade fynd av hela lerurnor äro även gjorda i gotländska brandgravar från senare århundraden. Backhagegraven framhäver genom sitt innehåll de påverkningar på den gotländska kulturen under århundradena närmast efter Kr. f., vilka utgingo från länderna kring Weichsels mynning vid södra Östersjökusten. Över detta område har ön dessutom haft förbindelser med de germanområden i det inre av kontinenten, vilka stodo i omedelbar kontakt med den romerska provinsialkulturen, och otvivelaktigt är det utmed denna väg som åtskilliga av de romerska förmål kommit, vilka an träffats i gotländsk jord.

Av Mårten Stenberger

Källa: Gotländskt Arkiv 1939