Nytt hem för länets arbetsföra blinda.

Blindföreningen har köpt egen fastighet vid Nicolaigatan.

I dagarna flytta några av medlemmarna i Gotlands läns Blindförening, som är en lokalavdelning av De Blindas Förening u. p. a., Riksorganisation av Sveriges blinda, in i föreningens nyförförvade fastighet S:t Nicolaigatan 6 i Visby.
Med anledning därav är G. A. i tillfälle satt genom sin medarbetare delge sina läsare några intryck från den livaktiga föreningens arbete samt från de blindas värld i övrigt på Gotland.
Alltsedan jag närmare kommit i beröring med blinda personer, har jag ansett, att de ofta äro intelligenta och intressanta. Ett samtal med ordf. i Gotlands läns Blindförening, korgmakare K. E. Ahlgren i Visby styrker mig i denna min uppfattning. Jag träffar honom i hans lilla verkstad vid Björngränd 17, där även hans trevna hem är inrymt. Han bjuder mig stiga ditin och börjar sedan berätta synnerligen medryckande om föreningen och dess arbete.

Blindföreningen relativt ny.
— Vår förening, säger han, består av ett femtontal arbetsföra-blinda på Gotland och är den yngste av de gotländska föreningar, som ha arbetet bland de blinda på sitt program.
Den äldste är Gotländska Föreningen för De Blindas Väl, bildad för omkring åttio år sedan av prinsessan Eugenie, som även var en av föreningens drivande krafter under dess första år. F. n. står landshövdingskan fru Anna Nylander i spetsen för dess välsignelsebringande arbete, för vilket de åldersblindas hem vid Trappgatan är ett vackert uttryck.
Därnäst i ålder kommer Kronprinsessan Margaretas Arbetsnämnd, som även den utför ett berömvärt arbete för länets blinda under ordförandeskap av landshövdingskan. Många äro de julklappar i form av penningmedel, som utdelats till de blinda under åren och de ekonomiska bidrag de erhållit till läkarevård. Här må även omnämnas det förtjänstfulla arbete, nämndens ordf. och medlemmar utfört, när det gällt att söka reda på de blinda i de gotländska socknarna.

En sammanslutning med behjärtansvärt syfte.
Vår förening är yngst, upprepar hr Ahlgren. Den bildades på mitt initiativ den 29 juli 1941. Dess stadgar säger, att den är ”en sammanslutning av de blinda och för blindverksamheten intresserade personer inom Gotlands län”. Ordagrant återgivet har den till ändamål, ”att inom sitt område tillvarataga de blindas gemensamma intressen, att bereda medlemmarna tillfälle att överlägga och besluta i frågor som röra de blindas angelägenheter och att på lämpligt sätt stödja de blinda i deras strävan till självförsörjning”. ”Föreningen består av aktiva och stödjande medlemmar. För att vinna inträde som aktiv medlem fordras: att vara blind, att hava fyllt sexton men icke sextio år, att äga svenskt medborgarskap, att äga hemvist inom Gotlands län och att äga god frejd.”
Som synes av ovanstående är föreningens syfte i allra högsta grad behjärtansvärt. Om anledningen till bildandet berättar hr Ahlgren, att det länge funnits ett stort behov hos de arbetsföra blinda i länet att sluta sig samman till inbördes hjälp, inte minst med tanke på utkomstmöjligheterna. Men det var först efter påstötning av ordf. i De Blindas Riksorganisation, hr E. Retsler, som det skedde.

Initiativet till hemmet — svårigheterna.
För ett par år sedan inlämnade en av föreningens medlemmar, fröken Tyra Johansson i Stenkyrka — hon är förresten den första som i dagarna flyttar in i det nya hemmet en motion om att en fastighet måtte inköpas till hem åt föreningens medlemmar. Anledningen därtill var den på landet särskilt stora svårigheten för de blinda utan eget hem att reda sig. Motionen vann bifall, och styrelsen fick i uppdrag att söka anskaffa lämplig byggnad. Av en ren händelse fick den i somras reda på, att omnämnda fastighet var till salu. Men fler svårigheter måste övervinnas. Att det lyckades, tillskriver ordf. till stor del fru Astrid Nilsson, Kaskensgränd 4, en av föreningens stödjande medlemmar och tillika dess kassör. Först måste en stiftelse bildas med juridisk rätt att besitta fastighet och med syfte att tillhandahålla billiga rum till självkostnadspris åt föreningens medlemmar. Pengar måste anskaffas, vilket även det lyckades. 6,000 kronor hade tidigare insamlats inom föreningen, och 10,000 kr. erhöll den i gåva av sin Riksorganisation. Resten ordnades genom lån, varför skulden f. n. är rätt så betungande. Hr Ahlgren talar dock förtröstansfulla ord om, att allt skall lyckas väl med god sammanhållning inom föreningen och värdefullt stöd från allmänhetens sida. Och då han låter mig förstå, att en och annan donation eller gåva är välkommen, är det bäst att omnämna, att stiftelsens kassör är hr Georg Jolby med adress Polhemsgatan 8, Visby. Den lilla tappra föreningen är också värd all del uppmuntran och hjälp, vi kunna ge den, när den på detta utan tvivel lyckliga sätt sökt lösa hemfrågan för sina medlemmar.

Föreningen är att gratulera.
En titt på den nyinköpta fastigheten ger vid handen, att den är synnerligen väl lämpad för sitt ändamål. Till byggnaden hör 7 rum och 2 kök, badrum, W. C., värmeiedning samt varmt och kallt vatten. Den rymliga gården är skyddad för insyn, och där kunna hemmets invånare företaga sina dagliga promenader. F. n. finnas endast 2 rum med kök disponibla för föreningen på grund av tidigare uthyrning, varför endast tre medlemmar kunna beredas plats där till att, börja med. Ombyggnad kommer dock så småningom att företagas, så att flera enrumslägenheter med kokvrå erhålles och ett tiotal personer få plats där. Allt synes tala för, att Gotlands läns blindförening är att gratulera till sitt nya hem.

En fullständig förteckning på de blinda
i de olika socknarna är ett av de önskemål, som hr Ahlgren framhåller på tal om den blivande blindverksamheten i länet. Han omtalar, att enligt den rapport som Kronprinsessan Margaretas Arbetsnämnd senast avgav skulle sjuttioen blinda finnas i länet. Men f. n. kunna endast ett femtiotal anträffas. Och ändå har landshövdingskan Nylander och några andra med henne varit ute i ett intensivt ”uppsökarearbete”. Några av de förut rapporterade blinda äro döda, men andra framleva utan tvivel sina dagar i ”all tysthet” i de gotländska byarna. Många av prästerna ha redan visat stor förståelse för tanken och lämnat värdefull hjälp i arbetet med att söka få till stånd en fullständig förteckning på de icke seende på Gotland. Men ännu återstår åtskilligt att göra, innan denna sak tillfredsställande lösts.
I detta sammanhang påtalar hr Ahlgren skolrådens skyldighet att se till, så att de icke seende redan tidigt ’få tillfälle att bevista sin egen skola vid Tomteboda utanför Stockholm. Detta så mycket mer, som kommunen ej behöver betala något för denna deras skolgång. De blinda vill arbeta. De avsky att vara kommunen till last. Det borde då ligga de kommunala myndigheterna varmt om hjärtat att hjälpa dem att bli produktiva samhällsmedborgare, framhåller min sagesman med något av skärpa i rösten. Själv är han ett vackert exempel på, huru långt en icke seende, kan komma med avseende just på detta.
Men tiden har gått fort i hr Ahlgren trevliga samvaro. Han har berättat allt det, jag ville veta — och mer till. Och han har gjort det sympatiskt och sakligt. Jag bjuder farväl till denne verkligt fine representant för de icke seende på Gotland. Jag ser honom återvända till sin verkstad, där han rör sig lika hemvant och ledigt, som jag i mitt arbetsrum. Och så går även jag till mina sysslor — tacksam och med ännu större beundran för de människor, som sakna sina ögons ljus och dock äro tåliga, starka och — lyckliga.
Carlo.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 12 December 1946
N:r 289