När decembersolen på söndag morgon sakta stiger upp över ”Storlandets” dunkla kustkontur i öster och sprider sitt gråa sken över de mäktiga klippstupen och över havet ute vid L:a Karlsö, då händer där kanske inte så mycket. Någon ålkråka sveper kanske fram på långsamma vingar därute över de blygråa vattnen. Någon ensam havsörn spejar måhända från någon otillgänglig klippavsats ut mot’ det vida havets horisont, medan fåren bräka från slätten under Söderbergets månghundraåriga ekar. Men borta på Bopparve gård, där en av Lillöborgens bemärkta lottägare ,residerar, där vet man aldrig riktigt vad som då tilldrager sig. Den dagen, alltså den 15, borde egentligen örnen, som spanar därute, göra en lov inåt Ekstalandet och överbringa en varm lyckönskan åt gårdens förre ägare och örikets främste beskyddare, som är en och samme man —”Bopparn” — vilken L:a-Karlsöentusiast känner väl inte honom? — ingår då nämligen i sitt åttonde decennium, hur otroligt det än låter, med tanke på hans fysiska och andliga vitalitet..
Hem.-äg. Axel Pettersson, Bopparve i Eksta, är väl en man som vid det här laget är välkänd icke bara av de fiesta gutar, utan även av en väldig skara turister, som han med tjuvpojksglimt i ögat och med stadig hand på rodret fört den för honom välkända vattenvägen från Djupviks fiskeläge ut till den föga skyddade ”länningen” under Österbergets bodar.
Själv har jag gjort den resan med honom flera gånger, och alltid i hans trygga personlighet sett typen för en verklig hedersman och kärngute. Att jag inte är ensam om denna min uppfattning visar bland så mycket annat den gästbok med t. o. m. kungliga namn, som han har i sin ägo.
På Lillön bland dess djueh Väter och i båten ute på det villande havet, gör han sig alltid bäst. Då är han i sitt ässe. — Och när man vandrat tillsammans med honom över öns hjässa, över ”Sudarsleitu” och klättrat upp och ned över ”Askryggen” med hjärtat i halsgropen några gånger, då har man kommit underfund med hur högt han älskar sin ö. Men detta är bara en sida i hans själ. Den första är bondens. Därom vittnar hans gård och hans gärning hemma vid Bopparve, som han nu överlåtit till yngre krafter inom sin släkt. Den som besökt det hemmet och sett vad som där rymmes kan förtälja därom. Till den gården kom han år 1905 genom gifte. Ingen torde bä4tre än han ha slagit vakt om dess rika traditioner, och fårskötseln där står han ännu, för.
Alltså fyller ”Bopparn” 70 år på söndag, och om han ser tillbaka på sitt liv ingår i detta en 40-årig bondegärning vid Bopparve, där han stått stadigt på fötterna, men samtidigt visat, att det går bra att förena gamla hederliga sedvänjor med vad som är nödvändigt men nytt. Sin gård har han brukat som en hel karl, men även — särskilt i yngre dagar — ägnat sig åt fisket till husbehov. Fårskötsel har han drivit i stor skala med sina får betande ute på den hägrande Lillön. Trivts har han nog gjort bäst därute bland fåren, när han på våren under lamningstiden men även på somrarna bott därute i sin präktiga sjöbod.
Men även på andra områden har 70-åringens gedigna livsinställning gjort sig gällande. Inom det kommunala livet har han under åren beklätt många förtroendeposter, såsom ordf. i kommunalnämnd och valnämnd, ledamot i kyrko- och skol råd samt skiftesgodman. Eksta lutherska missionsförening har i honom haft en givmild beskyddare. Missionshuset i socknen har sålunda uppförts på hans mark, varjämte han även lämnat betydande bi- drag åt dess tillblivelse. Som hembygdsvän har hans hjärta även klappat varmt för dess minnen. Hans initiativ med restaureringen av den vackra skeppssättningen strax ovanför Djupviks fiskeläge, som skedde nu i höst, vittnar bl. a. därom. Det under sommaren resta träkorset ute på forntidskyrkogården å L:a Karlsö var likaså hans verk. Det korset skall f. ö. invigas nästa sommar, anförtrodde mig häromdagen den vitale 70-åringen, som nu efter det han avsagt sig gårdsbekymren, fått mera tid att styra och beställa med sina intressen därute. Undra förresten att han gärna vill bo och vistas där i dess storslagna vildhet. Här bland dess klippstup, raukar och grottor har han väl tillägnat sig sin harmoniska trygghet. Här i sin ägandes sjöbod har han blivit ett med den natur, med vilken han hör samman, och när man i den ljusa” junikvällen sitter i hans gedigna sjöbod ute under Österberget och hör honom berätta om sitt liv på åker och hav, medan trutarna ropa och dyningen slår, då faller en osökt i minnet de ord, som står ristade under hans porträtt i Svenska turistföreningens årsskrift år 1940 och som bättre än dessa rader ge en bild av hans verkliga person.
De orden lyda om jag ej minns fel: ”Bondeliv levde de, bondekläder buro de, ett bondemål talade de, som det i början ville till att förstå. Men herremän voro de”.
A—d.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 13 December 1946
N:r 290