SVERIGES och Europas främsta häcklöpare hittills, Håkan Lidman, är född 31 januari 1915 och till yrket försäljningschef i Rydboholm i Västergötland.
Lidman kom upp som en’ idrottslig ”komet” under sin skoltid i Göteborg, då han först dominerade skolungdomens tävlingar och så med ens kom in i landslaget 1934. Han blev redan första året svensk mästare, och i landslaget skötte han sig överdådigt, även om han där blev slagen i-sina två första lopp. Men sedan debuten förlorade han inget lopp i mästerskapen och inget i någon landskamp under sin enastående bana, och han vann varje nationell tävling utom två, där han ramlade.
14 mästerskap
Håkan Lidman vann mästerskapet på 110 meter häck alla år från 1934 till och med 1948 utom 1946, då han inte deltog… Sina båda första titlar vann han på 15,1 sek. och senare två gånger på 14,9 och två på 14,7, men annars höll han sig kring 14,5.
Om det funnits mästerskap på 200 meter häck hade han säkert vunnit lika många, ty inte heller på den sträckan hade han någon konkurrens.
19 landskampssegrar
Lidman förlorade som nämnts sina två första landskamper men vann därefter alla sina 19 landskampslopp, och hans sämsta segrartid var 14,8. Hans absoluta oslagbarhet var av stort värde för landslaget, helst som 110 meter häck ofta gick som första gren, och det blev därigenom Lidman förunnat att ange takten, som laget därefter aldrig korn ur. När tips gjordes upp före en landskamp räknade alla med hans segerpoäng som den mest givna, och trots att grenen är ytterst svår och inbjuder till misslyckanden missade han inte en enda gång, utan stod alltid i särklass. Detta var så mycket märkligare som han är mycket närsynt och alltid använder glasögon. I regnväder blev dessa fuktiga och svåra att använda, men det generade honom inte. Många ansåg att han även med förbundna ögon skulle kunna löpa under 15 sek. så bergsäker som hans teknik var.
Lidman var en ganska god sprinter och sprang även några gånger 100 eller 200 meter i landslaget samt deltog i några stafetter. Hans framgångar i slätlopp var emellertid inte så stora.
Sex svenska rekord
Det är klart att Lidman också blev en rekordman av stora mått, och han slog sex svenska rekord med tiderna 14,3, 14,2 och 14,0 på 110 meter, 25,1, 24,4 och 24,1 på 200 meter.
Tiden 14,0 på 110 meter var samtidigt Europarekord, och den nåddes vid en tävling i Italien 1940. För den prestationen fick han tillsammans med Henry Kälarne Svenska Dagbladets guldmedalj för, årets bästa idrottsprestation.
I europamästerskapet 1938 blev Lidman slagen av engelsmannen Finlay och kom på andra plats,medan han överlägset vann mästerskapet 1946. Han startade i de olympiska finalerna både 1936 och 1948 och blev fyra i den första en hårsmån
efter trean samt sexa i den andra. Han var då skadad och kunde deltaga tack vare en smärtstillande injektion men kunde inte göra sig själv rättvisa.
Många utlandsresor
Lidman var landslagets kapten och deltog i lagets samtliga resor 1934—48 med undantag av landskampen 1946, då han var förhindrad att deltaga. Han reste ofta utomlands i spetsen för olika trupper. och besökte Amerika 1945 och -47. Vid förstnämnda tillfälle kom han dåligt förberedd på en långsam lejdbåt till inomhusmästerskapet, där han förlorade, men gjorde mycket fina lopp och satte ett inofficiellt inomhusrekord på 110 meter med 14,4, medan det förra rekordet var 15,8. När han deltog 1947 skadade han sig och startade bara i ett fåtal lopp.
Lidman var vidare ledare för den svenska turnén till Sydamerika hösten 1947, där han dock förlorade. tre gånger mot den utmärkta argentinska häcklöparen Triulzi, som även slog honom i olympiafinalen 1948. Han slog dock Triulzi en gång och löpte på 14,0, därmed tangerande sitt svenska och Europa-rekord.
Mångsidig ledare
Håkan Lidman började sedan han tagit studenten som affärsbiträde i Göteborg och skrev. samtidigt artiklar i olika tidningar. Han var ett år sportredaktör i Nya Dagligt Allehanda, varpå han flyttade till sin nuvarande befattning i Rydboholm. i.
Han har tagits i anspråk som ledare redan under sin aktiva tid, bl. a. Västergötlands Idrottsförbunds styrelse och i Svenska Idrottsförbundet, där han även tillhör Tekniska Kommittén. I den stora matchen Norden—USA 1949 var han lagledare för Norden.
Det råder knappast något tvivel om att Lidman med glans skulle ha försvarat en plats i laget, om han velat vara med. Han hade emellertid efter 1948 beslutat sig för att icke ställa upp i stortävlingar vidare, men trots att han endast tränade obetydligt visade han i klubbmatcher 1949 så god form, att hans plats i landslaget hade varit given.
Tekniskt sett är Lidman den främsta häcklöpare som funnits i Europa, och hans säkerhet var enastående. Han var dock inte fullt i klass med de bästa amerikanerna, vilket mest berodde på att han var underlägsen i snabbhet. ”Medan dessa löpte 100 meter på 10,3—10,5 kunde Lidman i sina bästa dagar knappast göra under 11,2.
Att amerikanerna på 110 meter häck blott slog honom med högst 3 tiondelar visar att han i fråga om häckteknik snarare var bättre än de, eftersom han kunde hålla dem stången mycket bättre över hinder än i slätlopp.
Allers.
N:R 48
1950